tisdag 2 augusti 2011

Tännsjö om risken att underblåsa extremism

Torbjörn Tännsjö skriver, i en läsvärd och ödmjukt resonerande artikel på DN Debatt häromdagen, om en fråga som fått förnyad aktualitet efter terrordåden i Oslo och på Utöya. Bör vi i samhällsdebatten visa återhållsamhet i kritiken mot exempelvis islamska sedvänjor, inför risken att sådan kritik kan underblåsa extremism och i förlängningen i värsta fall resultera i terrordåd? Tännsjö finner här ett svårlöst dilemma, och avslutar sin artikel på följande vis.

    Företeelser som islamofobi är, det vet vi nu, en realitet och det är inte helt långsökt att tänka att också saklig kritik av islam, liksom satir riktad mot den, kan underblåsa sådana stämningar.

    Det är lätt att tänka fel och överdrivet principfast här. Jag tar bara ansvar för mina resonemang, min konst, kan man frestas säga. Om någon missuppfattar min kritik eller min satir som stöd för våldsam aktion mot muslimer, så är det inte min sak. Jag har bara velat blottlägga islams irrationella, smaklösa och vidskepliga karaktär, egenskaper islam delar med kristendom och judendom. Men minns att även om terroristen är fullt ut ansvarig för sina dåd, så kan jag också ha ett medansvar. Jag är rimligen ansvarig, inte bara för vad jag tänker och säger, utan också för hur det kan tänkas uppfattas och utnyttjas av andra.

    Detta är ett paradoxalt och obehagligt ansvar att bära. Om jag ålägger mig självcensur, om jag blir försiktig, för att inte ge ideologisk näring åt personer som Breivik, så har det öppna samhället fått stryka på foten. Om jag framhärdar och utnyttjar det öppna samhällets alla möjligheter för att säga min mening och utveckla min konst, kan oskyldiga människor bli offer för illgärningar, som jag visserligen inte har någon direkt del i, men som jag oavsiktligt kan ha uppmuntrat.

    Jag vet sannerligen inte vad jag ska tänka om detta.

Det är bra att Torbjörn Tännsjö tar upp denna svåra diskussion, och det är bra att min gode vän Patrik Lindenfors (Sveriges idag kanske vassaste religionskritiker) fortsätter diskussionen i ett självkritiskt blogginlägg. Även jag kan ha anledning att idka självrannsakan, och har provocerats av Tännsjös och Lindenfors texter att fundera på frågan. Jag förstår problematiken, tycker inte alls att den är lätt, men tenderar att landa i en mer principfast ståndpunkt jämfört med Tännsjö och Lindenfors.

Jag menar att det öppna samhället och det öppna samtalet hör till de viktigaste saker vi har att försvara, inte bara som medel för att uppnå andra värden, utan som höga värden i sig själva. Jag tror därför att vi bör vara, om uttrycket tillåts, mycket försiktiga med att iaktta det slags försiktighet som Tännsjö och Lindenfors diskuterar.

Centralt för det öppna samhället är att om jag har kritiska uppfattningar om något samhällsfenomen - det må vara monarkin, det uppluckrade strandskyddet, fotbollslandslagets 4-4-2-spel, Israels utrikespolitik, halalslaktens rituella djurplågeri, könsstympning eller hederskultur - så känner jag mig fri att uttrycka dessa utan att oroa mig över om jag eller någon annan skall drabbas av våld till följd av mina yttranden. Till de viktigaste diskussioner som finns hör att kritisera, och även göra narr av, envåldshärskare och diktatorer som Khaddafi och Kim Jong Il; hit kan också räknas profeten Muhammed som, trots att han varit död i över ett årtusende, fortfarande håller miljoner människors sinnen i ett järngrepp. Många är de exempel på hur människor i mindre lyckligt lottade samhällen än vårt visat stort personligt mod i att våga kritisera sina härskare - jag tänker här på de folkliga resningarna i de östeuropeiska diktaturerna 1989, och på 2011 års motsvarigheter i arabvärlden.

I detta perspektiv, nog vore det ändå ynkligt om vi i den fria världen, vi som löper så oerhört mycket mindre risker att slås ned med våld (terrorism är trots allt ett marginellt fenomen hos oss), inte vågade stå för våra uppfattningar, utan räddhågset höll tillbaka med tanke på hur extremister i olika läger skulle kunna tänkas reagera.

4 kommentarer:

  1. Eva Häggström2 augusti 2011 20:30

    Man får ju till och med skämta om statistik, bara man gör det intelligent och kunnigt.

    SvaraRadera
  2. En och annan läsare som minns mitt Öppet brev till Maggie Thauersköld Crusell, i vilket jag kritiserar MTC för hennes släpphänthet i vad hon släppte igenom på sin (dåvarande) blogg, kanske tycker att jag uppträder inkonsekvent. Den skenbara motsägelsen upplöses emellertid av att jag inte räknar alla slags yttranden som oundgängliga ingredienser i det öppna samtalet; hatpropaganda, t.ex., är något jag gott tycker vi kan vara utan.

    SvaraRadera
  3. hejsan. Det där brevet är så pass vettigt att jag också blir lite missnöjd med ditt svar här. Muslimer är en väldigt utsatt grupp i Europa, där politiker närmast tävlar med varandra om att våga ta nästa steg mot hat utan att det ska verka för uppenbart. Därför tycker jag att islam-hat, som sprider sig överallt, bör förbjudas.

    SvaraRadera