söndag 7 april 2013

Nick Bostrom om vikten av att undvika mänsklighetens undergång

I min uppsats Statistisk signifikans och Armageddon som jag lyfte fram i ett tidigare blogginlägg kritiserar jag det så kallade domedagsargumentet - ett abstrakt matematiskt argument som av dess anhängare påstås visa att mänskligheten troligtvis befinner sig på sluttampen av sin existens. Efter en noggrann dissekering av argumentet avslutar jag med följande stycke.
    Sammanfattningsvis kan jag om domedagsargumentet inte säga annat än att det vilar på skumma antaganden och bräcklig grund. Det kan naturligtvis hända att någon snillrik person så småningom kommer på ett övertygande sätt att försvara domedagsargumentet, men intill dess tycker jag att vi bör betrakta det som ogiltigt. Det finns tillräckligt gott om andra, mycket mer konkreta, skäl att frukta för mänsklighetens överlevnad (som t.ex. risken för globalt kärnvapenkrig eller för global spridning av någon supereffektiv dödssmitta; se Bostrom och Cirkovic [BC] för en systematisk genomgång av sådana katastrofscenarier och uppskattningar av hur troliga de är) för att vi skall ha fullt upp utan att behöva spä på med ett suspekt abstrakt argument. Dessa mer konkreta skäl till oro har dessutom den fördelen (jämfört med domedagsargumentet) att vi har möjlighet att göra något åt dem.
Det sista är viktigt: möjligheten att söka göra något åt hoten mot mänsklighetens överlevnad. Detta kan låta som en självklarhet, men jag gissar att de flesta inte har frågans tyngd riktigt klart för sig. Nick Bostrom gjorde, i ett kort (16:35) men sevärt TEDx-föredrag för några månader sedan, ett försök att ge den dess rätta proportioner:

Det mesta han säger i föredraget finns nedtecknat i hans aktuella och angelägna uppsats Existential risk prevention as global priority1, jämte flertalet av de bilder han visar. Den som bänkar sig för att se TEDx-videon gör klokt i att först skriva ut uppsatsen och ha den till hands under föredraget, då videons bildkvalitet ibland inte är optimal.

Fotnot

1) Vänligen observera att jag framhåller artikeln för dess ohyggligt viktiga sakinnehåll, inte för det narcissistiska nöjet att se mitt namn nämnas i dess Fotnot 38.

1 kommentar:

  1. Bertil Åkerblom7 april 2013 20:50

    Hej

    Med tanke på olika teman på denna blogg kan det vara intressant att kombinera undergångsvision, svenskt undervisningssystem och statistik. För att göra det mer underhållande kan man överdriva lite.

    Vi har nu ungefär 10 miljoner levande arter på den här planeten (vet inte hur de räknar encelliga livsformer). Ungefär 99,9 procent av alla levande arter som levat här under jordens hela livslängd har dött ut. Ofta klarar sig en levande art kvar i cirka 50 miljoner år. (Exakta tal är ganska ointressanta i sammanhanget.)

    Om man tittar på alla arter som lever nu kan man se att de lever på grund av att de har en medfödd eller inlärd förmåga att överleva. Inga undantag finns. Erfarenheten säger därmed att sannolikheten för att en levande art skall överleva utan att ha en förmåga att överleva är väldigt nära noll.

    Om man tittar till den svenska skolan vet nästan ingen där hur mänskligheten skall överleva i längden, med bakgrund av jorderosion, överbefolkning, nästa generation massförstörelsevapen som blir betydligt billigare än dagens, genteknik, med mera. Och om de som eventuellt har sådan kompetens ger några rekommendationer hur man borde göra, gör folk tvärt om.

    (Inte ens de flesta som läst på Chalmers vet hur mänskligheten kan överleva i längden med dagens premisser. Nu med globaliseringen sitter vi dessutom alla i samma båt. Annars brukar naturen satsa mer på diversifiering.)

    Ingen levande art har överlevt på jorden utan att äga en komptens för att överleva. Dagens skolsystem lär inte ut hur mänskligheten skall kunna överleva i längden. Sammantaget lite skrämmande om man skall räkna på sannolikheten för vad som kan hända med mänskligheten i framtiden?

    Hälsningar

    Bertil Åkerblom

    SvaraRadera