fredag 27 december 2013

David Brin tänker jag läsa mer av

Om den litterära genren science fiction skrev jag i en fotnot här på bloggen för ett år sedan följande.
    Science fiction är en illa sedd genre, något jag finner orättvist. Romaner är (utöver deras rena underhållningsfunktion) i första hand till för fördjupa vår förståelse för vad det innebär att vara människa. Det senare är inte helt fixt genom tiderna, utan beror av samhällets utformning, vilken i sin tur beror av teknikutvecklingen. Att en och annan författare inte nöjer sig med att behandla vad det är att vara människa idag eller i förfluten tid, utan tillåter sig att fördjupa sig i hypotetiska framtidsscenarier, anser jag vara mycket värdefullt.

Jag står fast vid detta, och anser följdriktigt science fiction vara en viktig och värdefull genre. Men som fysikern och författaren David Brin påpekar i sin essäsamling Through Stranger Eyes från 2008 kan en science fiction-roman också ha andra funktioner, inklusive den att låta framtida världar tjäna som skådeplats för allegorier om samtiden. David Brin är en mycket produktiv herre och författare till en lång rad science fiction-romaner, av vilka The Postman (1985) och Kiln People (2002) tycks höra till de mest uppmärksammade.1 Through Stranger Eyes är emellertid den första bok jag läst av Brin. Den ger kraftig mersmak och jag blir klart sugen på att läsa mer av samme författare. Att den brister en del vad gäller korrekturläsning och redigering förtar inte bokens utomordentliga innehåll.

Flertalet kapitel utgörs av recensioner och diskussion av nyare eller (oftast) äldre science fiction-litteratur, men där finns också recensioner av facklitteratur och populärvetenskap, och hela boken genomsyras av Brins genomtänkta syn på historien och samhället. Han är teknikoptimist, men avvisar bestämt en deterministisk samhällssyn, och har därför inte har något generellt emot dystopiska framtidsskildringar. Tvärtom menar han att rätt genomförda dystopier kan fungera som varningsklockor vilka kan bidra till att förhindra realiseringen av de scenarier som beskrivs. Som effektiva exempel på detta hyllar Brin bland annat Stanley Kubriks Dr Strangelove och (framför allt) George Orwells Nineteen Eighty-Four.

Men det finns andra ikonsika verk som inte faller Brin i smaken. Två sådana som han utförligt och vältaligt dömer ut såsom bakåtsträvande anti-upplysning är Tolkiens Sagan om ringen-trilogi, och George Lucas Star Wars-filmer. De senare ägnar Brin en härligt svavelosande 20-sidig sågning, i vilken vi bland annat kan läsa följande:
    By now it's grown clear that George Lucas has an agenda, one that he takes very seriously. After four Star Wars films, alarm bells should have gone off, even among those who don't look for morals in movies. When the chief feature distinguishing "good" from "evil" is how pretty the characters are, it's a clue that maybe the whole saga deserves a second look.

    Just what bill of goods are we being sold, between the frames?

    Elites have an inherent right to arbitrary rule; common citizens needn't be consulted. They may only choose which elite to follow.

    "Good" elites should act on their subjective whims, without evidence, argument or accountability.

    Any amount of sin can be forgiven if you are important enough.

    True leaders are born. It's genetic.

    The right to rule is inherited. Justified human emotions can turn a good person evil.

    That is just the beginning of a long list of moral lessons relentlessly pushed by Star Wars. Lessons that starkly differentiate this saga from others that seem superficially similar, like Star Trek. (s 48-49)

Jag blir faktiskt riktigt sugen på att se om filmerna i ljuset av Brins insikter.

Till min oförställda förtjusning bjuder David Brin också på en härlig sågning av den i vissa kretsar obegripligt populära Ayn Rand. Det handlar om hennes postumt utgivna The Art of Fiction från 2000, baserad på en privat föreläsningsserie hon gav 1958. Att Rand såg sig kallad att undervisa i ämnet framgår då Brin citerar hur hon, med sedvanlig megalomani, förklarar sin plats bland sin tids skönlitterära författare: "In regard to precision of language, I think I myself am the best writer today." I ett par ytterligare citat exemplifierar han den gränslösa naiviteten i den filosofi hon kallar objektivism: "I always reproduce human awareness as it is experienced in reality" skriver Rand, och lite senare "...language is an objective instrument". Följande stycke ur Brins recension är värdefullt såsom ett rimligt försök att förklara populariteten hos hennes gräsligt tjocka, träigt skrivna och rent ut sagt usla Atlas Shrugged:
    Rand doesn't talk much about reader-character identification in The Art of Fiction - a distinct flaw in the book - but if she did, I'm sure [she] would admit and avow that giving her customers the opportunity to identify with hyper-alphas like John Galt goes a long way toward explaining the pleasure that so many derive from her novels, allowing even the timid, confused and ineffectual to imagine themselves wearing such shoes... if only a few bureauchratic impediments were taken out of the way. Elsewhere I talk about the macro-tradition this is part of, an unbermenchen or superman ethos that originated before Homer and continues thriving to this day, in comix and much of science fiction. It helps explain why Rand devotees make up a wing of libertarianism that is notably disinclined to compromise with the gammas, betas and mere alphas who comprise most of today's voting electorate! (s 144-145)

Fotnot

1) Via David Brins hemsida och blogg kan man även hitta många kortare texter av stort intresse, inklusive essäerna Climate Skeptics v. Climate Deniers (i vilken han delar min upprepade gånger framförda uppfattning att ordet klimatskeptiker oftast används på ett vilseledande vis, i sammanhang där dess association till den sunda skepsis som karaktäriserar god vetenskap leder helt fel) och Shouting at the Cosmos (som exemplifierar hans engagemang mot de oförlåtligt ogenomtänkta och våghalsiga METI-projekt som genomförts och/eller planeras - ett viktigt ämne jag hoppas återkomma till här på bloggen.)

13 kommentarer:

  1. Jag har inte läst Brins sågning av Sagan om ringen, men jag hade säkert gillat den.

    http://bjornbengtsson.blogspot.se/2013/01/aristokratin-och-tingens-ordning.html

    Science-fiction på film - även av det samhällskritiska slaget - har, åtminstone på senare tid, utvecklat en osund symbios med just det samhälle den kritiserar.

    http://bjornbengtsson.blogspot.se/2012/05/island.html

    SvaraRadera
  2. Jag är övertygad om att otrevligheterna i Star Wars inte beror på att Lucas har en agenda för att föra ut budskap. Vad han har gjort, mycket noggrant, är att studera uppbyggnaden i klassiska myter och sagor, och reproducera deras framgångsrecept. Bland annat har han använt Joseph Campbells mytstudier. Värderingarna om gott och ont och hjältar och prinsessor osv. är något som följt med av bara farten, de är inte poängen. Men man behöver förstås inte tycka att det är någon ursäkt.

    Star Wars och Sagan om ringen anses ju ofta inte kvala in som science fiction, t.ex. om man skiljer mellan science fiction och fantasy. Jag vill inte lansera någon egen uppfattning om kategoriseringen, men citerar gärna vad min favoritförfattare Philip K. Dick sagt:

    I will define science fiction, first, by saying what science fiction is not. It cannot be defined as 'a story set in the future,' [nor does it require] untra-advanced technology. It must have a fictitious world, a society that does not in fact exist, but is predicated on our known society... that comes out of our world, the one we know:
    This world must be different from the given one in at least one way, and this one way must be sufficient to give rise to events that could not occur in our society…
    There must be a coherent idea involved in this dislocation…so that as a result a new society is generated in the author's mind, transferred to paper, and from paper it occurs as a convulsive shock in the reader's mind, the shock of dysrecognition.

    [In] good science fiction, the conceptual dislocation---the new idea, in other words---must be truly new and it must be intellectually stimulating to the reader…[so] it sets off a chain-reaction of ramification, ideas in the mind of the reader; it so-to-speak unlocks the reader's mind so that that mind, like the author's, begins to create…. The very best science fiction ultimately winds up being a collaboration between author and reader, in which both create---and enjoy doing it, [experiencing] the joy of discovery of newness.


    Dick har också sagt att en science fiction-författares uppgift inte är att ställa frågan ”what if” utan ”my god, what if”. Det tycker jag är träffande (om man inte tar det bokstavligt som en teistisk tes), och kan tillägga att det där att fråga kort och gott ”what if” kan jag tycka är en uppgift för, kort och gott, science.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker att ditt första stycke är spot on, ctail, inklusive detta med att "man behöver förstås inte tycka att det är någon ursäkt". Givetvis kan ett litterärt eller konstnärligt verk kritiseras för sina budskap även i fall då dessa inte varit upphovsmannens avsikt.

      Philip K Dicks något rigida definition av SF har jag svårare att ställa upp på, även om jag finner det där "my God, what if" angeläget och träffande för mycket av den bästa SF jag läst.

      Radera
  3. Här är förresten en bättre länk till Dicks utläggning, oavkortad, i vilken första stycket lyder ”I will define science fiction, first, by saying what sf is not. It cannot be defined as “a story (or novel or play) set in the future,” since there exists such a thing as space adventure, which is set in the future but is not sf: it is just that: adventures, fights and wars in the future in space involving super-advanced technology. Why, then, is it not science fiction? It would seem to be, and Doris Lessing (e.g.) supposes that it is. However, space adventure lacks the distinct new idea that is the essential ingredient. Also, there can be science fiction set in the present: the alternate world story or novel. So if we separate sf from the future and also from ultra-advanced technology, what then do we have that can be called sf?

    SvaraRadera
  4. Hm, Wild, wild, west är nog enligt mitt sätt att se det SF, eller Steam Punk kanske, och de Förlorade barnens stad är...tror vi lever i ett kultuellt kontinnum från Cyrano de Bergeracs , Resan solen till Hungerspelen där allt mixas om ständigt för att roa publiken och emellanåt för fram ett budskap.

    SvaraRadera
  5. The sci-fi media seems to be focusing more on distopia and gloom and doom nowadays. Perhaps it's an over-generalization of current trends or catering to popularism but science fiction seems to on the decline. Star Wars is definitely pap. It's a down-sized universe.

    If you're into pessimism consider this: The Big Bang is based on the apparent acceleration of distant stars but the motion is relative. If the universe was larger in the distant past could this be taken as evidence that the universe is crashing? Is it compacting at an increasing rate? Perhaps we need to consider the life inside a Schwarzchild universe.

    SvaraRadera
  6. Brin's Uplift Universe has some similarities with Pohl's Gateway Universe. (The last one I read was long and boring.)

    His Foundation's Triumph might be interesting for those who have read Asimov's Foundation series.

    Elysium's the orbiting space station is somewhat reminiscent of Niven's Ringworld. A ringworld with one side open to space would have to be huge to keep the atmospheric loss rate down.

    SvaraRadera
  7. Att definiera science fiction är inte det lättaste, om du vill vara strikt :-) Det är en het diskussion sedan många decennier. Till vardags tycker jag att det funkar bra att tänka på sf som flera parallella genrer, som korsbefruktar varandra. Och avgränsningen mot till exempel fantasy är inte så där alldeles glasklar alla gånger.

    En annan sak jag funderar på rätt ofta är ifall saker slutar vara science fiction bara för att de finns i verkligheten, så som ofta populärvetenskapliga skribenter formulerar det. Jag tycker faktiskt inte det, för science fiction som litteraturform kan (ska!) ju behandla också sådant som är, eller snart blir, högst verkligt. Och då är det ändå science fiction. Nåja, bara ett litet sidospår (personlig käpphäst).

    Skulle tro att du även kan gilla Charles Stross, stämmer det?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stross är mig obekant, skall kolla, tack för tips!

      Radera
  8. Hejsan, surfade runt på nätet och trillade över din blogg. Utifrån vad jag ser av dina intressen i bloggen kan jag rekommendera följande science fiction-böcker:

    Mars-trilogin ("Red Mars", "Green Mars", och "Blue Mars") av Kim Stanley Robinson

    Handlar om kolonisering och terraformning av Mars. Går verkligen djupt in i vetenskap och teknologisk utveckling - ingen handviftning här! Men det handlar minst lika mycket om samhällsutveckling och politiska konflikter. Roterar mellan många olika huvudpersoner, så man får många synvinklar också.

    Stories of Your Life and Others, av Ted Chiang

    Novellsamling som är bland de bästa SF-noveller jag läst. Alla novellerna har originella ideer bakom, ofta vetenskapligt intressanta sådana. Minns vilken "wow"-känsla jag fick första gången jag läste honom.

    Spin State, av Chris Moriarty

    Om artificiella intelligenser, delade lojaliteter, icke-förnybara råvaror (fast inte olja då), gruvstrejker, och att "hacka" sin hjärna. Ja, det låter som en salig blandning och det kanske det är också, men det är en spännande bok som är svår att sluta läsa. Finns en uppföljare också (Spin Control) som är typ som en spionroman om Israel-Palestina konflikten i framtiden, där de mänskliga soldaternas hjärnor styrs av artificiella intelligenser, och huvudpersonen är en entomolog från ett klon-baserat samhälle. Japp.

    Kan gärna låna ut om du är intresserad av någon av dessa böcker. : )

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Elin, för vad som låter som intressanta lästips! Jag skulle mycket gärna låna Chiang (till att börja med).

      Radera
    2. Okej, tar med till jobbet och lägger den i ditt postfack!

      Radera
    3. Nu har jag den i min hand, och ser fram emot att ikväll få sätta mig med den i lugn och ro. Tack!

      Radera