For the record: lite islamkritik

Idag fyller denna blogg två år! I den allra fösta bloggposten, författad två dagar efter Anders Behring Breiviks fruktansvärda dåd i Oslo och på Utøya, tog jag upp frågor om yttrandefrihet i praktiken och om vikten ett öppet samhälle där vi inte låter oss tystas av extremister. Jag tänkte idag återkomma till de frågorna.

Det jag nedan skriver om islam är självklarheter, men jag vill ändå ha dem nedtecknade. En gång för alla. For the record.

*

Påven avgår! Så lyder rubriken på den av mina bloggposter hittills under 2013 som mig veterligen väckt den största upprördheten bland mina läsare. En bidragande orsak till denna upprördhet är utan tvivel att en och annan läsare valt att grovt vantolka bloggposten som ett angrepp på katoliker i största allmänhet, snarare än som det mycket specifika angrepp på dåvarande påven Joseph Ratzinger den var avsedd som. Två av kommentarerna, av kommentatorerna kgb35 och Anonym 18:33, klandrar mig specifikt för att kritisera katolska kyrkans främste företrädare samtidigt som jag inte säger ett pip om islam - en religion där det minsann också finns ett och annat att kritisera!

Låt mig först och främst säga att jag finner denna kritik principiellt helt orimlig. Som trogna läsare av denna blogg vet så har jag tagit på mig oket att kritisera en och annan makthavare och maktstruktur som jag har invändningar emot (utan att vilja blåsa upp min personliga roll till något särskilt, noterar jag ändå att ett sunt levande demokratiskt samhälle förutsätter en bred skara av sådana samhällskritiker). Vad jag däremot inte tagit på mig är att kritisera varje enskild företeelse i exakt proportion till vad den förtjänar. Detta vore ett helt orimligt krav, som jag t.ex. bröt flagrant mot då jag häromsistens riktade kritik mot Chalmers senaste studentrekryteringskampanj samtidigt som jag totalt ignorerade det tusenfalt, miljonfalt och snudd på ojämförligt mycket mer klandervärda agerandet hos Nordkoreas ledare Kim Jong-un. Med ett sådant krav skulle jag knappt kunna debattera någon enda företeelse på det lokala eller (svenska) inrikespolitiska planet, med tanke på alla hemska krig och andra brott mot mänskliga rättigheter som pågår på annat håll i världen. En samhällsdebattör måste få lov att specialisera sig på ett sätt som inte strikt respekterar en global rangordning över världens alla problem och orättvisor. Och därför är det fullkomligt vrickat att, som kommentatorerna kgb35 och Anonym 18:33, begära att jag, varje gång jag gör ett kritiskt yttrande om något missförhållande i katolska kyrkan och dess ledning, balanserar detta med ett lagom hårt yttrande om något motsvarande missförhållande bland företrädare för islam.

Med detta klargjort tänker jag nu likväl gå kommentatorerna kgb35 och Anonym 18:33 en bit till mötes, och nu meddela ett avseende i vilket jag inte bara tycker illa om religionen islam, utan faktiskt finner den (i just detta avseende) mer motbjudande än varje annan religion jag känner till. Det är visserligen sant att jag har en allmänt religionskritisk hållning, på så vis att jag tycker att det är olämpligt att gå omkring och tro på besynnerliga ting (bisarra skapelseberättelser, gudar som far runt i en vagn bland åskmolnen och slår blixtar med sin hammare eller som hör bön om de uttalas med de rätta orden och ritualerna, oblater som förvandlas till människokött, etc etc) utan evidens, men det vore ett misstag om jag för den sakens skull drog alla religioner över en kam och påstod att varje religion är lika knäpp eller lika oskyldig som varje annan. Detaljerna har betydelse. En religion vars heliga skrifter predikar våld kan t.ex. vara värre än en som predikar ickevåld. Det finns inget originellt i dessa synpunkter, och andra har yttrat dem tidigare och långt elegantare än jag någonsin kommer att klara av - exempelvis Sam Harris¹, som jag härmed ger ordet för att lyfta fram den så vitt jag vet helt unika egenhet hos just islam som jag finner så särskilt vedervärdig:^2,3

Anyone who wants to draw a cartoon, write a novel, or stage a Broadway play that denigrates Mormonism is free to do it. In the United States, this freedom is ostensibly guaranteed by the First Amendment—but that is not, in fact, what guarantees it. The freedom to poke fun at Mormonism is guaranteed by the fact that Mormons do not dispatch assassins to silence their critics or summon murderous hordes in response to satire. As I have pointed out before, when The Book of Mormon became the most celebrated musical of the year, the LDS Church protested by placing ads for the faith in Playbill. A wasted effort, perhaps: but this was a genuinely charming sign of good humor, given the alternatives. What are the alternatives? Can any reader of this page imagine the staging of a similar play about Islam in the United States, or anywhere else, in the year 2013? No you cannot—unless you also imagine the creators of this play being hunted for the rest of their lives by religious maniacs. Yes, there are crazy people in every faith—and I often hear from them. But what is true of Mormonism is true of every other faith, with a single exception. At this moment in history, there is only one religion that systematically stifles free expression with credible threats of violence.

Fotnoter

1) Sam Harris är författare till en rad böcker, av vilka jag läst och varmt rekommenderar The End of Faith, Letter to a Christian Nation och Free Will. Han är en intelligent religionskritiker och stenhård samhällsdebattör, med en nästan exceptionell intellektuell hederlighet och oräddhet som ofta tenderar att slå över i en dumdristighet, på så vis att han gör det lätt för meningsmotståndare att rycka hans ord ur deras sammanhang på ett sätt som får dem att se väldigt illa ut. Den text ur vilken ovanstående citat är hämtat är ett slags väldigt vass och väldigt underhållande greatest hits-samling över upprörda diskussioner han blivit föremål för med anledning av detta.

Harris text har, förutsägbart nog, väckt uppståndelse och irritation. Den vanligtvis kloke och nästan alltid underhållande bloggaren och biologen PZ Myers går fullständigt i taket i ett blogginlägg som bara kan förstås som att när det handlar om riktiga människor av kött och blod, deras väl och ve och deras liv och lem, så är det förkastligt att ta sig an moraliska dilemman analytiskt, utan man bör istället (han säger det inte explicit, man jag kan inte se något annat alternativ) nöja sig med att följa sina omedelbara moraliska intuitioner. Jag kan ha viss förståelse för den tankegångens omedelbara lockelse, men inte för att en välutbildad och intelligent person som Myers kan skriva en bloggpost på kanske 1000 ord om saken utan att hinna besinna sig och inse dess orimlighet.

Mina positiva ord om Harris skall inte förstås som att jag håller med honom om allt. En del av det han skriver i den aktuella texten finner jag moraliskt svårsmält, liksom hans position i frågan om amerikansk vapenlagstiftning, och den moraliska realism och de brott mot Humes lag han förfäktar mot slutet av The End of Faith (liksom, enligt uppgift, i The Moral Landscape).

2) För att förekomma ett visst slags fåraktiga vantolkningar av denna bloggpost, låt mig betona att Harris stycke och mitt instämmande i detta inte innebär att jag skulle anse att alla som kallar sig muslimer, eller ens de flesta, eller ens någon given procentandel, skulle ställa sig bakom den islamistiska våldsideologi som Harris stycke handlar om. Jag är fullt på det klara med att det finns miljontals och åter miljontals fredligt sinnade muslimer som aldrig skulle komma på tanken att ställa sig bakom mordhoten mot exempelvis Salman Rushdie och de danska Muhammedtecknarna. Allt jag säger är att islam också innefattar vidriga strömningar av ociviliserade våldsförespråkare som ställer sig bakom dylika fatwor och deltar i våldsamma upplopp och ambassadbränder, och att detta gör vår värld till en sämre värld än den hade varit annars.

3) Den tystnad som breder ut sig till följd av dessa ständigt närvarande våldshot kommentarar jag även mot slutet av min bloggpost Tack gode Gud för Lena Andersson.