Min erfarenhet av kursen Diversity and inclusion in higher education

Jag lyckades i vintras kamma hem mina första högskolepoäng på flera decennier! Skälet till att det dröjt så länge är att jag i min ungdom lyckades göra så snabb akademisk karriär att jag hann nå det högsta karriärsteget - professor - redan vid millennieskiftet, vilket var innan man hunnit införa diverse högskolepedagogiska kurser som krav för olika karriärsteg.

Men i år var det alltså dags. På Chalmers har nämligen utfärdats ett direktiv om att alla lärare med kursansvar behöver ha läst och blivit godkända på kursen Diversity and inclusion in higher education (CLS930) senast den 1 januari 2027 för att inte förlora sina examinatorrättigheter.¹ Mot detta krav räcker det inte ens att vifta med professorstitel, gott lärarrenommé och mångårig undervisningerfarenhet.

Jag gick in i kursen utan några högre förväntningar men med ett öppet sinnelag och föresatsen att utan att ställa till något bråk göra vad som krävs för att uppfylla kurskraven så länge detta är möjligt inom ramen för de intellektuella redlighetskrav jag alltid ställer på mig själv. Min upplevelse av kursen blev mestadels negativ, och jag började tidigt leka med tanken att redovisa mina erfarenheter av den i en bloggpost, något jag bedömde vara förenligt med ambitionen att inte ställa till bråk. Jag blev färdig med kursen i mars, och att jag inte kommit till skott med bloggposten tidigare handlar mestadels om lättja och prioritering av annat skrivande, men den impuls som nu fått mig att fatta pennan är en artikel i Dagens Nyheter av Carl Cederström, lektor i företagsekonomi vid Stockholms universitet, som berättar om sin egen erfarenhet av högskolepedagogiska kurser. Artikeln satte igång omfattande Facebookdiskussioner bland universitetslärarkollegor, och jag tror att det kan ha ett värde att jag fyller på med mina egna upplevelser.

Det skall omedelbart sägas att Chalmerskursen jag läste inte inbegrep något som tillnärmelsevis liknar de komjölkningscharadsbisarrerier som Cederström berättar om:

Sedan kom dagen då borden skjutits åt sidan och stolarna ställts i en cirkel som på ett AA-möte.

”Visst blir man lite naknare när man ställer upp ett klassrum så här”, förklarade kursläraren.

Sanningshalten i påståendet var svårbestridligt.

Förklaringen till varför vi nödvändigtvis skulle känna oss nakna, om det gavs någon, har jag glömt. Men naknare blev det. Efter lunch ombads vi ta av oss skorna. Läraren snörade på sig ett par svarta mjuka dansskor.

Vi ställde oss i en stor ring. Vi skulle svepa våra blickar fritt över rummet. Och när vi fick ögonkontakt med någon annan skulle vi hoppa jämfota, båda två samtidigt, och sedan marschera mot mitten och just som vi passerade varandra ropa ”hej”!

Utanför sken solen. Trägolvet blänkte. Jag kände mig lite yr.

Vi hoppade runt en stund i strumplästen och skrek hej! och sedan förflyttade vi oss, i fantasin, till en bondgård i mitten av 1800-talet. Nu rörde vi oss fritt i salen, huller om buller, i väntan på att någon ropade ut valfri bondgårdsaktivitet.

”Såga!” ropade någon och vi började rycka med armarna fram och tillbaka genom luften.

”Tvätta kläder!” ropade någon annan och vi böjde oss ner och klämde med händerna mot golvet.

”Hugga ved!” ropade en tredje och vi svingade med armarna.

Och sedan kom det slutligen:

”Mjölka en ko!”

Detta slapp jag. Något annat jag slapp, men som många kollegor i nämnda Facebookdiskussioner vittnade om, var det slags pedagogiskt överteoretiserande utan koppling till hur man faktiskt bör agera i klassrummet som tydligen är ganska vanligt i högskolepedagogiska kurser. Mitt problem med CLS930 var snarast det motsatta: kursen bjöd rikligt på direktiv och rekommendationer om hur man bör agera som universitetslärare i olika situationer, men väldigt lite eller inget alls om den eventuella teoretiska underbyggnad som skulle kunna anföras som skäl till varför just de rekommenderade agerandena är de rätta. Gång på gång under kursen - främst i de obligatoriska inlämningarna men emellanåt också muntligt i föreläsningslokalen - försökte jag föra in diskussionen i riktning mot denna teoretiska underbyggnad eller i brist på sådan underbyggnad åtminstone något slags redig akademisk argumentation, men jag fick väldigt lite respons. Här ett exempel från min inlämning på den del av kursen som behandlade likabehandling av studenter med funktionshinder:

Three of the documents we were assigned feature prominently the statement “All students must be able to study on equal terms”. Taken literally, this has far-reaching and radical consequences, but from what follows in these documents on national and local (Chalmers) policies, this is not how the statement is meant to be read; rather “equal terms” seems to mean “terms that are equal along a certain limited set of aspects”. There is an interesting and important (in my opinion) discussion to be had regarding what this set of aspects should be, and why, but this is entirely lacking in the assigned documents. Consider the following examples of nonequal terms:
(1) Alice has legs to walk on, whereas Bob is wheelchair-dependent.
(2) Alice has excellent eyesight, whereas Bob is blind.
(3) Alice is a proficient reader, whereas Bob is dyslexic.
(4) Alice is highly talented in abstract thinking and mathematics, whereas Bob is simply unable to do or grasp any mathematics beyond the simplest arithmetic.
(5) Alice has excellent grit and stamina for academic work, whereas Bob is notoriously lazy.
(6) Alice has a home environment ideally suited for academic work, whereas Bob lives in a tiny and disorganized flat with his dysfunctional single parent and five younger siblings that he must spend many hours a day taking care of.
In each case, Bob is highly disadvantaged compared to Alice, and yet, we treat the cases very differently. My impression (which admittedly is uncertain) of Chalmers’ policy is that the beautiful words about “All students must be able to study on equal terms” are meant to cover cases (1), (2) and (3) where we are obliged to take compensatory action to help Bob carry out his studies on (at least somewhat more) equal terms, while cases (4), (5) and (6) are taken to be beyond the scope of what we are obliged to compensate for. In some cases, I can (at least initially) feel a strong intuitive pull that the difference in treatments is justified, such as in cases (1) vs (5): of course we should make sure our lecture halls can accommodate wheelchair-bound students, whereas of course we shouldn’t coddle students who are just plain lazy. In other cases, it is not so obvious, and in particular I have a hard time coming up with a convincing justification why a line should be drawn between cases (3) and (4). Furthermore, the more I think about contrasts such as (1) vs (5), the less obvious to me is it that treating the cases differently is justified. One might argue that in case (1) Bob is mobility-impaired through no fault of his own, while in case (5) he has only himself to blame for his laziness, but this latter claim seems highly questionable when we consider the possibility that Bob’s laziness is a consequence of some combination of genetic and early-childhood environmental factors that were entirely beyond his control.

We talk so much about fairness in this course that I think it’s only fair that we spend at least a few minutes discussing the unfairness inherent in our policy to compensate students for some kinds of disability and impairment but not for others.

På detta fick jag ingen respons alls. Jag kan ha viss förståelse för att läraren på en kurs som CLS930 inte har tid att fördjupa sig i alla kursdeltagares alla inlämningar, och kanske blir extra trött av inlämningar som likt den ovanstående kan framstå vid första påseende som en smula obstinat, men jag tycker faktiskt att jag reser en berättigad fråga och är lite besviken på bristen på respons. Det kan såklart också hända att jag alldeles tar miste och att min fråga i själva verket är oberättigad och dum, men om så är fallet skulle jag likväl vara betjänt av en förklaring.

Detta mönster upprepade sig flera gånger under kursen och jag kände mig alltmer intellektuellt otillfredsställd.² En aspekt som bidrog kraftigt till denna otillfredsställelse var att de praktiska rekommendationer för hur vi driver vår undervisning som framkom i kursen uppvisade flera fall av till motsägelse gränsande inre spänningar. Främst bland dessa är hur kursen förmedlade en generellt fördömande attityd gentemot diskriminering, samtidigt som de olika åtgärder som rekommenderades nästan uteslutande själva utgjordes av olika slags diskriminering. Måhända är det ett tecken på att jag är akademiskt miljöskadad, men när jag stöter på sådant känner jag ett behov av att gräva djupare för att försöka hitta rötterna till dessa spänningar och eventuellt i bästa fall upplösa dem. Dylikt gräv ingick dock inte i kursen, och jag har fortfarande besvär med att få ihop (a) det kompromisslösa avståndstagande från diskriminering, där bland annat ordet "nolltolerans" används, i olika officiella Chalmersdokument,³ med (b) de olika diskriminerande åtgärder som lärosätet driver, och ofta marknadsför med visst pompa och ståt.⁴

Jag säger alltså inte att åtgärderna i (b) nödvändigtvis alla är fel, bara att jag inte förstår hur de går ihop med (a). För egen del har jag dock valt att i min undervisningsgärning inte medvetet eller avsiktligt ägna mig åt någon som helst diskriminering, något jag också höll fast vid i de inlämningsuppgifter på CLS930 som handlade om hur jag avsåg implementera insikter från kursen i min egen undervisning.⁵ Jag lekte här med tanken att denna vägran att rätta in mig i ledet skulle kunna rendera mig underkänt på kursen, och sa lite roat till mig själv att jag hoppas att examinator här inte är lika sträng som ledningen på UC Berkeley,⁶ för då är jag kanske rökt. Men detta var inte något som gjorde mig det minsta nervös, dels för att värsta fall-scenariot (att jag från och med 2027 skulle behöva ha en spökexaminator på de kurser jag i övrigt ansvarade för) inte kändes särskilt skräckinjagande, och dels för att Carl Cederström nog träffar nära sanningen då han i ovan nämnda DN-artikel skriver att "mig veterligt har ingen någonsin blivit kuggad på en högskolepedagogisk kurs". Och godkänd blev jag mycket riktig, utan minsta antydan om bakläxa.

Fotnoter

1) Med tanke på hur långt fram i tiden denna deadline ligger kanske någon läsare undrar varför jag läste kursen redan i år (om exempelvis jorden går under eller det stränga Chalmersdirektivet ändras före den 1 januari 2027 kommer jag ju därigenom att i viss mening ha läst kursen i onödan). Svaret ligger i att man på grund av det ökade intresse för att läsa kursen som uppstått till följd av det nya direktivet och som kraftigt överstiger antalet platser har infört ett system där varje institution får nominera ett begränsat antal lärare till varje kursomgång. På min institution valde ledningen att prioritera mig i detta sammanhang; jag tror att skälet är att de bedömde att jag i min roll som ledamot i Chalmers anställningskommitté skulle ha extra stor nytta av kursstoffet.

2) Vad som dock skänkte stor lindring var att jag parallellt med kursen (och på eget initiativ) läste boken The Identity Trap av Yasha Mounk, som ämnesmässigt behandlar delvis samma område som CLS930 men på ett helt annat sätt, där idéerna tas på stort intellektuellt allvar och författaren går på djupet med deras bakgrund. Rekommenderas varmt!

3) Se exempelvis texten Gender equality and equal opportunity plan från 2022, vilken ingick i den rekommenderade litteraturen på kursen.

4) Se exempelvis Camp Vera, som säkert är mycket värdefullt för deltagarna och troligen även för Chalmers, men som samtidigt är flagrant diskriminerande i och med att endast personer som "identifierar [s]ig som tjej eller icke-binär" är välkomna att delta.

5) Som skäl för denna policy för den egna undervisningsverksamheten anförde jag bland annat att diskriminerande åtgärder riskerar att bryta mot den svenska diskrimineringslagen från 2008, vilken vi hade lärt oss om i början av kursen. Men på detta fick jag faktiskt svar från läraren, som pekade på en paragraf i lagen som undantar "åtgärder som är ett led i strävanden att främja jämställdhet mellan kvinnor och män och som avser annat än löne- eller andra anställningsvillkor".

Detta är intressant, och kan vara ett led i upplösandet av den motsättning jag här diskuterar mellan å ena sidan fördömandet av diskriminering och å andra sidan bruket av detsamma. Men riktigt klok på detta blir jag ändå inte. Antagligen skulle det citerade undantaget fria exempelvis Camp Vera-initiativet från anklagelser om diskriminering, men hur skulle lagen tillämpas om någon exempelvis drev en cancerklinik med policyn att alltid prioritera manliga patienter framför kvinnliga och att släppa in de senare endast i mån av plats, och som anförde att syftet med denna policy är att främja jämställdhet mellan män och kvinnor i fråga om medellivslängd? Sett genom mina juridiskt okunniga och naiva ögon ser det ut som att undantaget i lagen är tillämpligt och att cancerkliniken kan frias, men jag tror och hoppas att vi alla är överens om att det vore fullkomligt på tok.

6) Jag syftar här på deras bedömningsregler för det mångfalds- och inklusions-yttrande som är obligatoriskt när man söker lärartjänst hos dem, och som jag känner till tack vare Bryan Caplan. Eventuellt ser vi nu ett första tecken på att dylika ideologiska bekännelseobligatorier är på tillbakagång i det amerikanska universitetsväsendet.