Homeopati på Chalmers: eftersnack

Förra veckan rapporterade jag om en planerad föreläsning på Chalmers om homeopati av homeopaten Evald Lindqvist, inom ramen för Per-Olof Nilssons populära arrangemang Café-å-lär. Föreläsningen har sedan dess hunnit äga rum, och låt mig upprepa det kortreferat jag gav i kommentarsfältet till den förra bloggposten:

Jag är nu tillbaka från dagens Café-å-lär, som lockade uppskattningsvis dryga hundratalet åhörare. Den 92-årige Evald Lindqvist visade sig vara en ytterst okarismatisk och långtråkig föreläsare. Hans föredrag var mest en exposé över homeopatins historia och utbredning i världen. Därutöver fick vi exempelvis veta att homeopatika inte verkar kemiskt utan via strålning, att homeopati fungerar ännu bättre på djur än på människor eftersom de förstnämnda inte är så skeptiska, att skolmedicinen har dömt ut en rad sjukdomar som obotliga men att homeopatin "inte har några problem att bota dessa", att kvarts är ett grundämne, och till slut att alla som rackar ned på homeopati är antingen okunniga eller oärliga.

Frågestunden blev föga upplysande. En äldre dam frågade Lindqvist om denne även tog emot katter i sin homeopatiska mottagning, och fick svaret att hennes katt var välkommen. En fysiker frågade vad för slags strålning som var den verksamma i homeopatiska preparat, varpå Lindqvist svarade att varje grundämne har sin egen strålning, inför vilket fysikern preciserade sin fråga till att gälla huruvida det rörde sig om elektromagnetisk, radioaktiv eller annan slags strålning. Lindqvist såg då lätt förvirrad ut men upprepade sin ståndpunkt att varje grundämne har sin egen strålning. Flera gånger ställdes Lindqvist inför frågor som han inte ansåg sig veta svaret på, och hänvisade då till att Luc Montagnier och två andra Nobelpristagare minsann tagit ställning för homeopati.

Evenemanget avslutades med en fråga från Per-Olof Nilsson till publiken om huruvida denna ställde sig positiv till liknande kontroversiella inslag i Café-å-lär i framtiden. På detta fick han ett rungande ja-svar (som jag själv dock inte deltog i).

En hel del eftersnack har förekommit, varav jag särskilt vill rekommendera den diskussionstråd på VoF-forum som behandlar saken och som inehåller en hel del kloka synpunkter.¹ Per-Olof Nilsson har också känt sig manad att i efterhand kommentera sitt arrangemang, och skriver, i ett brett cirkulerat ebrev daterat den 21 oktober, följande:

Några reflektioner efter Cafe-å-lär den 18 okt 2012: "Vad är homeopati?"

Kaféet om pseudovetenskap blev lite speciellt. Nästa alla reaktioner blev oerhört positiva, men några få mycket kritiska röster hördes också. Jag finner denna stora spännvidd av åsikter mycket intressant och hoppas att vi på Café-å-lär kan fortsätta temat pseudovetenskap vid något tillfälle nästa år. En viktig frågeställning i sammanhanget kan då inkludera: "Skall man på universitet och högskolor alls debattera pseudovetenskap eller skall man sticka huvudet i sanden?". Prorektor har tillstyrkt att vi sysslar med pseudovetenskap under särskilda villkor. Jag är personligen starkt för att hålla dörren öppen.

Jag vill i sammanhanget påpeka att Café-å-lär i stort sett uppfyller de internationella principerna för ett Science Café, titta gärna på http://sciencecafe.se/ där även Café-å-lär annonseras nationellt varje vecka. Som jag sade i torsdags innebär ett konventionellt Science Café att en inbjuden person ger en kort introduktion (max 20 minuter tycker jag, även om det tyvärr blivit längre hos oss på sistone). Bilder förekommer vanligtvis inte alls på Science Café, men där har vi också tummat på kutymerna. Tyngdpunkten på kaféet ligger helt och hållet på den efterföljande diskussionen övervakad av en samtalsledare. I vårt fall var i torsdags 118 personer närvarande och alla hade som vanligt full yttranderätt.  Ett antal av dem var personer som var speciellt inbjudna (bl a tre läkare, som yttrade sig).

Kvalitén på ett specifikt kafé bör således huvudsakligen bedömas utifrån diskussionsinläggen, talarens svar och kommentarer samt moderatorns agerande. Vid universitetens institutioner idag förkommer seminarier, kollokvier etc vilket dock är något helt annat. Dessa innehåller oftast långa tunga föredrag om forskningsresultat (45 min eller mer) inför en akademisk publik som ofta är relativt passiv. Man är där ganska inställd på att bli matad med fakta och nya forskningsresultat och kvalitén bedöms mest på föredragshållarens prestation.

Jag tyckte att Evald Lindqvist skötte sig ganska bra. Han gick igenom homeopatins historiska utveckling tydligt och korrekt . Sedan redogjorde ha för sina egna empiriska resultat. Han kunde dock inte förklara hur homeopati fungerar teoretiskt, men redogjorde för de internationella, konventionella uppfattningarna, som vi fysiker, kemister, biologer, medicinare ,... har så svårt att svälja. Men detta är heller inom vetenskap ingen ovanlig företeelse; att vi inte alls förstår hur en del fenomen vi använder oss av fungerar. Vem kan idag förklara t ex mörk energi? Upptäckten av högtemperatursupraledning ledde 1978 till ett nobelpris, men är idag 25 år senare ännu inte förstått; men vi använder fenomenet. Skillnaden är dock givetvis hur vetenskap och pseudovetenskap behandlar dessa olösta gåtor. En fråga på kaféet från en fysiker var ungefär: "Vad för slags strålning utsänder homeopatmedicinen?". En läkare sa till mig efteråt att hans svar på frågan är: "Det är Evald Lindqvist egen utstrålning och den går inte att mäta med fysikaliska instrument". Mycket klok tanke enligt min mening.

Jag är som fysiker själv mycket förbryllad över, och skeptisk mot, homeopati. Men jag är ödmjuk och vill inte som lekman på området kategoriskt avfärda fenomenet, förrän mer fakta föreligger. En seriös kritik bör baseras på kunskap, inte ett amatörmässigt avfärdande. I England, Frankrike och Tyskland betalar sjukkassan homeopatibehandling, trots att man inte vet hur den fungerar vetenskapligt.

Jag hade planerat att ge ett föredrag om den nu aktuella forskningen på "kall fusion", som jag anser också vara en pseudovetenskap, men som ändå anammas av bl a framstående svenska fysikforskare vid universitet. Men det platsar nog inte på Café-å-lär just nu...

Det har påpekats att det faktum att Chalmers står som värd för en representant för pseudovetenskap skulle skada Chalmers anseende. Jag anser detta nonsens. Chalmers har en solid vetenskaplig kvalité, som inte rubbas av ett enskilt föredrag. Som exempel kan jag nämna att Sara Blom disputerade på teoretisk fysik på Chalmers för att sedan bli präst. Hon analyserade på Café-å-lär 2010-01-21 demarkationsproblemet vetenskap (fysikforskning) - pseudovetenskap (religion) på ett alldeles utomordentligt sätt under titeln: "Naturvetenskap och teologi - debatt eller dialog?" Jag upplevde inte några problem med detta, tvärtom gav föredraget tänkvärda insikter för studenterna bl a om att evolutionslära och kristen tro inte behöver stå i motsats till varandra.

Vidare tror jag det inger respekt att högskolor och universitet på ett professionellt sätt tar sig an frågor som berör allmänheten. Trots forskares relativt stora förtroende i samhället är det inte ovanligt att höra om forskares världsfrånvaro.

Vid Lunds universitet finns en professur i psykologi inkluderande parapsykologi och hypnologi. Även vid Stockholms universitet och Göteborgs universitet bedrivs forskning i parapsykologi. Denna aktivitet betyder givetvis inte att man vid dessa läroanstalter accepterar parapsykologi som vetenskap och propagerar för ämnet! Tvärtom är det bra att parapsykologi granskas på ett vetenskapligt sätt vilket mycket väl kan leda till resultatet att de parapsykologiska fenomenen inte finns.

Om stark kritik mot att inbjuda vissa personer/organisationer till Café-å-lär fortsätter, finns alltid andra alternativ för det fria ordets överlevnad, t ex att byta till icke-Chalmerslokal, eller andra åtgärder. Du kommer dock säkert även i fortsättningen att få möjlighet att delta på Café-å-lär och diskutera viktiga spörsmål som berör och som är viktiga för såväl samhälle som individer.

Per-Olof Nilsson

Jag finner en rad påståenden och ställningstaganden i Nilssons ebrev djupt problematiska. Låt mig särskilt framhålla följande.

• En allvarlig sammanblandning Per-Olof Nilsson gör, här och annorstädes, är att han inte skiljer mellan å ena sidan att diskutera pseudovetenskap som fenomen, och å andra sidan att propagera för pseudovetenskap. Givetvis skall vi på Chalmers diskutera pseudovetenskap, och givetvis skall vi diskutera svåra och kontroversiella frågor. Ett rimligt grundkrav att ha på ett universitet är emellertid att diskussionen skall utgå från ett vetenskapligt förhållningssätt, grundat i kritiskt tänkande och respekt för empiri. Jag anser att föreläsare som bryter flagrant mot detta förhållningssätt inte skall vara välkomna hos oss.

• Nilsson säger att "seriös kritik bör baseras på kunskap, inte ett amatörmässigt avfärdande", och det är ju väldigt lätt att hålla med om. Men menar han verkligen på fullt allvar att det föredrag han stod som värd för bidrog till "kunskap" i ämnet? Några av de bisarrerier Evald Lindqvist serverade i föredraget nämner jag i mitt kortreferat ovan, men det finns ytterligare vansinnespåståenden i hans föredrag att återge. Han påstod nämligen att det i flera länder konstaterats att den allmänna dödligheten sjunker under en läkarstrejk, och att det under Gulfkriget dog fler amerikanska soldater av vaccinering än av krigshandlingar. Jag kan inte se hur torsdagens Café-å-lär överhuvudtaget skulle ha bidragit med någon "kunskap" att basera seriös kritik på.

• Nilssons parallell mellan homeopati och mörk energi är ett fruktansvärt hån mot seriösa kosmologer, och visar att han inte alls begripit distinktionen mellan vetenskap och pseudovetenskap. Givetvis hamnar man inte utanför vetenskapen så snart man sysslar med ett fenomen som vi ännu inte förstått (tvärtom kan man säga att det ligger i forskningens natur att studera sådant). Skiljelinjen handlar inte om huruvida ett visst fenomen till fullo har förklarats, utan om vetenskaplig metod och vetenskapligt förhållningssätt där kritiska tänkande är ett fundament. Sådant saknas totalt hos Evald Lindqvist och hans gelikar i homeopativärlden.

• Nilsson polemiserar mot uppfattningen (framförd i min förra bloggpost i ämnet) att "det faktum att Chalmers står som värd för en representant för pseudovetenskap skulle skada Chalmers anseende", och avfärdar den som "nonsens". Här tror jag att han helt enkelt inte förstått hur hans arrangemang och Chalmers namn kan komma att användas av homeopatirörelsen. Exemplen på hur arrangemang av detta slag anförs av pseudovetenskapens anhängare, med lärosätets namn som påstådd kvalitetsstämpel, är emellertid inte ovanliga, och ju fler sådana sammanhang ett lärosäte förknippas med desto värre för dess anseende. Den klimatförnekarkonferens som KTH hade den dåliga smaken att anordna 2006 används fortfarande flitigt av klimatförnekare för att ge vetenskaplig legitimitet åt den egna verksamheten, något som givetvis inte är bra för KTH:s anseende. Nilssons exempel med professuren i parapsykologi vid Lunds universitet är sällsynt illa valt, då han påstår att den "givetvis inte [innebär] att man vid [LU] accepterar parapsykologi som vetenskap och propagerar för ämnet". Här pratar Nilsson, om uttrycket tillåts, nonsens. En tydligare markering om att ett område utgör vetenskap än att tillsätta en professur i ämnet är svår att tänka sig. Som framgår av rapporteringen då professorn ifråga, Etzel Cardeña, tillträdde, liksom av en mer aktuell intervju med honom, så är denne en troende parapsykolog. Professuren har, vågar jag faktiskt påstå, skadat Lunds universitets anseende.

• I sin iver att försvara homeopatin skriver Nilsson att "i England, Frankrike och Tyskland betalar sjukkassan homeopatibehandling, trots att man inte vet hur den fungerar vetenskapligt." Notera ordvalet hur: "man vet inte hur den fungerar". Genom att skriva "hur" istället för "att", antyder Nilsson att homeopati faktiskt har effekt. Om han lyssnade lite mindre på Lindqvists odokumenterade påståenden om att ha behandlat tusentals patienter och "botat 97% av dem", och istället bemödade sig med att ta del av den vetenskapliga litteraturen (där den ena metastudien efter den andra har visat att någon sammantagen evidens för att homeopati skulle ha någon effekt bortom placebo inte föreligger), så hade han sluppit uttrycka sig så gravt vilseledande. Vem var det nu igen som sa att "en seriös kritik bör baseras på kunskap"?

Fotnot

1) Det underliga referat som en bloggare vid namn Gun Ek författat kan vi däremot med fördel lämna därhän.