Idag betalar jag medlemsavgiften för inträde i Republikanska föreningen. Att jag är republikan1 är ett ställningstagande som har ganska litet att göra med vår nuvarande regents beklämmande kvinnosyn och motbjudande leverne. Det senare kan visserligen tjäna som illustration till det vettlösa i ett system där en statschef sitter på livstid i stort sett hur olämplig han än visar sig vara för uppdraget, men min huvudsakliga invändning mot monarkin är mer principiell. Det är inte värdigt en demokrati att dess högste chef erhåller sitt ämbete genom blodsband och förstfödslorätt. Till den som invänder att monarkin som institution idag inte längre har någon formell makt utan blott äger symbolvärde vill jag påminna om vad monarkin stått för genom historien och därför idag symboliserar: tyranni och envälde. Den som hyllar låt oss säga Karl XII och hans ämbete befinner sig på samma planhalva som den som gör Hitlerhälsningar eller sjunger Kim Jong Ils lov.
Mina vänner har, inför liknande uttalanden från min sida, ofta häcklat mig för mina medlemskap i Kungliga Vetenskapsakademien (invald 2004), Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg (invald 2006) och nu senast Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien (invald 2010). Är det inte en smula inkonsekvent av en republikan att ingå i sådana kungliga sammanslutningar? Den frågan kan jag bara ödmjukt besvara jakande, men försvarar mig (måhända en smula lamt) med att jag anser mig ha viktiga saker att uträtta inom det svenska forskarsamhället, och att jag av det skälet inte tycker mig att ha råd att avvara de nätverk som jag genom dessa exklusiva sällskap har tillgång till. Kanske kan det ändå räknas till mitt försvar att jag, genom mitt medlemskap i Republikanska föreningen, genom denna bloggpost och genom min allmänna frispråkighet även i andra sammanhang, står rakryggat och öppet för min uppfattning om det svenska statsskicket.2 Om detta anses otillräckligt kan jag, som grädde på moset, lova att, den dag jag får ta emot ett pris eller en medalj ur konungens hand (något som kanske aldrig kommer att ske trots att jag så innerligt väl förtjänar det), i samma ögonblick jag tar emot utmärkelsen och som ett slags salut till konungen och hans ämbete, avfyra en rejäl brakskit.
Fotnoter
1) Jag minns ett tillfälle för kanske tio år sedan då jag diskuterade politik med några amerikanska vänner, och särskilt deras förvånade ansiktsuttryck då jag förklarade för dem att jag var republikan. Låt mig därför framhålla, som jag gjorde för dem, att min ställningstagande mot statsskicket monarki och för statsskicket republik inte innebär att jag känner några särskilda sympatier för det republikanska partiet i USA.
2) Om (företrädare för) KVA, KVVS eller IVA skulle komma att anse att mitt ställningstagande i statsskicksfrågan är oförenligt med medlemskap hos dem, så är det, enligt min mening, upp till dem att utesluta mig.
Mina vänner har, inför liknande uttalanden från min sida, ofta häcklat mig för mina medlemskap i Kungliga Vetenskapsakademien (invald 2004), Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg (invald 2006) och nu senast Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien (invald 2010). Är det inte en smula inkonsekvent av en republikan att ingå i sådana kungliga sammanslutningar? Den frågan kan jag bara ödmjukt besvara jakande, men försvarar mig (måhända en smula lamt) med att jag anser mig ha viktiga saker att uträtta inom det svenska forskarsamhället, och att jag av det skälet inte tycker mig att ha råd att avvara de nätverk som jag genom dessa exklusiva sällskap har tillgång till. Kanske kan det ändå räknas till mitt försvar att jag, genom mitt medlemskap i Republikanska föreningen, genom denna bloggpost och genom min allmänna frispråkighet även i andra sammanhang, står rakryggat och öppet för min uppfattning om det svenska statsskicket.2 Om detta anses otillräckligt kan jag, som grädde på moset, lova att, den dag jag får ta emot ett pris eller en medalj ur konungens hand (något som kanske aldrig kommer att ske trots att jag så innerligt väl förtjänar det), i samma ögonblick jag tar emot utmärkelsen och som ett slags salut till konungen och hans ämbete, avfyra en rejäl brakskit.
Fotnoter
1) Jag minns ett tillfälle för kanske tio år sedan då jag diskuterade politik med några amerikanska vänner, och särskilt deras förvånade ansiktsuttryck då jag förklarade för dem att jag var republikan. Låt mig därför framhålla, som jag gjorde för dem, att min ställningstagande mot statsskicket monarki och för statsskicket republik inte innebär att jag känner några särskilda sympatier för det republikanska partiet i USA.
2) Om (företrädare för) KVA, KVVS eller IVA skulle komma att anse att mitt ställningstagande i statsskicksfrågan är oförenligt med medlemskap hos dem, så är det, enligt min mening, upp till dem att utesluta mig.
Att påvisa det idiotiska med monarkin är ju inte precis någon intellektuell Mt Everest-klättring, men jag vill ändå nämna min goda vän Lena Anderssons monakrikritiska kolumn i dagens DN. Och det av två skäl.
SvaraRaderaFör det första skriver Lena med sådan förstklassig skärpa och elegans att hennes texter vanligen är en ren njutning att läsa. Dagens text är inget undantag.
För det andra finns en passage i hennes kolumn som jag vill ta till som försvar för en del av min bloggpost ovan som jag fått kritik för IRL. Så här skriver Lena:
"Fjolårets bröllop och årets foster är sådant som monarkin lever av. Via pompa, kläder, bröllop och regentbebisar smugglas de feodala idéerna in. Krälandet i stoftet inför denna utvalda familj sätter normen för allt annat krälande inför fint folk, positioner och medfödda fördelar. Kungafamiljen är symbolen för klassamhället och underdånigheten. Den jämlikhetstanke som ändå finns har uppstått trots monarkin."
Just så är det. Och just därför är det försvarligt - rentav viktigt - att i kungliga sammanhang ta till den typ av ofina kroppsliga handlingar jag beskriver med de avslutande fyra orden i bloggpostens brödtext. Vi bör göra vad vi kan för att sticka hål på den förtrollningens bubbla som får oss att underdånigt fjäska för överheten.