Svenska kyrkan (ett religiöst samfund som jag kollektivanslöts till i samband med min födsel och sedan var medlem i under de första 18 åren av mitt liv) har nyss valt en ny ärkebiskop:
Antje Jackelén. Valet föregicks av utfrågningar av de olika kandidaterna - utfrågningar som inspirerade författaren, religionskritikern och vännen Lena Andersson till skarp kritik,
i sin kolumn i DN igår, mot det vi kan kalla den undanglidande svenskkyrkliga lättmjölkskristendomen.
1 Hon skriver bland annat att Svenska kyrkan har
utsett en [ny] form av andlig synd som orsak att fördela skam, skuld och låghet – den intellektuella synden att hävda att något i verkligheten förhåller sig på ett visst sätt snarare än på ett annat, att definiera sina begrepp och systematisera sina utsagor, att utesluta orimligheter, att ställa följdfrågor till fluffiga påståenden, att inte nöja sig med tomma hyllningar till ”ambivalensen” och ”det mångfacetterade”, utan i stället undra vad man ska ha de substanslösa påståendena till och hur de kan analyseras.
Begår man dessa fel har man enligt det nya syndaregistret brister i sin mentala utrustning. Man lider av svartvitt tänkande, man är fyrkantig, tvärsäker och har en torftig livstolkning. Liksom med den forna synden ges inga argument, utan man går direkt på personens okänslighet inför att saker ”inte behöver vara antingen eller utan kan vara både och”.
[...]
Dunbolsterteologerna som har makten i Svenska kyrkan tycks ha som ideal att ju mer viktlöst och konturlöst ett tankegods är, desto mer fullfjädrat. Om någon, troende eller icketroende, efterlyser motsägelsefria resonemang är de där och hötter med fingret. Livet, säger de, består av motsägelser och oförklarliga underligheter, så varför skulle inte yttranden om livet göra detsamma?
De ägnar decennier åt att förstå Gud men om någon avkräver dem ett svar med någorlunda precision på vad de kommit fram till och ställer ännu en fråga efter att den första luftpastejen presenterats, är denna av den förkrympta sort som ”vill ha tvärsäkra svar på allt”.
[...]
I teologisk dunbolsterdiskurs ska man inte använda språket för att förmedla en klar tanke, det som brukar vara en av dess viktigare funktioner. En klar tanke är nämligen en begränsande tanke, en tanke som föreslår att något är på ett visst sätt och som därför riskerar att utesluta andra möjligheter eller möjligheten att allt kan vara hur som helst. Det är ju helt riktigt att vad som helst kan beskrivas hur som helst och ur vilket perspektiv som helst, men det är inte samma sak som att det är eller kan vara hur som helst i den värld vi känner.
De tvärsäkert fyrkantiga som fått för sig att yttranden om verklighetens beskaffenhet, teologiska eller bara allmänt kunskapssökande, handlar om att få reda på något, som därför intresserar sig för beståndsdelar och inte bara stumt förundras över helheten, säger sig dunbolsterteologerna vara ”väldigt rädda för”.
Läs Lena Anderssons hela kolumn
här!
Att den skulle väcka enhällig entusiasm i svenskkyrkliga kretsar var givetvis inte att vänta.
Anna Karin Hammar (teolog, stiftsadjunkt i Uppsala och en av de tongivande personerna i Svenska kyrkans maktelit) skriver så här
i en tweet igår:
Att beskylla Antje Jackelén för tankelättja är Lena Anderssons roligaste skämt hittills.
Jackelén nämns inte vid namn i Lena Anderssons kolumn, som dock innehåller tillräckligt tydliga signaler om att Jackelén är en av de huvudsakliga måltavlorna för att göra en sådan tolkning rimlig. Hammars tweet bjuder som synes inte på någon saklig kritik av Lenas text, men desto mer av härskarteknik (som Hammars prästkollega Johanna Andersson påpekar i
ett pinfärskt blogginlägg). Nåja, att begära att Hammar skall få plats med
både härskartekniker och saklig analys inom de maximalt 140 tecken som Twitterformatet föreskriver är måhända orimligt, men lite nyfiken är jag på hur Lenas lägesbeskrivning och argumentation kan bemötas i sak, varför jag beger mig till
Hammars Twitterflöde i jakt på mer. Något sådant bemötande finner jag inte i sagda flöde, men väl en
upplysning om att prästen och teologen Ninna Edgardh på Facebook författat en
"bra analys av kritiken mot Jackelén". Edgardhs Facebook-skriverier verkar dock vara avskärmade från insyn från andra än hennes vänner (och CIA, givetvis). I
nästa tweet från Hammar får vi emellertid en länk till en
bloggpost som enligt Hammar ger
"en bättre redogörelse för vad Ninna Edgardh skriver om Lena Anderssons artikel". Men inte heller i
bloggposten ifråga hittar vi något i sak, men väl följande som uppges vara ett citat från Edgardhs Facebook-inlägg:
Märkligt tycker jag, att när vi får en ÄB som har ett skarpare huvud än de flesta av oss, och som är respekterad i vetenskapliga kretsar långt utanför teologin, så får hon kritik för att vara luddig! — ...tankelättja och Antje? Hur går det ihop?
Jaha, och hur skulle det här föra diskussionen framåt? Inte alls, såvitt jag kan se. Tvärtom tycker jag att det är ett steg bakåt att försöka reducera Lena Anderssons text till att vara inte en diskursanalys utan blott ett simpelt
ad hominem. Jag kan inte ens se att det skulle finnas någon direkt motsättning mellan att Jackelén skulle ägna sig åt
"tankelättja" och att hon skulle ha ett
"skarapre huvud" än de flesta i Svenska kyrkan.
Så finns det någon därute i Svenska kyrkan som har lust att kliva fram och bemöta Lena i sak? Någon som vågar hävda något på formen "vi tror på ditt men inte på datt" (t.ex.
att Jesu förkunnelser skulle vara sannare än Muhammeds)? Eller någon som är beredd att med sakargument försvara det undanglidande dunbolsterteologiska förhållningssättet? Tipsa mig gärna om ni hittar några sådana svar på Lenas kolumn, ty jag är uppriktigt nyfiken.
Fotnot
1) Lena skriver sedan några år tillbaka i DN varannan lördag, och jag har tidigare här på bloggen skrivit att hennes kolumn utgör "det viktigaste enskilda skälet att läsa den tidningen". Det står jag fast vid.
