Sju paradoxer

Min recension av William Eckhardts Paradoxes in Probability Theory har nyss kommit i tryck i Notices of the American Mathematical Society. Paradoxer - överraskande och till synes motsägelsefulla fenomen - hör till det ljuvligaste man kan sysselsätta sig med, både som matematiker och som filosof. Eckhardt tar i sin bok upp sju av dem: domedagsargumentet, den spelande folkmassan, Bostroms simuleringsargument, Newcombs paradox, Newcombs paradox med öppen låda, Large Hadron Collider-spelet, och de två kuverten. Fem av paradoxerna (dem jag länkat till) är kända; de återstående två är sådana som Eckhardt själv formulerat i syfte att kasta ljus över några av de övriga. Alla sju är stimulerande och givande att fundera över. I min recension beskriver jag kort samtliga sju paradoxer, och ger mig in i fördjupade resonemang kring ett par av dem. Som sammanfattande omdöme om Eckhardts bok duger följande stycke ur recensionen:

Eckhardt has no ambition to provide complete coverage of the literature on the five previously known paradoxes. Rather, the task he sets himself is to resolve them, once and for all, and the review of previous studies that he does provide is mostly to set the stage for his own solutions. He claims to be successful in his task but realizes that not everyone will agree about that: in the introductory paragraph of his chapter on Newcomb’s Paradox, he writes that
there exist a variety of arguments both for and against one-boxing but, in keeping with the design of this book, I search for an incontrovertible argument. (Of course it will be controverted.)
The book is a pleasure to read, not so much for Eckhardt’s solutions (which, indeed, I find mostly controvertible) but for the stimulus it provides for thinking about the problems.