Av alla radikala teknologiska utvecklingslinjer som kan bli aktuella i framtiden är modifiering av den mänskliga naturen på exempelvis farmakologisk, genetisk och elektronisk väg den på sätt och vis allra mest revolutionerande. Bejakande av denna utveckling kallas transhumanism. Mot transhumanismen kan, lite grovt, ställas biokonservatismen. Den senare hävdar att sagda utveckling riskerar underminera och till slut tillintetgöra centrala mänskliga värden, och att den därför bör undvikas.
Ett av mina pågående (men långsiktiga) personliga bildningsprojekt är att sätta mig in i den djupa motsättningen mellan transhumanism och biokonservatism. Jag försöker göra det med så öppet sinnelag som möjligt, och med undertryckande av den intuitiva magkänsla - det lätta illamående jag kan känna inför olika konkreta förslag på hur människans kropp och psyke kan omstöpas - som initialt drar mig åt det biokonservativa hållet. Hittills har det visat sig att ju mer jag läser om området, desto tydligare blir det för mig hur mycket svagare argumentationen är hos biokonservatismens frontfigurer som Leon Kass1, Michael Sandel och Francis Fukuyama, jämfört med den hos transhumanismens (enligt min mening) främste och mest övertygande företrädare Nick Bostrom. Oavsett om Bostrom argumenterar på egna villkor eller i respons på biokonservativa texter, så finner jag att hans resonemang överlag står sig bättre mot kritisk granskning än vad nämnda biokonservativa debattörers alster gör.
Men det gäller att försöka vaska fram det bästa hos båda sidor, och mitt syfte med dagens bloggpost är att lyfta fram vad jag tror är den bästa biokonservativa text jag (hittills) träffat på, nämligen den amerikanske litteraturteoretikern Frederick Crews essä Talking back to Prozac från 2007. Den skiljer sig från de länkade texterna av Kass, Sandel och Fukuyama genom att helt avstå från futuristiska funderingar och istället fokusera på situationen här och nu rörande det alltmer utbredda bruket av psykofarmaka i västvärlden. Essäns relevans för spänningsfältet transhumanism kontra biokonservatism kommer sig till stor del av att transhumanistiska debattörer tenderar (dock naturligtvis med stor individuell variation) att dra åt det laissez faire-liberala hållet: beslutet om förbättringar av individers psykiska och fysiska egenskaper bör så långt som möjligt läggas på individerna själva eller (t.ex. om dessa ännu inte finns) deras föräldrar, med så lite statlig inblandning som möjligt.2,3 Men en sådan liberalism tenderar att frigöra inte bara individerna, utan också (och kanske främst) marknadskrafterna och storföretagen. Crews visar hur dagens ökade bruk av psykofarmaka tycks mindre drivet av människors behov av sådana, än av läkemedelsjättarnas4 behov av att tjäna pengar:
- Drug makers earn their enormous profits from a very few market-leading products for which new applications are continually sought. If those uses don’t turn up through experimentation or serendipity, they can be conjured by means of “condition branding”—that is, coaching the masses to believe that one of their usual if stressful states actually partakes of a disorder requiring medication.
- Episodic sadness has always been a socially approved means of adjusting to misfortune and [...] much is lost, both medically and culturally, when it is misread as a depressive disorder.
Fotnoter
1) Kass talar sig i den länkade uppsatsen varm för "the wisdom of repugnance" (äckelkänslornas visdom), vilken innebär att jag bör ta det nyss omtalade illamåendet på allvar och tolka det som ett tecken på att föremålet för illamåendet verkligen är något som vi har anledning att försöka undvika.
2) Se t.ex. Anders Sandbergs Morphological freedom - Why we not just want it, but need it, och Max Mores regleringskritiska proactionary principle (formulerad i polemik med the precautionary principle - försiktighetsprincipen) som i sin första paragraf säger att "our freedom to innovate technologically is valuable to humanity. The burden of proof therefore belongs to those who propose restrictive measures. All proposed measures should be closely scrutinized."
3) Idéhistoriskt är det lätt att föreställa sig att denna tendens hos transhumanismen bottnar i rädsla för klassiska dystopiska scenarier som Aldous Huxleys Du sköna nya värld, där en staligt kontrollerad bioteknologi förvandlat folket till lydiga (men nöjda) nickedockor.
4) En senare uppsats i samma tidskrift (New York Review of Books) och med samma kritiska syn på Big Pharma som jag också tagit stort intryck av är Marcia Angells The illusions of psychiatry.
I detta inlägg omnämns två av Crews argument: (1) att social anxeity disorder skulle vara samma sak som blyghet och att (2) depression överdiagnostiseras/överbehandlas. Dessa kan dock relativt lätt vederläggas.
SvaraRadera"Social anxeity disorder" är inte samma sak som blyghet för att diagnosen för social anxeity disorders kräver enligt DSM att det finns betydande funktionell nedsättning:
"The avoidance, anxious anticipation, or distress in the feared social or performance situation(s) interferes significantly with the person's normal routine, occupational (academic) functioning, or social activities or relationships, or there is marked distress about having the phobia." (DSM-IV-TR)
Dokumentationen över hur diagnostiska kriterier för social anxiety disorder förändrats inför publiceringen av DSM 5 poängterar att:
"Social anxiety disorder is about more than just shyness and can be considerably disabling. A diagnosis requires that a person’s fear or anxiety be out of proportion in frequency and/or duration to the actual situation. These symptoms must be persistent, lasting six months or longer"
Gällande depression så skattar mainstreamforskningen att endast 25% av de som uppfyller diagnostiska kriterier för Major depressive disorder identifieras och får hjälp (Passer et al. 2009, p. 803). Självmord är den tredje vanligaste dödsorsaken för 15-24 åringar (p. 803) och varje år tar en halv miljon människor livet av sig (p. 808, refererar WHO). Dessa data är svåra att förena med föreställningen att depression överdiagnostiseras/övermedicineras. Inte heller är klinisk depression samma sak som episodisk sorgsenhet (av samma anledning som blyghet inte är samma sak som social anxeity disorder).
Det går alldeles utmärkt att vara mycket kritisk till stora läkemedelsföretag, men det är viktigt att det inte rinner över in på psykologi/psykiatri. Jag ser med stor oro på infiltrationen av anti-psykiatri i skeptikerrörelsen (t.ex. uttalanden av Angell och Coyne).
Marcia Angells påståenden om medicinsk psykiatri har blivit hårt kritiserat på t.ex. Science-Based Medicine av Harriet Hall (sciencebasedmedicine.org/angells-review-of-psychiatry/).
Passer, M., Smith, R., Holt, N., Bremner, A., Sutherland, E., & Vliek, M. (2009). Psychology: The Science of Mind and Behavior. New York: McGraw-Hill Education.
Tack Emil för viktiga och intressanta påpekanden! Dock tycker jag att du är överdrivet ogenerös mot Crews. Jag tänker på följande.
Radera1. Crews säger inte att blyghet är detsamma som social anxiety disorder. Han säger blott att många som förr och vardagligt bara skulle ha kallats blyga felaktigt diagnostiseras med och medicineras för social anxiety disorder.
2. Crews säger inte att episodisk sorgsenhet är detsamma som depression. Han säger blott att många som förr och vardagligt bara skulle ha sagts befinna sig i sorg felaktigt diagnostiseras med och medicineras för depression.
3. Den självmordsstatistik du citerar är givetvis fasansfull, och säkert skulle många (flertalet?) av dem kunna räddas om de upptäcktes, diagnostiserades med depression, och fick Prozac eller liknande. Detta motsäger dock på intet vis att många som förr och vardagligt bara skulle ha sagts befinna sig i sorg felaktigt diagnostiseras med och medicineras för depression.
(Tydligen är min kommentar längre än de 4096 tillåtna tecken, så jag delar upp den i tre).
RaderaOkej, låt oss säga att det är hans faktiska argument. Då kan jag tänka mig två invändningar:
(1)
Varför skulle prevetenskapliga uppfattningar om hur människor betraktade andra människor förr (vi kan här anta att man har bättre koll på sjukdomar som drabbar hjärnan nu än förr) vara relevanta för giltigheten hos modern psykiatri?
Människor som "förr och vardagligt" skulle betraktas som besatta av demoner diagnostiseras i dag med epilepsi. Människor som tidigare "förr och vardagligt" skulle betraktas som "mentalt retarderade" diagnostiseras i dag med ett autismspektratillstånd.
Självklart inser vi att dessa tidigare uppfattningar på intet sätt är relevanta som argument mot diagnoserna epilepsi eller autismspektratillstånd. Varför bör vi anse att situationen är annorlunda för social ångest eller depression?
Varför är det värt att påpeka att människor i prevetenskapliga inte förstod klinisk depression och missförstod det som något annat?
(2)
Som jag har förstått din beskrivning och Crews artikel, så menar han alltså att många som diagnostiseras med klinisk depression faktiskt inte har klinisk depression.
Jag ser dock inte att Crews presenterar några faktiska belägg för detta. Istället konstruerar han två narrativ.
Det första är om hur läkemedelsbolagen inducerar en våg av masshysteri som gör att WHOs epidemiologiska data blir överskattad, vilket i sig tur driver finansiering för att den offentliga sjukvården ska bekämpa dessa problem. Det andra är att DSM bara "måste" leda till att patienter övermedicineras för att läkare får betalt för att behandla patienter.
Jag kan tänka mig ett antal problem med hans första resonemang (i.) hans premiss om att alla psykiska sjukdomar förutom psykos är enbart baserat på självrapportering (psykiatriska utredningar kompletteras ofta med samtal med nära anhöriga och fysiologiska undersökningar), (ii.) att en del psykiska sjukdomar som schizofreni har ungefär samma prevalens (~1%) oberoende av vilken del av världen vi befinner oss i (vilket skulle indikera att propaganda från läkemedelsbolag inte behöver orsaka masspanik),(iii.) psykvården är underfinansierad i många länder (inklusive Sverige) och (iv.) han motiverar inte implikationerna från t.ex. "läkemedelsbolag skapar masspanik" till "WHOs statistik är missvisande".
Det andra narrativet är på tok för brett för att utgör ett trovärdigt argument, för att alla läkare får betalt för att behandla patienter, oavsett medicinsk specialitet.
En bra story, men inte så mycket i termer av vetenskapliga belägg.
Jag är även bekymrad kring trovärdigheten i några av de andra påståenden han gör i sin bokrecension. Här är ett axplock:
a.) Han hävdar att läkemedelsbolagen förespråkar läkemedelsbehandling av kvinnlig sexuell dysfunktion, medan han själv sätter problemet inom citationstecken (!) och antyder att det egentligen beror på att kvinnan har en dålig älskare.
I själva verket är "female sexual dysfunktion" betydligt mer än "frustration i sängen". Enligt sexologisk fack- och kurslitteratur som t.ex. Lundberg och Löfgren-Mårtenson (2010) och Leiblum (2007) finns det ingen allmän effektiv och säker medicinsk behandling för flertalet sexuella problem för kvinnor, inklusive svårigheter att bli genitalt eller psykologiskt upphetsad, svårighet att få orgasm själv och med partner, dyspareunia (smärta under samlag), vaginismus (kramp i slidan), PGAD (konstant genital upphetsning). Beroende på vilken sorts problem har kirurgi eller kognitiv beteendeterapi visat sig vara måttligt effektiva och är så vitt jag kan avgöra standardbehandlingen.
(1/3)
(2/3)
Raderab.) han hävdar att suicidalitet är en faktiskt bieffekt av antidepressiva läkemedel. Dock har det visat sig att den centrala studien detta är baserat på (Olfson, 2006) inte kontrollerade för suicidalitet vid baseline, så studiens anses vara bristfällig (Cuffe, 2007). Andra studier (t.ex. Bridge et al. 2007) fann att självmordsrisken mellan gruppen som fick placebo (2%) och antidepressiva läkemedel (3%) var kliniskt försumbara.
Det visade sig även att emergent suicidalitet (alltså suicidalitet som uppstod under behandlingen) var jämförbara bland de som fick antidepressiva läkemedel och de som fick läkemedelsfri psykoterapi (Bridge et al. 2005). Detta tyder på att det inte specifikt beror på antidepressiva läkemedel. Samma studie visar också att suicidalitet är vanligt bland individer som inte rapporterat detta i intagningsintervjun och att självrapporterad suicidalitet var en starkare prediktor för emergent suicidalitet än intagningsintervjun. En del av den emergenta suicidaliteten i studier på antidepressiva läkemedel och läkemedelsfri terapi kan alltså bero på att intagningsintervjun inte ger en bra skattning på en individs suicidalitet. En annan delförklaring som diskuterats är att båda behandlingsformerna reducerar motivationsbrist snabbare än självmordstankar, vilket kan hjälpa till att förklara varför självmordsrisken är lägre för individer med väldigt svår depression jämfört med de som har måttlig depression.
Det är dock en betydligt mer komplicerad situation än "antidepressiva orsakar suicidalitet" som Crews verkar resonera.
c.) han beskriver mainstreamförklaringen till klinisk depression som "för lite serotonin", när det snarare beror på en interaktion mellan många olika sociala, psykologiska och biologiska mekanismer, där neurokemi endast är en faktor (Passer et al. 2009 s. 804-808). Detta är ett mycket vanligt retoriskt knep hos anti-psykiatri rörelsen (får nog säga att jag stöter på den nästan lika ofta som andra klassiska gambits som "evolutionen är bara en teori" eller "det har inte funnits något uppvärmning sedan 1998").
d.) Han påstår att miljontals människor som kanske endast behövde "counseling" (jag antar att han egentligen menar psykoterapi), utsattes för läkemedelsbehandling i onödan. Detta är dock ett suspekt uttalande då en av de mest etablerade upptäckterna i behandling av t.ex. depression eller ångestsyndrom är att läkemedel + psykoterapi är mer effektivare än någon av dem för sig (t.ex. March et al. 2004). Så varför skulle inte individer med psykiska sjukdomar få den bästa tillgängliga behandlingen (i referensen handlade om nästan 30 procentenhet fler av patienterna som förbättrades av kombination än psykoterapi endast)?
(3/3)
Raderae.) han antyder att SSRI discontinuation syndrome medför att det är rimligt att säga att SSRIs är beroendeframkallande (ett påstående som är vanligt bland scientologiska psykiatrimotståndare, jämför SvDs avslöjande om Drogfritts felaktigheter i "Stora faktafel i drogundervisning", 11 Maj 2012) och därför inte bättre än "early tranquilizers" (antar att han menar barbiturater, något som faktiskt är beroendeframkallande). SSRIs är dock inte beroendeframkallande i klassisk mening då det inte ger något rus, man utvecklar inte tolerans etc. men man ska givetvis inte sluta abrupt.
f.) han beskriver beslut fattade av den tyska staten för 30 år sedan (vad har de för vetenskaplig kompetens?) kring fluoxetines för och nackdelar, men diskuterar inte den modern forskningens slutsatser.
På grund av detta har jag svårt att finna Crews recension "läsvärd och viktig".
Visst, man bör vara skeptisk och kritisk mot stora läkemedelsbolag som vi vet har fuskat och sysslat med oegentligheter, men i Crews och Angells fall så blöder det över alldeles för mycket mot anti-psykiatri för min smak.
Referenser:
Bridge, J. A., Barbe, R.P., Birmaher, B., Kolko, D. J. Brent, D.A. (2005). Emergent Suicidality in a Clinical Psychotherapy Trial for Adolescent Depression. Am J Psychiatry 162(11). 2173-2175.
Bridge JA, Iyengar S, Salary CB, Barbe RP, Birmaher B, Pincus HA, Ren L, Brent DA,(2007). Clinical response and risk for reported suicidal ideation and suicideattempts in pediatric antidepressant treatment. A meta-analysis of randomized controlled trials. JAMA, 297:1683-1696
Cuffe, Steven P. (2007). Suicide and SSRI Medications in Children and Adolescents: An Update. DevelopMentor.
Leiblum, S. R (Eds.). (2007). Principles and Practices of Sex therapy (4th ed.). New York: Guilford Press.
Lundberg, P. O., & Löfgren-Mårtenson, Lotta (Eds.). (2010). Sexologi (3rd ed.). Stockholm: Liber.
March J, Silva S, Petrycki S, Curry J, Wells K, Fairbank J, Burns B, Domino M, McNulty S, Vitiello B, Severe J; Treatment for Adolescents With Depression Study (TADS) Team. (2004) Fluoxetine, cognitive-behavioral therapy, and their combination for adolescents with depression: Treatment for adolescents with depression study (tads) randomized controlled trial. JAMA, 292(7), 807-820.
Olfson M, Marcus SC, Shaffer D (2006). Antidepressant drug therapy and suicide in severely depressed children and adults. Arch Gen Psychiatry 63:865-872
Passer, M., Smith, R., Holt, N., Bremner, A., Sutherland, E., & Vliek, M. (2009). Psychology: The Science of Mind and Behavior. New York: McGraw-Hill Education.
Stort tack Emil för att du frikostigt delar med dig av dina kunskaper på det här området! Nu blev det mycket på en gång, så jag nöjer mig för stunden med att kommentera den punkt (1), 00:17, som närmast anknyter till de filosofiska frågeställningarna i min bloggpost (så får vi se om/när jag får tillfälle att fördjupa mig i de övriga).
RaderaDu frågar, retoriskt:
"Varför skulle prevetenskapliga uppfattningar om hur människor betraktade andra människor förr [...] vara relevanta för giltigheten hos modern psykiatri?"
Här menar jag att vi befinner oss ganska nära epicentrum för konflikten mellan biokonservatism och transhumanism. Biokonservativa författare som dem jag nämner i bloggposten besvarar frågan med "Ty annars riskerar något viktigt och djupt mänskligt att gå förlorat". Att backa upp denna ståndpunkt med rigorös argumentation är dock inte alldeles lätt, och som jag antyder i bloggposten lyckas sagda författare lite sådär. En annan författare som försökt sig på saken är Bill McKibben i Enough - en bok som jag faktiskt gillar bättre än Fukuyamas.
Viktigt i denna fråga är också att vi förmår hålla isär är och bör. Precis som i klimatfrågan så är en aldrig så sofistikerad vetenskap oförmögen att ensam besvara frågan "Vad bör vi göra?". Det bästa den kan göra i den vägen är att besvara frågan "Givet att vi eftersträvar X, vad bör vi göra?". I klimatfallet kan X t.ex. typiskt inbegripa bevarad biologisk mångfald eller maximal BNP, diskonterad med 3% årligen och integrerad över intervallet 2013-2113. I psykiatrifallet kan X inbegripa minimalt mänskligt lidande eller (som de biokonservativa gärna fäster vikt vid) bevarande av hela spektret av djupt mänskliga själstillstånd.
Jag vill uttrycka min stora uppskattning av Emil Karlssons oerhört gedigna kommentarer och instämma till fullo. Statistiken är glasklar: antalet självmord i västvärlden har minskat kraftigt med införandet av antidepressiva läkemedel, men djup depression är ändå fortfarande en av de dödligaste sjukdomar vi har (beroende på hur man väljer att räkna hjärt/kärl-sjukdomar och cancersjukdomar). Underförskrivning av antidepressiva mediciner är ett mycket allvarligare problem än den överförskrivning som naturligtvis också förekommer.
SvaraRaderaJag vill dock inte säga samma sak om all annan psykofarmaka; exempelvis är bensodiazepiner starkt vanebildande och bensodiazepinliknande sömnmedel har också en allvarlig beroendepotential.
Jag har svårt att inte känna att det stora motståndet som finns mot farmakologisk behandling av psykiatriska tillstånd till stor det bottnar i föreställningar av av närmast religiös karaktär, förutom fördomar och antipsykiatrisk ryktesspriding.
Jag fann det uttalande av Crews om "Episodic sadness..." jag citerade i slutat av bloggposten initialt tilltalande, men ju mer jag tänker på det desto svårare finner jag det vara att försvara lidande och sorg. Saken blir inte bättre av att jag själv varit höggradigt förskonad och att det alltså är andras lidande och sorg jag i så fall upphöjer till något som är värt att bevara. Många skulle nog kalla det en perverterad paternalism. Johan J:s association till religion är också träffande, och man kan t.ex. komma att tänka på den bisarra kulten kring Kristi lidande på korset.
SvaraRaderaOm man ändå skulle ge sig på att försvara lidandet så blir det kanske något slags slippery slope-argument om vart ett konsekvent utraderande av lidande till slut skall leda. Om vi ständigt går omkring och är maximalt glada, vad händer då med våra drivkrafter? Hamnar vi i det slags wireheading-scenario jag tidigare diskuterat här på bloggen?
Ställda mot det lidande som finns här och nu och som vi faktiskt kan lindra känns dessa filosofiska spekulationer tämligen lättflyktiga. Jag tror fortfarande att det finns relevant kritik att framföra mot kombinationen av transhumanism och laissez faire-liberalism, men får nog återvända till kammaren för att fila en smula på saken...
I den andra radioserien av H2G2 berättar Douglas Adams om att läkare när de utrotat alla sjukdomar (och bestsellers hade titlar som "Hur jag överlevde tre timmar med ett klämt finger") kom på att de skulle skapa och sälja sjukdomar i "popular, easy-to-use forms" för att motverka det problem du tar upp...
RaderaMen det finns ett allvarligare problem -- i en intervju med Craig Venter (finns att lyssna på i the Guardians arkiv av Science Weekly, i tre delar) berättar han att om han var barn idag skulle hans beteende förmodligen klassas som ADHD; han skulle få medicin för "problemet", och troligen inte bli vetenskapsman. Jag vill också minnas att Richard Feynman blev klassad som "psykiskt instabil", eller något i den stilen, när han gjorde ett allvarligt försök att ta värvning i det militära under andra världskriget. Om vi sätter gränserna för det normala så snävt att vi utesluter vetenskapsmän av deras kaliber, håller vi inte på att göra något ganska dumt då?
Bosjo gör en invändning som är vanlig och förtjänar att tas på största allvar. I grunden handlar det om hur vi drar gränsen mellan friskt och sjukt. Jag menar att om det för en människa som befinner sig i ett visst tillstånd kan förväntas betydligt mer lidande än för människor i allmänhet, bör tillståndet betraktas som sjukt och då måste effektiva behandlingar framforskas och erbjudas. Detta gäller oavsett om vi talar om adhd, depression, hälseneinflammation eller cancer.
RaderaHuruvida Venter och Feynman verkligen skulle betraktas som sjuka idag, huruvida en eventuell behandling skulle legat deras forskargärning i fatet och huruvida detta i sin tur skulle varit till nackdel för mänskligheten, är egentligen ganska spekulativt, men bör enligt min mening inte ändra grundinställningen.
Vad som dock är oerhört viktigt är att alltid fråga sig om ett sjukt tillstånd egentligen är fullt normalt och det istället är samhället eller samhällets inställning som är sjuk. Förändringar av samhällen tar dock tid och det är inte alltid som dem lider har tid att vänta och det är inte självklart att det är fel (det kan t.o.m vara livräddande) att erbjuda behandling av den "sjuke" i väntan på förändring.
De visas hjärtan finns i sorgens hus och dårarnas hjärtan finns i glädjens hus-predikaren 7:4.
SvaraRaderaTack, Olle och övriga, för en fin text samt efterföljande kommentarer och diskussion. Bloggosfären när den är som bäst!
SvaraRaderaJag noterar att jag själv tillhör en kanske sällsynt blandras: episodiskt deprimerad och biokonservativ.
Jag är inte säker på att det krävs några instrumentella argument för bevarandet av mer eller mindre besvärande eller plågsamma tillstånd. Tvärtom gör sådana argument mig misstänksam: Min uppfattning om vad som är "naturligt" eller önskvärt är inte - kan inte vara - beroende av hur många plågade poeter eller autistiska genier jag kan peka på.
Det vore mycket intressant om du kunde motivera din position, Björn! Vilka är dina icke-instrumentella argument?
RaderaEn kanske inte helt genomtänkt kommentar, men jag känner att jag är skyldig dig någon form av förtydligande.
RaderaFörst och främst inser jag vid närmare eftertanke att mitt egocentriska resonemang är betydligt mer klandervärt än din "paternalism" eftersom det kan tolkas så att jag bryr mig mindre om att bespara miljontals medmänniskor ett lidande de gärna skulle slippa, än att hålla fast vid mina egna luddiga principer. Jag ber om ursäkt för det.
Motivet för min kommentar är min motvilja mot det jag uppfattar som en kvantifieringshysteri nära besläktad med New Public Management: alla argument ska stöpas i samma, förenklade (och oftast monetära) form, och värden som svårligen låter sig kvantifieras skuffas undan.
Det som fick mig att reagera var bosjos exempel med Venter och Feynman. Jag kände (tänkte): måste vi verkligen lyfta fram sådana exempel för att hitta argument mot transhumanism (teknikoptimism, nyliberalism eller något annat). Det känns... lite förnedrande, faktiskt.
För att ta exempel från en delvis annan domän, GMO: Om jag inte (för tillfället) kan motbevisa argument om produktivitetshöjning, och samtidigt inte kan bevisa någon (ev. framtida) skadlig inverkan - betyder det då att jag inte är berättigad till motstånd?
Ett "icke-instrumentellt" argument, om det nu finns något sådant skulle i det här sammanhanget innebära något i stil med att säga: "för att jag inte tycker om det", "för att det inte känns rätt"; eller, kanske lite mer övertygande: "det känns moraliskt förkastligt / felaktigt / tveksamt", "det går emot mina grundläggande värderingar", eller "detta har ett egenvärde (för mig)". Eller kanske helt enkelt: "Jag är misstänksam mot det här".
Jag är ju något av en ekosof i botten, och har alltså - av en "slump" - snöat in på tanken / känslan att vi bör leva i största möjliga "harmoni" med jorden (vad det nu innebär...). Jag inser fuller väl att det inte går att bygga några "rationella" eller "instrumentella" argument enbart utifrån en emotionell grundvärdering -- däremot framstår det tydligare för mig än för många andra att vad vi oftast ägnar oss åt i förment rationell diskurs är att söka och utväxla instrumentella argument som *passar* våra grundläggande, emotionella, värderingar -- men samtidigt är ju politik den verksamhet som hanterar just det faktum att vi inte verkar kunna komma överens och besluta oss för gemensam handling enbart med hjälp av rationella metoder.
Så, jag vill att min - i någon mening omotiverbara - motvilja mot psykofarmaka ska "räknas" - i någon mån - utan att jag ska tvingas hitta "räkneexempel" för att stödja den.
Kanske är jag extra "irrationell" i just det här sammanhanget eftersom jag har starka personliga erfareheter att falla tillbaka på. Jag upplever att jag på något sätt har "tjänat ihop" till att få förhålla mig skeptisk till diagnosticering och medicinering.
Hoppas att jag inte framstår som ännu dummare nu än innan...
"framstår som ännu dummare..." - det var bland det dummaste jag hört, Björn! :-) Du är en tänkande och reflekterande person, vilket (höll jag på att säga) är mer än man kan säga om de flesta. Stort tack för din kommentar!
RaderaJag kommer att tänka på Humes "reason is a slave to the passions". (Kass' "wisdom of repugnance", omnämnd i Fotnot 1 ovan, är nära besläktad.) För att förnuftet skall kunna svara på vad vi bör göra måste det någonstans ta spjärn i våra värderingar, som lite idealiserat kan ses som axiom i det tankesystem förnuftet har att jobba med. I detta system kommer en del uppfattningar att ligga väldigt nära (i betydelsen ha en kort härledningsedja från) axiomen och andra längre bort. Ofta anses det finare och mer övertygande att ha längre sådana härledningar (jag har ofta sett Dennett håna sina motsåndare för korta härledningar som inte är stort mer än "it seems plausible that..."), men jag vet inte om vi har någon särskilt god grund för det.
Däremot tycker jag att man bör utsätta sina egna "axiomatiska" värderingar för kritisk prövning. Hur hänger de ihop med mina övriga uppfattningar? Går de vid närmare eftertanke att reducera till något mer grundläggande? Vad händer när de konfronteras med (t.ex. trolleyologiska) variationer i indata? Etc.
Det är tack vare sådan prövning som vi ibland kan inse att det inte låg så mycket wisdom i vår repugnance. Som t.ex. hur vi tog oss ur den för bara några årtionden helt dominerande föreställningen att homosexualitet var äckligt.
Det är ju något lite märkligt i de här diskussionerna, eftersom om man nu tänker sig att transhumanist-supportrarna missar någon viktig aspekt av mänsklig livskvalitet, så får vi väl tänka oss att en verkligt fungerande "förbättringsteknologi" tar detta i beaktande. Dvs. om lite lätt, episodisk ledsenhet – eller Crew kanske egentligen är ute efter att det är detta ATT HANTERA sådana och andra moderata motgångar i livet som är av värde (vilket man då förstås behöver kunna uppleva motgångar för att kunna göra); det skulle passa fint in i den ofta Aristoteliskt inspirerade idé om det goda livet som typiskt inpirerar transhumanismens kritiker (exv Sandel och Kass) – behövs för ett maximalt gott liv, så kan ju den perfekta transhumanistiska drogen tillåta oss att ha detta värdefulla i våra liv i högre grad än annars. BVi blir bättre på att känna oss lite ledsna vid rätt sorts episoder mer regelmässigt, eller den gör oss bättre på episodisk lätt öedsenhetshantering. På samma vis kan, mot kritik som baserar sig på idén att droger eller annan teknologisk manipulation minskar vår autonomi (en kritik framför t.ex. av Habermas), framhållas att det innebär att en perfekt transhumanistisk drog ska ha verkningar som stärker vår förmåga till självbestämmande och självförverkligande. Etc. Dvs., den transhumanistiska tesen är ju i sig så obestämd att den helt utan problem kan inkorporera vilken principiell invändning baserad på en teori om det goda livet som helst. Däremot kan det ju ligga mycket i kritiken att många transhumanister (exv Boström) ofta uttrycker fruktansvärt simplistiska idéer om vad som skulle göra en person lycklig eller "bättre". Men det behöver som sagt inte tala emot transhumanismen i princip, eftersom den på beskrivet vis är nästan innehållslös.
SvaraRadera