Om KVA:s nya AI-skrift

Ett av de olika sätt som Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) bedriver sitt utåtriktade arbete mot allmänheten är via den överlag utmärkta skriftserien Vetenskapen säger. Konceptet att på 16 lättillgängliga sidor presentera något aktuellt vetenskapsområde är utmärkt, men djävulen bor i detaljerna, och den senaste utgåvan, vilken utkom den 11 april i år och handlar om AI, är inte helt lyckad.

Som KVA-ledamot känner jag ett behov av att meddela att denna skrift inte representerar någon konsensusuppfattning inom KVA om AI-frågor. Rent formellt kan hävdas att detta påpekande är överflödigt, eftersom det på broschyrens sista sida står att den är författad av en expertgrupp bestående av Virginia Dignum, Fredrik Heintz, Danica Kragic Jensfeldt, Amy Loutfi och Anders Ynnerman, och att den "speglar expertgruppens uppfattning och ska inte ses som ett uttalande eller ställningstagande av [KVA]". Med tanke på hur lätt hänt det kan vara att läsaren missar detta, och på hur hårt KVA har marknadsfört skriften bland annat i sociala medier, ser jag ändå ett värde i att göra den separata disclaimer som denna bloggpost utgör.

I slutet av broschyren ägnas ett par sidor åt diverse framtida samhällsutmaningar som AI reser, vilka genomgående är av mer jordnära karatär än de existentiella riskfrågor jag brukar lyfta exempelvis i mina föredrag och böcker samt här på bloggen. Frågor av det senare slaget omnämns i KVA-skriften endast som hastigast, i en faktaruta med följande ordalydelse:

AGI och debatten om X-Risk

Artificiell Generell Intelligens (AGI) skulle vara ett AI-system som kan göra allt som vi människor kan, och mer. En del AI-forskare anser att vi är ganska nära detta – andra att det dröjer decennier, eller att AGI aldrig kommer att finnas. Flera stora företag tävlar i dag om att först lyckas utveckla AGI. Nu växer en debatt om så kallad existentiell risk, X-Risk: att AGI utom kontroll skulle kunna hota vår existens. Vad händer om vi skapar AGI, ger den stort inflytande över den fysiska världen och otillräckliga instruktioner? Vissa forskare menar att systemen skulle kunna prioritera andra mål högre än vår trygghet och skada oss för att uppnå de målen.

AI-experter är inte överens om hur stor X-Risk är och när, eller ens om, den blir aktuell. Men de som varnar vill att även den risken tydligt vägs in i AI-regleringar.

Allt annat lika är det såklart positivt att denna faktaruta finns med jämfört med om den inte hade gjort det. Ändå anser jag att den styvmoderligt undanskymda plats xriskfrågan fått i broschyren skapar en skevhet i det övergripande budskapet. Den läsare som trots allt når ända fram till faktarutan och inför dess besked kanske tänker "oj, hota vår existens, det låter allvarligt", men broschyrens utformning är som gjort för att läsarens nästa tanke skall vara "fast nej, AI-forskarna har rimligtvis läget under kontroll, för om de inte hade det skulle väl skriften ha fått en annan utformning där denna katastrofrisk fått ett helt annat utrymme, antagligen redan från sida ett".

Men detta intryck är bedrägligt, för situationen är inte under kontroll. Jag finner detta särskilt allvarligt med tanke på att en explicit uttalad målgrupp för skriftserien är gymnasieelever. Det kan inte vara en ok kommunikationsstrategi gentemot våra barn och ungdomar att tona ned och sopa under mattan de globala problem vi vuxna skapat och på några års sikt är i färd med att lämna över till dem.

Att faktarutan alls kom med tar jag åt mig äran av. Någon månad innan broschyren släpptes fick jag - närmast av en tillfällighet - möjlighet att läsa ett utkast och en inbjudan att kommentera. I utkastet fanns inte ett ord om xrisk-frågor, och med min kännedom om de forskare som ingick i författargruppen (jag känner alla utom en och är väl bekant med deras ointresse för xrisk) är jag övertygad om att så hade förblivit fallet även i slutversionen om jag inte hade besvarat inbjudan att kommentera. Det som här följer är ett par mycket lätt redigerade utdrag ur det ebrev jag skrev den 14 mars till Ulf Ellervik, som inte ingick i författargruppen men som har ett övergripande redaktionellt ansvar för skriftserien.

Hej Ulf, och tack för att jag fick kika på utkastet till Vetenskapen säger – om AI!

Mycket i texten är utmärkt, men jag har ett antal mindre påpekanden som jag tycker föranleder korrigeringar, plus en betydligt större synpunkt som i korthet innebär att texten bleve till stor skada om den publicerades i nuvarande skick. Men låt mig avverka småsakerna först.

Den därpå följande listan över mindre synpunkter, vilka överlag behandlades nöjaktigt i broschyrens slutversion, kan vi lämna därhän. Efter listan gick jag rakt på mitt huvudbudskap:

Så långt randanmärkningarna – nu till min allvarligaste kritik mot textutkastet:

Det räcker med ett kort studium av människans förhistoria för att inse hur farligt det kan vara att hamna på efterkälken och på anda plats på listan över planetens intelligentaste arter. Skapandet av AGI utgör därför en existentiell risk för Homo sapiens, och det är därför en alarmerande situation vi idag befinner oss i när de tre ledande AI-utvecklarna (OpenAI, Anthropic och Google/DeepMind) är inbegripna i en rasande kapplöpning mot AGI, där ledande företrädare för dessa bolag förutser att bara några få år återstår tills detta mål är uppnått, men utan att kunna prestera några tillnärmelsevis övertygande lösningsförslag på den så kallade AI Alignment-problematik som syftar till att göra AGI till mänsklighetens tjänare eller vän istället för dess utplånare.

Denna AI-drivna existentiella risk (xrisk) har på några få år seglat upp som den enligt min mening allra mest akuta samhällsfrågan att lösa, och om vi misslyckas med det så kan det mycket väl gå så illa att ingen enda människa får uppleva innevarande decenniums utgång. Att i en text som Vetenskapen säger – om AI underlåta att med så mycket som ett ord omnämna denna xriskproblematik är en grotesk felbedömning.

I textens avslutande avsnitt talas en del om andra AI-risker, förknippade med exempelvis deep fakes och med hur enskilda bidragstagare i det nederländska socialförsäkringssystemet kan komma i kläm till följd av skeva AI-bedömningar. Det är bra, för dessa frågor är viktiga, men att dryfta dem utan att alls nämna AI-xrisk är lite som om ett säkerhetsinspektionsprotokoll inför fartyget Titanics jungfrufärd skulle anmärka på den lite för glesa förekomsten av brandsläckare i fartygskorridorerna, och på halkrisken i köksutrymmena, men utan att ägna minsta uppmärksamhet åt fartygets sjöduglighet i händelse av grundstötning eller krock med isberg.

Extra märkligt blir intrycket av texten då den vidgår att AGI kan vara på gång (med en formulering som ”vissa AI-forskare hävdar att vi är ganska nära”), utan att gå vidare med den xrisk-problematik som därigenom ligger ytterst nära till hands.

Jag hävdar givetvis inte att frågan om AI-xrisk är okontroversiell. Tvärtom, uppfattningarna hos ledande forskare på området går starkt isär, vilket nyligen exemplifierades i en samanställning av några kända AI-profilers uppskattningar av risknivån (https://pauseai.info/pdoom). Så någon konsensus om att risken är betydande finns inte, men ej heller finns konsensus om att den är försumbar, något som dock blir det implicita budskapet i det nuvarande utkastet. Om detta står sig i textens slutversion blir den i praktiken till ett bidrag till den osakliga propagandakampanj om AI:s ofarlighet som drivs av mörka krafter med kortsiktiga kommersiella och andra intressen.

Det går inte an. Det går sannerligen inte an i ett läge där två av de tre forskare som delade 2018 års Turingspris med en prismotivering som inkluderar orden ”the fathers of the deep learning revolution”, jämte ledarna för de tre främsta AI-laboratorierna, plus hundratals prominenta AI-forskare och professorer, tillsammans skrivit under på att AI-xrisk är en av vår tids angelägnaste frågor att hantera (https://www.safe.ai/work/statement-on-ai-risk). När Vetenskapen säger – om AI når sin slutliga utformning och publiceras behöver xrisk-prespektivet finnas med. Det kan inte undanhållas våra gymnasieungdomar och andra läsare av den planerade pamfletten. Och med tanke på frågans ohyggliga dignitet – det handlar ju om huruvida våra anhöriga och släktingar som nu är i spädbarnsåldern skall få chansen att växa upp till skolålder – räcker det inte med att saken omnämns med ett par-tre meningar, utan den behöver ägnas åtminstone en eller helst två sidor i den slutliga tryckta texten.

Något som helst problem att fylla detta utrymme med intressant och engagerande sakdiskussion finns inte. Evidensen för att vi står inför en akut risksituation har under de år som gått av 2020-talet snabbt vuxit sig allt starkare. En del av detta redovisas utförligt i 2023 års upplaga av min senaste bok Tänkande maskiner (https://fritanke.se/bokhandel/bocker/tankande-maskiner/). Idealt skulle, med tanke på hur kontroversiell frågan är, pamfletten redogöra för argumenten hos båda sidor – de som menar att AI-xrisk bör tas på allvar och de som menar att vi kan rycka på axlarna åt den. En viss svårighet med detta är dock att den senare kategorin argument tenderar att vara så svaga och lättflyktiga att de vid minsta kritiska analys avdunstar. För ett typexempel på det sistnämnda, se den paneldiskussion jag i höstas deltog i tillsammans med Virginia Dignum (https://haggstrom.blogspot.com/2023/10/debating-ai-takeover-with-virginia.html) vars fingeravtryck är tydliga på många ställen i föreliggande textutkast. Sagda svårighet kan dock övervinnas, och jag är övertygad om att pamflettens slutliga utformning kan göras bra och välbalanserad.

Låt mig slutligen notera att textutkastets avslutningsstycke –

Det är inte ovanligt att människor är rädda för AI. Ofta beskrivs AI som något som händer oss, något vi inte kan kontrollera utan bara försöka lindra konsekvenserna av. Det ger en känsla av maktlöshet. Men AI händer inte oss – det är vi som får AI att hända. AI skapas och designas av människor och det ger oss alternativ och val. Genom ansvarsfull utveckling, tydliga regler och noggranna etiska överväganden kan vi säkra att risken för skador blir så liten som möjligt och att AI används för samhällets bästa.
– är välskrivet och något jag helt och fullt kan skriva under på. Den ansvarsfulla utvecklingen kan dock inte bygga på att vi blundar för risker och sopar dem under mattan. Sanningen behöver ses i vitögat även när den är skrämmande, precis som fallet är med klimatfrågan. Och precis som med klimatfrågan är syftet med denna klarsyn inte att göra folk rädda. Syftet är att sprida den beslutsamhet som krävs för att korrigera utvecklingen. Om det bedöms att jag kan vara till nytta med det vidare arbetet med texten står jag givetvis till tjänst.

Mvh,
Olle