måndag 22 oktober 2012

Återbesök hos teleportören

Som minnesgoda läsare vet så skrev jag i januari i år en bloggpost om teleportering (i tillägg till en fiktiv historia inbegripandes mig, min käresta, en teleporteringsmaskin och en finkrog på planeten Mars, som jag lät undslippa mig månaden innan). I kommentarsutrymmet till den bloggposten utvecklades en längre debatt mellan mig och en läsare vid namn Tobias Malm rörande den centrala filosofiska frågeställningen i samband med teleportering: överlever den som låter sig teleporteras, eller dör vederbörande och ersätts av en ny individ med samma psykologiska egenskaper som den gamla?

Tobias tipsade mig nyligen om en bra och underhållande animerad kortfilm av den kanadensiske mångsysslaren John Weldon. För den som inte orkar läsa mina långrandiga bloggposter i ämnet förklarar filmen elegant den filosofiska problematiken kring teleportering. Håll till godo:

4 kommentarer:

  1. Andreas Wiklund22 oktober 2012 23:38

    Som relativt nybliven läsare av din spännande blogg så har jag nu mer eller mindre noggrannt läst igenom hela debatten i kommentarerna. Men inte förrän den allra sista kommentaren av Samuel Martin hittade jag någon som satte ord på de tankar jag fått under läsningen.

    Vi vill båda peka på de tre olika perspektiven som finns här. Låt oss exemplifiera med M:s resa till Mars för att träffa Olle på restaurangen. Om vi frågar de två som möts på Mars om hur de upplevde teleporteringen får vi följande svar. Först berättar Olle att hans M tidigare under dagen skickat ett röstmeddelande och berättat att hon skulle komma. När hon sen vid angiven tidpunkt stiger hon ur teleporteringsmaskinen verkar hon vara sig själv och allt är som vanligt.

    M berättar hur hon först hade lite tveksamheter men som tur var lät sig övertalas av en trevlig man att fullfölja det hela. Så hon steg in i maskinen, fick en kanyl i armen och sen vaknade upp i "ankommande" på Mars. Inga konstigheter, inte ens yrsel eller stelhet.

    Den tredje inblandade personen (?) kan vi dock inte fråga, hon blev ju destruerad nere på jorden. Men som tur var spelade hon in sina sista upplevelser på Youtube. Där får vi se henne promenera mot teleport-terminal 5 och hon berättar att hon strax skall gå in i maskinen, låta den kopiera hela hennes "tillstånd" och sen kommer hon dödas. - Jag kommer aldrig mer få träffa Olle, säger hon lite sorgset in i kameran, Förvisso kommer min kopia att göra det men inte jag ...

    Filmen fortsätter och vi får se hur M träffar på professor Hägg, teleportörens uppfinnare och nu chef för Sverige-Mars-länken. Hägg är på gott humör och påpekar att M visst kommer att få träffa Olle inom kort. - Jag känner förresten din Olle riktigt väl sen arbetet med de första maskinerna och vi har faktiskt väldigt mycket gemensamt, säger han med en kryptisk min. Sen fortsätter professorn med en diskussion om överlevnad och öfverlefvnad och att M visserligen inte öfverlefver men att det inte gör något eftersom öfverlefvnad ändå bara är en illusion som alla har med sig från födseln. - I teleporteringskretsar har vi infört den lämpligare definitionen och vi garanterar att du "överlever" i form av din kopia. - Kör till, du har nog rätt, säger M. Jag gör det!

    Jag tycker hon är galen som gör det. För att parafrasera Samuel Martin om hur det ser ut från M:s perspektiv:
    1. Lägga mig på en scanningsbädd.
    2. Vänta medan en apparat scannar in information.
    3. Låta mig bli dödad.
    4. Inget mer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. OK Andreas, du tror alltså att man dör av att teleporteras. Jag vill inte hamna i en oändlig loop, och avser därför motstå frestelsen att upprepa min argumentation i kommentarerna till de två tidigare bloggposterna. Men ett par relevanta referenser i ämnet kan jag ändå bjuda på:

      1. Vad är essensen i mitt individuella "jag"? Ståndpunkten att man dör av att teleporteras tycks implicera att det inte bara handlar om de mönster och konfigurationer av partiklar som finns i min hjärna, utan av själva partiklarna. Det räcker alltså inte att det är samma mönster, det behöver också vara samma partiklar. Ett problem med detta synsätt är att det är inkompatibelt med kvantmekaniken, som tillbakavisar idén om individuella partiklar.

      2. Om vi ändå vill hålla fast vid att man dör av att teleporteras, så får vi kanske, likt Susan Blackmore (och flera före henne), bita i det sura äpplet och konstatera att vi dör hela tiden.

      Radera
  2. Om teleportering fungerar som i den animerade kortfilmen - skulle du utan vidare låta teleportera dig?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Well, "utan vidare"... hellre än att ge ett avskalat ja/nej-svar på den frågan hänvisar jag till min tidigare bloggpost i ämnet och till avslutningen på den här intervjun.

      Radera