Tännsjös självbiografi

Det mesta som Torbjörn Tännsjö skriver är läsvärt, men jag vill lägga ett extra gott ord för hans nyutkomna självbiografi Vänsterdocenten.¹ Inledningsvis förklarar han sin uppskattning för intellektuella biografier, och den här boken är verkligen en sådan. Det är i första hand de idéer som sysselsatt honom som står i fokus, inte hans privatliv; av boken framgår att han gift sig mer än en gång och fått mer än två barn, men det är händelser som skymtar förbi i förbifarten, och i ingetdera fallen tycker jag mig ha kunnat utläsa något klart besked om det exakta antalet. Idéerna som behandlas faller mestadels i endera av två kategorier (även om överlappet är icketrivialt), nämligen de som rör hans profesionella gärning som akademisk filosof, och de som rör hans engagemang i den svenska vänsterrörelsen.

Utan tvekan är det den första kategorin av idéer jag har lättast att begripa. Det är inte så att jag delar alla Tännsjös filosofiska ståndpunkter (den moraliska realism han vurmar för har jag nog aldrig omfattat, åtminstone inte i vuxen ålder), men han uttrycker och försvar dem med klarhet och skärpa. Vi får ta del av hur han tänkt kring frihet, yttrandefrihet och demokrati, vi får en rejäl dos utilitarism, liksom därtill en gnutta religionsfilosofi, en intressant djupdykning i ondskans natur, och en förklaring till hans 180-gradersomsvängning i frågan om personlig integritet och privatliv. Det är också med stor behållning som jag tar del av skildringarna av livet och verksamheten på Stockholms universitets filosofiska institution på 1970-talet, och boken blir till en för mig värdefull brygga mellan den tid som skildras i Svante Nordins Ingemar Hedenius-biografi (ytterst läsvärd även den!) och vår egen. Tongivande i den äldre generationen på den tiden var Anders Wedberg och Harald Ofstad. Den förre av dessa har något av idolstatus hos mig i kraft av sin filosofihistoria, och därför var det extra sorgligt att ta del av hur illa hans bana slutade, i samband med införandet av institutionsdemokrati på filosofiska institutionen:

Den personligen välsinnade och på många sätt tålmodige Anders Wedberg, bruten av [sjukdomssviter] men fortfarande i tjänst, inte bara som professor, utan olyckligtvis också som prefekt [...], klarade inte av att lära sig denna för honom okända umgängesform. Vad som för de flesta människor bara skulle ha varit en irriterande episod, blev för Wedberg en personlig katastrof. Han lät sig dras med i en absurd cirkus, med möten som kunde vara tolv timmar i sträck (jag satt själv ordförande vid ett sådant - det ogiltigförklarades senare) och JO-anmälningar som gav upphov till nya möten där man ändlöst diskuterade spetsfundiga frågor om vem som egentligen var prefekt en viss vecka under sist förlidna sommar.

Styrelsens majoritet ville driva igenom vissa smärre ändringar i organisationen av ämnet teoretisk filosofi, vilket skulle gynna icke disputerade lärare. [...] Wedberg motsatte sig förslaget bestämt. Majoriteten svarade med att söka formella fel i Wedbergs ämbetsutövning. Wedberg svarade med att skriftligen försvara sig. Enstaka företrädare för majoriteten producerade nya anklagelseskrifter. Ett kollektivt vanvett grep omkring sig. Högre instanser vid universitetet inträdde, Harald Ofstad och Lars Bergström övertog växelvis ansvaret för prefektsysslan, institutionens självstyrelse upphävdes, men den onda spiralen av anklagelser och motanklagelser bröts inte förrän Anders Wedberg avled. [s 198-199]

Denna och andra skildringar Tännsjö bjuder på av det konfliktfyllda akademiska livet under 1970-talet tjänar som en nyttig påminnelse för en sådan som mig, som har en lätt kverulantisk tendens att motsätta mig de nya vindar som blåser i universitetssverige och tycka (felaktigt) att allt var bättre förr.

Jämfört med den akademiska och filosofiska sidan av den tännsjöska idévärlden finner jag den vänsterpolitiska mer svårsmält. Troligen är det helt enkelt så att jag saknar den förkunskap om 68-rörelsens alla grupperingar och fraktioner som Tännsjö förutsätter att läsaren skall ha. Kanske hade det hjälpt om han inkluderat en ordlista med korta förklaringar till de grundläggande ismerna och vad som skiljer dem åt: socialism, kommunism, rådssocialism, marxism, trotskism, leninism, stalinism, maoism och det ena med det tredje. Jag saknar (åtminstone just nu) det tålamod som krävs för att utan ledsagare ta reda på allt detta: när jag läser om X-ismen att den uppstod som reaktion på en Y-ism som ansågs alltför starkt influerad av Z-ism, då sträcker jag uppgivet händerna i luften och tänker att det här är nog fan inte värt besväret, nog för att jag kan ställa upp på idéer om solidaritet och social rättvisa, men allt det här revolutionsromantiska snacket, var inte det mest bara dumheter?

Mot slutet av boken lättar den politiska dimman något, och det är med stort utbyte jag tar del av kapitlen om Tännsjös "skamliga resor" (hans egen kapitelrubrik, om hur han reste som representant för svensk akademi och svensk vänster till bland annat Nordkorea och DDR), och om arbetet med Vänsterpartiets nya idéprogram efter murens fall. Han avslutar boken med en utsökt cliffhanger inför vad som tydligen skall bli en andra del av självbiografin:

Det är sensommar, 1989. Jag står i begrepp att resa till Helsinfgors med två av mina barn, Josef och Olga. Telefonen ringer just innan vi ska ge oss av. Det är från Tidningarnas Telegrambyrå (TT). Har jag läst i tidningarna om Alf Svenssons utspel? Det har jag inte. Då får jag veta:

Alf Svensson, ledare för Kristdemokraterna, har krävt att du ska avsättas från din docentur vid Stockholms universitet. Har du någon kommentar?

Fotnot

1) Förutom att ha läst boken var jag även med vid boksläppet den 15 mars i år, då Tännsjö förde ett både intressant och trivsamt samtal om boken med Erik Helmerson. Det spelades in, och 48:05 in i videon ställer jag en publikfråga och får svar av både Tännsjö och Helmerson; möjligen kan en eller annan läsare inför speciellt Helmersons svar nicka och tänka att där minsann fick väl den där Häggström sig en välförtjänt läxa. Måhända får jag anledning att återkomma i frågan.

Wedberg!

Den förste Wedberg jag fann anledning att uppmärksamma och se upp till var schackspelaren Tom Wedberg (f 1953). Han hörde under åren kring 1980 då jag på allvar började intressera mig för schack till skiktet av svenska elitspelare strax bakom Ulf Andersson, han bidrog med inspirerande texter och partianalyser i 80-talets gyllene Schacknytt-årgångar, och han blev så småningom stormästare. Av och till under min karriär som tävlningsspelare har jag praktiserat det så kallade Wedbergsystemet som försvar mot engelsk spelöppning.

Först många år senare kom jag att intressera mig för filosofen Anders Wedberg (1913-1978), far till Tom. Närmare bestämt var det 2004 då jag läste Svante Nordins välskrivna biografi över Wedbergs samtida filosofkollega Ingemar Hedenius som jag först fick någon tydlig bild av honom. Han var under decennier en av ledargestalterna i svensk filosofi, och är mest känd för sin 1958-1966 publicerade Filosofins historia i tre volymer. Nu har jag äntligen kommit till skott med att läsa den tredje volymen, som bär undertiteln Från Bolzano till Wittgenstein (del ett och två får anstå ännu en tid). Filosofins historia har ofta beskrivits som ett mästerverk, och jag är preliminärt benägen att instämma (ett mer definitivt omdöme vågar jag mig såklart inte på utan att ha läst del ett och två).

Då jag omkring 2008 läste Bertrand Russells History of Western Philosophy med stor behållning längtade jag efteråt efter någon som tog vid där Russell drog streck kring år 1900. Nordins Filosoferna: det västerländska tänkandet sedan år 1900 låter på titeln som klippt och skuren för detta önskemål, och visst har den boken vissa förtjänster, men den är ändå lite för ytlig för att fylla mitt behov. Wedbergs del tre kommer mycket närmare.

Utöver några mer översiktliga partier bjuder Wedberg på fylliga kapitel om Bolzano, om Frege, om Russell, om den tidigare Wittgenstein, om Wienkretsen och den logiska positivismen (eller den logiska empirismen vilket är termen som Wedberg mestadels föredrar) personifierad framför allt av Carnap, om G.E. Moore, och om den senare Wittgenstein. Lite udda för en filosofihistoria av detta slag (om man inte beaktar Wedbergs ursprung och hemvist) avslutas boken med två kapitel om Arne Næss respektive Uppsalaskolan med Axel Hägerström i spetsen.

Med den analytiska filosofins redskap och formalism går Wedberg i kritisk närkamp med hela raden av filosofer, vilket nästan genomgående resulterar i intressant och givande läsning. Det hela blir inte sämre av Wedbergs utsökta språk, och jag inser när jag läser honom att det är hans klara och precisa akademiska prosa som jag, utan att veta om det, alltid (men mer eller mindre klumpigt) försökt emulera. Här några lösryckta reflektioner:

• Följande passage, där Wedberg tar avstånd från de logiska empiristernas kategoriska utdömande av påståenden som inte kan avgöras empiriskt såsom "meningslösa", tycker jag kan tjäna som ett bra svar även på den i mitt tycke orättvisa kritik som bl.a. Peter Woit och Edward Frenkel riktar mot Max Tegmarks bok Our Mathematical Universe:
  Den misstro mot s.k. metafysiska frågor, som de logiska empiristerna hyser, kan icke gärna vara annat än sund. Alla de uppräknade frågetyperna (1)-(5) [transcendenta frågor, realitetsfrågor, väsensfrågor, meningsfrågor, värdefrågor] är förvisso på ett eller annat sätt oklara. För att med framgång kunna diskuteras bör de (om möjligt) först göras klarare, dvs ersättas med andra, besläktade men klarare frågor. Men det förefaller som en olycklig politik att kategoriskt skjuta dem ifrån sig med omdömet att de är "meningslösa". Hur många oklara frågor har icke givit impulser till fruktbar forskning? Hur många sådana frågor har icke visat sig kunna göras klarare på ett intressant sätt? Att vara försiktig i umgänget med det oklara förefaller rimligt, men att bestämma sig för att blunda för det oklara verkar icke rimligt. (s 218)
• G.E. Moore är mig, genom Wedbergs förmedling, en i stort sett ny bekantskap. Berömt är hur han håller upp sin högra hand som bevis på att handen existerar, och därmed på att det (tvärtemot vad många andra filosofer föreslagit) existerar en materiell yttervärld. Överhuvudtaget kretsar Moores filosofi kring common sense-kunskap och hans förslag om att uppvärdera sådan i förhållande till mer kontraintuitiva filosofiska teoribyggen. Här Wedberg:
  Skulle det inte kunna inträffa, att vi genom filosofisk och vetenskaplig reflexion påträffade några påståenden, som visade sig strida mot common sense, som framstode som ännu säkrare än common sense och som därför skulle tvinga oss att uppge vissa delar av common sense? Svaret hänger naturligtvis på hur "common sense" definieras. Om vi emellertid försiktigtvis nöjer oss med en sådan partiell definition av common sense som Moores påstående-lista i "A defence of common sense", så blir Moores svar tveklöst nej. De uppräknade common sensepåståendena har enligt Moore en högre grad av visshet än några konkurrerande filosofiska eller vetenskapliga teorier någonsin kan uppnå. (s 309)
  Här får jag lust att påminna Moore (vilket Wedberg dessvärre försummar att göra) om Francis Bacon, med vars vetenskapsfilosofi Moores tänkande tycks mig ha vissa gemensamma drag, och hur fel dennes tro på common sense ledde honom:
  Bacon [...] was an enemy of the Copernican hypothesis. Don’t theorize, he said, but open your eyes and observe without prejudice, and you cannot doubt that the Sun moves and the Earth is at rest. (Karl Popper, The Myth of the Framework, s 84-85)
  Vad är det egentligen med Moores högra hand som gör dess existens så mycket säkrare än solens cirkelformade rörelse kring jorden?
• Wedbergs prosa är mestadels gravallvarlig, men glimtar ibland till i skön humor, som inför Wittgensteins något paradoxala avståndstagande från filosofi:
  Någon gång jämför Wittgenstein också språket med en maskin. Liknelsen bidrar till den semibehavioristiska atmosfär, som vilar över Philosophische Untersuchungen. Vad Wittgenstein framför allt tänker på, tycks vara att en maskin kan antingen verkligen arbeta eller blott gå på tomgång. Detsamma gäller om vårt språk. När det går på tomgång, kan resultatet bli filosofi. (s 334)
• Angående Hägerström betonar Wedberg hur mycket av dennes filosofi som kan ses som ett uppror mot Christopher Jacob Boströms idealism, vilken dominerade svensk filosofi före Hägerström. På liknande vis kan jag uppfatta Wedberg, fostrad i Uppsalaskolan, som upprorisk mot Hägerström. Om Wedberg är det minsta lilla att lita på i detta sammanhang (och det tror jag att han är) så nödgas jag konstatera att Hägerströms brist på internationell berömmelse är i högsta grad i sin ordning. Wedbergs kritik av Hägerström gränsar ibland till rena sarkasmer (vilket jag inte uppfattar att hans behandling av andra filosofer gör), och i följande stycke är det svårt för läsaren att undvika att dra slutsatsen att Hägerström var direkt korkad:
  Ett märkligt drag, som kanske borde påpekas, är den roll som "otänkbarheten" spelar i dessa kostruktioner. När Hägerström skissar sin "upplyst materialistiska" världsåskådning, menar han sig kunna visa, att intet alternativ till den kan "tänkas". Om ett påstående p ingår i Hägerströms världsåskådning, så gäller enligt honom "Icke-p kan icke tänkas". Härav drar Hägerström beträffande vår känslotänkare X slutsatsen "X kan icke tänka icke-p". Om X alls behöver ta ställning till p, så gäller alltså "X tänker p". Hägerströms egna filosofiska teser blir på detta sätt i hans ögon icke bara korrekta, utan dessutom premisser, som även hans intellektuella motståndare måste bygga sina slutsatser på. Om känslotänkaren X antar motsatsen till Hägerströms p, så antar han med nödvändighet både p och icke-p och gör sig skyldig till en motsägelse. De motsägelser, som Hägerström ansåg sig kunna beslå andra tänkare med, tedde sig för honom också som en bekräftelse aposteriori på hans egen filosofi. (s 390)