En av vetenskapens allra största gåtor är den om hur ett materiellt universum kan ge upphov till ett fenomen som medvetandet. Avancerad neurovetenskap till trots är vi påtagligt handfallna inför problemet. Situationen är mycket värre än bara att vi inte vet svaret - ingen har ens åstadkommit något tillfredsställande förslag på hur ett svar skulle kunna se ut. Detta gör medvetandets natur och förhållande till den fysiska världen till ett högaktuellt ämne för filosofer. Jag är själv mycket road av medvetandefilosofi, och syftet med denna bloggpost är att tipsa om två noveller som kan fungera som ingångar i ämnet:
- Where am I? av Daniel Dennett
- Zombies: The Movie av Eliezer Yudkowsky
Var någonstans finns ditt "jag" eller ditt medvetande? De flesta skulle nog som svar på den frågan indikera en position någonstans bakom pannbenet. Detta har troligtvis mycket lite med att hjärnan sitter där (annat än via den kulturellt förvärvade, men för all del troligtvis korrekta, uppfattningen att det är hjärnan som i någon mening härbärgerar medvetandet), och desto mer med att positionen bildar något slags tyngdpunkt för våra viktigaste sinnesorgan. Denna samlokalisering av medvetandet med våra ögon och öron är dock kanske inte någon fysikalisk nödvändighet, en idé som Daniel Dennett, vår tids kanske mest lästa medvetandefilosof, väljer att lyfta fram i sin skönlitterära historia Where am I?1,2, som samtidigt problematiserar begreppet personlig identitet på ett sätt som för tankarna till Derek Parfits serie tankeexperiment kring teleportation i Reasons and Persons från 1984.
Ett problem med fysikaliska/biomolekylära/neurologiska förklaringar till medvetandet är att oavsett hur detaljerat vi beskriver de fysikaliska och neurologiska processerna, så tycks det alltid vara möjligt att svara - so what? Alla dessa nervkoppingar och synapser gör vad de gör, men varför i hela fridens namn skulle de ge upphov till medvetna upplevelser? Denna tankegång leder snabbt till begreppet filosofiska zombier. Filosofins zombier är något helt annat än populärkulturens, och definieras som varelser som är på pricken lika dig eller mig, ned till minsta nervcell, minsta molekyl och minsta elementarpartikel, men saknar medvetande. En zombie ser ut som oss, går som oss, talar som oss, och de vecklar till och med in sig i exakt samma medvetandefilosofiska resonemang som oss - det är bara det att "där inne" råder totalt mörker, eller snarare, där finns ingenting.
Varför är vi inte zombier? Så kan man formulera vad medvetandefilosofen David Chalmers kallar the Hard Problem, rörande existensen av medvetande i ett materiellt universum.3 Chalmers talar gärna om zombier, och Dennett talar gärna om för honom att han borde sluta med det. Det är lätt att omfatta tanken att zombier är möjliga - måhända inte fysiskt möjliga så som vårt universum råkar vara funtat (där vissa slags fysikaliska processer verkar ge upphov till medvetande), men logiskt möjliga i ett annat, på ytan snarlikt, universum. Attraktionskraften i denna tanke, vilken Chalmers försvarar bl.a. i sin bok The Conscious Mind, kallar Dennett the zombic hunch - vår benägenhet att tro på zombier. De flesta som funderar över medvetandet känner lockelsen i the zombic hunch, men Dennett hävdar att om man skärskådar begreppet zombie tillräckligt noggrant ser man till slut dess inkoherens. Mycket av vad Dennett skriver - i böcker som Consciousness Explained och Sweet Dreams - handlar om att tålmodigt försöka föra läsaren dithän. Min egen zombic hunch är ganska stark. Tillfällig lindring får jag enbart när jag läser Dennetts medryckande prosa - samt, när jag läser Eliezer Yudkowskys4 Zombies: The Movie, som med en rejäl dos humor påvisar zombiebegreppets ömma punkt.
Fotnoter
1) Where am I? ingår i antologin The Mind's I från 1981, redigerad av Dennett tillsammans med Douglas Hofstadter, som jag läste och tog djupt intryck av någon gång kring 1990. Den boken, liksom samtliga övriga i den här bloggposten omnämnda böcker, rekommenderas varmt.
2) Den som, likt mig, fastnar för Where am I? kommer troligtvis också att upskatta science fiction-författaren Greg Egans novell Learning to be me som tar upp samma ämne. Den tycks inte finnas gratis nedladdningsbar, men slå gärna till och införskaffa Egans novellsamling Axiomatic där Learning to be me ingår.
3) Zombier, the hard problem och relaterade saker har jag berört tidigare, i Axess 4/2007.
4) Om den unge Yudkowsky (född 1979) har jag ibland (dock ej föranlett av Zombies: The Movie) tänkt att kanske är han vår tids viktigaste filosof. Jag siktar på att återkomma till honom i en eller flera kommande bloggposter.
Ämnet intresserar mig och jag har läst. Men jag kanske är för mycket nybörjare på det här området; zombies-novellen förstod jag nog inte. Är poängen att det för en utomstående betraktare inte går att sätta fingret på skillnaden mellan en person med resp utan medvetande?
SvaraRaderaDennet-novellen hade jag mer utbyte av. Jag kan följa resonemanget hyggligt fram till att han börjar filosofera över hur det skulle bli om de två alternativa hjärnorna skulle kopplas till var sin kropp, då skriver han det som att det skulle bli två konkurrerande personer. Här tycker jag att det saknas något. Det verkar inte som om han menar att de skulle vara samma längre, inte ha samma medvetande (han talar om obehaget av att en ANNAN person vet så mycket om en själv). Har de då var sitt separata medvetande? Eller skulle "Dennet" kunna hoppa mellan dem, det verkar inte så eller? Egentligen har jag nog problem redan mellan de båda parallella hjärnorna och hur han upplever att han är samma person fast han kan växla hjärna.
[... nu har jag problem med att skicka denna kommentar, måste jag ha en webbadress för det? ... väljer "Anonym" dårå...]
// Lisa
Förresten funderade jag lite över medvetande i somras när vi åkte med på en marinbiologisk forkningsbåt i Kosterfjorden. En marinbiolog berättade då för mig om maneters livscykel. Efter ägg- och larvstadiet är de polyper ett tag som sitter fast på botten. Så långt är det en och samma individ. Men polypen växer och toppen skivas av allteftersom och varje skiva utvecklas till en medusa (=det vi vanligen kallar manet). Alltså blir varje individ därigenom många individer. Jag tror inte att maneter har mycket till medvetande, men det var ändå ett överraskande koncept för mig, som känns besläktat med med att man skulle kunna dela sitt medvetande.
SvaraRaderaFörresten återkommer en variant av uppdelning av en person i Harry Potter-böckerna också, men dem har du kanske inte läst Olle?
// Lisa
Lisa
SvaraRaderaYudkowskys poäng är att det inte finns någon meningsfull skillnad mellan oss och våra zombier - eller i vart fall inte någon skillnad som går att kommunicera. Du må vara övertygad om att du inte är zombie, men inget du gör eller säger kan förmedla denna kunskap. Vad du än säger kan jag, om jag vill trilskas, svara att "jaja, precis så skulle zombie-Lisa också ha sagt".
När Dennetts båda hjärnor fått var sin kropp står det klart för mig (och troligtvis ochså för Dennett) att det handlar om två separata individer med två separata medvetanden. Någon omkopplare tänker han sig nog inte att han har kvar i det läget, utan vad som oroar honom är väl att det kommer att finnas två individer som konkurrerar om allt det som tidigare varit hans eget: hans älskarinnor, hans pengar, hans akademiska prestige, etc.
Harry Potter-böckerna har jag inte läst, men jag har förstått att där finns mycket att hämta.
Tack för lästipsen Olle. Jag har just införskaffat "The Mind's I" och väntar förväntansfullt på att bli färdig med fantasyromanserien jag just nu plöjer på rekommendation av barnen så jag får tid att läsa den.
SvaraRadera