Kan man skämta om statistik?

Sällskapsliv kan var en prövning för en statistiker. Säg till mig, som en skämtsam reaktion på min professorliga ämnestillhörighet, att "det finns tre sorters lögn: lögn, förbannad lögn och statistik", och jag kan som bäst leverera ett ansträngt leende. Om du sedan drar till med att "en statistiker är en person som kan ha ena foten i en ishink, den andra i kokande vatten, och tycka att det i genomsnitt är ganska skönt" kan jag inte längre hålla tillbaka min irritation, utan blir tvungen att paja partystämningen medelst en längre utläggning om hur korkat ditt uttalande är.

Så vad gör detta mig till? En levande illustration till förhållandet "statistik är trist"? Eller helt enkelt bara en sur gammal professor som inte tillåter skämtsamheter om den egna disciplinen?

För att komplicera bilden en smula kan jag avslöja att det faktiskt finns statistikskämt som jag skrattar gott åt. Följande blev jag så förtjust i då jag såg den första gången att jag numera till och med har den på t-shirt:

Detta är strippen Correlation i alla matematiknördars favoritserie xkcd. Den här, rubricerad Significant, är också rolig:

Så vad är då den avgörande skillnaden mellan dessa xkcd-strippar (se Cell phones för ännu ett lysande exempel, medan däremot Null hypothesis i mitt tycke är aningen lamare) och de inledande exempel som jag vägrar skratta åt?

De båda inledande putslutigheterna, om förbannade lögner repsektive ishinkar, intar den okunniga arrogansens attityd: "statistiker begriper inte vad de sysslar med, till skillnad från mig, som med hjälp av enbart mitt sunda förnuft kan påvisa en hel vetenskaps irrfärder". Den första av dem, om de förbannade lögnerna, innehåller visserligen ett rejält korn av sanning i att media ju dagligen matar oss med vilseledande statistik, men jag provoceras av att den bortser från att statistikvetenskapen syftar till, och faktiskt haft stora framgångar med, att utarbeta metoder för att leverera välgrundade och välavvägda slutsatser från osäkra datamaterial, tvärtemot det fria fabulerandet och ljugandet. Den andra, om ishinkarna, får verkligheten helt om bakfoten: en icke-statistiker glömmer ofta att beakta variationen i en population eller ett datamaterial, medan en välutbildad statistiker aldrig skulle begå det misstaget, då ju beaktandet av variation är ett av de absolut mest centrala tema som ständigt återkommer såväl i den statistiska slutledningsteorin som i statistikerns yrkesutövning.

Mot denna okunskap kontrasterar de insikter om statistiska fundamenta som xkcd:s skapare, Randall Munroe, uppenbarligen besitter. De båda ovan återgivna episoderna illustrerar, på ett lite skruvat och därför roande vis, centrala lärdomar som varje praktiserande statistiker, och därtill helst varje forskare inom empiriska vetenskaper, bör känna till. Den första handlar om den fundamentala svårigheten att (annat än under de ideala omständigheter som i många sammanhang inte låter sig åstadkommas) ur ett statistiskt samband konkludera ett orsakssamband, medan den andra varnar för det (bland statistiskt naiva forskare ack så vanliga) fiskandet efter statistisk signifikans utan beaktande av multipelinferensaspekter. Båda är (liksom strippen om Cell phones) idealiska utgångspunkter för diskussioner inom en grundkurs i statistik.

Sammanfattningsvis: Skämta gärna om statistik. Om du gör det med kunskap, finess och intelligens, och om ditt skämt är roligt, så kommer jag att skratta. Om det däremot bara är okunnigt och plumpt så skrattar jag inte.

Virtuell segregation

Internet är en fantastisk resurs. Nästan oavsett vilka esoteriska intressen jag har kan jag med några snabba knapptryckningar och musklick hitta fram till relevant information och till likasinnade. Men detta underbara överflöd har också en baksida, som den norske socialantropologen Thomas Hylland Eriksen i dagens SvD, med avstamp i attentatsmannen Anders Behring Breiviks förvridna världsbild, beskriver så bra att jag väljer att citera långa stycken ur hans essä:

Du behöver egentligen aldrig öppna en tidning. Allt du behöver veta och all pålitlig information med relevant vinkling och korrekta fakta ligger ju på dina favoritsajter. En av dem har kanske en länk i menyn som heter ”etnisk diskriminering”, men när du öppnar sidan, finner du – till din lättnad – att den bara länkar till artiklar som dokumenterar att det är en politiskt korrekt lögn att denna slags diskriminering förekommer. [...]

Det allra bästa med detta lilla hörn – ditt hörn – av internet är trots allt diskussionerna. Här får du nämligen läsa inlägg skrivna av personer som ser världen precis som du själv gör. Du kan svara dem, du kan argumentera om ni är oeniga om detaljer, men först och främst kan ni stödja varandra i övertygelsen om att Norge har hamnat i händerna på femtekolonnare av svaga, naiva multikulturalister som i samarbete med en handfull skenheliga akademiker pratar fånigt om ett samhälle där det finns utrymme för mångfald. Även om muslimerna är den egentliga huvudfienden använder ni mest tid åt att hata den svekfulla eliten.

Eftersom de flesta av er är anonyma, behöver ni inte lägga vikt vid vad ni skriver. Ni kan säga vad ni för ögonblicket känner och bygga upp ert hat, bit för bit, tills ni nästan spricker. Som Arne Anka så vackert uttryckt det: "Att tänka innan man talar är som att torka sig i röven innan man skiter". Allt uppdämt hat mot det etablerade Norge, alla idéer om dolda sammanhang i geopolitiken, all hets som du samlat på dig mot namngivna personer får ett naturligt utlopp här. Och du får stöd. Kamratskap. Virtuella klapp på axeln. Sällan eller aldrig möter du dina vänner ansikte mot ansikte men det värmer likväl att känna att du hamnat bland likasinnade. Från och till skickar du ett hatfullt, vagt hotfullt mejl till en av de politiskt korrekta idioterna, bara för skojs skull, för att se om han svarar.

Du använder hursomhelst en hotmail-adress. Om idioten svarar och försöker diskutera med dig, blir det ännu skojigare. Då skruvar du bara upp aggressionen ett snäpp nästa gång. Ingen kan ju spåra dig i vilket fall som helst. Du är osårbar. Hurra för yttrandefriheten på nätet – hurra för anonymiteten!

Att vi samhällsmedborgare är olika och har olika intressen är som det skall, men om vi för den sakens skull slutar tala med varandra är vi illa ute. Samhället är något vi behöver vårda som ett gemensamt värde, och segregation är därför livsfarligt.

På Facebook kan jag känna hur mysigt det är att röra sig i en homogen grupp av politiskt korrekta och akademiskt lite förlästa anhängare av Amnesty och Naturskyddsföreningen. Vi läser samma tidningar, gillar samma politiker och har samma världsåskådning och samma faiblesse för att tala oss varma om vår solidaritet med förtryckta folk, med tredje världens fattiga och med kommande generationer, samtidigt som vi i våra handlingar inte kompromissar med våra välbärgade medlklassliv bortom valet av ekologisk mellanmjölk och inbetalningen av några hundralappar i månaden till Världsnaturfonden eller Läkare utan gränser. Med min nya blogg ökar jag graden av öppen offentlighet jämfört med mitt lite mer privata agareande på Facebook, men jag kan ändå räkna med samma slags trygga sociala homogenitet.

Segregationen förvärras av att den ensidighet i umgänge och informationsinhämtning vi själva väljer späds på av opportunistiskt hjälpsamma sökmotorer. Sue Halpern skriver om fenomenet i sin mycket mycket läsvärd text Mind Control and the Internet i New York Review of Books, och Hylland Eriksen nämner det i sin essä:

Google, Facebook och andra tunga aktörer på nätet filtrerar [aktivt] den information vi alla får på nätet. Google finkalibrerar dina sökträffar baserat på information de har inhämtat om dig på andra sätt, som din sökhistoria. Det betyder att om en miljöaktivist och en oljedirektör söker på "klimatförändringar", så får de ganska olika träfflistor. Båda får sin världsbild bekräftad.

Hur bör då problemet med den tilltagande Internetsegregationen hanteras? Borde jag ge upp den nystartade blogg som rimligtvis kan väntas bli ännu ett litet litet bidrag till problemet? Det känns inte som någon rimlig reaktion. Men vad skall vi göra istället? Jag vet inte, men kanske betyder denna utveckling att skolan som enande samhällsarena blir ännu viktigare än tidigare, och att skolsegregation är något vi absolut behöver motverka.

En socialdemokrati för 2010-talet?

Jag har svårt att bekänna färg partipolitiskt, och även om jag hittade ett parti som entydigt stämde överens med mina värderingar så skulle jag måhända ändå rygga något inför den tankemässiga tvångströja som en anslutning till partiet ifråga skulle riskera kännas som. Något kan ändå sägas, och jag gör ingen hemlighet av att jag har betydligt mer till övers för socialdemokratin som ideologi och idésystem än för det svenska socialdemokratiska partiet anno 2011.

Två tänkare som båda kan betecknas som socialdemokratiska men som inte accepterar några intellektuella tvångströjor är Göran Greider och Tony Judt. För ett år sedan recenserade jag böcker av dessa båda, som ett gästinlägg på vännen Thomas Svenssons blogg Tankspritt. I avvaktan på att jag finner inspiration till mer rykande dagsaktuella texter bjuder jag härmed mina läsare på en repris av recensionen.

Sedan den skrevs har den bok av Judt jag behandlar, Ill Fares the Land, hunnit utkomma även på svenska med titeln Illa far landet. Den 6 augusti 2010 gick Tony Judt bort, efter flera års tapper kamp mot ALS.

Greider och Judt om samhällsutvecklingen,
kapitalismen och vänstern

Politiska diskussioner tenderar att handla om avgränsade och tidsbundna frågor: om taket i A-kassan, om LAS-regler, och om femtio öres bensinskattehöjning. Och visst är sådana frågor angelägna att dryfta, men det är också viktigt att emellanåt höja blicken och våga ställa de riktigt stora frågorna. Vartåt syftar politiken? Vad för slags samhälle vill vi leva i?

En sådan blickhöjning gör Göran Greider i sin nya bok Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Vi känner Greider som en av Sveriges mest vitala, läsvärda och energiska samhällsdebattörer med hjärtat ogenerat till vänster, och i den aktuella boken tar han sin utgångspunkt i två aktuella kriser: den globala finanskris som plötsligt slog till 2008, och den mer smygande globala klimatkrisen. Den gemensamma nämnare Greider tycker sig se är att båda är konsekvenser av det tätt ihopslingrande paret kapitalism/konsumism. Det senare är beteckningen på den samhälleliga överideologi enligt vilken BNP-tillväxt är viktigare än allt annat, varför även vår materiella konsumtion (utan vilken den accelererande produktionen bleve allför uppenbart meningslös) ständigt måste öka.

Det är slående hur budskapet i Göran Greiders bok på punkt efter punkt sammanfaller med det i den nästan exakt samtidigt utkomna Ill Fares the Land av den brittisk-amerikanske historikern Tony Judt. Redan titlarna sänder samma signal, förstärkt av inledningsmeningen i Judts första kapitel: "Något har gått i grunden snett med hur vi lever idag."

Judt fortsätter med att konstatera att vi "i trettio år har gjort en dygd av den materiella egennyttan [som] nu utgör den enda återstoden av vår upplevelse av kollektivt högre syfte". Även Greider pekar ut den gångna trettioårsperioden - han talar specifikt om tidsrymden 1979-2009 - som den tid då konsumismens och kaptalismens överhöghet trängt ut nästan allt annat tänkande. Båda efterlyser hur vänstern bör kräva tillbaka vad vi (med Lars Gustafsson) kan kalla problemformueringsprivilegiet. Dagens diskussion om stat och offentlig sektor har kommit att ensidigt handla om kostnadseffektivitet. Avyttrandet av olika offentliga verksamheter till privat sektor görs genomgående till en fråga om kostnadseffektivisering, och när det blir till det enda kriteriet förmår lekmannen utan ekonomisk expertkunskap inte artikulera några giltiga invändningar. Vad ett sådant snävt synsätt bland annat förbiser är vad denna samhälleliga omorganisation på sikt gör med förhållandet mellan individ och samhälle, och med vår gemensamhetskänsla. Åter: vad för slags samhälle vill vi leva i?

Som ett illustrativt exempel ägnar Judt ett kaitel åt privatiseringen av British Railways och de förödande konsekvenserna därav. Samhällsstrukturer som är så stora och så oundgängliga att de inte kan tillåtas gå under - "too big to fail" med ett uttryck finanskrisen lärt oss - bör enligt Judt kvarstå i statlig ägo. När privata intressen som tillåts ta över dem vet att staten om det går illa till slut ändå måste rädda verksamheten, så uppstår så kallad "moral hazard" (ännu ett uttryck som känns igen från finanskrisen) i frestelsen att driva den kortsiktigt och våghalsigt.

Parallellerna mellan Greider och Judt kan mångfaldigas, som t.ex. hur de båda tar stöd i Richard Wilkinsons och Kate Picketts uppmärksammade (och på sina håll hårt kritiserade) bok The Spirit Level: Why More Equal Societies Almost Always Do Better (på svenska Jämlikhetsanden), som påvisar att de länder som har störst grad av ekonomisk jämlikhet också tenderar att uppvisa högre medellivslängd, högre grad av fysisk och psykisk hälsa hos befolkningen, mindre kriminalitet, etc. Judt diskuterar mekanismerna bakom dessa samband, och sammanfattar:

Ojämlikhet korroderar samhället inifrån. Det kan dröja lite innan dess effekter visar sig, men så småningom ökar konkurrensen och jakten på status och materiella ting, samtidigt som en känsla av över- eller underlägsenhet baserad på ekonomisk ställning infinner sig, fördomar nedåt på den sociala stegen skärps, kriminaliteten rusar i höjden, och problemen för socialt missgynnade ökar alltmer. Det oreglerade välståndsskapandets arv är beskt. (Judt, s 21)

Greiders och Judts böcker skiljer sig givetvis också åt i viktiga avseenden. Kanske är det en smula orättvist mot Greider att jämföra dem, då han visserligen är en av de hyggligt stora fåglarna i den svenska ankdammen, medan Judt är något helt annat: en världsledande intellektuell (en position han uppnått bland annat genom sitt arbete som professor i historia vid New York University, sina ofta kontroversiella men alltid välargumenterade texter i New York Review of Books, och sin monumentala Postwar: A History of Europe since 1945). Likväl tvekar jag inte att peka ut den skarpsinniga och koncisa Ill Fares the Land som avgjort vassare än Greiders bok. Ja, jag skulle rentav vilja utnämna den till obligatorisk läsning åt var och en som intellektuellt och på allvar intresserar sig för politik och samhällsutveckling.

Detta betyder inte att Greiders bok inte skulle ha vissa stora kvaliteter som Judts bok saknar. Framför allt vill jag peka på de självbiografiska inslag som Greider bjuder på. (Några sådana bjuds i stort sett inte i Judts bok, utan att den för den sakens skull framstår som opersonlig. Den som suktar efter Judtsk självbiografi har istället förstklassig läsning att finna i en serie essäer det senaste året i NYRB, inklusive en saklig men gripande redogörelse för den fasansfulla belägenhet han idag befinner sig i till följd av sin långt gågna ALS.) Greider berättar om sin uppväxt i Vingåker som barn till två lågutbildade och fabriksarbetande föräldrar. Idag kan man ofta höra honom tala i radioprogrammet Godmorgon världens panel, där han som regel vill lägga ett klassperspektiv på den för dagen aktuella frågan. I mina öron tenderar det att låta lite antikverat, men i boken ger han en bakgrundsteckning och ett djup åt det klassmedvetande som jag (ett akademikerbarn) saknar omedelbar intuitiv förståelse för. Generöst berättar Greider om sina tankar och känslor, som exempelvis den (över-)känslighet han har inför hur en komponent av överlägsenhet och klassförakt kan smyga sig in då vänsterdebattörer med medelklassbakgrund vurmar för arbetarklassen. Det handlar om ett typiskt 68-fenomen, men - faktiskt! - redan hos Marx hittar han exempel på sådant förakt (Greider, s 46-47).

Till de områden som till Greiders förtrytelse sällan diskuteras ur ett klassperspektiv hör klimatfrågan:

De välbetaldas växande klimatångest dövas med miljöanpassad konsumtion. Ett lågavlönat vårdbiträde eller en lika lågavlönad busschaufför kan däremot nästan få dåligt samvete över att han eller hon inte har råd att kämpa för miljön i butikerna på samma sätt som en miljömedveten civilekonom har. Hur kan det komma sig att ett så enkelt faktum som detta förträngs: Den som har en miljöbil orsakar faktiskt långt mer skador på miljön än den som inte har någon bil alls! I själva verket är det rent statistiskt så att en lågavlönad LO-medlem redan nu lever ett betydligt mer miljövänligt och klimatanpassat liv än en högre tjänstemän. Ju lägre inkomst - desto lägre klimatpåverkan; så ser sambandet ut. Det gäller i Sverige och det gäller än mer i Indien. Ju högre upp på samhällsstegen du befinner dig, desto större bostad har du vanligtvis och desto fler flygresor gör du och desto fler prylar köper du generellt och du åker mer bil än kollektivtrafik. Det är därför fullkomligt absurt att en lågavlönad löntagare eventuellt ska gå omkring och ha dåligt samvete över att han eller hon inte med sin plånbok kan delta i miljököpfesten - den lågavlönades liv är ju redan från början betydligt mindre koldioxidalstrande. (Greider, s 227-228)

Det här är viktiga påpekanden, men vad jag saknar i den här passagen är ett förtydligande om att i det rika Sverige så genererar även låginkomsttagare koldioxidutsläpp på en nivå som behöver sänkas om vi (Sverige) skall ta vår rättmätiga del av ansvaret för att bemästra den globala uppvärmningen. Till Greiders försvar skall dock anföras att han är medveten om det nationella perspektivets inskränkthet. Lite längre fram i boken tar han nämligen upp filosofen Peter Singers globala etik, som dömer ut "tanken att vi skulle ha särskilda moraliska förpliktelser mot våra egna landsmän, som går före omsorgen om människor som har det betydligt värre i andra, fattigare länder" (Greider, s 272). Greiders sätt att lösa denna spänning mellan nationell och internationell solidaritet är att hänvisa till Wilkinson och Pickett, vilkas statistik visar att mer jämlika länder också satsar mer på utlandsbistånd. Om vi blott lyckas med den nationella solidariteten, så kommer den internationella att följa med på köpet! Här hade jag dock velat se en närmare argumentation för slutsatsen att det bakom den av Wilkinson och Pickett observerade korrelationen också ligger ett orsakssamband av det önskade slaget.

De självbiografiska och självreflekterande inslagen leder vänstermannen Greider naturligt in på mer allmänna reflaktioner kring vad det innebär att vara vänster. Här finner han stöd på oväntat håll: hos den tysk-amerikanske (stock-)konservative filosofen Eric Voegelin. Denne ger ett signalement på ett vänstermedvetande som (åtminstone som det förmedlas av Greider, s 26-30) kan sammanfattas på följande vis. Ett vänstermedvetande anser

(1) att nuvarande situation är otillfredsställande,

(2) att felet står att finna i att samhället är dåligt organiserat snarare
än i den mänskliga naturen,

samt att förändring är

(3) möjlig och

(4) står i det mänskliga handlandets makt.

Inför detta blir jag först en smula perplex - är inte varje politiskt intresserad person vänster med denna definition? Ståndpunkterna (1), (3) och (4) anser jag så självklara för den som finner politik alls värt att bry sig om att jag inte behöver kommentera dem närmare. (2) är lite intressantare. Här vill jag mena att förhållanden i samhället alltid är en funktion både av hur det är organiserat och av den mänskliga naturen. Om nu ett missförhållande råder, vilken av dessa saker bör man då söka ändra på? Den mänskliga naturen är vad den är och inte så mycket att göra åt, och då återstår inte annat än att tänka på modifiering av samhällets organisation. (Vi kan i och för sig vara så visionära att vi tänker oss att modifiera den mänskliga naturen, exempelvis med genterapi, hormonbehandling eller helt enkelt rätt slags utbildning. Men hur åstadkoms i så fall en sådan förändring? Genom att samhällets organiseras på sådant vis att vi får den önskade genterapin, hormonbehandlingen eller utbildningen, så då är vi tillbaka i samhällets organisation.)

Tanken slår mig att Greider kanske inte är helt uppriktig när han öser lovord över den "gnistrande intelligente" Voegelin. Kan en filosof som placerar sig själv, och den omhuldade konservatismen, i motsatsställning till uppfattningarna (1)-(4) verkligen höra till de vassaste försvararna av konservatismen? Kanske har Greider lyckts hitta en osedvanligt korkad konservativ filosof att använda som karikatyr att angripa, för att sedan söka stärka sitt case genom att utmåla honom som briljant? Men så slår det mig att när jag hör konservatismen intellektuella frontfigur i Sverige, Roland Poirier Martinsson, exempelvis i Filosofiska rummet den 20 juni i år (2010), så framstår Voegelins implicita negativa karaktärisering av konservatism som alls icke orättvis.

Föga förvånande finns många enskildheter i Greiders bok där han uttrycker åsikter jag inte instämmer i eller där jag menar att han rätt och slätt tänkt fel. Jag nöjer mig att nämna en sådan. I den viktiga och inte alls okomplicerade frågan om vad vi bör mena med jämlikhet skriver han:

Strävan måste vara att minska inkomstskillnader, statusskillnader och skillnader i levnadsstandard mellan människor. Med det jämlikhetsbegreppet går det inte att nöja sig med att ett arbetarbarn formellt sett har samma möjligheter att börja studera på universitet som barn till akademiker. Det avgörande är att lika stor andel arbetarbarn som medelklassbarn faktiskt gör det. (Greider, s 260)

Notera hur han i den första meningen betonar skillnader mellan människor, vilket enligt min mening är det relevanta för jämlikhet - individer snarare än grupper som de grundläggande entiteter vilkas levnadsbetingelser behöver jämföras för att avgöra om jämlikhet råder. I den sista meningen har han dock glidit över till att betrakta jämlikhet mellan grupper. Ett räkneexempel får illustrera den principiella skillnaden:

Antag att våra barnkullar består till 50% av medelklassbarn och till 50% av arbetarklassbarn. Antag vidare att 70% av medelklassbarnen påbörjar universitetsstudier, medan blott 40% av arbetarklassbarnen gör det. Totalt 55% ((70%+40%)/2) av hela årskullen går då vidare till universitetsstudier, medan 45% inte gör det. Men om vi skall ta Greider på hans ord om vad som är "det avgörande", så räcker det att andelen medelklassbarn som går vidare till högre studier sänks till 55% och motsvarande andel för arbetarbarn höjs till 55%, så är skillnaden mellan grupperna utraderad och Greider är nöjd, trots att ojämliketen på individnivå är exakt lika stor som tidigare: 55% av årskullen går vidare medan 45% inte gör det. Denna ojämlikhet på individnivå kan endast utraderas om alla barn får samma utbildning. (Detta kan låta som om jag, i strävan efter jämlikhet på individnivå, förespråkade lika utbildning åt alla, men det betraktar jag som ett orimligt mål att sträva mot ens i princip, i en värld där vi behöver en del doktorer med ett tjugotal år i skolbänken bakom sig utan att för den skull vilja påtvinga alla andra samma lätt monstruösa utbildningsomfång. Ur detta dilemma räddar jag mig genom att insistera inte på att alla bör få samma utfall, utan blott på att alla bör få samma chanser. Min syn på utbildningspolitiken har jag ordat mer utförligt om på på andra håll.) I denna fråga kan jag till slut inte låta bli att undra över om inte Greider här gör sig skyldig till det slags klassförakt - exempelvis genom det avståndstagande från arbetarklassliv som han tycker sig se i glorifierade beskrivningar av klassresor - som han tidigare i boken kritiserat andra för. Vad är egentligen så hemskt med om en del arbetarklassbarn väljer att leva liknande liv som sina föräldrar?

Denna text börjar dra något åt det bulimiska hållet, och det är hög tid för mig att avrunda. Jag gör det med några ord om framtiden. Greider och Judt ger en dyster och i stort sett samstämmig bild av nuläget, men hur ser det ut när de blickar framåt? Kommer vänstern att återta sitt problemformuleringsprivilegium och sitt inflytande över samhällsutvecklingen? Hos Greider finner jag emellanåt en optimism som verkar tillkämpad, som t.ex. då han beskriver perioden 1979-2009 som en "parentes" och som "en enda lång och utdragen paus i den systemkritiska aktiviteten" (Greider, s 256) och därmed förespeglar att från och med 2010 blir det bättring. Samtidigt erkänner han att bokens titel ("Det måste finnas..." snarare än "Det finns...") återspeglar att han idag inte längre är lika tvärsäker som i sin ungdom. Judt är lika angelägen som Greider om ett utökat utrymme och samhällsinflytande för vänstervärderingar, men är alltför klarsynt för att uttrycka någon optimism:

Vi i västvärlden har genomlevt en era av stabilitet, invaggade i illusionen om obegränsad ekonomisk tillväxt. Men allt det är nu förbi. Vi lär under överskådlig framtid få leva i djup ekonomisk osäkerhet. Vi är helt klart mindre säkra på vår kollektiva mening, vår miljö och vår personliga säkerhet än vid något enda tillfälle sedan andra världskriget. Vi vet inte vad för slags värld våra barn kommer att bebo, men vi kan inte längre intala oss att den nödvändigtvis kommer att likna vår egen. [...] Bekantskap reducerar känslan av otrygghet, så vi trivs bättre med att beskriva och bemöta risker vi tycker oss begripa: terrorism, invandring, arbetslöshet eller kriminalitet. Den verkliga källorna till otrygghet under kommande årtionden kommer emellertid att vara sådana som de flesta av oss har svårt att föreställa oss: dramatisk klimatförändring med dess sociala och miljömässiga konsekvenser, [det amerikanska] imperiets tillbakagång med åtföljande småkrig, kollektiv politisk impotens i skenet av geografiskt avlägsna oroligheter med svåra lokala följder (Judt, s 217-219)

Svårigheten är att insistera på nykter klarsyn utan förfalla till uppgivenhet. Men Judt är inte uppgiven:

Med denna bok hoppas jag att ha erbjudit lite stöd åt dem - i synnerhet den yngre generationen - som försöker artikulera sina invändningar mot vårt sätt att leva idag. Detta räcker emellertid inte. Som medborgare i ett fritt samhälle har vi en plikt att betrakta världen kritiskt. Men om vi tycker oss veta vad som är fel, så måste vi agera. Det har påpekats att filosofer hittills nöjt sig med att på olika vis tolka världen, men det viktiga är att förändra den. (Judt, s 237)

På försök: en egen blogg

Behöver jag (Olle Häggström) verkligen en egen blogg? I snart ett decennium har jag deltagit aktivt i svensk samhällsdebatt med inlägg i ett brett spektrum av tidningar och tidskrifter, till en början med tonvikt på skol- och utbildningsfrågor, men efterhand breddat med synpunkter på vetenskap och på dess avarter och dess förhållande till samhälle och religion, och de senaste åren med alltmer fokus på den brännande klimatfrågan. Vad gäller det sistnämnda har jag i ett par års tid allt som oftast bidragit till den klimatvetenskapliga folkbildningsbloggen Uppsalainitiativet, något som givit viss smak för bloggmediet och dess större snabbhet och högre grad av interaktivitet jämfört med traditionella media. Jag har också använt Facebook ganska flitigt.

Ämnesområdet för Uppsalainitiativet är dock avsiktligt begränsat, medan jag på min nya blogg tänker mig att inte sätta några gränser för vad för slags frågor jag tillåter mig att kommentera. Facebook är ett korthugget medium som inte uppmuntrar till några djuplodande resonemang, vilket är ett skäl till att jag tänker mig att flytta över en del av mina diskussioner därifrån och hit.

Det är inte en slump att jag lanserar min blogg blott ett par dagar efter de ohyggliga terrordåden i Oslo och på Utöya. Min starkaste reaktion, utöver fasa över det lidande som gärningsmannen orsakat och de många människoliv han släckt, är en känsla av beslutsamhet: Vi som tror på demokrati, mänskliga rättigheter och det öppna samhället skall fortsätta arbeta för dessa värden utan att låta oss skrämmas av galna extremister. Sjösättandet av bloggen får gärna tolkas som en markering i den riktningen.

Det mesta tycks för närvarande peka på att gärningsmannen Anders Behring Breivik är en ensam galning som agerade helt på egen hand. Men han agerade inte i ett vakuum. Det finns (som jag tidigare påpekat i en kommentar till de sämsta delarna av klimatdebatten) ett omfattande näthat, på bloggar och i tidningarnas kommentarsfält, som riskerar att tjäna som grogrund för galningar som är beredda att ta lagen i egna händer. De flesta går inte lika långt som Breivik, men även jämförelsevis lindrigare tilltag som exempelvis hotbrev mot politiker är ett stort samhällsproblem.

Som bloggägare har man därför ett stort ansvar för vad som skrivs på ens blogg. För mig är det en självklarhet, när jag nu startar en blogg, att ta detta ansvar genom att tillämpa förhandsmoderering (eller "censur", som det ibland felaktigt kallas) av kommentarer. Kritisera gärna mina ståndpunkter, men gör det med sakligt välgrundade argument. Hatpropagandister göre sig icke besvär.

Jag avser på bloggen kommentera både vetenskapliga resultat och politiska/ideologiska spörsmål. Denna blandning är inte oproblematisk. Som jag skrev förra året i en recension av klimatforskaren James Hansens bok Storms of My Grandchildren:

Att de vetenskapliga rönen leder till ett politiskt engagemang är i sig gott och väl, men om det kan misstänkas ett flöde i motsatt riktning – att det politiska engagemanget påverkar vilka resultat forskningen landar i - är det mycket olyckligt. Något sådant läckage i fel riktning kan jag inte belägga hos Hansen, men blotta det faktum att han med sitt samhällsengagemang öppnar för misstänkliggörande är ett problem. Samtidigt kan jag omöjligt klandra honom för hans val: han har funnit en avgrundslik diskrepens mellan vad som behöver göras för att lösa klimatkrisen och vad våra politiker och makthavare faktiskt gör, och han vill inte att hans "barnbarn, någon gång i framtiden, skall ha anledning att se tillbaka och konstatera att morfar insåg vartåt det barkade men inte sa något" (s xii).

Det kan vara frestande att, för att gardera sin trovärdighet i vetenskapliga frågor, undvika att diskutera de politiska. Jag hyser en allmän motvilja mot att i alltför hög grad styras av strategiska överväganden (eller rentav räddhågsenhet), utan finner det mer tilltalande att helt enkelt meddela mina uppfattningar utan sådana hänsyn. Ibland kanske sådana ändå behöver tas, och jag hoppas klara balansgången med någorlunda bibehållen trovärdighet.

Jag vill inte göra några utfästelser om hur intensivt mitt bloggande blir. Jag ser detta som ett experiment, och hur ambitiös fortsättningen blir kommer såklart att bero på en mängd faktorer, inklusive vad för slags feedback (om någon alls...) jag får från er läsare.