måndag 5 september 2011

Nidbilderna av Humanisterna behöver bemötas

Jag är medlem (och var under en tid till och med styrelseledamot) i Förbundet Humanisterna, vars icke-religiösa livssyn och arbete för ett sekulärt samhälle provocerar många. Gång efter annan hamnar vi i skottlinjen för ilskna utfall på debattsidor och annorstädes. Gemensamt för nästan alla våra kritiker är att de målar upp groteska och gravt osakliga nidbilder av oss - beskrivningar som är omöjliga att känna igen sig i.

Dessa nidbilder behöver bemötas, vilket jag för några år sedan ägnade en del kraft åt med inlägg bland annat i Borås Tidning 30/5 2007, i Kristdemokraten 18/11 2007 och i Axess 2/2008. Sedan dess har mitt försvar av Humanisterna och det vi står för kommit att få stå tillbaka för andra debatter och andra uppgifter jag tagit på mig. Men som väl är finns andra som sköter saken alldeles förträffligt. Christer Sturmarks enträgna arbete bör naturligtvis nämnas i detta sammanhang.

Idag vill jag dock uppmärksamma en annan av Humanisternas, sekularismens och det rationella tänkandets försvarare, nämligen Per Dannefjord, engagerad styrelseledamot i Humanisterna och lektor i sociologi vid Linnéuniversitetet. Läs hans dagsfärska suveräna uppgörelse på Newsmill med tre aktuella men djupt ohederliga angrepp på Humanisterna! Sakligt och elegant dissekerar han besynnerliga utfall från Anders Björnsson och Börje Peratt, samt den om möjligt ännu bisarrare Marcus Birro-krönika jag för inte så länge sedan behandlade ur ett lite annat perspektiv här på bloggen.

Varför är då detta viktigt? Med Per Dannefjords egna ord:
    Kritiken mot förbundet Humanisterna och det sekulära samhällets förespråkare tycks ha nått en ny fas. Det finns många frågor i den debatt som förs som är både rimliga och möjliga att diskutera. Vi kan diskutera religiösa friskolor, abortlagstiftning, kulturell särbehandling, åtgärder mot kvinnoförtryck, skolavslutningar, aktiv dödshjälp, kunskapsteori, rasism och en massa annat. I alla dessa frågor finns det en uppsättning fakta, olika argument och skilda värderingar. Vi kan undersöka konsekvenserna av olika handlingar och vi kan pröva våra uppfattningar på rationella eller känslomässiga sätt. Vi kan också diskutera skillnader och likheter mellan de rationella eller känslomässiga argumenten. Det finns olika uppfattningar i olika grupperingar och det finns också olika uppfattningar inom var och en av dessa grupperingar. Det finns exempelvis olika åsikter inom förbundet Humanisterna precis som det finns olika synsätt och argument inom kyrkan. Ibland missförstår vi varandra och ibland är vi inte bättre människor än att vi trycker till lite extra i onödan. Detta är inget konstigt och att debatten emellanåt blir hård och får ett uppskruvat tonläge är ofrånkomligt. Det måste alla som ger sig in i debatten vara beredda att acceptera.

    Det verkar hända nu är emellertid något annat än att debatten skruvats upp. Nu debatterar Humanisternas motståndare genom att hitta på. Vi ställs inför påståenden som är helt osanna och tvingas ta kritik för saker som vi aldrig sagt eller tyckt. Detta är sorgligt och kan inte leda debatten framåt, oavsett på vilken sida man står. Det är enkelt att göra poänger genom att uppfinna en fiende, men det är djupt olyckligt när de åsikter som uppfinns knyts till en existerande organisation eller, än värre, till enskilda personer.

    På kort tid har Marcus Birro (Expressen), Anders Björnsson (Newsmill 110824) och Börje Peratt (Newsmill 110902) skrivit artiklar där Humanisterna, "ny-ateisterna" och sekularismen angrips på de mest besynnerliga sätt. Alla tre kan, lite beroende på hur man läser dem, anses ta upp enskildheter som går att diskutera. Jag tänker dock bortse från detta. Jag är inte intresserad av att i nuläget diskutera de sakfrågor de tar upp, helt enkelt därför att deras texter innehåller så mycket märkligheter som måste rensas bort innan någon verklig diskussion blir möjlig. De tycks, medvetet eller omedvetet, försöka ge en frånstötande bild av Humanisterna genom att tillskriva organisationen, dess medlemmar och företrädare obehagliga åsikter och egenskaper. Problemet är att dessa tillskrivningar är osanna och åsikterna är produkter av deras fantasi, eller - än värre - avsiktliga nidbilder.

4 kommentarer:

  1. Hej,

    Som ateist sedan runt 35 år tillbaka (känns väsentligt att påpeka i sammanhanget :-) ) har jag läst Birros krönika och har lite svårt att se vad som är så bisarrt med den. Kan man få en hint ...? Tänkte lämna en kommentar men inser att det är lite useless utan att förstå lite mer konkret vad det är du kritiserar.

    /K

    SvaraRadera
  2. En hint, Kim? Njae, jag tycker nog att jag redan ägnat mer än tillräcklig uppmärksamhet åt Birros krönika.

    SvaraRadera
  3. Vilken fröjd att läsa DN denna lördagmorgon!

    På ledarplats hittar vi en kolumn av Lena Andersson, som går på djupet rörande varför det lätt blir så överhettat i frågor kring känsla kontra förnuft. I följande stycke uttrycker hon något jag själv ibland försökt säga men aldrig fått till med sådan Anderssonsk precision:

    "Att ett svar kan vara korrekt men irrelevant för människans förståelse av sig själv är en nödvändig insikt. Faktum är ju att det går att mäta vad som händer "i hjärtat" när man läser en dikt. Man kan fotografera neuroners och signalsubstansers aktivitet och mäta blodtryck och stresshormoner. Och det är precis det ingen undrar över när de försöker förstå varför dikten ger dem mening. Det går också att beskriva på molekylärnivå vad sorg är. Det är bra att det mäts och klarläggs. Bara ingen sedan säger att det är allt vi behöver veta om sorg. Och det tror jag inte att någon anser. Ändå upplever många att rationalisten säger just det. Vad man ska göra åt denna intellektuella klyfta återstår att begripa."

    Fortsätter vi till debattsidan finner vi en artikel av Annika Borg (teologie doktor och präst i Svenska kyrkan) och Christer Sturmark, som refererar det rådande tonläget i debatten och därefter manar till besinning och samarbete:

    "Olika trosuppfattningar inom religionernas värld kan vara mer särskiljande än de mellan en humanist och en svenskkyrklig kristen. Tankeavståendet mellan en kristen kreationist och en kristen som accepterar evolutionsteorin är betydligt större än mellan den sekulära humanisten och flertalet svenskkyrkligt kristna.

    Så varför kämpar då kyrkliga företrädare så hårt mot den ledande religionskritiska organisationen i Sverige?

    Kyrkan borde välkomna den diskussion som lyfter fram exempelvis religionens förtryckande mekanismer. Inte minst för att Svenska kyrkan under lång tid och relativt framgångsrikt själv har lyckats göra upp med dessa och förespråkat en annan kristendomstolkning. Likaså är religionsfilosofiska frågor om Guds existens eller ondskans problem brännande och viktiga för kyrkan att ständigt bearbeta.

    Det är förvisso riktigt att den humanistiska livsåskådningen i filosofiskt hänseende betraktar världen som naturalistisk, det vill säga utan inslag av övernaturliga och/eller gudomliga krafter. Men detta är givetvis ingen förutsättning för en strävan efter ett sekulärt samhälle. Humanismens normativa och moraliska innehåll sammanfaller i stort med Svenska kyrkans.

    Så varför dra en gräns mellan dem som tror på en gudomlig existens och de som inte gör det? Den stora skiljelinjen går ju mellan dem som förespråkar ett samhälle byggt på humanistisk grund med en sekulär stat - där religion och politik inte aktivt sammanblandas - och de som vill ha en formell eller reell anknytning mellan politik, stat och religion.

    I en tid med många parallella skeenden - stora naturvetenskapliga framsteg, ett växande behov av etisk reflektion och ökande religionskonflikter och religiös fundamentalism - behöver Svenska kyrkan och Humanisterna samverka och inte skapa schismer där de inte skulle behöva finnas några."

    SvaraRadera