Roy Spencer - en klimatforskare vars förtroendekapital är förbrukat?

Ett sympatiskt debattideal är att det är ett arguments bärkraft i sig - snarare än vem som framför det - som skall vara avgörande för den vikt vi fäster vid det. Men om frågan är tillräckligt komplicerad, såsom fallet är med klimatvetenskapen, kan detta ideal vara omöjligt att uppnå i praktiken, av skäl som jag tidigare förklarat i en text på Uppsalainitiativet med rubriken "Den oundgängliga trovärdighetsbedömningen":

Om vi beaktar klimatfrågans vittförgrenade komplexitet, så är det svårt att se hur vi kan klara oss utan ett visst mått av [...] auktoritetstänkande och bedömning av budbärarens trovärdighet. Å ena sidan är det uppenbart viktigt att den enskilde medborgaren är klar över vartåt det vetenskapliga evidensläget pekar i en fråga med så stora potentiella samhälleliga konsekvenser som just klimatfrågan. Å andra sidan är det fullkomligt orimligt att hoppas på att lekmannen skall behärska och förstå hela det vetenskapliga underlaget bakom slutsatsen om antropogen global uppvärmning och dess omfattning - ända ned till den kvantfysikaliska härledningen av koldioxidmolekylens absorbtions- och emissionsspektrum (för att inte tala om hur omöjligt det är, till och med för den aldrig så kvalificerade klimatforskaren, att på egen hand kontrollera riktigheten i alla de datamängder som ligger till grund för de vetenskapliga slutsatserna). Någon annan utväg finns knappast ur detta dilemma än att tillåta sig att ett visst mått av tillit till vad andra säger. Men det vore naturligtvis naivt och dåraktigt att visa denna tillit urskiljningslöst. När Markku Rummukainen påstår något, och Peter Stilbs påstår motsatsen, vem skall vi då lita på? Och skall vi tro på Michael Mann eller Lord Monckton? James Hansen eller Judith Curry? Etc.

Ett visst inslag av trovärdighetsbedömning är alltså, som sagt, ibland oundgängligt. En sådan bedömning kan i extremfall landa i omdömet "denne debattör har under så lång tid visat sig så notoriskt och skamlöst opålitlig att han inte längre förtjänar vår uppmärksamhet". Första gången jag i klimatdebatten levererade ett sådant omdöme fick jag rätt mycket skit för det, men jag framhärdar i trovärdighetsbedömningarnas nödvändighet trots att de ibland på ytan kan se ut som billiga ad hominem. Den gången gällde saken Lars Bern, men liknande omdömen vore utan tvivel på sin plats beträffande exempelvis Ingemar Nordin, Carl-Gustaf Ribbing eller Peter Stilbs, för att nu hålla sig till den svenska ankdammen.

Kanske är det nu dags att på liknande vis döma ut trovärdigheten även hos Roy Spencer. Detta kan framstå som mer vågat än att ge sig på t.ex. Lars Bern, då Spencer till skillnad mot Bern faktiskt är klimatforskare, och därtill en välmeriterad sådan genom sitt omfattande arbete med satellitbaserade mätdata. Likväl kan det finnas skäl att anse att Spencers förtroendekapital som klimatforskare och klimatdebattör är helt förbrukat. Döm själva:

Roy Spencer har på senare år, genom sina frispråkiga ställningstaganden, vuxit till något av en ikon i klimatförnekarkretsar. I dagarna har han figurerat som en av huvudpersonerna i en skandalartad kontrovers, där Wolfgang Wagner, chefredaktör för den vetenskapliga tidskriften Remote Sensing, valt att avgå efter den uppmärksammande publiceringen av Roy Spencers och William Braswells artikel On the Misdiagnosis of Surface Temperature Feedbacks from Variations in Earth’s Radiant Energy Balance. Wagner menar att artikeln fallerar allvarligt i fråga om normala vetenskaplighetskrav, och att tidskriftens peer review-granskningsprocess alltså misslyckats kapitalt. Efter omfattande mediauppmärksamhet, där klimatförnekare slagit på stora trumman över artikeln¹, bestämde sig Wagner för att hans avgång var nödvändig för att rädda tidskriftens anseende. På Uppsalainitiativet rapporterade vi häromdagen om affären, och jag kan också rekommendera den sammanfattning som klimatvetenskapsbloggen RealClimate bjuder på.

Vad är det då som är så på tok med Spencers och Braswells artikel? Det finns flera problem, men det mest grundläggande är att författarna tillåter sig att, i en modell som inbegriper ett antal olika parametrar, välja några av parametervärdena med ett stort mått av godtycke och (vad det verkar) i syfte att uppnå önskade slutsatser om molns inverkan på temperaturdynamiken. I en läsvärd genomgång förklarar geokemisten Barry Brickmore hur det går till, och associerar till John von Neumanns klassiska varning för godtyckligt mixtrande med parametervärden: "With four parameters I can fit an elephant, and with five I can make him wiggle his trunk". Som klimatforskaren Andrew Dessler förklarar i en artikel som inom kort kommer i tryck i tidskriften Geophysical Research Letters² så innebär detta att Spencers och Braswells argument blott är ett cirkelresonemang. För den som inte vill ta sig tid att läsa Desslers artikel i alla dess tekniska detaljer erbjuder han en föredömligt pedagogisk presentation i en tre minuter och 46 sekunder lång video.

Detta inte första gången Spencer och Braswell använder den lömska tekniken med godtyckligt mixtrande av parametervärden, valda i en riktning som pekar mot ett och samma slutmål: att minimera koldioxidhaltens betydelse för den globala temperaturutvecklingen. Jag rekommenderar den pedagogiska RealClimate-bloggposten How to cook a graph in three easy lessons som visar hur Spencer och Braswell gick till väga i en tidigare artikel om molnens roll, från 2008.

Ej heller är det första gången som klimatförnekare utnyttjar Spencers och Braswells arbeten till att basunera ut sina vrångbilder. En artikel av Spencer och Braswell från 2010 fick särskilt stor uppmärksamhet här i Sverige genom en skruvad och gravt vilseledande debattartikel i Ny Teknik författad av två aktiva svenska klimatförnekare; på Uppsalainitiativet kommenterade vi Ny Teknik-artikeln och efterföljande diskussion.

Med tanke på Roy Spencers ovilja att frångå det ovetenskapliga arbetssättet med parametermixtrande för att uppnå på förhand önskade resultat kan man fråga sig om han inte (liksom hans samarbetspartner William Braswell) nu straffat ut sig från seriös klimatvetenskaplig diskussion.³ Härmed skulle jag kunna sätta punkt, men jag tycker det kan vara intressant att också fundera lite kring vilka motiv Spencer kan tänkas ha för sitt agerande. Jag menar att det går att skönja både religiösa och politiska motiv i uttalanden han gjort.

Vad gäller Spencers religiösa hållning kan vi börja med att konstatera att han är engagerad neokreationist. Detta behöver inte i sig implicera några motiv för att förvanska klimatforskning, men som jag tidigare antydningsvis försökt få fram i fallet Spencer så är ett avvisande av evolutionsteorin en tydlig singal om allmänt dåligt omdöme i naturvetenskapliga frågor. En explicit koppling mellan hans kreationistiska världsuppfattning och hans syn på klimatet återfinns i det dokument An Evangelical Declaration on Global Warming han medundertecknat, och där vi kan läsa följande:

We believe Earth and its ecosystems—created by God’s intelligent design and infinite power and sustained by His faithful providence —are robust, resilient, self-regulating, and self-correcting, admirably suited for human flourishing, and displaying His glory. Earth’s climate system is no exception. Recent global warming is one of many natural cycles of warming and cooling in geologic history.

Ännu närmare Spencers forskning om molnbildning hittar vi följande formulering, där han, helt i strid med normal naturvetenskaplig världsbild och uppenbart påverkad av sin vidskepliga föreställningsvärld, luftar tanken att väderfenomen skulle ha ett syfte:

It is not at all obvious that more CO2 will cause substantial warming. Indeed, it could well be that one of the functions of weather is to maintain a relatively constant greenhouse effect, no matter how much carbon dioxide is present.

Om vi går vidare till Spencers politiska uppfattning, så är det enkelt att konstatera att den passar in i det allmänna mönster som Naomi Oreskes och Erik Conway i boken Merchants of Doubt tycker sig skönja inom amerikanskt vetenskapsförnekeri, och som jag i min recension av boken sammanfattar på följande vis:

Singer, Seitz, Nierenberg och Jastrow är eller var alla, liksom många av de andra figurer som passerar revy i boken, präglade av det kalla kriget, arga antikommunister och anhängare av den extrema marknadsfundamentalism enligt vilken varje statligt ingripande eller reglering är ett steg ut på det sluttande plan som vetter mot socialism och tyranni. Om detta är det ondaste onda, så behöver forskningsresultat som ser ut att föranleda reglering (som förbud mot de ozonförstörande freonerna, eller skatt på tobak eller koldioxid) förnekas.

Spencer själv erkänner sådana motiv rent ut, då han på sin blogg deklarerar att "I view my job a little like a legislator, supported by the taxpayer, to protect the interests of the taxpayer and to minimize the role of government." Mer av Spencers politiska inställning finns för den som botaniserar på hans blogg, eller i hans bok Fundanomics: The Free Market, Simplified.⁴

Fotnoter

1) Så t.ex. rapporterar Fox News följande:

Has a central tenant of global warming just collapsed? Climate change forecasts have for years predicted that carbon dioxide would trap heat on Earth, and increases in the gas would lead to a planetwide rise in temperatures, with devastating consequences for the environment. But long-term data from NASA satellites seems to contradict the predictions dramatically, according to a new study.

2) Spencer ogillar kritik, så till den grad att han inte ens förmår visa upp någon stoisk "självklart välkomnar jag att våra resultat granskas noggrant"-attityd. Istället ironiserar han på sin blogg med formuleringar som "Andy Dessler has a paper coming out in GRL next week, supposedly refuting our recent paper. This has GOT to be a record turnaround for writing a paper and getting it peer reviewed" och "At this point, it looks quite likely we will be responding to it with our own journal submission... although I doubt we will get the fast-track, red carpet treatment [Dessler] got".

3) För att om möjligt undgå ett vanligt missförstånd vill jag betona att jag inte har minsta tanke om att Roy Spencers lagstadgade yttrandefrihet borde inskränkas. Allt jag vill ifrågasätta är huruvida vi andra längre har någon anledning att bry oss om vad han säger.

4) Dock skall erkännas att jag inte läst boken - något som inte beror på något ointresse från min sida för marknadsekonomiskt eller nyliberalt tänkande (tvärtom har jag läst flera böcker om dessa ämnen), utan på att jag inte tror att amatörnationalekonomen Roy Spencer har tillräckligt av intresse att bidra med i ämnet för att boken skall passera (det av livets korthet betingade) nålsögat till mitt nattduksbord.