fredag 16 september 2011

Russell är rolig!

Fem guldstjärnor ger jag Bertrand Russells History of Western Philosophy från 1945, som jag läste för tre somrar sedan och som jag sedan dess då och då återkommit till med enstaka nedslag. Jag är alltför obevandrad i filosofins historia för att kunna säga något bestämt om hurpass rättvis Russells behandling av ämnets utveckling och de stora tänkarna är, men desto större intryck har den gjort på mig och min syn på filosofins historia. Han nöjer sig inte med att återge de gamla filosofernas teser och tankegångar, utan nyttjar också sin vassa penna till att kritisera och betygsätta dessa. Detta ger framställningen liv och underhållningsvärde; bloggpostrubriken jag valt är inte avsedd med minsta uns ironi.

Följande är några av mina favoritpassager i boken. Sidhänvisningarna avser Routledge Classics-utgåvan från 2004.

Om teleologiska kontra mekanistiska förklaringar:
    The 'final cause' of an occurence is an event in the future for the sake of which the occurence takes place. In human affairs, this concept is applicable. Why does the baker make bread? Because people will be hungry. Why are railways built? Because people will wish to travel. In such cases, things are explained by the purpose they serve. When we ask 'why?' concerning an event, we may mean either of two things. We may mean: 'What purpose did this event serve?' or we may mean: 'What earlier circumstances caused this event?' The answer to the former question is a teleological explanation; the answer to the latter question is a mechanistic explanation. I do not see how it could have been known in advance which of these two questions science ought to ask, or whether it ought to ask both. But experience has shown that the mechanistic question leads to scientific knowledge, while the teleological question does not. (s 73)
Om Aristoteles:
    In reading any important philosopher, but most of all in reading Aristotle, it is necessary to study him in two ways: with reference to his predecessors, and with reference to his successors. In the former aspect, Aristotle's merits are enormous; in the latter, his demerits are equally enormous. For his demerits, however, his successors are more responsible than he is. He came at the end of the creative period in Greek thought, and after his death it was two thousand years before the world produced a philosopher who was approximately his equal. Towards the end of this long period his authority had become as unquestioned as that of the Church, and in science, as well as in philosophy, had become a serious obstacle to progress. Ever since the beginning of the seventeenth century, almost every serious intellectual advance has had to begin with an attack on some Aristotelian doctrine. [...] To do him justice, we must, to begin with, forget his excessive posthumous fame, and the equally excessive posthumous condemnation to which it led. (s 157)
Om känslan av insikt och klarhet:
    This experience, I believe, is necessary to good creative work, but it is not sufficient; indeed the subjective certainty that it brings with it may be fatally misleading. William James describes a man who got the experience from laughing-gas; whenever he was under its influence, he knew the secret of the universe, but when he came to, he had forgotten it. At last, with immense effort, he wrote down the secret before the vision had faded. When completely recovered, he rushed to see what he had written. It was 'A smell of petroleum prevails throughout.' What seems like sudden insight may be misleading, and must be tested soberly, when the divine intoxication has passed. (s 124-125)
Om Humes skeptiska syn på kausalitet:
    He contends, over and over again, that the frequent conjunction of A and B gives no reason for expecting them to be conjoined in the future, but is merely a cause of this expectation. [...] Hume's theory might be caricatured as follows: 'The proposition "A causes B" means "the impression of A causes the idea of B".' As a definition, this is not a happy effort.1 (s 606)
Om Hegels syn på frihet:
    Hegel, who owed much to Rousseau, adopted his misuse of the word 'freedom', and defined it as the right to obey the police, or something not very different. (s 633)

Fotnot

1) Här tycker jag dock faktiskt att Russell är lite orättvis mot Hume. Åtminstone i matematiken betraktar vi det som en framgång att kunna reducera ett allmänt fenomen till ett specialfall.

7 kommentarer:

  1. För den som önskar ta del av en lättsam men grymt läsvärd biografi över Russell rekommenderas seriealbumet Logicomix. Här ett utdrag som torde göra boken oemotståndlig för envar som åtminstone i någon mån delar min lätt matematiknördiga läggning.

    SvaraRadera
  2. Då kan jag rekommendera Paul Stratherns bokserie "...in 90 minutes" (varav många verkar finnas upplästa på youtube). Han gör ingen större hemlighet av vad han tycker om filosoferna han skriver om.

    Ex. Hegel.
    Om Hegels filosofiska system: "from the outset this system was to bare many resemblances to Spinoza's, apart of course, from geometric clarity. When it came to presentation Hegel still favoured the Cantian approach; monumental obfuscation."

    Om föreläsningar: "Unlike his great metaphysical predecessor Cant whose literary style was execrable and lecturing style brilliant, Hegel preferred to be consistent. His lecturing style was as wretched as his literary style".

    Vill också minnas att böckerna om Hume, Kant och Schopenhauer är roliga.

    SvaraRadera
  3. Robert Callergård18 september 2011 00:29

    Ja, du har alldeles rätt: Russell är rolig, och skriver emellan åt mycket mycket bra, även i hans mer tekniska uppsatser och böcker. Hans "The problems of philosophy" är svåröverträffad som introduktionsbok till filosofin.

    Men som filosofihistoriker är inte att lita på tyvärr; blandar högt med lågt, och har rätt egna urvalskriterier, för vad han tar upp och hur.

    Jag tycker i och för sig att det är trevligt och givande att någon med egna filosofiska övertygelser idéer skriver översiktlig filosofihistoria på Russells vis. Det blir så att säga historien sett genom ett temperament: Eftersom Russell har sin egen filosofi ser han saker som andra kanske inte ser, samtidigt som han missar saker som varje nutida filosofistudent aldrig skulle missa. Man kan här jämföra med Wedbergs filosofihistoria, som är betydligt bättre, men som också är rätt egensinning i sitt urval. Även den kan man se som historien skriven ur en viss synvinkel och det kan vara mycket givande.

    Men om jag ska nämna det som jag tycker är mest bekymmersamt med Russells bok, så är det att han sätt att raljera med filosofer och läror får alltför många läsare att tro att de också har rätt att inta samma attityd. Om Russells gör sig lustig över Hegel smittar attityden av sig; eftersom Russell var en duktig filosof, så kan jag nog hoppa över Hegel...som antagligen hade snö i mössan. (Detta är ett oskick som förekommer även bland akademiska filosofer.)

    Om Russell syndar emellanåt som historiker, genom att inte ta sig tid att försöka förstå saker han inte gillar, så syndar han också som filosof när han gör sig lustig; det förfarandet uppmuntrar inte självständigt tänkande och innebär att missrepresentera för läsaren vad filosofi handlar om.

    tycker
    Robert C.

    SvaraRadera
  4. Henrik: Tack för tips! Det låter som läsvärda böcker av Strathern, om än troligtvis öppna för samma sorts kritik som Robert riktar mot Russell.

    Robert: Tack för kommentar! Jag respekterar din professionella bedömning, samtidigt som jag tror att jag ändå står fast vid de fem guldstjärnorna. För mig betydde boken att jag äntligen fick något slags rudimentär överblick över filosofihistorien, och nya inblickar i många av de stora filosofernas tankeapparater. Om detta skedde till priset av att jag inte kommer att läsa Hegel (vilket dock är tveksamt; även utan Russells bok hade det nog krävts väldigt mycket för att jag skulle ha tagit mig an Hegel, med tanke på livets korthet i kombination med att världsandar och historiedeterminism i mina öron inte förefaller särskilt lovande utan snarare ganska knäppt) så låter det som en bra deal. Och kanske krävdes det just en temperamentsfullt och bitvis elakt skriven bok som Russells för att jag skulle orka med hela filosofihistorien från de gamla grekerna fram till ca 1900. Om han istället välvilligt böjt sig bakåt till bristningsgränsen för att försöka finna vett och sans även i sådant som t.ex. Anselms gudsbevis, så hade jag alldeles säkert lagt ifrån mig boken långt innan jag nått fram till 1800-talet och Hegel...

    SvaraRadera
  5. Men kom ihåg att livets korthet också gör det svårt att hinna revidera förenklade och snabba omdömen.
    Så hoppa över det du hoppar över med bibehållen respekt även för Hegel och Anselm. Och låt inte Russell hoppa åt dig!

    Robert

    P.S. Du har väl en rimlig chans att begripa dig på Gödels ontologiska gudsbevis. Har du sett det?

    SvaraRadera
  6. @Olle: Så är det helt klart. Dock, som du säger, för en ickefilosof underlättar det betydligt. Stratherns böcker är dessutom mer biografiska än idébeskrivande, så han kanske inte lika mycket bryter den inom filosofin s.k. välgörenhetsprincipen. Tanken är nog att de ska vara ganska lättsamma.

    SvaraRadera
  7. Låt mig säga så här, Robert, att jag tycker att vi bör minnas Kurt Gödel för hans briljanta insatser inom logiken (hans ofullständighetsresultat kan antagligen räknas bland 1900-talets vassaste intellektuella prestationer alla kategorier) snarare än för hans kufiska teologiska tillämpning.

    SvaraRadera