måndag 1 juli 2013

Om människors och datorers sätt att spela schack

Det är en vanlig föreställning att datorer är i grunden själlösa tingestar som aldrig kommer att kunna tänka som vi människor. Själv vet jag inte vad "själlös" betyder, men jag tror att slutsatsen att de "aldrig kommer att kunna tänka som vi människor" är förhastad.

När datorerna visar sig inte bara matcha utan rentav övertrumfa mänsklig förmåga på något område - exempelvis schack eller TV-frågesporten Jeopardy - finns två strategier för den som vill försvara människans kognitiva överlägsenhet. Den ena är att hävda att det föreliggande området är ytterst snävt, och att det (åtminstone än så länge) bara är människan som besitter generell intelligens. Detta försvar menar jag, ännu i nådens år 2013, är välgrundat, men risken är att det till slut framstår som lika löjligt som mannen i skämtteckningen nedan (hämtad från Ray Kurzweils uppmärksammade bok The Singularity is Near), som febrilt kämpar med att nedteckna områden av mänsklig överlägsenhet, men som till följd av datorernas allt snillrikare programvaror tvingas stryka sina exempel i samma takt.

Den andra strategin är att säga att datorn visserligen besegrar människan i schack, men att det bara är människan som verkligen förstår schack, medan datorn själlöst återger exakt vad den är programmerad att göra. De flesta är nog böjda att instämma i denna ständigt upprepad kliché, men inte Daniel Dennett, som i sin nya bok Intuition Pumps and Other Tools for Thinking (som jag nyligen hyllade här på bloggen) erbjuder en välkommen nyansering. Vad var det egentligen som hände den där gången 1997 då dåvarande schackvärldsmästaren Garri Kasparov fick däng med 3½–2½ i en match över sex partier mot datorprogrammet Deep Blue, utvecklat av ett grupp experter med Murray Campbell i spetsen? Dennett förklarar:
    Who beat Garry Kasparov, the reigning World Chess Champion? Not Murray Campbell or any members of his IBM team. Deep Blue beat Kasparov. Deep Blue designs better chess games than any of them can design. None of them can author a winning game against Kasparov. Deep Blue can. Yes, but. Yes, but. You may be tempted to insist at this point that when Deep Blue beats Kasparov at chess, its brute-force search methods are entirely unlike the exploratory processes that Kasparov uses when he conjures up his chess moves. But that is simply not so - or at least it is not so in the only way that could make a difference to the context of this discussion of the Darwinian perspective on creativity. Kasparov's brain is made of organic material and has an architecture importantly unlike that of Deep Blue, but it is still, so far as we know, a massively parallel search engine that has built up, over time, an outstanding array of heuristic pruning techniques that keep it from wasting time on unlikely branches. There is no doubt that the investment in R & D has a different profile in the two cases; Kasparov has methods of extracting good design principles from past games, so that he can recognize, and know enough to ignore, huge portions of the game space that Deep Blue must still patiently canvas seriatim. Kasparov's "insight" dramatically changes the shape of the search he engages in, but it does not constitute "an entirely different" means of creation. Whenever Deep Blue's exhaustive searches close off a type of avenue as probably negligible (a difficult, but not impossible task), it can reuse that R & D whenever it is appropriate, just as Kasparov does. Deep Blue's designers have done much of this analytical work and given it as an innate endowment to Deep Blue, but Kasparov has likewise benefited from the fruits of hundreds of thousands of person-years of chess exploration transmitted to him by players, coaches, and books and subsequently installed in the habits of his brain.

    [...]

    The fact is that the search space for chess is too big even for Deep Blue to explore exhaustively in real time, so like Kasparov, it prunes its search trees by taking calculated risks, and like Kasparov, it often gets these risks precalculated. Both presumably do massive amounts of "brute-force" computation on their very different architectures. After all, what do neurons know about chess? Any work they do must be brute-force work of one sort or another.

    It may seem that I am begging the question in favor of a computational, AI approach by describing the work done by Kasparov's brain in this way, but the work has to be done somehow, and no other way of getting the work done has ever been articulated. It won't do to say that Kasparov uses "insight" or "intuition", since that just means that Kasparov himself has no privileged access, no insight, into how the good results come to him. So since nobody - least of all Kasparov - knows how Kasparov's brain does it, there is not yet any evidence to support the claim that Kasparov's means are "entirely unlike" the means exploited by Deep Blue. One should remember this when tempted to insist that "of course" Kasparov's methods are hugely different. What on earth could provoke one to go out on a limb like that? Wishful thinking? Fear? (s 263-265)

Väl talat! Visst föreligger skillnader mellan hur Kasparov och Deep Blue tänker, men jag håller med Dennett om att de alltför ivrigt brukar framställas som art- snarare än gradskillnader. När jag läste ovanstående passage kom jag att fundera över om det kunde gå att nyansera diskussionen ytterligare genom att konkret identifiera någon slag av tänkande som vi schackspelare ägnar oss åt som dagens schackprogram saknar. Jag har ett förslag i den riktningen. Innan du läser vidare, stanna gärna upp en stund inför nedanstående ställning, där vit är vid drag, och fundera över vad vit bör spela.

Här finns i själva verket blott tre tillåtna drag att välja mellan: 1. Ka2, 1. Kb2 och 1. axb6. Vilket eller vilka av dessa är bäst?

En lämplig första åtgärd när man är ställd inför en obekant ställning är att se hur det står till med det materiella läget. Här ser vi att svart har en förkrossande materiell ledning, med två torn och en löpare mer än vit. Vits ställning förefaller därför desperat, men notera att det finns möjlighet att omedelbart reducera det materiella underläget något, genom att medelst 1. axb6 eliminera svarts ena torn. Även om det materiella underläget därefter är fortsatt katastrofalt så är det i alla fall något mindre, varför 1. axb6 känns frestande att utnämna till vits bästa drag.

Om vi tittar lite djupare på ställningen ser vi emellertid att svart efter det draget ganska snabbt kan mobilisera ett oemotståndligt angrepp. Efter 1.- Lc6 (för att hejda b6-bondens fortsatta framfart) följt av drag som Kg7, Th8, Ta8 och a5 kan svart framtvinga en öppning av a-linjen, varefter det återstående tornet tränger in bakom vits bondelinjer med förödande verkan.

Men vad händer om vit avstår från att slå b6-tornet, och istället förhåller sig avvaktande med t.ex. 1. Kb2 följt av fortsatt kungsvandring hit och dit, i skydd bakom den egna bondelinjen? Hur skall svart då bryta igenom? Det är här det särskilda tänkande jag här vill framhålla kommer in. För att kunna besegra det avvaktande vita spelet måste svart någon gång antingen slå en vit bonde, eller tränga in bakom bondelinjen. Ingen av de svarta bönderna kan flytta, så det återstår att se vad som kan kan göras med tornen, löparen och kungen. En systematisk genomgång av fälten på svarts sida av bondelinjen visar att ingen av svarts pjäser från något av dessa fält kan slå en vit bonde eller tränga in bakom bondelinjen (för att komma fram till denna slutsats behöver vi använda oss av (a) att kungen inte får beträda schackad ruta, och (b) att en löpare som befinner sig på ett vitt fält aldrig kan nå ett svart fält). Det finns alltså ingen möjlighet för svart att bryta ned vits passiva försvar, och så länge vit håller sig till det är partiet dömt att till slut bli remi (genom antingen dragupprepning eller 50-dragsregeln).

Detta slags mer geometrisk analys1 tror jag (någon schackdatorexpert i läsekretsen får gärna rätta mig om jag har fel) inte förekommer hos dagens schackdatorer. Härmed vill jag inte ha sagt att tänkesättet skulle vara för evigt människans exklusiva egendom - jag ser inte några som helst principiella hinder mot att lära en dator resonera på det viset.

Min gode vän Jesper Hamark gjorde ett experiment för att se hur Houdini 2.0 - ett av de numera allmänt tillgängliga schackmotorer som anses överglänsa den mänskliga världseliten i spelstyrka - skulle behandla ställningen ovan. Den fick ställningen förelagd, och två timmar på sig för resten av partiet. Efter fyra minuter drog den 1. Kb2 och meddelade samtidigt att den gav slaget förlorat! Ett mycket intressant utfall, som jag tolkar som att den å ena sidan sett den kommande katastrofen via a-linjen efter 1. axb6 och bedömt denna som värre än ett svart innehav av ett extra torn, men att den å andra sidan inte lyckats förstå att svart inte kan bryta igenom ett avvaktande vitförsvar.

Hur vanligt, i en schackspelares tävlingsvardag, är då det slags geometriska tänkande jag här skisserat? Ställningen ovan är givetvis ett synnerligen idealiserat extremfall, som det vore mycket långsökt att tänka sig kunna uppkomma i ett verkligt parti. Men den här sortens tänkande förekommer faktiskt ganska ofta i praktiken, i synnerhet i slutspel med fixerad bondestruktur i centrum. Som exempel vill jag nämna följande ställning, ur ett parti mellan Dmitri Andreikin och världsettan Magnus Carlsen, i stormästarturneringen Tal Memorial i Moskva i förra månaden.

Carlsen hade med de svarta pjäserna länge varit lite halvpressed i partiet, men har här just dragit 34.- Lc7-d6 med remianbud. Andreikin accepterade efter kort betänkande. Hur bör vi förstå ställningen och Andreikins beslut att anta remianbudet?

Ställningen är materiellt lika med kung, löpare och sex bönder på vardera sidan. Att en ställning är materiellt lika utesluter dock inte att någon av spelarna har ett spelövertag, något som i så fall får framkomma av en mer förfinad analys. I den här ställningen ger en positionell bedömning snabbt vid handen att vit har ett visst positionellt övertag, i kraft av att alla svarts bönder i motsats till vits står på fält av samma färg som löparnas, vilket gör att vits löpare kan spela en offensiv roll i attackerandet av svarts bönder, medan svarts löpare är dömd till en mer defensiv roll. Detta räcker ofta till ett tillräckligt övertag för att ge goda vinstchanser i slutspelet.

Var det alltså av respekt och rädsla för världsettan på andra sidan schackbordet som Andreikin antog remianbudet? Troligen inte. En analys av samma slag som av den föregående mer esoteriska ställningen ger nämligen vid handen att om svart står kvar med kungen parkerad på c6, samtidigt som han låter löparen pendla mellan t.ex. c7 och d6, så finns inget sätt för vit att bryta igenom. Vit kan gå omkring länge med kung och löpare på den egna planhalvan, men för att något skall hända som kan hota svart måste han till slut antingen röra d3 eller g2-bonden, eller offra löparen på a5, c5, e5, f4 eller h4. Det är lätt att konstatera att samtliga dessa möjligheter förlorar material utan att åstadkomma något konstruktivt framåt. Därför finns inget bättre för vit än att precis som svart avvakta, och därför finns inget förnuftigare att göra än att acceptera remi.

Fotnot

1) Måhända är "geometrisk" inte riktigt rätt ord här. Om jag skall försöka precisera essensen i det slag av analys jag åsyftar, så handlar det om att söka efter modifikationer av den förelagda ställningen med pjäskonfigurationer för givna ändamål - en sökning som är befriad från inskränkningen att enbart betrakta de positioner som uppstår i ett konkret variantträd utgående från den förelagda ställningen.

34 kommentarer:

  1. Jag brukar hålla med om grunddragen när du skriver om sådana här frågor, men har oftast invändningar i i någon irriterande detalj (som jag brukar försöka låta bli att ge mig in i fruktlös diskussion om). Den här gången håller jag dock med helt utan invändningar! Och jag vill bidra med dessa favoritcitat om datorers tänkande:

    ”You insist that there is something a machine cannot do. If you will tell me precisely what it is that a machine cannot do, then I can always make a machine which will do just that!”
    – John von Neumann

    ”The question of whether a computer can think is no more interesting than the question of whether a submarine can swim.”
    – Edsger W. Dijkstra

    Mina egna, eventuellt bara delvis begripliga, funderingar på området är i huvudsak sammanfattade i det här inlägget. Även om jag var lyckligt omedveten om singularitetsdiskussionen när jag skrev det för över fem år sedan, är jag fortfarande väsentligen nöjd med vad där står.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fina citat! Dijkstras yttrande tycker jag fångar den instrumentella synen på intelligens väl. Dennett är en självklar försvarare av denna, och jag instämmer. Dennett förordar samma syn också på medvetandet, men i den frågan (vad är medvetande?) finner jag det svårare att bestämt avgöra om den instrumentella synen är den riktiga.

      Radera
  2. Nä, nu jä...

    Ett märkligt sammanträffande, eller rättare sagt två -- dels har jag just kommit fram till detta avsnitt i Dennetts bok (sidan 252, för att vara exakt), och dels har jag i mina "eventuella svordomar" planerat att beskriva ett experiment mycket snarlikt det du utför i diagram 1 (jag har till och med låtit (schackprogrammet) Junior uttala sig om ställningen). Jag kommer dock till en åtminstone delvis annan slutsats än Dennett, förutom att jag har en helt annan åsikt om matchen mellan Kasparov och Deep Blue, och där kan det nog också behövas ett eller annat kraftord...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du pratar mycket om dina tilltänkta utbrott av kraftuttryck, bosjo, men vi har såvitt jag kan minnas aldrig fått höra dem. Ett sådant förhållande tycker jag tyder på att du bär på hämmade aggressioner, vilket knappast är nyttigt. Så kom igen - spit it out!

      Radera
    2. Ack ja, jag pratar så mycket... Just nu tvingas jag emellertid ransonera mina invektiv eftersom jag behöver alla mina kraftigaste eder för att hålla ett kylskåp vid liv tills ersättare anländer i mitten av augusti; tyvärr har jag inte en Kapten Haddocks fallenhet för uppgiften. Men jag lovar att mina "kyrkliga svordomar", eller om det nu är tvärtom, är påbörjade, och ska publiceras inom sinom tid, vilken månad som helst. Under förutsättning att du inte prackar på mig fler tegelstenar som får svaveldoften att bli alltför besvärande, förstås...

      Radera
    3. Något löfte om att inte pracka på dig fler tegelstenar i sommar kan jag tyvärr inte avlägga!

      Radera
  3. Ditt exempel, Olle, på en situation där dagens schackdatorer stöter på patrull påminner mig om Dennetts senare försök att kombinera GOFAI med (design av) självorganiserande system, och hans delvis nya sätt att beskriva det intentionella förhållningssättet - inte längre bara ett (nödvändigt) verktyg för oss människor för att tolka, förutse och bygga agenter - även enkla sådana - utan nu också ett (nödvändigt?) "förhållningssätt" hos varje tillräckligt avancerad självförbättrande agent...

    I det specifika fallet undrar jag vad det är som saknas hos de senaste schackprogrammen, egentligen: (a) mer eller mindre färdiga rutiner för att hantera dylika situationer (vilket skulle implicera att programmet inte blivit smartare än sin designer, i någon mening); (b) tillräckligt bra, eller "välinformerad" statistisk inferensmaskin; (c) "generell intelligens" (moduler); eller (d) specifikt "mänsklig" intelligens, t.ex. "intuitiv mönsterigenkänning".

    (Ber om ursäkt för att jag hanterar så delikata spörsmål på ett så grovt och slarvigt sätt. Bara en utslängd tanke.)

    För övriga läsare vill jag gärna tipsa om en pendang till Olles text på min egen blogg, där jag har översatt kapitel 70 i Dennetts bok (vilket kommer senare än de citat som Olle återger ovan.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om målet är att kortsiktigt skapa ett bättre schackprogram tror jag mest på (a). Om målet däremot är att använda schackspelet som en försöksarena i långsiktigt syfte att skaffa kunskaper och erfarenheter för att bygga AGI, så tror jag mer på (b), (c) och (d).

      Radera
    2. Jag kommer att nämna det i min omtalade "edsartikel", men det korta svaret är att dagens program klarar inte av detta eftersom det skulle göra dem sämre, inte bättre.

      Radera
  4. Vi rör oss över ett antal abstraktionsnivåer här, på den allra lägsta nivån är datorn och människan helt olika. Ju högre upp i abstraktionsnivå vi kommer desto mer lika ser vi ut att vara. Jag skulle lätt kunna göra en dator som kan gå, skratta och gråta. Och utifrån "rätt" abstraktionsnivå skulle vi, datorn och jag, vara identiska.

    So what? E W Dijkstra har naturligtvis helt rätt när han säger att frågeställningen är ointressant, men inte av den anledningen du tror. Att datorn och människan är identiska över en viss abstraktionsnivå betyder inte att datorn är The Real Thing ™ :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad är The Real Thing™ och hur avgör man om något är The Real Thing™?

      Radera
    2. Det går inte att avgöra tekniskt/logiskt, det är något vi vet när vi ser det. moq.org resonerar kring detta bättre än jag kan.

      Och det är naturligtvis så att alla kan inte avgöra vad som är Real och vad som är Fake. Du kan väl tesen om att "Argumentera aldrig med en idiot, åhörarna har svårt att avgöra vem av er det är som är idioten" (fast dom flesta förstår nog att det är jag).

      Svaret på din fråga är att det är lika ointressant att avgöra som att fråga sig om en ubåt kan simma. :)

      Radera
    3. Om du inte närmare kan förklara vad begreppet The Real Thing™ står för, eller ens ge några konkreta kriterier för när något kan anses vara The Real Thing™, så har jag svårt att se att införandet av begreppet skulle föra diskussionen framåt.

      Radera
    4. Exakt, det är precis det jag menar. Det stora misstaget AI-pioniärerna gjorde var när de började jämföra sina maskiners intelligens med människans. Det är fullständigt ointressant och för inte diskussionen framåt. Vi borde istället glädja oss åt att vi idag kan programmera datorer som kan spela schack och köra bil.

      Radera
    5. Jag skulle snarare säga att misstaget folk (inte bara AI-forskare) gör är att skilja ut maskinernas förmåga från övriga mänskliga förmågor. Datorerna är bara den senaste landvinningen människan gjort för att förbättra sin kapacitet för att reagera på omgivningen.

      För övrigt är det väldigt svårt att hitta en generell definition av 'maskin' som exkluderar människan. Det rimligaste är antagligen att på detta område betrakta människan som en maskin, medan man skiljer mellan människa och maskin på en del andra. Precis på samma sätt som att man på vissa områden betraktar människan som ett djur bland andra, samtidigt som man inom andra områden skiljer mellan människa och djur.

      Radera
  5. Misstaget vi gör hela tiden är att jämföra datorn med människan, när den skarpaste frågan istället är: Vad är exponentiell intelligenstillväxt, aka Singulariteten, och hur avgör man att det inte bara är en galen idé i huvudet på en statistiker? (Inte ditt huvud Olle, utan i huvudet på I. J. Good).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Singulariteten är ett mångfacetterat begrepp som inte fångas av begreppet exponentiell intelligenstillväxt. Men för all del, även det senare kan väl vara relevant att försöka precisera. Då måste vi först och främst veta vad vi menar med intelligens, vilket inte är lätt, men jag återkommer gärna till vad jag sa när vi diskuterade samma sak för ett par månader sedan:

      "Jag vill inte binda mig vid en precis definition, men det bästa förslag jag sett är det som Yudkowsky använder sig av (se t.ex. hans nya uppsats, sid 8-9) och som innebär att intelligens är skicklighet i att optimera, en skicklighet som helst skall sträcka sig över ett brett spektrum av domäner. Som definition betraktat fortfarande inte särskilt precist, men bättre än ingenting."

      Radera
    2. Och hur avgör man att det inte bara är en galen idé som aldrig kan bli verklighet?

      Radera
    3. Man kan väl diskutera mer än en fråga. Exponentiell intelligenstillväxt har vi haft sedan de täta miljöförändringarna i östra Afrika, för några miljoner år sedan, drev fram en art vars nervsystem dels var stort och dels kunde anpassas till omgivningen, genom att det i lägre grad än för alla andra arter var förprogrammerat vid födseln.

      Att jämföra människor med datorer får oss att på allvar fundera över och ifrågasätta vad intelligens är. Det visar sig ytterst svårfångat, objektivt sett. Jag lutar nog åt intelligens bör betraktas som en subjektiv upplevelse av en förmåga snarare än förmågan i sig.

      Radera
    4. Kvamme: Antingen genom att helt enkelt åstadkomma den, eller genom noggrann tålmodig argumentation.

      Ctail: Din kommentar består av fem meningar. I de fyra första instämmer jag helhjärtat, och den femte tar jag lika helhjärtat avstånd ifrån...

      Radera
    5. Ctail: Jag håller bara med om den femte meningen och då bara om du menar mänsklig intelligens. Maskinell intelligens däremot är mätbar och repeterbar.

      Olle: David J. Chalmers skrift skulle precis lika gärna kunna vara en tålmodig argumentation för en galen idé som en argumentation för en strålande idé. Det är logiskt och det hänger ihop men även en idiotisk tanke kan beskrivas på ett logiskt och sammanhängande sätt. Bevisföringen är tunn förutom på en filosofisk abstraktionsnivå där människor och datorer är identiska.

      Vi kan programmera datorer som spelar schack och kör bil, vi skulle tom kunna programmera en dator som kör bil och vinner i schack över Garry Kasparov samtidigt.

      Men vi har aldrig lyckats skriva ett datorprogram som skriver ett datorprogram som är bättre än sig själv på att skriva datorprogram. En sådan upptäckt skulle direkt leda till ära och berömmelse och ett Nobelpris.

      Radera
    6. Jag påstår inte att David Chalmers uppsats visar att Singulariteten kan och kommer att hända (det påstår ha för övrigt inte ens själv) - det är fortfarande en öppen fråga. Vad jag däremot påstår är att det finns hopp om att vi medelst fortsatt noggrant tålmodigt analytiskt tankearbete (givetvis parat med relevanta empiriska iakttagelser) kan närma oss kunskap om hur det faktiskt ligger till.

      Ditt argument, S Kvamme, om att det ju faktiskt kan hända att alltsammans bara är galet strunt, kommer du förstås alltid att kunna ta till, och jag kan förstås inte vederlägga det. Men å andra sidan är ju argumentet så generellt applicerbart att det därmed förlorar mycket av sin kraft: den som inte gillar evolutionsläran (eller den antropogena globala uppvärmningen, eller gravitationen, eller vad du vill) kan precis som du säga att den "är logisk och den hänger ihop men även en idiotisk tanke kan beskrivas på ett logiskt och sammanhängande sätt".

      Radera
    7. En poäng med min femte mening är att det med det synsättet inte finns någon annan intelligens än mänsklig intelligens. Jag tror faktiskt inte att allmänheten någonsin kommer att acceptera maskiner (dvs. maskiner som inte är intelligenta) som intelligenta. Jag försöker anpassa min syn på ordet intelligens till hur det i allmänhet uppfattas.

      Det hindrar däremot inte nödvändigtvis att mänsklig intelligens implementeras i datorhårdvara likaväl som i organisk substans. Det som framstår som minst genomtänkt i sammanhanget är var gränsen går för vad som är ”jag”, eller ”vi”. Det skiljs mellan kropp och själ, eller till och med mellan hjärna och kropp, vilket egentligen är väldigt underligt. Hjärnan är förstås en del av kroppen. Själ, medvetande och intelligens är alla kroppsliga fenomen. Andlig aktivitet kan inte försiggå utan en kropp. Maskinerna är skapade av människor till att utföra mänskliga uppgifter och utgör en del av den kollektiva mänskliga kroppen.

      Radera
    8. Olle: Jag brukar alltid se till så att du får sista ordet men när du nämner den antropogena globala uppvärmningen så får du skylla dig själv :) Denna samt evolutionsläran och gravitationen har till sitt stöd en omfattande empirisk forskning. Singulariteten saknar detta. Så din jämförelse haltar betänkligt. En bättre jämförelse hade varit "Gud finns".

      Radera
    9. Olle: Här är en liten motvikt mot din "mekaniska" syn på den mänskliga hjärnan http://www.youtube.com/watch?v=JnA8GUtXpXY

      Radera
    10. Hehe Stina, nu skojar du väl ändå med mig? En timme och 37 minuter Rupert Sheldrake? Tack, men nej tack!

      Radera
  6. Äsch, nu blev det fel ändå: maskiner som inte är människor skulle det stå i parentesen, något mindre tautologiskt.

    SvaraRadera
  7. Först en not att det inte är möjligt att veta vilka drag som är möjliga i det första exemplet utan att känna till föregående drag. exf6 en passant kan också vara möjigt, men vi vet inte med den information som ges.

    Varför är detta intressant? Jo det visar ju att hela schack-resonemanget är baserat på en mycket begränsad definition av "verkligheten" och "intelligens" som gör frågeställningen rätt ointressant.

    Det finns fö ytterligare en möjlighet för vit, nämligen att ge upp, T.ex. med motiveringen att hon/han inte har tid att spela längre utan prioriterar annat. "Spelet" är nämligen inte bara schack med kända regler utan livet i stort.

    Och det finns möjligen ytterligare en möjlighet, ifall spelet inte går på tid (vi vet inte detta). Vit kan göra ingenting, vilket lämnar utfallet av partiet som odefinierat, kanske för alltid.

    Ifall detta onte amses som ett giltigt alternativ utan bara som en variant på att ge upp, så uppstår ju möjligheten att vit gör ett drag och sedan omedelbart drar ur sladden på datorn (eller skjuter motspelaren ifall den är mänsklig), varvid vit vinner.

    Hela jämförelsen är därmed ointressant eftersom den beror av ett artificielllt begränsat regelverk med förutbestämda mål bestämda samt antaganden om bakgrunden. Situationen på bräde nummer ett är ju också hypotetisk - den kanske aldrig kan uppstå utan konstruerade, annorlunda regler som undviker vinnande drag tidigare under partiet. Frågan blir därför av karaktären "Har du slutat slå din fru?", vilken har åtminstone tre möjliga komplikationer: (a) svaranden kanske aldrig har slagit sin fru, (b) svaranden kanske inte har någon fru, och (c) vi vet inte ifall betydelsen av "slutat" är lika för de inblandade.

    Problemet med frågeställningen är inte huruvida en människa och en dator har liknande strategier för att spela schack, problemet är snarare att frågeställningen uppfattas som giltig överhuvudtaget eftersom den applicerar så kraftiga begränsningar på människans handlingsalternativ för att frågan överhuvudtaget skall kunna ställas.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, faoclimatechange, för påpekandet om 1. exf6 - det hade jag inte tänkt på!

      Din kommentar innehåller en del ytterligare klokskap, men när du kommer fram till "Hela jämförelsen är därmed ointressant" så håller jag absolut inte med. Visserligen är ställningen i praktiken orealistisk (och det var ju därför jag inkluderade ställningen från partiet Andreikin-Carlsen för att påvisa att liknande resonemang faktiskt förekommer och är ganska vanliga), men glöm inte bort att diskussion av orealistiska och artificiellt förenklade konkreta exempel är en oundgänglig metod för att göra filosofiska klarlägganden. Att slentrianmässigt döma ut sådana exempel för att vara "ointressanta" bara för att de är orealistiska och förenklade, är att stympa sitt tänkande. (Dessutom noterar jag att du knappast kan mena fullt allvar med att jämförelsen är "ointressant", då du ju i så fall inte rimligtvis hade ödat kraft på en så utförlig kommentar om saken...)

      Radera
  8. (Har nu loggat in mer personligen)

    Nja, jag menar såhär: Jämförelsen mellan hur datorer och människor spelar schack som ett sätt att studera "intelligens" är ointressant (och kanske också motsägelsefull) eftersom "intelligens" rimligen innehåller element som inte kan bedömas inom ramen för en begränsad uppsättning kända och absoluta regler. Däremot är frågeställningen om huruvida frågan om likheter mellan maskiners och människors "intelligens" har ställts på ett relevant sätt inte bara intressant utan också viktig.

    Peter Holmgren

    SvaraRadera
    Svar
    1. Peter: Har du hört (läst) vad Dennett säger om det ordet "rimligen" ("surely")? Lyssna t.ex. här (från 15'45'').

      Radera
  9. Jag har det nu, och han har väl ett rimligt ;) välformulerat argument. Det känns (kanske ett annat ord som inte platsar?) dock inte som att hans är den enda möjliga tolkningen. Han säger ju även själv att 1/3 av användningen av "surely" pekade på svagheter i argumentet, vilket rimligen ;) betyder att 2/3 gjorde det i mindre grad eller inte alls. Dennet verkar använda surely i betydelsen "the speakers belief" snarare än i betydelsen "without doubt". För övrigt är "reasonably" en närmare översättning av "rimligen". Om man nu skall resonera om detta.

    SvaraRadera
  10. Från xkcd nås vi nu av en ytterligare twist på skämtteckningen i början av bloggposten.

    SvaraRadera