fredag 2 september 2011

Två läxor jag lärt mig av att läsa William Byers

I det senaste och helt nyutkomna numret av Axess finns en recension jag författat av den kanadensiske matematikern William Byers nya bok The Blind Spot: Science and the Crisis of Uncertainty. När jag i början av sommaren tillfrågades av Axess-redaktionen om jag kunde tänka mig att recensera boken tvekade jag först, då jag tidigare läst och recenserat1 Byers förra bok How Mathematicians Think - en bok jag fann vara dålig. Men jag tänkte att man skall inte vara onödigt negativ. Att den förra boken var dålig behöver ju inte nödvändigtvis betyda att den nya är det, så varför inte ge den en chans? Dessvärre fann jag, vilket framgår av min recension, att inte heller The Blind Spot är någon bra bok. Snarare usel.

Jag skall inte här orda några detaljer om Byers båda böckers uselhet; om detta har jag redan sagt mer än tillräckligt i de båda recensionerna. Två lärdomar som jag tycker mig kunna dra av att ha läst Byers vill jag emellertid nämna:

För det första. Bra och läsvärda böcker finns det fler av än man hinner med, och de dåliga böckerna är ännu fler. Livet är alltför kort för att i onödan slösas bort på att läsa de dåliga. Därför ämnar jag fortsättningsvis, när den första bok jag läst av en författare X visat sig vara dålig, anse att denne X fått och förbrukat sin chans, och istället vända mig i andra mer lovande riktningar i mitt sökande efter de bra böckerna.

För det andra. När man forskat i matematik i ett par decennier eller så, kan man börja känna en längtan vidga sitt verksamhetsfält, exempelvis i riktning mot filosofin. Detta menar jag är lovvärt, och jag har själv en sådan böjelse. En frestande tankegång i det sammanhanget, som man dock absolut bör undvika, är följande:
    Matematik är fruktansvärt ansträngande och kräver enorm intellektuell disciplin. Filosofi är antagligen lättare. Fri från matematikens stringenta Definition-Lemma-Sats-Bevis-formalism kan jag därför, då jag går in på filosofins mark, växla ned en smula, och nöja mig med lite allmänt småprat.
Detta, inser jag, är helt fel. Även filosofiämnet kräver tankeskärpa och disciplin. Den som tänker sig att, utan den sortens ansträngning och fokusering, skriva och publicera filosofiska arbeten, riskerar att på William Byers vis åstadkomma ett meningslöst slöseri med sina läsares tid och rent ut sagt göra sig till åtlöje. Jag inser att jag befinner mig i riskzonen för att begå samma slags misstag som Byers, men är fast besluten om att undvika det.

Fotnot

1) Recensionen publicerades i majnumret 2008 av Svenska Matematikersamfundets Medlemsutskick.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar