Får professorer använda AI? (Frågar åt en kompis)

Under rubriken AI-professor anmäls för att ha använt AI kunde vi i Aftonbladet i förra veckan ta del av följande nyhet.

En professor som skrivit en bok om artificiell intelligens, AI, har anmälts till Nämnden för prövning av oredlighet i forskning, rapporterar nyhetsbyrån Siren.

Enligt anmälaren ska professorn använt sig av AI när personen skrev boken.

Boken ska ha falska fotnoter som hänvisar till icke-existerande källor.

Rapporteringen här är som synes knapphändig, och mina försök att medelst googling få reda på mer har inte givit något annat än en nästan identisk (om än inte fullt lika språkligt undermålig) nyhetsnotis på TV4 Nyheterna. Min önskan att få veta mer om detta handlar inte primärt om att jag är nyfiken på vilken professorskollega som är föremål för denna anmälan (även om den faktorn för all del också spelar in), utan om att självla anklagelsen, så som den återges av Aftonbladet och TV4 Nyheterna, tycks mig bisarr.

Om en bok, en forskningsrapport eller en vetenskaplig artikel levrerar osanningar är det såklart inte bra, och detta gäller oavsett om de tar formen av fotnoter och källhänvisningar eller om de är av annat slag. Om osanningarna är tillräckligt många eller på annat vis flagranta kan jag gott tänka mig att se det som rimligt att beteckna spridandet av dem som oredlighet i forskning. Men om man får tro nyhetsrapporteringen är det inte felaktigheterna i sig anmälan gäller, då de enbart anförs som evidens för den verkliga anklagelsen: att professorn i sitt bokförfattande tagit hjälp av AI.

Detta leder direkt till följande fråga.

(1) Är det ok för professorer att använda AI?

Till följd av hur rasande snabbt AI-utvecklingen de senast åren gått råder viss osäkerhet kring vad som är att betrakta som acceptabelt bruk av den nya tekniken. Hur kan man då motivera tanken att professorer och andra forskare inte skulle få lov att använda AI i sin forskning eller i författande av texter avsedda att förmedla kunskap om denna forskning? Det kan till stor del hänga på filosofiska frågor kring hur vi ser på AI, och speciellt på om vi betraktar AI som blott ett verktyg eller mer som en agent med förmåga till självständiga initiativ. Enligt min mening är vi inne i en så avancerad fas av AI-utvecklingen att AI-blott-som-verktyg idag är ett alltför snävt perspektiv som behöver ersättas eller åtminstone kompletteras med AI-som-agent-perspektivet. Men min poäng här är en annan, nämligen att det oavsett val av perspektiv blir problematiskt att försvara ett nej-svar på fråga (1). För att illustrera det, betrakta följande fyra varianter på fråga (1).

(2) Är det ok för professorer att använda blyertspennor?

(3) Är det ok för professorer att använda ordbehandlare?

(4) Är det ok för professorer att samtala med och konsultera kollegor med särskild expertis inom något område av relevans för det aktuella forsknings- eller bokprojektet?

(5) Är det ok för professorer att hämta inspiration i böcker författade av andra?

Jag tar för givet att läsaren besvarar var och en av frågorna (2)-(5) med ja. Allt annat vore flängt, då (2) och (3) handlar om uppenbart harmlösa effektiviseringar av skrivprocessen, medan nej-svar på (4) eller (5) skulle gå tvärs emot hur forskning i århundraden bedrivits och den i den akademiska världen universellt omfattade idén om vetenskapen som ett kollaborativt och kumulativt arbete med att flytta fram gränserna för mänsklighetens samlade vetande. Den som nu likväl vill försvara ett nej-svar på fråga (1) om AI och som anammar AI-blott-som-verktyg-perspektivet står nu inför uppgiften att förklara vad som på ett avgörande sätt skiljer (1) från (2) och (3). Om hen istället anlägger AI-som-agent-perspektivet är det snarare vad som skiljer (1) från (4) och (5) som behöver förklaras. I samtliga fall uppstår allvarliga svårigheter.

En möjlig taktik för den om vill förbjuda forskares AI-användning och undkomma parallellen till blyertspennor och ordbehandlare är att peka på att AI är långt mer avancerade verktyg, och att effektiviseringen den ger forskningsprocessen är alltför stor, så att den riskerar snedvrida konkurrensen på ett sätt som orättmätigt går ut över andra forskare.¹ På samma vis som elitidrotten kan tillåta både träning och vitamintillskott men förbjuda anabola steroider, så kan väl vetenskapen tillåta blyertspennor och ordbehandlare men förbjuda AI? För den som ser vetenskapen primärt som en arena för karriärbyggande och inbördes tävlan kan parallellen synas övertygande, och jag förnekar inte att det finns en hel del streetsmarta och cyniska forskare med just denna syn på sitt värv och sin bransch, men de har fel. Det verkliga syftet med vetenskap är att producera kunskap, och med det i åtanke inser vi att det vore groteskt att förbjuda vissa forskningsmetoder och verktyg för att de alltför effektivt åstadkommer sådan kunskapsproduktion.²

Försvararen av ett förbud mot AI inom forskningen kan här byta taktik och säga att bruket av AI ger alltför otillförlitlig kunskap - AI kan ju hallucinera! Det är förvisso sant, men jag ser inte hur fråga (1) härvidlag skiljer sig från frågorna (4) och (5), ty det är ju ett välkänt fenomen att människor titt som tätt kommer med felaktiga upplysningar. Lösningen på denna problematik är i princip densamma när man konsulterar AI som när man konsulterar människor, nämligen att hantera de svar man får med gott omdöme och en välavvägd dos kritiskt tänkande. Om det stämmer som antyds i den ovan citerade Aftonbladet-notisen att de "falska fotnoterna" var AI-genererade, så var det avgörande fel den stackars anklagade professorn begick inte att använda AI, utan felet var att inkludera dem i boken utan att ha kontrollerat deras sakliga korrekthet.

Det finns säkert andra motiv till att förbjuda professorer att använda AI, men ju mer jag försöker brainstorma om saken desto knäppare blir dessa motiv. Så exempelvis skulle man kunna hävda att eftersom professorer ofta förbjuder studenter att använda AI för uppsatsskrivning och lösande av hemuppgifter, så behöver vi vara konsekventa och föregå med gott exempel genom att inte själva använda AI. Men den enes modus ponens är den andres modus tollens, och för mig är den rimliga lösningen på denna inkonsekvensproblematik att vi upphör med att via undervisningsformer som förbjuder effektiva arbetsmetoder fostra våra studenter till rituell självstympning.

Jag landar av dessa skäl i ett tydligt ja på fråga (1) om professorer bör få lov att använda AI. En och annan läsare kanske förvånas över detta AI-vänliga inlägg och undrar om jag övergivit den starkt AI-kritiska inställning jag tidigare ventilerat här på bloggen och annorstädes. På den frågan svarar jag dock nej, och insisterar på att det går att ha två tankar i huvudet samtidigt: att vara emot den vansinneskapplöpning mot superintelligens och det risktagande med mänsklighetens framtid som de ledande AI-företagen är inbegripna i, och samtidigt vara för ett förnuftigt bruk av redan existerande AI-modeller som inte för med sig sådan risk.

Fotnoter

1) Detta är nära i linje med den av AI-forskaren Julian Togelius framförda linjen att vi bör stoppa AI från att utarma forskningen genom att lösa alla de viktiga gåtorna och därmed beröva kommande generationer forskare nöjet att göra det.

2) Härmed inte sagt att jag är emot all reglering av vilka vetenskapliga metoder som skall vara tillåtna. Men om vi dömer ut en metod så bör det inte vara för att den är för effektiv, utan för att den har oönskade biffekter, exempelvis i form av alltför stora risker för medverkande försökspersoner.

Rapport från schack-SM 2026: dödens fält

Schack-SM är en fin tävling som går av stapeln varje sommar med ofta runt 1000 deltagare i många olika klasser. Själv SM-debuterade jag som 13-åring i Ystad 1981, och har därefter spelat SM-turneringarna i Gävle 1982, Karlskrona 1983, Malmö 1986, Norrköping 1988, Lidköping 1999, Örebro 2000, Göteborg 2005 - och nu även den nyss avslutade SM-turneringen i Jönköping 2026!

Fastän jag under de senaste 20 åren varit måttligt aktiv som tävlingsspelare har mitt schackintresse aldrig uphört. När jag för ett par månader sedan bestämde mig för att ställa upp i årets SM valde jag att göra det i klassen Veteran 50+, och jag tog hjälp av AI för att peppa mig själv inför turneringen:

Analogt med (den möjligen apokryfiska) historien om Niels Bohr och hästskon kan jag konstatera att peppen faktiskt fungerar: inför turneringen räckte det för mig att kasta en blick på bilden för att känna mig extra laddad, trots min kunskap om hur bisarrt överdriven och ogrundat bombastisk den är.

Så hur gick turneringen? I huvudklassen segrade den 19-årige jättetalangen Edvin Trost, men i Veteran 50+ var ungdomar lyckligtvis portförbjudna, vilket såklart ökade chansen att på bildens fråga om huruvida jag vid 58 års ålder äntligen skulle skörda mitt första SM-tecken kunna svara ja. Men ack nej, något guld blev det inte, utan jag fick nöja mig med silver. Med mina fyra vinster och fem remier på de nio ronderna lyckades jag ta mig igenom turneringen obesegrad, men det räckte inte längre än till andra plats, efter klubbkamraten Gösta Svenn som firade 50-årsjubileet av sin seger i junior-SM 1976 med att välförtjänt ta hem ännu ett SM-tecken. Grattis Gösta!

Men andra plats är inte helt tokigt det heller, och här är bucklan jag fick med mig hem:

Jag vill avsluta denna rapport med att peka på ett märkligt sammanträffande mellan två av mina vinstpartier i turneringen. I ronderna 4 och 7 mötte jag med de svarta pjäserna två stockholmare med till 80% identiska efternamn, som båda begick partiavgörande misstag i 16:e draget genom att placera en vit springare på ruta c5. Det började med hur Niclas Hedin som vit i 4:e ronden ställdes inför följande ställning efter mitt 15:e drag:

I denna ställning, som ännu är någorlunda jämn, drog Hedin det till synes naturliga men ödesdigra 16. Sc5??, varpå jag fick tillfälle att medelst en nätt liten kombination tillskansa mig två merbönder: 16. - Lxf3 17. Txf3 Sxd4! 18. exd4 Txc5! 19. Txc5 Lxd4+ 20. Kh1 Dxc5. Resten är teknik, som det brukar heta, och inte ens förekomsten av olikfärgade löpare ger vit något hopp om remi, till följd av svarts gyllene reservkapital i form av 4-mot-2-majoriteten av bönder på kungsflygeln.

I rond 7 mötte jag den egensinnige angreppsspelaren Mikael Helin, vars återkommande offerfyrverkerier jag med skräckblandad fascination betraktat på avstånd i närmre fyra decennier. Det här var första gången vi ställdes öga mot öga, och sin vana trogen bemötte han det franska försvaret med så kallad flygelgambit: 1. e4 e6 2. Sf3 d5 3. e5 c5 4. b4 cxb4 5.a3. Till priset av en bonde vill vit öppna a- och b-linjerna samt aktivera sin svartfältslöpare på a3 (teorikunniga läsare anar släktskapet med den mer kända Benkögambiten). Jag kände till Helins förkärlek för flygelgambiten, och hade förberett mig tillräckligt väl för att efter 15 drag ha spelat upp följande ställning, där vit förmodligen inte har full kompensation för den offrade bonden:

Helin hade uppenbarligen inte studerat mitt parti mot Hedin i rond 4 tillräckligt noggrant för att känna till att c5 är dödens fält, och han drog det offensivt avsedda men med facit i hand direkt svaga 16. Sc5?. Hans tanke var att offra ännu en bonde för att eliminera min löpare på e7 och därmed ge hans egen svartfältare ensamt herravälde över diagonalen a3-f8. Det finns emellertid flera övertygande fortsättningar för svart. Jag valde 16. - Sxe5. Springaren kan slås, men då faller garderingen av c5. Istället följde 17. Sxd7 Sxd7 18. Lxf5 exf5 19. 0-0 0-0 20. Dxh5 g6 21. De2 Lxh4 22. g3 Lf6 23. Kg2 De6 24. Dd2 Tfe8 och svart har full kontroll. Helin kämpade på i ytterligare 45 drag men lyckades aldrig ta sig in i matchen igen.