Tidskriften Arena till relativismens försvar

"Därför krigar vi om sanningen" utropar tidskriften Arena i sitt juninummer 2012, som de kallar ett temanummer om relativismen. De bjuder på två texter till relativismens försvar: den ena av Bosse Holmqvist, professor i idéhistoria vid Stockholms universitet, och den andra av journalisten Magnus Linton. Tyvärr verkar det bara vara den sistnämnda som finns att läsa på nätet. Låt mig ändå fokusera på Holmqvists text. Lintons bidrag är knappt värt att kommentera, då det till innehållet begränsar sig till en lång rad insinuationer om att relativismens kritiker skulle vara xenofober.¹

Holmqvist inleder med att medge att hans uppgift - försvaret av relativismen - kan synas hopplös,

...inte minst i ljuset av den uppsjö av vanföreställningar och märkliga positioner som tillskrivs realtivisten. Alla "vet" redan att den är orimlig. Alla har redan sin uppfattning om relativismen klar för sig och då behöver man inte lyssna på relativistens argument eller fundera över den egna övertygelsens innebörd. Och det är samma kritik som ständigt återkommer - från såväl ilskna bloggare som välrenommerade tänkare.

Låt mig ändå göra ett försök, väl medveten om att det med nästintill oundviklighet kommer att mötas av den ack så välbekanta kritiken och den omvittnade oförmågan att läsa innantill.

Trots att jag anser mig rätt bra på att läsa innantill känner jag mig lite träffad av Holmqvists utfall. Det är helt klart positioner som jag givit uttyck för här på bloggen och annorstädes som han vänder sig emot.² Så låt mig uppbåda vad jag har av läskunnighet och se vad Holmqvist har att säga till relativismens försvar.

Det börjar ganska bra, med att Holmqvist deklarerar att människan, enligt relativisten,

aldrig [kan] besitta absolut kunskap, en slutgiltig, oföränderlig och universell sanning. All kunskap är istället inbäddad i och en produkt av de sammanhang i vilka den uppkommer - språk, historia, samhälle, etc.

Vidare får vi veta att

kunskap och föreställningar i olika tider och olika traditioner, discipliner och samhällen skiljer sig åt och är beroende av de förutsättningar som råder vid en given plats och en given tid,

och att

kunskapens situationsberoende och kulturens mångfald [är] därför något oundvilkigt och ofrånkomligt, något man är tvungen att förhålla sig till.

Det här är kloka påpekanden, som man dock inte behöver vara relativist för att skriva under på - ett avvisande av relativismen behöver inte innebära att man kastar allt sitt kritiska tänkande med badvattnet. För att inse att vi inte kan besitta absolut slutgiltig oomkullrunkelig kunskap om hur omvärlden är beskaffad räcker det att reflektera över den radikalskeptiska positionen att vi inte ens vet huruvida våra sinnesintryck återspeglar en fysisk verklighet därute - vi skulle t.ex. kunna vara fjärilar som drömmer att vi är människor, eller hjärnor i näringslösning, eller (ännu värre) Boltzmannhjärnor.

Den springande punkten, som Holmqvist och andra relativister ständigt tycks förbise (eller med berått mod vägrar att låtsas som), är emellertid denna: Även om det visar sig (vilket verkar troligt) att vi aldrig kan nå 100% säker och slutgiltig visshet om några objektiva sanningar, så betyder inte detta att några objektiva sanningar inte finns. Vi behöver skilja mellan ontologi och epistemologi - mellan vad som faktiskt finns och vår kunskap om detsamma. Jag kan inte bevisa att det finns en objektiv fysisk verklighet därute, men Holmqvist kan inte heller bevisa motsatsen, och eftersom allt jag upplevt genom livet³ faktiskt tyder på att det finns en verklighet därute, så menar jag att det är en utomordentligt förnuftig arbetshypotes att anta att så är fallet. Och om man av någon anledning inte köper detta, så borde väl ett minimikrav, om man som Holmqvist gör anspråk på att vara en ödmjukt tänkande intellektuell, vara att man i alla fall lämnar frågan om den objektiva verklighetens existens öppen. Liksom andra relativister ansluter sig emellertid Holmqvist till ett språkbruk som på förhand utesluter en sådan möjlighet. I en typisk formulering skriver han att

före 312 var kristendomen falsk, därefter blev den sann - för att kejsaren så ville.

Om Holmqvist istället hade valt att formulera sig som att "före 312 ansågs kristendomen falsk, därefter kom den att anses sann - för att kejsaren så ville" - då hade jag inte haft mycket att invända. Om vi för enkelhets skull identifierar kristendomen med utsagan P, definierad som

"Jesus är Guds son och uppstod på den tredje dagen från de döda",

då vill jag påstå att P antingen är objektivt sann eller objektivt falsk,⁴ och att dess sanningshalt inte kan förändras av eventuella kejserliga påbud århundraden efter tidpunkten för Jesu påstådda uppståndelse. Genom att skriva "före 312 var..." istället för "före 312 ansågs..." lägger Holmqvist beslag på begreppet sanning för en betydelse som egentligen inte handlar om den faktiska sanningen om hur det verkligen är fallet, utan om folks uppfattning i frågan (vilket är en helt annan sak). Denna begreppsförvirring anser jag vara djupt skadlig, av skäl som jag strax skall återkomma till.

Låt mig först gå vidare med Holmqvists försök att desarmera delar av den kritik som riktats mot relativismen. Han skriver att

ett [...] bara alltför välbekant argument mot relativismen är att den åtminstone tror på en absolut sanning, att allting är relativt. Den är således självmotsägande.

Detta argument desarmerar han med ett enkelt grepp:

Men ett sådant sanningsbegrepp - att relativistens påståede är en absolut sanning - är absolutistens, inte relativistens, som inte behöver eller erkänner ett sådant.

Snabbt och elegant - 1-0 till Holmqvist och relativismen?

Nej, knappast. Holmqvists till synes enkla seger kommer sig av att han valt att befatta sig blott med en simpel vulgärversion av det antirelativistiska argument som inbegriper det som kallas relativismens självupphävande egenskap. Mer sofistikerade kritiker av relativismen föredrar följande version av argumentet.

Relativisten påstår att allting är relativt. Nu finns två möjligheter, antingen att (a) det är objektivt sant att allting är relativt, eller (b) att det blott är relativt sant att allting är relativt. Fall (a) gör relativismen självmotsägande och kan därför avfärdas. Återstår för Holmqvist och hans relativistvänner att falla tillbaka på fall (b) - vilket Holmqvist mycket riktigt gör i sin text. Men vad finns det då för anledning för oss andra att bry oss om vad han säger? Han har ju avsagt sig varje anspråk om att säga något om hur det faktiskt objektivt sett förhåller sig, och nöjer sig med ett relativistiskt "sannings"-anspråk, som inte betyder annat än att hans yttrande vinner gillande och gehör i de kretsar av postmodern akademisk flumvänster han tillhör. I och med att han saknar (eller i alla fall säger sig sakna) varje ambition om att påstå något om hur det verkligen, objektivt, ligger till, och blott ägnar sig åt något slags internt akademiskt socialt spel, så finner i varje fall jag inte någon anledning att ta det han säger på allvar.

Vetenskapens existensberättigande ligger i ambitionen att så gott vi kan utröna hur den verklighet vi lever i är beskaffad. Det må vara att vi knappast kommer att nå fram till någon fulländad och slutgiltig sanning, men vi kan förhoppningsvis närma oss den. Det är bara genom denna ambition som vi - vetenskapen - erhåller vår speciella legitimitet i förhållande till andra sociala sysselsättningar som exempelvis jazz eller handboll. Om det inte finns någon objektiv verklighet vi kan närma oss, så faller detta eixstensberättigande, och kvar blir blott det sociala spel som går ut på att fälla yttranden som vinner kollegors gillande, helt utan koppling till den verklighet som ändå inte existerar. Min gode vän Alan Sokal, som skrivit mycket om dessa saker, kommenterar detta Potemkinscenario så här:

If science were merely a negotiation of social conventions about what is agreed to be "true", why would I bother devoting a large fraction of my all-too-short life to it? I don't aspire to be the Emily Post of quantum field theory.

I detta sammanhang är jag frestad att plagiera en text jag själv skrev 2006 i polemik med ännu en relativismens försvarare, Kristina Nordqvist. Följande stycken är så gott som ordagrant hämtade från den texten, frånsett att jag bytt ut "Nordqvist" mot "Holmqvist" på nårga ställen, plus några andra smärre ändringar:

Nästan oavsett vad vi forskare sysslar med så är det sanningen vi söker skaffa oss kunskap om - den objektiva sanningen om hur det verkligen ligger till: Är protoner stabila? Vilka färger kan ett bi uppfatta? Hur går celldifferentiering i embryoutvecklingen till? I vad mån hade Neanderthalarna ett språk? Hur många offer skördade 1900-talets svenska steriliseringsvåg? I vilken utsträckning vi lyckas närma oss sanningen varierar naturligtvis, och vi måste alltid vara beredda att ompröva våra resultat, men likafullt är det sanningen vi vill åt. Men när Holmqvist förnekar den objektiva sanningens existens, så reducerar han forskningen till ett socialt spel, en kamp för att finna gehör för forskningsresultat som är totalt frikopplade från verkligheten eftersom någon sanning om denna överhuvudtaget inte existerar. Som forskare finner jag denna tankegång demoraliserande.

Kunskap och sanning. Att blanda samman dessa är legio bland relativismens förespråkare, och Holmqvist vill inte vara sämre. Så t.ex. framhåller han att kunskap bland relativismens kritiker anses härröra från objektiv verklighet, i motsats till relativismens uppfattning enligt vilken kunskap istället beror av det mänskliga tänkandet. Antagligen hamnar jag i det förstnämnda lägret, men jag har sannerligen aldrig hävdat (eller ens stött på) uppfattningen att kunskap skulle vara oberoende av mänskligt tänkande. Sanningen om huruvida protoner är stabila är förvisso oberoende av mänskligt tänkande, men vår kunskap om detta är det givetvis inte.

Holmqvist strör till synes tvärsäkra påståenden omkring sig - att Roms kejsare ändrade sig om kristendomen år 312, att vetenskapshistorikern Donna Haraway i uppmärksammade undersökningar betonat kunskapens kontextberoende, etc, etc - men vad menar han egentligen med dessa? Ja, han kan inte gärna mena att de är sanna, eftersom någon sanning inte finns. Men då är de ju inte ens några påståenden, ty att påstå något är ju detsamma som att hävda att det är sant. Vad är de då? Sociala positioneringar? Eller bara utrop i största allmänhet?

Nu är det inte bara som försvarare av särintresset vetenskap som jag avvisar relativismen. Jag anser att det finns ännu viktigare skäl att avvisa det relativistiska synsätt som Holmqvist försvarar. Den centrala tankefiguren har jag hämtat hos Alan Sokal, och följande ord är hämtade från min recension av hans bok Beyond the Hoax:

Antag att vi som fäster vikt vid sådant som social rättvisa och omsorg om kommande generationer - och som därmed kan räknas som "vänster" i vid mening - godtar den relativism som delar av den akademiska vänstern anbefaller. Då förlorar vi det kanske viktigaste vapnet mot de högermän som sprider direkta lögner i syfte att motivera Irakinvasioner och uppluckrad miljölagstiftning, nämligen att påtala att de ljuger. Ty deras syn på världen är med ett relativistiskt synsätt varken sannare eller falskare än någon annan.⁵

Bosse Holmqvist tar avstånd från den sista slutsatsen - att relativismen medför att inget påstående är sannare än något annat - men jag begriper inte hur han kan göra det samtidigt som han menar att det inte existerar någon fast måttstock i form av en objektiv verklighet som ens påståenden kan överensstämma eller inte överensstämma med. Med Holmqvists synsätt att "sant" och "falskt" definieras av vad som accepteras i den aktuella kulturen, så finns inte längre någon rationell grund för att påstå att den amerikanska republikanska maktelitens påståenden (i någon given fråga) är falska och den akademiska flumvänsterns är sanna, eller vice versa - varje sådant påstående blir blott ännu en manöver i ett maktspel.

Det har ibland hänt att skurkar långt ute i ärkehögern uttryckt sig på sätt som är uppenbart inspirerade av Holmqvist och hans gelikar. Ett känt exempel kommer från George W Bushs dåvarande stabschef i Vita Huset, Karl Rove. Så här skriver journalisten Ron Suskind om ett samtal med honom:

The aide said that guys like me were "in what we call the reality-based community," which he defined as people who "believe that solutions emerge from your judicious study of discernible reality." I nodded and murmured something about enlightenment principles and empiricism. He cut me off. "That's not the way the world really works anymore." He continued "We're an empire now, and when we act, we create our own reality. And while you're studying that reality — judiciously, as you will — we'll act again, creating other new realities, which you can study too, and that's how things will sort out."

Ett aktuellt exempel på svensk hemmaplan finner vi hos den stridbare vetenskapsförnekaren och ultralibertarianske agitatorn Ingemar Nordin. I en kommentar nyligen på klimatförnekarbloggen The Climate Scam levererar Nordin, uppenbart inspirerad av postmodern relativism av Holmqvistskt snitt, följande vansinnesresonemang:

Filosofisk betraktelse: Begreppet "förnyelsebart" är en ren social konvention och har inget med den fysiska verkligheten (bara med den sociala verkligheten) att göra.

Man kan t.ex. invända mot både vind- och solkraft att de inte är förnyelsebara eftersom tillverkning och underhåll kräver råvaror som måste tas från jordskorpan; metaller, oljeprodukter etc.

Mot detta kan då den som vill försvara påståendet att de är förnyelsebara säga: "Jo, men vi kan ju återvinna t.ex. skrotet och en del av de grundämnen som finns i batterier, solceller etc och sedan genom bearbetning återigen producera de ämnen som dessa energikällor behöver".

Men om man resonerar så så är allt "återvinningsbart", inklusive olja och bensin.

Alltså är det helt godtyckligt vad man betraktar som "förnyelsebart". Just nu är det de gröna (MP, WWF, Greenpeace, IPCC, Die Grüne, etc) som har skaffat sig definitionsmonopolet. Vi andra har bara att rätta och packa oss efter den lagstiftning och beskattning som följer av deras definition.

Min UI-kollega Lars Karlsson kommenterade detta (i en privat korrespondens) med att spekulera över hur det kan ha gått till i det Nordinska hemmet någon gång på 1950-talet då Ingemars lillasyster fyllde år.⁶ Ingemar fick bannor av sin mamma för att han hade ätit upp hela lillasysters födelsedagstårta, men svarade med att hävda att "begreppet 'ätit upp' är en ren social konvention och har inget med den fysiska verkligheten (bara med den sociala verkligheten) att göra. Vi kan ändå återvinna grundämnena i tårtan och göra en ny tårta av den."

Fotnoter

1) Till formen är den nästan ännu värre, med ett LIX-index som verkar dra åt det tresiffriga hållet. Smaka t.ex. på följande 112-ordsmening:

Att högern blev som galen av att se en efter en av sina fasta pelare pulvriseras var naturligt och Göran Hägglunds berömda tal om verklighetens folk lyfte locket från en av reaktion kokande gryta, men först när en märklig konsensus om det mångkulturella samhällets misslyckande nu är på väg att etableras har även delar av liberalismen och vänstern på allvar kommit ut; exemplen på det expanderande slentrianhatet mot relativismen är många, och fick ett talande exempel när författaren Fredrik Ekelund, en självdeklarerad socialist, i en serie artiklar i Dagens Nyheter lät sin konspirationsteori om den postmoderna vänsterns skuld blomma ut till att gälla allt - avregleringen av kreditmarknaderna, den nyliberala offensiven, folkhemmets förfall.

2) En annan relativismens försvarare, Henrik Lundberg, sammanfattar i Filosofisk tidskrift 1/2010 min och andras position på ett sätt som visserligen är sarkstiskt avsett, men som jag ändå kan skriva under på:

Vissa kritiker av relativismen hävdar att en relativistisk position innebär att alla ståndpunkter är lika goda och därför är utbytbara mot varandra. De hävdar att kunskap enligt relativismen är helt och hållet subjektiv så att vad som är "sant för mig" inte behöver vara "sant för dig" och vice versa. [...] Relativismen leder i slutändan, menar de, till uppgivenhet och nihilism och till en misstro gentemot vetenskap och förnuftig argumentation. Denna inställning, brukar det heta i en patosfylld slutkläm, är farlig eftersom vi idag står inför globala hot mot miljö och hälsa som bara vetenskapen kan råda bot på.

3) Och allt som Holmqvist upplevt, får man förmoda.

4) Jag lutar (som trogna läsare kanske redan anat) personligen åt att den är falsk, men det är ovidkommande här.

5) Se, där kom den patosfyllda slutkläm som Henrik Lundberg talade om i Fotnot 2!

6) Jag understryker att detta inte är någon dokumentär redogörelse, utan en ren spekulation. Varken Lars eller jag har någon evidens för att händelsen faktiskt ägt rum. Vi vet inte ens om Ingemar Nordin har någon syster. (Minst en bror har han emellertid.)

Edit 5 juni 2012: Bosse Holmqvist har nu svarat på min kritik.