David Hume - denne Upplysningens förgrundsgestalt och en av alla tiders skarpsinnigaste filosofer - är bland annat känd för det som kommit att kallas Humes lag - att man inte kan härleda ett bör från ett är. Det är visserligen en smula omtvistat inte bara huruvida den är giltig, utan också huruvida Hume verkligen omfattande den lag som idag bär hans namn1, men personligen lutar jag åt att båda dessa frågor korrekt kan besvaras jakande.
Förra året firades 300-årsminnet av Humes födelse, och i samband med det utkom en läsvärd antologi Förnuft, känsla och moral: Perspektiv på David Hume, där tio svenska filosofer (inklusive bokens redaktör, Robert Callergård) ägnar olika sidor av Humes arbeten varsitt kapitel.2 Häribland återfinns ett välskrivet kapitel av Håkan Salwén som behandlar Humes lag. Salwén diskuterar de båda frågor jag nämner ovan - huruvida Humes lag är giltig, och huruvida Hume själv trodde på den - och förefaller liksom jag vara benägen att besvara dem jakande. Mot slutet av sitt kapitel tar han upp det påstådda motexempel till Humes lag som den amerikanske filosofen John Searle presenterade i sin uppsats How to Derive Ought from Is från 1964. Searle säger sig från premissen
- (1) Jones yttrade orden "Jag lovar härmed att betala dig, Smith, fem dollar"
- (5) Jones bör betala Smith fem dollar.
- (1) Jones yttrade orden "Jag lovar härmed att betala dig, Smith, fem dollar".
(2) Jones lovade att betala Smith fem dollar.
(3) Jones placerade sig under en förpliktelse att betala Smith fem dollar.
(4) Jones är under en förpliktelse att betala Smith fem dollar.
(5) Jones bör betala Smith fem dollar.
För att diskussionen alls skall vara intressant i samband med Humes lag måste vi tolka "bör" som "bör, enligt objektivt giltig moral" snarare än som någon åsiktsyttring (Searles, Jones, Smiths, den rådande västerländska moraluppfattninigens, eller någon annans), ty i det senare fallet blir Humes lag trivialt falsk.3
Vi kan tänka oss en mängd moraliska ställningstaganden som folk kan göra inför premissen (1). Searle anser att Jones bör betala Smith fem dollar. A, å andra sidan, anser att Jones löfte till Smith frampressades under sådana utpressningsliknande omständigheter att han inte rimligtvis kan anses bunden vid löftet. B anser (måhända inspirerad av Peter Singer) att så snart Jones har tillgång till fem dollar så har han betydligt starkare skäl att betala dessa till Läkare utan Gränser än till den redan blott alltför välnärde och välbärgade Smith. C menar att Gud fördömer penningskulder och att Jones löfte till Smith av det skälet är ogiltigt. D är nihilist och anser det därför likgiltigt huruvida Jones betalar några pengar till Smith. Etc. Vem har rätt, i denna kakafoni av moraliska ståndpunkter? Med andra ord, vems (om någons) ståndpunkt överensstämmer med den objektivt sanna moralen? Det vet vi inte. Vi vet inte ens om det finns någon objektivt sann moral, och även om en sådan skulle finnas så har vi inte någon säker tillgång till den.
Searle har alltså fel då han påstår sig kunna härleda (5) ur (1). Därmed behöver vi egentligen inte titta närmare på hans härledningskedja (1) ⇒ (2) ⇒ (3) ⇒ (4) ⇒ (5), ty vi vet att den i något led är fel, men vi kan ju ändå roa oss med att se efter. Ett lovande tillvägagångssätt är att se efter vilka av utsagorna som är bör-påståenden; steget till det första bör-påstående som därvid visar sig i kedjan är en extremt stark kandidat till logiskt felslut. Med detta i åtanke tog det mig max 30 sekunders studium av Searles härledningskedja att identifiera hans fel. Det rör sig om en glidning och en tvetydighet i vad Searle menar med förpliktelse. I detta sammanhang behöver vi vara noggranna och skilja mellan förpliktelse i dess svaga form (som jag kallar φörpliktelse) och dess starka (som jag kallar Förpliktelse). De båda formerna definierar jag som följer.
- φörpliktelse har den underställt sig som ingått ett kontrakt med någon, och därvid åtagit sig att göra något. Ordet kan användas oavsett om man därmed, enligt den objektivt sanna moralen, är skyldig att fullfölja åtagandet.
- Förpliktelse är en φörpliktelse vars åtagande man, enligt den objektivt sanna moralen, är skyldig att fullfölja.
* * *
Men vad är det egentligen för bedrövligt kvasifilosofiskt resonemang vi ser prov på ovan? Jag syftar nu inte på Searles argumentation, utan på min egen. Inom bara ett par-tre minuter från att ha sett Salwéns presentation av Searles härledning har jag dömt ut den senare. Detta är knappast den tidsrymd som krävs för att på allvar sätta mig in i hur Searle har tänkt och resonerat - ett förarbete som behövs för varje seriös kritik av ett filosofiskt argument. Det här är något som min matematikerkollega och gode vän Anders Öberg, som i mogen ålder valt att starta en andra forskarkarriär och disputera i filosofi, med skärpa och övertygelse har förklarat för mig. För att ta sig an ett filosofiskt argument, hävdar Anders, måste man först ta det på allvar, anstränga sig att sjunka in i det och se det ur upphovspersonens synvinkel. Om man brister i detta så brister man som filosof.4
I det här fallet hade jag alltså inte ens läst Searles originalartikel innan jag ansåg mig vara i stånd att värdera hans argument. Snacka om arrogans! I efterhand har jag gjort en ansats att reparera skadan genom att försöka läsa Searles artikel, men mer än en skumning har det inte blivit. Jag har helt enkelt inte förmått att sätta mig ned och ta den tid som krävs för att i lugn och ro ta del av vad Searle har att säga i frågan. Denna min oförmåga grundar sig i att jag ju redan konstaterat (och därmed "vet") att Searles argument inte håller, och att hans text därför driver en ohållbar tes.5 Vem vill sitta ned och läsa sådant trams? Att i praktiken leva upp till den filosofiska metodregel som Anders Öberg lärt mig är inte lätt.
Kanske kan jag ändå dra en inte oväsentlig psykologisk lärdom av detta mitt tillkortakommande. En parallell verkar nämligen närliggande till de klimatförnekare som jag de senaste åren lagt så mycket kraft på att bemöta och fördöma. På samma sätt som jag på några ögonblick kan övertyga mig om, och sedan "vet", att Searle är ute och cyklar, kanske det fungerar för klimatförnekaren. Sedan han (det är oftast en han) en gång för alla "insett", och därefter "vet", hur orimligt det är att klimatförändringarna skulle vara orsakade av mänsklig aktivitet (det försiggick ju trots allt häftiga växlingar mellan istider och interglacialer långt innan det fanns bilar och kolkraftverk), så kanske det är lika svårt för honom att på allvar ta del av den klimatvetenskap som han ju redan "vet" är propaganda och trams, som det är för mig att tålmodigt ta del av Searles resonemang kring Humes lag.
Fotnoter
1) Osäkerheten rörande huruvida Hume verkligen trodde på lagen grundar sig i att han i den vanligen citerade passagen (från A Treatise on Human Nature)...
- In every system of morality, which I have hitherto met with, I have always remarked, that the author proceeds for some time in the ordinary ways of reasoning, and establishes the being of a God, or makes observations concerning human affairs; when all of a sudden I am surprised to find, that instead of the usual copulations of propositions, is, and is not, I meet with no proposition that is not connected with an ought, or an ought not. This change is imperceptible; but is however, of the last consequence. For as this ought, or ought not, expresses some new relation or affirmation, 'tis necessary that it should be observed and explained; and at the same time that a reason should be given; for what seems altogether inconceivable, how this new relation can be a deduction from others, which are entirely different from it.
2) Bokens verkliga höjdpunkt är dock inklusionen av två texter av Hume själv.
3) Om vi med "bör" menar t.ex. "bör, enligt Searles åsikt", så följer bör-utsagan "det är fel att dräpa" omedelbart ur är-utsagan "Searle anser att det är fel att dräpa".
4) När jag frågade Anders om han förhåller sig på detta vis till uppenbara idiotier som t.ex. Anselms gudsbevis verkade han dock tveka och inte vara beredd att driva sin filosofiska metodregel helt kompromisslöst.
5) Det hela blir inte lättare av mina tidigare negativa erfarenheter av Searle. Vad jag tycker om hans bok Freedom and Neurobiology har jag förklarat här. Hans Mind: A Brief Introduction är inte mycket bättre, och hans sätt att förstöra en intressant och viktig diskussion genom att fullkomligt gå i taket över en meningsmotståndares triviala skrivfel imponerar inte heller.
Dina tankar leder till jobbiga ställen. Inte bara Anselms gudsbevis, utan alla - inklusive Thomas av Aquinos och Kalam (gah!) - behöver man gå till botten med och "känna in". Vissa argument är bara alltför svåra att ta på allvar, eller så uppenbart fel i slutändan att det bara måste dölja sig ett tankefel någonstans på vägen. Själv har jag förpassat Searles "Kinesiska rum" till den senare kategorin.
SvaraRaderaVad jag verkar vilja säga - vad jag bör säga - är att du har full rätt att göra dina bedömningar utan att det placerar sig i samma fack som klimatförnekarna. Åtminstone så länge du inte skriver insändare till någon dagstidning med åsikten att "filosofin är korrupt - de förstår inte ens de mest triviala felsluten i sina egna härledningar." Då kanske du skulle fundera på att ta Searle på större allvar först.
Tack Patrik! Faktiskt dök det häromdagen upp ytterligare och lite oväntat stöd för tanken att man inte alltid slaviskt behöver följa den filosofiska metodregel som Anders Öberg lärde mig, nämligen i filosofen Eric Schwitzgebels nya och mycket läsvärda bloggpost med den kittlande rubriken In Defense of Uncharitable and Superficial History of Philosophy.
RaderaEfter vissa funderingar håller jag med Eric. Människor är korkade och jag tror att man missar något väsentligt om man försöker bortse från det. En viktig poäng tror jag dock är hans avslutning, han förkastar inte det som är knäppt på ett fördömande sätt.
RaderaÄven för någon som förnekar en objektiv moralisk sanning är Humes lag relevant. Det är sant att en persons moraliska åsikt kan härledas ur faktumet att personen har den åsikten (vilket ditt exempel visar), men om det är ett bevis emot Humes lag borde ju Humes lag även fallera för den moraliska realisten, eftersom denne härleder sitt "bör" ur det faktumet att något _är_ fel. Poängen med Humes lag är väl att man inte kan säga att du bör göra X bara för att X är fallet. Typ: människor äter kött, alltså bör människor äta kött. Hur världen är säger alltså inte något om hur den bör vara. Den moraliska anti-realisten skulle säga att det beror på att bör bara handlar om våra åsikter om världen, och inte om världen självt. Sen att alla bör-satser trots det kan härledas till är-satser om folks personliga preferenser förändrar inte faktumet att du inte får kunskap om vad du bör göra genom att titta på hur världen är. Som jag minns det var detta ungefär Humes slutsats. Att vi inte finner moralen i världen, vi målar den snarare med vår moral.
SvaraRadera"Poängen med Humes lag är väl att man inte kan säga att du bör göra X bara för att X är fallet."
RaderaNej Tobias, nu tror jag bestämt att du förväxlar Humes lag med det naturalistiska felslutet - en mycket vanlig förväxling, enligt Wikipedia som säger att "the naturalistic fallacy is related to (and even confused with) the is–ought problem, which comes from Hume's Treatise".
Jag har alltid sett Humes lag och det naturalistiska felslutet som ungefär samma sak. Får bli till att uppdatera mina kunskaper i ämnet.
Radera"Denna min oförmåga grundar sig i att jag ju redan konstaterat (och därmed "vet") att Searles argument inte håller, och att hans text därför driver en ohållbar tes.5 Vem vill sitta ned och läsa sådant trams?"
SvaraRaderaKanske skiljer vi oss här, Olle. Eller är det som du antyder, att det i praktiken beror på. Beror på vilket förtroende vi har för att tänkaren i fråga faktiskt har tänkt något intressant som fått honom att komma fram till sin felaktiga slutsats. Personligen är det snarast så att jag föredrar att läsa "tänkare" som kommer till slutsatser som jag tycker mig veta är mer eller mindre felaktiga. Men det finns ju gränser. 250 sidor geometriskt konstruktion med passare och linjal som "bevisar" att det viss går att fördubbla kuben lockar mig inte. Kanske är det så att om ett resonemang som leder till en "felaktig" slutsats skall vara värd att ägna tid åt, så måste det innehålla någon slags värdering i botten. Eller allra minst något filosofiskt.
... och förresten måste det ju rimligen finas mer att säga i sakfrågan. Tolkningen Searl måste ha gjort kan väl inte vara så enkel? Det du säger är väl att utan att fastslå specifik moral så har inte ordet bör någon mening (annat än just som åsiktsyttring). Men man kan kanske tänka sig olika mellanvarianter som Searl kan ha antagit? T ex stipulerandet av existensen av (men inte inte innehållet i) en framförhandlad "moralisk synpunkt" i Habermas mening.
SvaraRaderaCitat från Hume är också delvis ur sitt sammanhang. Hume kritiserade främst gudstroende som rörde sig från "gud anser X" till "vi bör göra X".
SvaraRaderaHume går sedan vidare och argumenterar klassikern att "reason is, and ought only to be the slave of the passions", så det är nog svårt att säga att Hume verkligen företrädde är/bör dikotomin.
Richard Carrier senaste argumentation i t. ex. The End of Christianity (s. 333-365) gör ett hårt slag mot dikotomin:
----
"It's often declared a priori that "you can't get an 'ought' from an 'is'," and that therefore science can't possibly discover moral facts. This is sometimes called a "naturalistic fallacy." But calling this a fallacy is itself a fallacy. Indeed, it's not merely illogical, it's demonstrably false. We get an "ought" from an "is" all the time. In fact, this is the only known way to get an "ought" at all.
For example, "If you want your car to run well, then you ought to change its oil with sufficient regularity." This entails an imperative statement ("you ought to change your car's oil with sufficient regularity"), which is factually true independent of human opinion or belief....This follows necessarily from the material facts of the universe (such as the laws of mechanics, thermodynamics, and friction, and the historical facts of modern automobile construction)...There are countless true imperative facts like this that science can discover and verify, and that science often has discovered and verified, from "If you want to save the life of a patient on whom you are performing surgery, you ought to sterilize your instruments" to "If you want to build an enduring bridge, you ought not to employ brittle concrete." The desire to do these things...is an objective fact of the world that science can discover and verify (already the sciences of psychology and sociology routinely study what it is that people really want and when and why). And the casual connection between behavior and result (of sterilizing instruments saving lives, shoddy construction collapsing bridges, or neglected engines functioning poorly or seizing up entirely) is an objective fact of the world that science can also empirically discover and verify. And whenever both are an empirically demonstrated fact, the imperative they entail is an empirically demonstrated fact. Therefore the claim that "you can't get an 'ought' from an 'is' is demonstrably false and has been refuted by science too many times to mention. Let if never be uttered again."
----
Det kan också påpekas att de som håller är/bör dikotomin aldrig bör acceptera någon vetenskaplig förklaringsmodell (t. ex. AGW eller evolution), för oavsett hur starka evidensen är (dvs. oavsett hur starka "är" påståenden som finns) så följer det aldrig, per är/bör dikotomin, att personen bör acceptera den vetenskapliga slutsatsen. Men detta är ju en absurd slutsats: det finns en nivå av evidens som motiverar att man bör acceptera en vetenskaplig slutsats (även om den kan vara svårt att exakt hitta), vilket skulle betyda att är/bör dikotomin är oförsvarbar.
Emil
RaderaVad Humes lag säger är inte att är-utsagor alltid är irrelevanta för bör-utsagor. Vad den säger är bara att är-utsagor ensamma inte har kraft att implicera bör-utsagor.
T.ex. är är-utsagan A = "arsenik är ett dödligt gift" relevant för bör-utsagan B = "man bör inte lägga arsenik i sina middagsgästers mat". A implicerar inte på egen hand B, utan stöd i någon sidopremiss som tar formen av en bör-utsaga, t.ex. C = "du skall icke dräpa". Men givet C kan vi ur A konkludera B.
På liknande sätt förhåller det sig med Carriers och dina exempel. Carrier tycks mena att är-utsagan "you want your car to run well" implicerar bör-utsagan "you ought to change its oil with sufficient regularity". Men någon sådan implikation går inte att härleda med mindre än att vi först postulerar någon bör-utsaga i stil med "du bör agera på ett sådant sätt att dina önskemål rörande din bils framtida prestanda går i uppfyllelse".
Och det stämmer faktiskt (om nu Humes lag är riktig) att är-utsagan "evidensen för evolutionsteorin är fullkomligt överväldigande" inte ensam implicerar "vi bör acceptera evolutionsteorin". Detta finner du absurt, men absurditeten är enkel att trolla bort genom att postulera (vilket jag gjort i mitt eget privata moralsystem, och vilket jag varmt rekommenderar dig att också göra) bör-utsagan "vetenskapliga teorier som åtnjuter överväldigande evidens bör accepteras".
Dessa kompletterande bör-utsagor som behövs för de önskade implikationerna lämnas ofta outtalade. Om man vill kan man läsa Hume-citatet i Fotnot 1 som en uppmaning om att, för att befrämja tankeredan, formulera dessa explicit.
Vad jag kan avgöra så kräver Carriers argument ingen sådan implicit bör sats.
RaderaP1. Om en kirurg vill att sin patient ska överleva, bör han sterilisera sina instrument (låt oss anta för enkelhetens skull att om sterilisering inte sker, så dör patienten).
P2. Kirurgen vill att sin patient ska överleva.
C3. Alltså bör kirurgen sterilisera sina instrument (från P1 & P2 med modus ponens).
Om du tänker dig att "om X, så bör Y" ska räknas som ett bör påstående, skulle jag nog resonera att det är ett är påstående i stil med "om en viss sak föreligger, föreligger även en annan sak". Påståendet "Om Sokrates är en man, så är han dödlig" säger ju trots allt inte att Sokrates är dödlig per se.
Betrakta frågeställningen: "varför _bör_ man acceptera är/bör dikotomin?" Denna är obesvarbar för de som håller är/bör dikotomin. Inga är-påståenden kan ju implicera den slutsats som förespråkaren av är/bör dikotomin argumenterar för.
När man accepterar är/bör dikotomin, så skjuter man alla sin försök att demonstrera något, inklusive är/bör dikotomin, i sank. Oavsett vad man säger, finns det ingen, och kan inte finnas, någon anledning för varför någon _bör_ acceptera det man säger (allt annat lika).
Det verkar dessutom som att du biter i det sura äpplet och accepterar att ingen mängd empiriska belägg (allena) betyder att man _bör_ acceptera en vetenskaplig slutsats. Då har du egentligen gått med på att hela det vetenskapliga projektet vilar på att människor accepterar den (enligt din position) icke-empiriska och subjektiva övertygelsen att vetenskapliga teorier som åtnjuter överväldigande evidens bör accepteras. Givetvis kan bör-utsagen "vetenskapliga teorier som åtnjuter överväldigande evidens bör accepteras" aldrig deduktivt motiveras av är-utsager (givet att är/bör dikotomin är korrekt).
De som inte håller detta antagande kan alltså vara helt berättigade att säga att det inte finns någon anledning för varför man _bör_ acceptera en viss vetenskaplig förklaring. Detta får nog anses vara en absurd slutsats. Givetvis spelar dessa dissidenters åsikter ingen roll för vad som bör anses vara en rimlig vetenskaplig förklaringsmodell. Huruvida en vetenskaplig förklaringsmodell är rimlig eller ej kan ju inte beror på vilka moralfilosofiska antaganden som olika människor gör.
Att P1 och P2 tillsammans implicerar C3 synes mig helt okontroversiellt.
RaderaEmellertid. Anhängare av Humes lag tolkar (som jag förklarat i bloggposten) ordet "bör" som "bör, enligt objektivt giltig moral". För att Carriers deduktion skall vara ett motexempel till Humes lag (och inte blott till en halmgubbsversion av Humes lag) så måste därför ordet "bör" i C3 tolkas som "bör, enligt objektivt giltig moral". Men för att Carriers härledning skall vara giltig måste då "bör" i P1 tolkas på samma sätt. Och då har P1 fått en helt annan betydelse än den som Carrier (och du) rimilgen avser, och förvandlats till en bör-utsaga. Carriers härledning upphör därmed att vara ett motexempel till Humes lag.
* * *
Vad beträffar din vetenskapsteoretiska diskussion så är det alldeles riktigt att jag biter precis i det sura äpple som du anger. Jag finner emellertid inte detta äpple varken surare eller mer oroande än radikalskeptikerns oomkullkasteliga påstående att vi inget kan veta om den fysiska värld vi lever i - inte ens att den existerar. Min hållning gentemot radikalskeptikerna (om det nu finns några sådana på riktigt) är att rycka på axlarna och helt enkelt postulera den obevisbara utsagan "det finns en fysisk yttervärld" (plus en del annat). Att härtill även postulera "vetenskapliga teorier som åtnjuter överväldigande evidens bör accepteras" känns inte som något tungt ytterligare ok att bära.
Just face it: för att kunna föra några intressanta resonemang överhuvudtaget är vi tvungna att göra vissa grundläggande, obevisade och obevisbara antaganden.
Emil,
RaderaP1. Om diktatorn vill utplåna sitt folk bör han spränga hela kärnvapenarsenalen.
P2. Diktatorn vill utplåna sitt folk
C3. Alltså bör diktatorn spränga hela kärnvapenarsenalen.
Slutsatsen är för mig kontraintuitiv men det är för att min tolkning av begreppet "bör" skiftar från P1 till C3.
Vi kan formulera P1 tydligare, t.ex:
P1. Om diktatorn vill utplåna sitt folk gör han det effektivast genom att spränga hela kärnvapenarsenalen. Ett sådant tydliggörande skulle inte implicera något "bör" i slutsatsen.
Samtidigt är det naturligtvis frivilligt hur vi väljer att använda begreppet "bör". Tautologier är underbara grejer men om vi förstår regelbaserad analys så förstås vi också att det språk vi ofta låter oss luras av kan bytas ut mot ett helt annat språk, som vi inte luras av.
Om det hade funnits ett neutralt rationellt språk så inses det enkelt att det finns betydelser av begreppen som skulle innebära att "är" implicerar "bör". Och så finns det andra betydelser där "är" inte implicerar "bör".
Bra exempel, Daniel. Helt enig!
RaderaSearles recension av "the Minds I" avslutas med Until computers and robots become as common as cars and until people are able to program and use them as easily as they now drive cars we are likely to continue to suffer from a certain mythological conception of digital computers. This book is very much a part of the present mythological era of the computer
SvaraRaderaFrån Searles synpunkt har det aldrig funnits en viktig diskussion, han tror ju att Dennett och Hofstadter sysslar med myter, och att oärligheten svämmar över. Tror man så är det tyvärr lätt hänt att gå i taket.
Senare resonerar Dennett kallt om att "vi" (vilket jag tolkar som ett budskap till den subkultur han företräder) bör kalla Searle för en medvetandekreationist. Jag menar att samma dömande attityd finns i boken "the Minds I", jag tror alltså inte att det är Searle som förstör en viktig diskussion, även om han kanske bidrar till att klyftan växer.
Filosofer får lära sig teorier om hur man tolkar. Om man vill vara rationell så tror jag det är rimligt att man försöker stå emot vissa subjektiva, inkonsekventa och irrationella tendenser som finns i människan. Att vi är lojala mot vår flock och att vi dömer utbölingen är helt normalt (Psykologin och hjärnforskningen visar det tydligt om inte annat).
Man kan alltså försöka tolka av rationella anledningar men sen finns ju också ett stort moraliskt problem i att människor låter sig luras av sina tendenser. Klimatförnekarna är ett gott exempel, informationen förvrids ända tills man är fjärmad från all möjlighet till kommunikation med meningsmotståndare. Vissa vill förstås ha det så.
Searles uppsats från 1964 är inte lätt att tolka. Men jag tror att uppsatsen måste bedömas som något språkfilosofiskt, vilket var Searles sysselsättning på den tiden. Att han samtidigt gör ett metaetiskt "genombrott" kan man ta med en nypa salt. När han förkastar att det finns en naiv uppdelning i språket mellan "meningslösa" moraliska termer och beskrivande termer så är det främst en känga till den tidens naiva tillstånd inom både språkfilosofin och moralfilosofin. Idag har situationen förändrats, men den där uppsatsen kan ändå ge intressanta språkliga tankeställare.
Kan inte låta bli att göra samma som du...
SvaraRaderaSearle gör ju ett cirkelresonemang tycker jag.
"jag lovar" är ju samma som att jag förväntas, i moralisk hänseende, utföra det jag lovat så vida inte mycket goda skäl finns för motsatsen (allvarlig sjukdom, force majeure eller glömska)
Tycker han härleder ett bör från ett bör.
Som du väl skriver om jag tolkat dig rätt är lova och bör delar av samma moralkaka
När vi beskriver hur saker är så de beskrivningarna oberoende av bör satsen.
"Bilar är hårda och barn är mjuka"
Hård och mjuk är beskrivningar av saker som är oberoende av vilken moralisk implikation det har jfr "Skallar är hårda och boxningshandskar mjuka"
Det bygger på att vi utgår från en objektiv verklighet som är oberoende av vår etik.
En möjlighet är väl att hävda att villkoret är inte är uppfyllt och därför blir Humes lag ointressant om alla beskrivningar av världen är allvarligt färgade av hur vi tycker den bör vara.
Jag vet inte riktigt hur jag snubblade in här, men nu när jag är här kan jag inte låta bli att dela med mig av ett par tankar. :)
SvaraRadera1 - Det är ibland okontroversiellt riktigt att bryta mot Humes lag, men det är i fall som är väldigt triviala. Helst skulle de formuleras i deontisk notation, men jag gör en liten bastard av formell och informel formulering här:
Exempel A
Premiss 1: a = b
Slutsats: Om a bör göra handling H så bör b göra handling H
Exempel B
Premiss 1: A
Slutsats: Antingen är det så, eller så är det inte så, att a bör göra H
Exempel C
Premiss 1: A
Premiss 2: ~A
Slutsats: a bör göra H
Men som lätt inses är exempel A nästan helt ointressant som motexempel till Humes Lag medan B-Cs giltighet följer trivialt från grundläggande regler för logikisk slutledning. Jag nämner exemplen endast som en lustig fotnot då jag inte vet att någon ser dem som seriösa invändningar mot Humes Lag.
Vill man kringgår triviala motexempel får man vara lite pedantisk i formuleringen av Humes Lag: om A är en konsistent och icke-värderande proposition och B är en simpel kontingent handling så gäller ej att A med nödvändighet implicerar B.
2 - Även om de flesta är överens om giltigheten i Humes Lag (åtminstone de flesta av dem som förstår den) så råder om möjligt ännu större konsensus kring Kants Lag, i åtminstone någon av dess formuleringar: att om a har moralisk skyldighet att göra H så är det möjligt för a att göra H (det är alltså en implikation som säger att om a inte har möjlighet att göra H så har a inte heller moralisk skyldighet att göra H).
Searles argument lämnar öppet för en krock med detta i steget (2)=>(3), vilket verkar vara ett sätt att poängtera vad du redan observerat i blogginlägget. Att Jones lovar att betala betyder inte att Jones har möjlighet att betala, och (2) kan därför - enligt Kants Lag - inte leda till (3) om vi i (3) avser Förpliktelse snarare än φörpliktelse - precis som du säger.
Det ska tilläggas att inte heller jag har läst Searles artikel.
M.V.H. Mige Krokben
Tack för synpunkter! På punkt 1 instämmer jag helt, men vad gäller punkt 2 så vill jag poängtera att mitt argument i bloggposten fungerar även om vi skulle bjuda Searle på antagandet att Jones har möjlighet att betala.
RaderaAbsolut, jag håller helt med dig.
RaderaTrevligt att hitta din blogg! Jag har kikat runt lite nu och hittat mycket intressant, och jag kommer att återkomma till den. :)
M.V.H. Mige Krokben