Femmilen, guld, silver, brons och en läsvärd norsk tidskrift

Femmilen i ett mästerskap är (jämte Vasaloppet) det finaste man kan vinna i skidåkning. Det var alltså en fantastisk prestation Johan Olsson stod för då han för halvannan vecka sedan tog guld på VM-femmilen i Val di Fiemme. Men det fantastiska är inte bara att han vann, utan sättet han gjorde det på. Vi därhemma i TV-sofforna hade i stort sett givit upp hoppet om att en VM- eller OS-femmil med masstart numera skulle kunna bli annat än 48 kilometers klungkörning där det handlar om vem (oftast Petter Northug) som har mest krafter kvar till spurten. I det läget gör Olsson det oväntade: han kör ifrån klungan redan efter någon mil, och kör sedan de återstående fyra (så när som några få kilometer i början då Dario Cologna gjorde honom sällskap) i ensamt majestät. Vilket strålande lopp, och vilken strålande skidåkare!

Imorgon lördag är det dags igen. Då avgörs världscupsfemmilen i Holmenkollen. SVT sänder direkt, och vi är många som undrar om (och hoppas att!) Olsson eller någon annan skall lyckas gör om hans soloåkningsprestation från val di Fiemme.

Däremellan har jag själv hunnit med en veckas underbar skidåkning i de vackra Härjedalsfjällen kring Fjällnäs. På vägen hem, genom Norge,¹ tog jag del av ett referat av en tidigare femmil, författat av tidigare norske landslagsåkaren Gudmund Skjeldal² och publicerat i den norska tidskriften Samtiden.³ Det rör sig om det bästa sportreferat jag tagit del av på mycket länge. Skjeldal hade sitt livs chans att sätta ett avtryck i skidhistorien i Holmenkollens femmil 1993. Interfolierat med allmänna reflektioner kring idrottandets villkor, inklusive den psykologiska forskning som pekar på att nyblivna silvermedaljörer i genomsnitt är mindre glada än dito bronsmedaljörer, berättar han om sina upplevelser under loppet, ända fram till det bittra slutet. Han inleder drygt halvvägs in i loppet:

Eg hadde startnummer 76. Bjørn Dæhlie 63, trur eg. Så dei måtte følgja med på klokka i 6 minutt og 30 sekund. Dei to gutane sat inntil ein granlegg, dei hade gott underlag. Dei må ha vore varme på føtene også. Dei kunne sin skog og sin vinter, kan henda var dei speidarar. Ti, tolv år gamle. Den eine talde ned på kolkka si, den andre noterte. Ei busk nedi lia var truleg passeringspunktet, så dei hadde tid å rekna ut avstanden før løparane strauk forbi.

"Du er sju sekund bak Bjørn Dæhlie", ropa dei. Sju sekund! Då hadde eg altså henta inn 15 sekund frå runding inne på stadion etter halvgått femmil. I stigningane opo forbi Frognerseteren hadde eg nesten ete opp heile forspranget hans. Eg kunne snart leia heile femmila - i Holmenkollen!

Eg kunne ha kyssa skiskorne deira. Grana som stødde ryggen deira. Termosen og sitjeunderlaget og startlista. Eg kunne ha rosa læraren deira opp i skyene, lovprisa all slags læreplaner og mattebøker, og foreldra som høyrde oppmerksamt på gutane sine då dei la ihop tal alt som fem- og seksåringar. Blyanten dei sat med. Eg kjende meg pigg og hadde all grunn til å tru dei.

Eg veit eigentleg ikkje om gutane var brør, eg veit heller ikkje om dei overnatta ute i Marka heilt på eiga hand. Men dei må ha bestemt seg for att dei skulle ta blyant med, og stoppeklokke, og dei hadde kan henda radio og, så dei visste kven dei skulle ta tida på:

"I morgon drar vi og ser på femmila i Holmenkollen!" Faren till den eine har høyrd på, og han har bite seg i tunga så han ikkje skulle bryta inn og øydeleggja initiativet.

"Ja! Og så tar vi stoppeklokka med, og blyant og papir, så vi kan sekundera."

"Og appelsinar!"

"Og underlag å sitja på."

"Og termos med varm sjokolade."

"Og kanskje to par ullsokkar i skorna?", har faren endeleg sagt.

Dei to gutane har fått tak i startlista; dei visste kva dei skulle gjera. Dei har følgt med på langrennet i meir enn halvannan time frå førstemann gjekk ut. Dei har halde varmen og ikkje mista tolmodet. Dei har brukt blyant, og ikke kulpjenn, som frys.

Visste dei kva dei gjorde med mei? Kva mot dei sette i meg? Eg har stundom hatt hug å møta dei ein dag, no, mange år etter. Eigentleg skjemmest eg over att eg skusla bort medvinden dei gav meg. Kor eg har lurt på korleis det kunne gått dersom dei hadde flytta seg litt ned i terrenget, der femmilsløypa snodde seg inn att mot Holmenkollen, nedanfor Frognerseteren, ved 45 kilometer. Hadde eg vunne femmila om dei hadde site der og åtvara meg? Var det min eine store sjanse i livet, dette? Tapte eg eit gull, eller vann eg eit sølv?

För att ta del av den dramatiska fortsättningen behöver läsaren dessvärre införskaffa ett pappersexemplar av Samtiden 1/2013, då tidskriften tycks en smula nyckfull med att lägga upp sina texter på nätet.

Fotnoter

1) För den som skall ta sig mellan Göteborg och Fjällnäs, och som föredrar tåg framför bil, buss eller flyg, är faktiskt tåg via Oslo till Røros den bästa färdvägen.

2) Ej att förväxla med hans i skidsammahnag mer namnkunnige storebror Kristen Skjeldal (som lillebror Gudmund för övrigt ägnat en bok).

3) Jag är glad att jag tittade in i tidningskiosken vid järnvägsstationen i Røros och hittade denna mycket läsvärda tidskrift. Skjeldals text är i själva verket långt ifrån den intressantaste i Samtiden 1/2013.⁴ Den text som klarast lyfter tidskriftsnumret är Karl Ove Knausgårds välskrivna och intelligenta essä Litteraturen og det onde, som diskuterar bland annat litteratur, moral, liv, förra årets svenska Tintindebatt och utbrottet mot Folk och rövare i Kamomilla stad, det moralistiska mottagandet av hans egna böcker, ondska, krig, Förintelsen, Hitlers Mein Kampf, teodicéproblemet, Strindberg, Joyces Ulysses, tidsbundna tabun och den enskilda människans begränsade erfarenhetsvärld. Följande passage har gemensamma drag med Hannah Arendts tankefigur om den banala ondskan:

Følger man linjene fra den teoretiska fysikken som gjorde delningen av atomet mulig, til konstruksjonen av atombomben til den exploderte over Hiroshima, viser det seg ingen umenneskelighet, bare en rekke mennesker som sysler med sitt, hver og en mer eller mindre gode, men ikke onde, og som i seg selv ikke har ansvar for det som hendte. Hvordan skulle vi kunne belaste den stakkars soldaten som trakk i spaken og åpnet luken som lot bomben falle med de enorme, apokalyptiske konsekvenserne som fulgte?

Dette, at en enkelt, god handling for den ene kan vrenge seg og bli ond for de mange, er vårt problem, det fantes ikke før, i alle fall ikke i den skalaen, rett og slett fordi forbindelseslinjene mellom det ene og de mange, mellom det lokale og globale, så annerledes ut. Men kunnskapen om strukturen fantes, for det det handler om, er når det personlige slår over i det upersonlige, når det mennesklige slår over i det umennesklige, og er det man kalte arvesynd, fordi det er en konstant i det mennesklige. En ondskap som gjelder alle, umulig å tillbakeføre till den ene.

[...]

Et annet exempel fra [Geir Angell Øygardens bok Bagdad Indigo] dreier seg om alle barna som døde som en direkte følge av den vestlige verdens boikott av Irak i årene før den amerikanske invasjonen, de kunne me små middler ha blitt reddet, men de stod i veien for en større sak, og om man tenkte seg at den politiske myndigheten som var ansvarlige for dette, la oss si USAs utenriksminister, egenhendig skulle ta livet av dem, befinner vi oss i det utenklige og absurde, men bare fordi vi sammenfører den upersunlige beslutningen med den personlige konsekvensen. Øygarden skriver att Lesley Stahl fra den amerikanske programmet "60 minutes", den 12. mai 1996, spurte USAs daværende FN-ambassadør Madeleine Albright om følgende: "Vi har jo hørt at en halv million barn har dødd i Irak. Dette er jo flere enn dem som døde i Hiroshima. Er det verdt prisen?" Madeleine Albright svarte: "Jeg synes dette er svært vanskelig valg, men prisen... Vi mener at det er verdt prisen."

Senare i samma essä, om litteraturens relevans för den vanliga människan:

Når du sitter i rekkehusleiligheiten din utenfor sentrum av en av de norske byene, og regnet sildrer ned utenfor og du sitter og mater din datter med en skje, som hun slår på slikt du får grøt på genseren og litt oppgitt må tørke det bort, mens din kjæreste er på vei over grusgangen trillende på en sykkel, en av utallige hverdager du har opplevd, i en tilværelse preget av en relativ trygghet: dere har faste jobber, dere har bra med penger, godt med venner, din mor bor i nærheten, så dere kommer dere også ut i blant. Dere ser på nyheterne på tv, dere drar ut på hytta nesten hver helg i sommerhalvåret, og ved valgene stemmer dere som oftest Høyre og Sosialistisk Venstreparti. Slik ser livene ut for de fleste av oss. Så hvilken relevans har Célines maniske menneskefiendtlighet og anti-jødiske pamfletter for oss? Hamsuns landssveik, Handkes serberforsvar, Teratologens groteske volds- og sex-fantasterier, Bernhards nesten sinnssyke Østerrike-hat, hva skal vi med det? Hva slags sannhet finnes i dette bisarre panteonet av forfattarskap som har det til felles at de alle har gått for langt? ja, hvorfor brukte Stig Sæterbakken så mye tid og mange krefter på å skrive om nettop dem? Fordi det vanlige, trygge livet egentlig var en illusjon, noe falskt, ett skuespill foran en avgrunn av meningsløshet? Att Célines jødehat var sannere enn for eksempel Jens Stoltenbergs åpenhets-, kjærlighets- og solidaritetstale?

Stilt opp mot hverandre slik, det lyse og vanlige livet i rekkehuset mot den forvridde, sinnssyke, umoralske og nihilistiske litteraturen, hvem ville med hånden på hjertet si at den siste rommet sannheten om livet, mens den første ikke gjør det? Joda, vi lever i et konsensussamfunn, vi er enige om de grunnleggende verdiene, men hvorfor i all verden utfordre det? Vi er jo enige om det fordi det er godt! Er det å vende seg mot det som ikke er godt i litteraturen, det som er moralsk og etisk suspekt, bare en tom gest, en provokasjon, en posering?

Problemet med dette resonementet er ikke at det setter to uforenlige størrelser, liv og litteratur, mot hverandre, men att det er stort og overgripende. Leser man Céline, Bernhard, Handke og Strindberg, kommer man så mer inpå ett jeg, med sine egne tanker, impulser, dommer og fordommer, at hele den begriplige virkeligheten, allt som handler om godt eller ondt, rett eller galt, simpelthen går i oppløsning. Det går simpelthen i oppløsning fordi det vi er i kontakt med da, når vi leser disse forfatterne, er noe mye større en dikotomiene god/ond, rett/galt, moralsk/umoralsk. De skriver om det mennesklige, ikke slik det burde eller skulle være, men slik det er, ikke for alle, ikke overalt, men akkurat her, for akkurat denne.

Knausgårds fantastiska vindlande essä får mig att vilja läsa mer av honom. Jag har hittills avstått från att läsa hans voluminösa (3622 sidor i sex band) självbiografi, avskräckt just av volymen, men kanske ändå...

Jag vill nämna ännu en text från Samtiden 1/2013 - inte för att den skulle vara särkilt lysande, men för att den visar tidskriftens bredd och redaktionens öppenhet för att även låta figurer i den accepterade diskursens utkant komma till tals - nämligen Ole Jørgen Anfindsens En politisert rettssak. Anfindsen är författare till bland annat boken Selvmordsparadigmet: hvordan politisk korrekthet ødelegger samfunnet, och vittnade i Berivikrättegången den 5 juni 2012. Den rättegångsdagen ägnades åt att låta representanter för olika schatteringar av högerextremism (en beteckning som Anfindsen värjer sig emot, trots att han i sin text skriver att han känner "bekymring over en demografisk utvikling som sakte, men sikkert, vil gjøre normenn til en minoritet i sitt eget land (formodentlig en gang mellom 2050 og 2150)" och att "sterke krefter betrakter hvite majoritetssamfunn som et problem i seg selv - og derfor noe man langsomt men sikkert bør avskaffe") komma till tals, i syfte att utröna i vad mån Anders Behring Breiviks föreställningsvärld reflekter en världsbild som är utbredd i dessa grupperingar. Anfindsens text är ett enda långt klagomål över den orättfärdiga och respektlösa behandling han utsatts för från Elizabeth Arntzen (domaren), från Geir Lippestad (Breiviks försvarsadvokat), och från norsk press och statstelevision - en behandling som Anfindsen finner extra orättfärdig i och med den hjälteroll han tillskriver sig själv:

I månedene før 5. juni 2012 var jeg under et betydelig press fra venner og familie som mente at jeg burde trekke meg fra vitnelisten. Både offentlig og privat ga jeg imidlertid uttrykk for att retsstatens prinsipper måtte veie tyngre enn mitt personlige ønske om å unngå ubehag, og at jeg derfør ønsket å samarbeide som best jeg kunne med forsvarerne. Ja, jeg mener faktisk, i all ubeskjedenhet, at jeg la frem en forklaring som var av viss betydning, og som få andre var i posisjon till å kunne leverere. Helt specielt la jeg i retten frem dokumentasjon på at Breiviks bekymring over samfunnsutviklingen - på visse utvalgte områder - aldeles ikke bygger på vrangforestillinger eller psykose, og derfor ikke heller er ubegrunnet. Dette tilsier at den første rettspsykiatriske rapporten til en viss grad hviler på en feilaktig premiss, hvilket selvsagt svekker dens beviskraft, noe som i sin tur tilsier att vi bør vare forsiktige med å avskrive Breivik som utilregnelig.

4) Här kanske någon läsare tycker att jag överdriver i mitt beröm av tidskriften, då jag ju ovan kallar Skjeldals text "det bästa sportreferat jag tagit del av på mycket länge". Dock skall sägas att sportreferat är en tämligen torftig genre, och att det inte krävs något extraordinärt av exempelvis en filosofisk eller litteraturteoretisk essä för att vara intressantare än till och med det mest förstklassiga sportreferat.