söndag 14 april 2013

Auster och Coetzee om manlig vänskap och negativa recensioner

När jag kliver in i bokhandeln och i bokhyllan finner en nyutgiven brevväxling mellan två av mina favoritförfattare, då finns ingen annan tänkbar fortsättning än att jag lättar på plånboken. Paul Austers och J.M. Coetzees brevväxling i Here and Now: Letters 2008-2011 berör många ämnen: stort och smått, högt och lågt, tidlöst och (som titeln antyder) dagsaktuellt. Återkommande ämnen är litteratur, film, idrott, författarnas dystra syn på den politiska situationen i USA och i Mellanöstern, finanskrisen (fiktion eller realitet?), skrivande, vänskap, uppväxt och könsidentitet. Vad gäller de senare lite mjukare ämnena känner jag stor behållning och ibland nästan befrielse över att se dem behandlade av två kloka äldre medmänniskor ur ett oförblommerat manligt perspektiv (trots att jag naturligtvis inte är omedveten om det manliga perspektivets dominans i vår kultur). Att författarna, samtidigt som de teoretiserar kring ett fenomen som manlig vänskap, så tydligt manifesterar en varm sådan i den inbördes relationen, gör inte saken sämre. Boken är mycket läsvärd. En och annan kritisk läsare skulle kunna tycka att en del vardagliga och triviala detaljer om resplaner och krånglande hemelektronik borde ha redigerats bort, men å andra sidan bidrar de till känslan av autenticitet.

Here and Now bjuder på många tankar, observationer och eleganta formuleringar jag skulle kunna lyfta fram. Jag väljer att nöja mig med att kommentera ett kort meningsutbyte om ett ämne som jag berört i en tidigare bloggpost och som mer allmänt har relevans för mitt bloggande: negativa recensioner och etiska frågor i samband därmed. Efter att Coetzee och Auster båda konstaterat hur maktlös man som författare är mot sågningar (ty genom att bemöta en sådan gör man sig mest till åtlöje) berättar Auster följande anekdot:
    A book critic from the Los Angeles Times (who had previously worked as a theater critic for the New York Times) wrote an extremely hostile review1 of Moon Palace. Not just a negative review, but an out-and-out assault. [... Perhaps a year later, a New York Times op-ed page editor and I went to a restaurant,] and when the lunch was over and we were about to leave, he spotted the reviewer from the L.A. Times, his former colleague in New York. "Look, there's X," he said. "Let's go over and say hello." I didn't have time to tell him that X has written a nasty review of my novel and that I had no desire to meet him. When the op-ed page editor announced my name to X, the man's face went white, and I saw fear in his eyes. He looked like someone expecting to be punched, and I confess that for a brief instant I felt tempted to oblige him. But only for an instant. It seemed far better to pretend that I had no idea who he was, had never heard of his name, had never read the review, and therefore I politely shook his hand and told him how happy I was to meet him. He looked both shocked and relieved - there was no punch, after all - and for those few moments I felt a strange sense of power (never felt before, never since), knowing that I was in complete control of this man's fate, that he was utterly in my hands. I had behaved beautifully, I thought, and I left the restaurant basking in my moral triumph.

    Now I'm note sure I did the right thing. Years passed, many years, and eventually X returned to the New York Times as an occasional reviewer of books. [...] Last year (fall 2008) I opened my morning copy of the Times to read over breakfast, and there, to my surprise, was a review of Man in the Dark by X. [...] Another blistering attack by the man I probably should have punched twenty years ago. One sentence has stuck with me and will never be expunged from my mind: "Paul Auster does not believe in traditional fictional values."2 What on earth does that mean? It sounds like something a right-wing politician might say during an election campaign.

Och här är Coetzees respons (efter lite allmän diskussion kring hur sårad man kan bli av recensioner) på historien:
    Anyway, bravo to you for your forbearance, and boo to the critic in question for failing to be ennobled by your example.
Jag är framför allt intresserad av Coetzees reaktion. Uppenbarligen menar han att recencenten X agerat omoraliskt. Jag tar också för givet att Coetzee gör sin bedömning på basis enbart av vad Auster skriver, och att han inte studerat de båda recensionerna.3

Är det omoraliskt att skriva negativa recensioner? Ett ja-svar på den frågan vore enligt min mening orimligt, och skulle dessutom få förödande konsekvenser för mycket av vad jag skriver här på bloggen och annorstädes. Jag recenserar en hel del facklitteratur av (populär-)vetenskaplig karaktär, och jag anser det vara min plikt som recensent att framhålla när en bok försvarar ohållbara vetenskapliga ståndpunkter, när den ger en missvisande bild av det vetenskapliga kunskapsläget inom något område, eller om den på annat sätt vilseleder. Vidare bemödar jag mig om att påtala dessa och andra brister rakt och tydligt utan otydlighetsskapande lager av diplomatisk fetvadd. Jag är givetvis medveten om att negativa omdömen om en bok kan såra en författares känslor,4 men jag försöker att inte låta några blödiga funderingar kring den saken korrumpera min ambition att skriva en så rak och rättvis recension som möjligt. Att låta snällhetskriterier avgöra vad jag skall skriva när jag bedömer (populär-)vetenskapliga litteratur skulle rimma illa med vetenskapens hela idé om kritiskt tänkande och opartiskt sanningssökande. Som jag påpekat tidigare anser jag det vara fel att skriva en omotiverat negativ recension, medan det däremot (åtminstone inom de områden där jag själv recenserar) är helt OK att skriva en hur negativ recension man vill, bara de negativa omdömena är sakligt motiverade.

Men det skulle kanske kunna finnas skillnad mellan fack- och skönlitteratur vad gäller vad en recensent kan tillåta sig? Fallet med en (populär-)vetenskaplig bok som sprider missförstånd och oasnningar känns klockrent: sådant förtjänar givetvis att slås ned på, och ju allvarligare fel desto hårdare recension. Men hur skall man förhålla sig till en roman? En sådan gör ju inte sanningsanspråk på samma sätt som en fackbok. Därmed finns inte längre något lika tydligt rätt eller fel, men kanske desto mera utrymme för recensentens egna subjektiva värderingar om huruvida boken är bra eller dålig - samt för att någon annan än recensenten skulle kunna tycka precis tvärtom. Borde recensenten ödmjukt anpassa sig till detta genom att avhålla sig från alltför tvärsäkra negativa omdömen?

Jag tycker inte det. Det rimliga, även på det skönlitterära området, är att en recensent ärligt och rakt redovisar sin uppfattning om boken och dess starka och svaga sidor. Att läsare sedan kan uppfatta boken annorlunda, och uppskatta ett och annat som inte faller recensenten i smaken, säger sig självt. En recensent som ogillar en roman av Paul Auster bör alltså känna sig helt fri att ge oförblommerat uttryck för sitt ogillande.

Coetzee är en klok person som säkert håller med mig om detta. Jag tror därför inte att hans korta svar till Auster i frågan om X:s recensioner skall förstås som något allmänt moraliskt fördömande av negativa recensioner. Snarare tror jag att hans reaktion är betingad av vad som förväntas i en vänskapsrelation. Jag kan gott tänka mig att det i (åtmisntone vissa) vänskapsrelationer finns en "klausul" i det underförstådda "kontraktet" som säger att om den ene blir angripen, så skall den andre ställa upp till dennes försvar, utan att först börja väga skäl för och emot eller utröna huruvida angreppet är motiverat av sakförhållanden eller inte. Jag kan själv känna igen mig i den sortens reaktion, men känner (åtminstone så länge vi talar i generella termer och inte om en konkret aktuell situation) viss motvilja mot tanken att jag skulle kunna agera så i ett vetenskapligt sammanhang.

Fotnoter

1) Denna länk och nästa har jag tillfogat efter fem minuters research/nätsurfande; de återfinns inte i Austers och Coetzees bok.

2) Den som jämför med recensionen skall dock se att dettta citat, som så outplånligt starkt etsat aig fast i Austers minne, har gjort det i lätt muterad form.

3) Detta kan jag inte veta säkert, men av Austers och Coetzess brevväxling som helhet får jag det bestämda intrycket att om Coetzee hade läst Rickard Eders (av Auster omtalad som X) recensioner, så hade han kommenterat dem mer i detalj.

4) Detta har jag varit med om flera gånger. Ibland kan en författare ta så illa vid sig att denne alldeles tappar fattningen och (temporärt, får man hoppas) förlorar förmågan att ta till sig saklig kritik, samt häver ur sig rent pinsamt dåligt argumenterade svar. Se exempelvis de korrespondenser som länkas till i mina bloggposter Den otacksamma uppgiften att recensera Williamson och Om kollegial lojalitet (Fotnot 2).

6 kommentarer:

  1. Det är en ganska stor skillnad på ditt recenserande och X:s. För dig är det en bisyssla där du söker använda den kunskap du skaffat dig i ditt huvugebit till att bedöma andras alster. För X är recenserandet ett levebröd och uppgiften är att ge tidningsläsaren en intressant och därmed gärna överraskande läsning.

    Jag har för övrigt ofta funderat över hur svårt det måste vara att vara en bra recensent av skönlitteratur, film eller teater. För konsumenten av verket är det ju en succé om det berör ens känslor, men denna sida av saken kan en recensent oftast inte bedöma. Hen blir alltför yrkesskadad av att ständigt göra överväganden som är rationella nog att kunna skrivas ned.

    SvaraRadera
  2. Jag reagerade som du när jag först läste Coetzees svar. Och jag drog samma slutsats som du, nämligen att detta var en vänskaps-reflex - men likväl lite förvånande. Kanske kan svaret ytterligare motiveras av att recensionen ifråga (eller Austers beskrivning av den, eller kontexten i övrigt) innehåller omotiverade påhopp eller plumpa kommentarer om författaren som person. Som du skriver: en recensent kan och bör förstås inte ta diplomatiska hänsyn i sin värdering av texten, men bör å andra sidan inte raljera omotiverat i syfte att plocka billiga poänger och / eller enbart för att såra författaren - oavsett hur usel texten är.

    SvaraRadera
  3. Jag kommer att tänka på två exempel där den recenserade (Lasse Holmqvist respektive Hasse Alfredsson) i vredesmod skrivit brev med särskilt väl genomtänkta angrepp mot recensenter, och en effekt har blivit att recensenten skrivit vad som man måste uppfatta som omotiverat entusiastiska hyllningar till några av deras senare verk. Det kan inte vara lätt att vara kritiker.

    SvaraRadera
  4. "en effekt har blivit att recensenten skrivit vad som man måste uppfatta som omotiverat entusiastiska hyllningar till några av deras senare verk."

    Hahaha, den övertydliga ironin låter på pricken som min mor brukar göra.

    SvaraRadera
  5. Den som enligt min åsikt uttryckt detta bäst är den peruanske författaren och nobelpristagaren Mario Vargas Llosa (nu har jag kollegor på mitt jobb som tycker att nobelpris överhuvudtaget inte alls skall delas ut i litteratur och ekonomi, men det är en annan historia). Vargas Llosa nämnde i programmet "snillen spekulerar" 2010, att den litterära lögnen i en roman är väldigt ärlig. Ingen förväntar sig ju att en roman skall säga sannningen. Men genom denna "lögn" kan man peka på sanningar som inte kan uttryckas på annat sätt.
    Kjell Eriksson

    SvaraRadera
  6. Jag tappade visst ett "inte" i min kommentar ovan. Det skulle vara "med inte särskilt väl genomtänkta angrepp".

    SvaraRadera