Tala om trollen! Blott ett par dagar efter att jag ironiserat över Centerpartiets sjöfyllerifrämjarfalang slår de till igen, denna gång med en debattartikel i Svenska Dagbladet.
Politiskt engagemang är viktigt. Utan det kan inte vårt demokratiska samhällsskick fungera. På viktiga frågor - flera av dem av ödeskaraktär - att engagera sig i råder ingen brist. Vi har frågan om hur vi bäst bekämpar det fruktansvärda kvinnoförtryck som världen över äger rum i Guds namn; vi har frågan om vem som skall ta hand om oss när vi blivit gamla och sjuka med en upp-och-nedvänd ålderspyramid i Sverige och resten av Europa; vi har frågor om hur vi åstadkommer en snabb och smidig omställning till fossilfria energisystem och om hur miljarder människor i tredje världen skall kunna lyfta sig ur fattigdom utan att vi utlöser en klimatkatastrof; vi har frågor om utanförskap och om hur samhället bäst utformas för att förhindra dödsbringande politisk extremism av Anders Behring Breiviks typ; vi har frågan om hur den psykotiska finansmarknaden eventuellt skall kunna tyglas; vi har den lite bortglömda frågan om det kärnvapenhot som ännu inte är avvärjt (men som kanske aktualiseras av att världens största kärnvapenarsenal riskerar att om mindre än två år hamna i händerna på en galen religiös extremist); vi har i anslutning till svältkatastrofen på Afrikas Horn såväl frågan om vad som akut skall göras som den om hur liknande framtida katastrofer kan förebyggas; vi har ett knippe svåra bioetiska frågor kring den långtgående modifiering av den mänskliga naturen på medicinsk och genetisk väg som vi ligger i startgroparna för att genomföra; och vi har en rad andra frågor av liknande dignitet.
Bland alla dessa frågor väljer det centerpartistiske landstingsrådet Gustav Andersson tillsammans med sin partikollega Karl Malmqvist att kämpa för rätten att i berusat tillstånd framföra stora motorbåtar. Vad ligger bakom denna prioritering, detta rent ut sagt bisarra val av fråga att kanalisera sin politiska energi och sitt samhällsengagemang i? Är herrar Andersson och Malmqvist åtminstone ytligt bekanta med några av de ovan uppräknade frågorna? Har de efter noggrant övervägande kommit fram till att sjöfylleri är viktigare? Eller handlar det om något slags förträngningsmekanism, och hur känns det i så fall att leva med så omfattande skygglappar? Är det måhända lite mysigt i Anderssons och Malmqvists förkrympta och förtorkade Bullerbyvärld, där inga större politiska frågor finns än den om rätten att ta sig en nubbe innan man styr ut över sjön? Se där några frågor jag gärna skulle vilja veta svaret på - både för att psykologin i sig kan vara intressant, och för att bättre förstå det svenska politiska landskapet.
Politiskt engagemang är viktigt. Utan det kan inte vårt demokratiska samhällsskick fungera. På viktiga frågor - flera av dem av ödeskaraktär - att engagera sig i råder ingen brist. Vi har frågan om hur vi bäst bekämpar det fruktansvärda kvinnoförtryck som världen över äger rum i Guds namn; vi har frågan om vem som skall ta hand om oss när vi blivit gamla och sjuka med en upp-och-nedvänd ålderspyramid i Sverige och resten av Europa; vi har frågor om hur vi åstadkommer en snabb och smidig omställning till fossilfria energisystem och om hur miljarder människor i tredje världen skall kunna lyfta sig ur fattigdom utan att vi utlöser en klimatkatastrof; vi har frågor om utanförskap och om hur samhället bäst utformas för att förhindra dödsbringande politisk extremism av Anders Behring Breiviks typ; vi har frågan om hur den psykotiska finansmarknaden eventuellt skall kunna tyglas; vi har den lite bortglömda frågan om det kärnvapenhot som ännu inte är avvärjt (men som kanske aktualiseras av att världens största kärnvapenarsenal riskerar att om mindre än två år hamna i händerna på en galen religiös extremist); vi har i anslutning till svältkatastrofen på Afrikas Horn såväl frågan om vad som akut skall göras som den om hur liknande framtida katastrofer kan förebyggas; vi har ett knippe svåra bioetiska frågor kring den långtgående modifiering av den mänskliga naturen på medicinsk och genetisk väg som vi ligger i startgroparna för att genomföra; och vi har en rad andra frågor av liknande dignitet.
Bland alla dessa frågor väljer det centerpartistiske landstingsrådet Gustav Andersson tillsammans med sin partikollega Karl Malmqvist att kämpa för rätten att i berusat tillstånd framföra stora motorbåtar. Vad ligger bakom denna prioritering, detta rent ut sagt bisarra val av fråga att kanalisera sin politiska energi och sitt samhällsengagemang i? Är herrar Andersson och Malmqvist åtminstone ytligt bekanta med några av de ovan uppräknade frågorna? Har de efter noggrant övervägande kommit fram till att sjöfylleri är viktigare? Eller handlar det om något slags förträngningsmekanism, och hur känns det i så fall att leva med så omfattande skygglappar? Är det måhända lite mysigt i Anderssons och Malmqvists förkrympta och förtorkade Bullerbyvärld, där inga större politiska frågor finns än den om rätten att ta sig en nubbe innan man styr ut över sjön? Se där några frågor jag gärna skulle vilja veta svaret på - både för att psykologin i sig kan vara intressant, och för att bättre förstå det svenska politiska landskapet.
Hmmm. Jag gillar inte när man relativiserar engagemang som du gör här. Varför vara Humanist i Sverige när folk svälter på Afrikas Horn?
SvaraRaderaJag håller med dig, Patrik. Jag kan rentav tillstå att jag är en smula kritisk mot min egen bloggpost.
SvaraRaderaSom känsloyttring betraktad kan den väl i och för sig ses som relativt lyckad. Mitt stakra ogillande av Anderssons och Malmqvists engagemang för sjöfylleriet framgår tydligt.
Den sakliga argumentationen är det desto klenare beställt med i min bloggpost. Några motargument mot den argumentation A och M lägger fram för sin sjöfylleriliberala linje bjuder jag överhuvudtaget inte. Den jämförelse jag gör med ulandsfrågor och annat lider, när man skärskådar den och som du mycket riktigt påpekar, av att slå alltför hårt och alltför brett. Ty det är inte bara fjantliberalism à la A och M som hamnar illa till om man tar mitt "argument" på allvar, utan också många andra slags politiska frågor som visserligen inte är i klass med de globala ödesfrågorna, men som ändå behöver dryftas: Betalar svenska pensionärer för mycket i skatt jämfört med löntagarna? Bör statsbidrag verkligen utbetalas till samfund som tillåter sig att diskriminera mot sexuella minoriteter? Bör den nya gymnasieskolan ligga vid busstationen eller söder om ån? Speciellt den sista frågan kan framtå som väldigt futtig jämfört med några av dem jag nämnde i bloggposten, men för en fungerande kommunverksamhet behövs ju att lokala politiker lägger själ och kraft även i sådana frågor. Att vissa frågor framstår som i någon mening större och viktigare än andra kan alltså inte automatiskt tas som intäkt för att alla bör satsa på de förra och ignorera de senare. Vi lever i ett komplext samhälle som nödvändiggör specialisering, och där det behövs politiska insatser både i de grandiosa frågorna och i de lite mindre. I den mån min bloggpost kan uppfattas som ett allmänt ställningstagande mot engagemang i de lite mindre frågorna, så tar jag härmed tillbaka det (dock med förbehållet att det fortfarande går att vara kritisk mot hur den politiska energin i samhället fördelas över olika slags frågor).
Sammanfattningsvis kan jag erkänna att min bloggpost drar något åt det lite Birroaktiga hållet (känslomässigt laddad men svag vad gäller logisk och rationell argumentation) på ett sätt som jag gärna vill inbilla mig är otypiskt för mina skriverier i övrigt.
Det var värst. Så illa var det väl inte att det skulle föranleda en komplett pudel? Att välja fyllerisidan i frågan om båtars framförande, på det sätt A & M gör, slår mig som ett ganska dåligt ställningstagande.
SvaraRadera