Om AI och fabeln med hästarna: svar till Andreas Bergh

När första upplagan av min bok Tänkande maskiner var nyutkommen skrev nationalekonomen Andreas Bergh i en bloggpost den 10 maj 2021 positivt om boken, men tillät sig också ett stycke saklig kritik där han avvisar mina tankar om att den pågående AI-utvecklingen skulle kunna leda till esklerande massarbetslöshet. Kärnan i hans kritik finns i följande klipp från hans bloggpost.

Att jag nu tar till pennan kommer sig av att han igår återkom i samma ärende, i en bloggpost rubricerad Den vilseledande fabeln om hästar i diskussionen om AI och jobben som inleds med påpekandet att "Olle Häggström, Max Tegmark och Gregory Clark alla har [...] använt en fabel som förvirrar mer än den klargör". Jag skall strax återkomma till fabeln, men först vill jag berätta att jag redan 2021 tog mer intryck av Andreas kritik än han kanske anar. Bland annat har jag som en direkt följd av hans kritik inkorporerat i några av mina föreläsningar en kort diskussion om den så kallade ricardianska modellen för komparativa fördelar. Bilden ovan (inklusive grönmarkeringen) är liksom de följande hämtad från en sådan föreläsning, som jag gav den 11 september förra året vid ett hållbarhetsevenemang på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Som en uppvärmning för min diskussion om ricardiansk teori visade jag följande exempel på nyttan med handel i en situation med aktörer som har olika kompetensprofil.

Här är det ganska enkelt att förstå vad som händer: Alice är bättre än Bob på korvtillverkning, medan Bob å sin sida är bättre än Alice på korvbrödstillverkning, så det är klart som korvspad att båda tjänar på om var och en av dem kan specialisera sitt arbete på det hen är bäst på. Men vad händer om Alice är bättre än Bob på allt? Då finns det väl inte mycket att göra? Jo, det går faktiskt som regel (och detta var 1800-talsekonomen David Ricardos briljanta insikt) att dra ömsesidig nytta av handel även i ett sådant fall:

Och här ligger Andreas poäng: människans situation i en värld där AI överträffar oss i allt kommer sannolikt att likna Bobs i det senare exemplet, på så vis att det kommer att gå att hitta områden där vår relativa underlägsenhet mot AI är mindre än på andra, och genom att arbeta inom dessa områden kan vi likt Bob ändå få en produktiv roll som bidrar positivt till ekonomin som helhet.

Värt att notera i Alice-och-Bob-exemplet är dock att Alices överlägsenhet över Bob är relativt måttlig: hon är fyra gånger så effektiv som Bob i fråga om korvtillvekning och dubbelt så effektiv inom korvbrödstillverkning. Vad skulle hända om hennes överlägsenhet vore större, så att hennes effektivitet överträffar Bobs tusenfaldigt eller mer på båda områdena? I praktiken skulle detta undergräva hennes incitament att handla med Bob, eftersom det lilla hon då har att vinna på saken sannolikt äts upp av transaktionskostnaderna för att bedriva sådan handel och av de övriga komplikationer som framhålls av Markus Stoor i nedanstående fotnot.¹ Då blir Bob ekonomiskt irrelevant, och situation genast mer bekymmersam - men tänk om det är just en sådan situation människan är på väg mot relativt AI? Denna eventualitet brukar jag inskärpa i mina föreläsningar, och slå fast att den ricardianska teorin därför inte duger för att avfärda risken för en framtida teknologisk arbetslöshet.

Jag är helt överens med Andreas om att så länge det finns arbetsmaknadsnischer där (för att citera den grönmarkerade passagen ovan) "människor [...] är nästan lika bra som maskiner", så ger ricardiansk teori goda skäl att anta att det kommer att finnas fortsatt plats för människor på arbetsmarknaden. Och även om jag på många andra håll i min bok talar om superintelligens, så medger jag att min passus på sidan 63 som Andreas citerar både i den gamla bloggposten och den nya - att jag har "svårt att tro att vi i evighet ska förmå hitta nya arbetsuppgifter där den mänskliga förmågan överstiger maskinernas" - var i slappaste laget, och att det hade varit bättre att ersätta "överstiger" med "inte helt utklassas av". Jag är mycket tacksam mot Andreas för att han pressar mig att klargöra denna viktiga punkt.

Men hur var det då med fabeln om hästarna? Andreas sammanfattar den osentimentalt men föredömligt koncist:

I fabeln konverserar två hästar i början av 1900-talet kring riskerna att deras position hotas av ny teknik: Ångmaskiner och bilar är de oroliga för. En häst är optimistisk, en annan är mer skeptisk. Fabeln avslutas med påpekandet att antalet hästar i USA föll med 90 procent mellan 1915 och 1960.

Och han kommenterar den med följande ord:

På vilket sätt är fabeln vilseledande? Jo, fabelformatet och kontexten får läsaren att tro att de talande hästarna symboliserar människor. Människor som hotas av ny teknik.

I själva verket symboliserar hästarna verktyg. När ånglok och bilar gör vad hästar tidigare gjorde fast bättre och billigare kommer allt färre att fortsätta använda hästar.

Talet här om vad fabeln "i själva verket symboliserar" antyder en lite märklig ontologi för fabler, där varje fabel existerar i något slags platonsk idévärld jämte ett facit rörande vad den "i själva verket" symboliserar, above and beyond författarens avsikt. I själva verket (hehe) finns ju inget sådant facit, vilket jag gissar att Andreas håller med om, och att han med sitt "I själva verket"-påstående snarare menar att fabeln enligt hans uppfattning passar bättre som illustration till hur det går för föråldrade verktyg än till hur människor riskerar att bli överflödiga.

Det verkar dock som att vi pratar förbi varandra när det gäller vad för slags framtid vi åsyftar. Å ena sidan, när Andreas läser mina ord från sidan 63 i boken tänker han per default på en värld där AI överträffar människan i alla arbetsuppgifter fastän på vissa områden med knapp marginal. Å andra sidan, när jag återger fabeln med hästarna tänker jag på en värld där AI nått mycket längre än så.

Var och en får såklart tänka på vilka framtider hen vill, och på så vis finns inget objektivt rätt svar på vem av oss som har den bästa tolkningen av fabeln, men man kan också fråga sig vilken av de båda framtidsvisionerna som är mest relevant. Eller med andra ord: hur långt är det troligt att AI-utvecklingen kommer att gå?

Varken Andreas eller jag eller någon annan vet något säkert svar på den frågan, men det senaste halvåret har jag entusiastiskt propagerat (i bloggposten Inte mycket om AI... och i den färska essän Our AI future and the need to stop the bear) för Nate Silvers TRS-skala (Technological Richter Scale) som ett värdefullt tankeredskap för att ta sig an frågan; se även Silvers bok eller Zvi Mowshowitz kommentar för närmare diskussion kring skalan. Jag lyssnade för någon månad sedan på Andreas poddsamtal med Joakim Wernberg om den svenska AI-kommissionens rapport,² och slogs av hur ingen av dem ens för en sekund verkade överväga möjligheten att AI-utvecklingen skulle kunna nå högre än en hög 7:a eller möjligen en låg 8:a på TRS-skalan.³ Om Andreas verkligen känner sig säker på att AI inte kan nå högre än så (något som i så fall vore intressant att se honom argumentera för) är det helt följdriktigt att han ser det ricardianska argumentet mot idén om eskalerande teknologisk arbetslöshet som helt avgörande, och hästen-som-människa-tolkningen av fabeln som en vilseledande fantasi. Om man (som jag) istället tar på allvar idén att AI kan nå längre och till och med kanske nå TRS-nivå 10, då ter sig den tolkningen av fabeln tvärtom ytterst relevant, medan Andreas påstående i den nya bloggposten att "det finns mekanismer i marknadsekonomin som gör permanent ökad arbetslöshet på grund av tekniska framsteg till något synnerligen osannolikt" framstår som överilat.

Kort sagt: meningsmotsättningen Andreas och mig emellan verkar inte handla om nationalekonomins ricardianska elementa (på detta område erkänner jag villigt hans expertis), utan snarare om hur långt vi räknar med att AI-utvecklingen kan komma att gå.

Fotnoter

1) Jag instämmer i det min gode vän Markus Stoor skriver i kommentarsfältet till Andreas nya bloggpost, och tillåter mig här att återge deras meningsutbyte:

Markus:

Men nej, det stämmer ju inte alls att det räcker med komparativa fördelar!

De komparativa fördelarna måste vara tillräckligt stora för att bära de fasta kostnaderna för en arbetare(eller häst).

Så kan det ju säkert vara så länge människor är nästan lika bra som maskiner på något, men det är väl vara osannolikt att vi i längden skulle stå oss så pass väl.

Eller?

Vi anställer ju inte 3-åringar eller schimpanser (eller hästar!) trots att de har komparativa fördelar.

Transaktionskostnaderna är för stora och värdet av deras arbetskraft för litet. Den samlade mänskligheten inklusive 3-åringarna och apligheten och hästligheten skulle producera mindre än den samlade mänskligheten pga att vi måste avdela så många vuxna till att organisera, arbetsleda och betala aporna, barnen och hästarna.

Andreas:

Hej Markus!

Min poäng var att man bör tänka i termer av komparativa fördelar, inte absoluta fördelar. Och det tycks du hålla med mig om.

Sedan beskriver du ett intressant specialfall i tillämpningen av komparativa fördelar, där exvis treåringar inte får arbete för att nettovärdet är negativt: kostnaden för att arbetsleda dem skulle överstiga värdet av vad de producerar. Då blir de oanvända i produktionen, det har du rätt i. Hur sannolikt det är att vuxna människor kommer att bli som treåringar i ditt exempel vill jag däremot låta vara osagt.

Markus:

Jag tycker att man ska vara uppmärksam på att teorin om komparativa fördelar har en gräns när den inte längre är tillämplig (det du här kallar specialfall). Även om det är väldigt tydligt med exemplet treåringar så gäller det också vuxna människor, vilket vi både ser på svensk arbetsmarknad och i internationell handel.

I fallet med treåringarna blir värdet nettonegativt redan om man ska involvera redan existerande treåringar i produktionen. Det tror jag är osannolikt vad gäller större delen av den vuxna befolkningen.

Tyvärr är dock klassen av specialfall större än så (eller som jag ser det, gränsen för modellen om de komparativa fördelarnas giltighet snävare än så) i och med att det inte räcker att lämna ett positivt produktionsbidrag efter transaktionskostnader. Man måste också täcka sina egna fasta kostnader.

För en människa innebär det ytterst att man måste vara effektivare i sitt resursutnyttjande vad det gäller begränsade resurser än maskinerna. Blir den sammanlagda produktionen högre ifall det står solceller på åkern där vetet till ditt bröd skulle ha odlats så är tyvärr din existens inte ett positivt bidrag till den sammanlagda produktionen. På det viset tror jag att det är rejält sannolikt att vi människor, liksom draghästarna den gången, kommer att bli obsoleta.

En fingervisning om det tycker jag mig se bakom den liknelse (fabel?) du ofta återkommer till i podden. Kentauren. Det fanns en tid när människor med schackprogram kunde slå schackprogram utan människor. Men kentaurernas tid var kort.

2) Se den här debattartikeln i Kvartal för min egen (skarpt kontrasterande) syn på kommissionens rapport.

3) Detta alltså trots att Andreas läst min bok Tänkande maskiner, något som jag dessvärre får notera som ett pedagogiskt misslyckande med boken. Det jag nu skulle önska mig mest av allt från Andreas, om han har tid och intresse för saken, är att han läser (åtminstone Avsnitt 1 och 3 i) min Stop the bear-essä och funderar ett varv till på hur långt han tror att AI-utvecklingen kommer att nå, i termer av TRS-skalan, samt (gärna i bayesianska termer) hur säker han är på denna prediktion. Ett skäl till att jag skulle tycka detta vore intressant är att jag tror att en väldigt stor del av dagens AI-debatt lider skada av att många kommentatorer implicit och strängt taget omotiverat tar för givet att AI inte kommer att utvecklas stort mer än epsilon bortom dagens nivå, och det vore intessant att se vad som händer om en allmänkompetent tänkare i denna kategori anstränger sig att resonera mer explicit om detta.

Rekommenderad läsning: Aaronson om Caplan om utbildning

Den amerikanske nationalekonomen Bryan Caplans The Case Against Education: Why the Education System is a Waste of Time and Money är en av de mest störande böcker jag läst på länge, och den är det i kraft av att presentera mångfacetterad empirisk evidens och starka argument för slutsatser jag finner motbjudande. Caplans slutsatser kan sammanfattas i två huvudpunkter. För det första att utbildning överlag handlar mindre om att skaffa sig kunskaper än om att signalera sin allmänna arbetsduglighet (vilken Caplan kokar ned till de tre huvudkomponenterna intelligens, arbetsvillighet, och foglighet). Och för det andra att medan utbildning (ofta) är lönsam för individen, så är den (på det hela taget) olönsam för samhället som helhet. De båda slutsatserna är relaterade på följande vis: om det stämmer att utbildning mest handlar om signalering för att skaffa sig konkurrenskraft på arbetsmarknaden, så är det naturligt att tänka sig att det positiva utbyte jag får av att utbilda mig i hög grad kancelleras av det negativa utbyte (fortfarande av min utbildning) som mina potentiella konkurrenter på arbetsmarknaden får genom att hamna i en svagare konkurrensställning gentemot mig. Om deras totala negativa utbyte är tillräckligt stort kan utbildningen gå från att vara lönsam för mig till att vara olönsam på aggregerad (dvs samhälls-)nivå.

Vad är det då jag finner motbjudande med dessa slutsatser? Mycket kort uttryckt handlar det om att jag är en varm vän av utbildning och att jag alltid har trott på det som en väg till allmänt välstånd, men om det verkligen stämmer som Caplan säger att utbildning är olönsam på samhällsnivå så blir jag tvungen att revidera åtminstone delen om utbildning som väg till allmänt välstånd.

Aningen mindre kort handlar det om externalitetsinternalisering, en nationalekonomisk princip som (i ofullständig sammanfattning) säger att när en individs handlande har negativa återverkningar på tredje part så blir det bäst för helheten om samhällssystemet korrigeras på sådant vis att individen själv bär kostnaderna för dessa återverkningar. Koldioxiden är ett bra exempel: när jag kör bil och därigenom släpper ut koldioxid i atmosfären ger det en negativ klimatpåverkan som till största delen drabbar andra än mig själv, och externalitetsinternaliseringsprincipen säger då att mina utsläpp borde beskattas. En mycket god idé, och jag är allmänt en vän av externalitetsinternalisering (som tumregel i samhällsplanering, om än inte som helig princip att följas dogmatiskt). Problemet här är att om vi håller fast vid det och om Caplans slutsatser är riktiga så borde utbildning beskattas, snarare än subventioneras såsom fallet är idag. Sannerligen en motbjudande tanke!

Problemet för mig personligen är att jag ömt vårdar en bild av mig själv såsom rationell, och om jag accepterar argument som starka utan att finna minst lika starka motargument så kräver rationaliteten att jag accepterar argumentens slutsatser. Detta har skapat en spänning i mitt huvud som legat kvar oförlöst allt sedan jag för ett par månader sedan läste Caplans bok, och jag har därför hett önskat finna motargument kraftfulla nog att skjuta de utbildningsskeptiska slutsatserna i sank. Jag har inte funnit dem ännu, men Scott Aaronsons ambitiösa recension av boken är ett steg i den önskade riktningen och det bästa sådant steg jag hittills tagit del av. Recensionen är verkligen läsvärd, inte minst för den som vill förstå huvuddragen i Caplans bok och den empiri som åberopas utan att behöva läsa en hel bok, för Aaronson ger en utförlig och rättvis sammanfattning av dessa innan han ger sig i kast med sina motargument. För den som med intellektuellt allvar intresserar sig för utbildningsfrågor är jag nästan böjd att utnämna det till obligatoriskt att ta del av Caplans tankegångar, antingen via Aaronson eller genom att gå direkt till boken.

Nationalekonomi i ringen

Jag är lite för gammal för att vara något stort fan av hiphop, eller ens för att ha klart för mig exakt vad det är. Fast musiken i nedanstående riktigt lysande allmänbildande video om meningsskiljaktigheterna mellan två av 1900-talets nationalekonomiska giganter, John Maynard Keynes och Friedrich Hayek, kan väl kanske räknas till genren? (Videon är i själva verket del 2 i det som beskrivs som Keynes och Hayeks rap battle; här är del ett.)

Medryckande! Och fast min instinkt är att heja på Keynes, så är det nästan så att mina sympatier svänger över till Hayek när diskussionerna kommer in på krig och krigsindustri några minuter in i videon. Denna upplevelse, tillsammans med de snygga boxningsscenerna, får mig att associera till (den, precis som Keynes och Hayek ovan, fiktivt gestaltade) Michail Gorbatjovs omsvängning i slutscenen till Rocky IV.

Two conferences, two moods, two photos

During the last two weeks I've participated in two rather different academic conferences, and I'd like to share a couple of photographs that illustrate the rather diverse states of mind that the conferences put me in.¹

First I took part in the IS4SI (International Society for Information Studies) 2017 Summit in my hometown Gothenburg. The invitation I received early on to give a keynote lecture (in which I spoke on the topic Should AI Armageddon scenarios be taken seriously?) generated further invitations to various sessions at the conference, so I ended up also participating in a panel discussion on The good information and communication society - from theory to actions, as well as contributing to a session on transhumanism (speaking on Aspects of mind uploading). All in all, the conference had its ups and its downs, and on at least one occasion I had trouble staying awake, as the following photo indicates.

The next week I went on to the 24th Ulvön conference on environmental economics, where I contributed a talk on Energy vs information: environmental economics meets singularitarianism. This annual meeting (this was the second time I participated; the first was in 2007) is truly enjoyable for many reasons including its intellectual content, the general friendliness of its participants, and its traditional menu on the final evening (surströmming - pretty much my favorite dish!).

Footnote

1) Photo credit to Torbjörn Lundh and Jason Shogren, respectively.

Genväg till Piketty

Årets (även om den utkom på originalspråk redan 2013 med titeln Le Capital au XXIe siècle) stora samhällsvetenskapliga snackis och hit verkar vara den franske nationalekonomen Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet, som behandlar frågan om ekonomisk ojämlikhet i samhället. Det handlar om kapital- och inkomstfördelning och hur dessa förändrats över tid i en rad länder, hur dessa förändringar kan förklaras, och vad vi eventuellt borde göra framöver för att inte den ekonomiska ojämlikheten skall eskalera. Boken har klättrat högt på bestsellerlistor, den har hyllats av oräkneliga skribenter (alltifrån Paul Krugman i New York Review of Books till Sven-Eric Liedman i DN), den har kritiserats i Finacial Times, den har diskuterats i en rad inlägg på utmärkta grannbloggen Ekonomistas, och på Twitter diktade självaste Göran Greider i ett inspirerat ögonblick följande:

Piketty
Piketty
alla läser däri
om dom som går i
sina gyllne skor

Dock är boken en rejäl tegelsten - så tjock att endast en liten minoritet av dess s.k. läsare faktiskt läst ut den. Detta fick mig i somras att bestämma mig för att trots allt prioritera bort den från min läslista. Men så, häromveckan, kom räddningen. Över en fika på ett av caféerna på Stockholm C berättade filosofen Gustaf Arrhenius entusiastiskt att den svenske nationalekonomen Jesper Roine (författare till ett par av de ovan länkade Ekonomistas-inläggen) skrivit en nätt liten 111-sidig reflekterande sammanfattning av boken. Bara minuter senare hittade jag Roines Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet: Sammanfattning och svenskt perspektiv på PocketShop, och jag sträckläste den sedan på tåget hem till Göteborg. Jag välkomnar att Piketty fäster strålkastarljuset på fördelningsfrågor i en tid då annars det mesta av fokuset ligger på maximering av total tillväxt. Jag upplever inte de intellektuella insikter som han (genom Roines filtrering) bjuder på som särskilt hisnande,¹ men de är knappast heller försumbara, och de är väl värda de där timmarna på tåget - rekommenderas! Naturligtvis kan jag fortfarande inte skrävla med att ha läst Pikettys tjocka bok, men jag tror mig genom Roines av allt att döma kompetenta sammanfattning ha ett ganska bra hum om vad folk snackar om när de snackar om Piketty.

Fotnot

1) Två andra ekonomer som i en aktuell och stort uppmärksammad bok befattar sig med den ökande ekonomiska ojämlikheten är Erik Brynjolofsson och Andrew McAfee, och om jag måste välja finner jag deras diskussion mer givande än (den genom Roine filtrerade) Piketty. Medan Piketty/Roine fokuserar på abstrakta makroekonomiska sammanhang, och som huvudförklaring till ökad ekonomisk ojämlikhet anger olikheten r>g, där r är avkastningen på kapital och g är tillväxttakten i ekonomin, så rör sig Brynjolfsson och McAfee på ett konkretare plan, då de pekar på digitaliseringens genombrott, och hur den via försumbara kopieringskostnader och eliminerandet av geografiska avstånd leder till en "vinnaren tar allt"-ekonomi där vi ser en förskjutning av allt större samhällssektorer från Mediokristan till Extremistan.

KVA:s energiutskott om europeisk elmarknad. Bättre kan ni!

KVA (Kungliga Vetenskapsakademien, bildad 1739 med Carl von Linné och Anders Celsius bland de ursprungliga ledamöterna) är en anrik och exklusiv sammanslutning. När jag 2004 invaldes som ledamot kändes det som ett kvitto på att min forskning var uppskattad och mer allmänt som en rejäl egoboost. Den sortens emotionella kickar är som regel kortvariga, men jag är än idag stolt över mitt KVA-medlemskap, och jag har haft god nytta av de nätverk av framstående forskare i olika discipliner som medlemskapet givit mig tillgång till. Ett av ytterst få smolk i glädjebägaren är att jag känner mig en smula besvärad av K:et i KVA.

Ett nytt litet smolk dök upp igår, då en illa argumenterad debattartikel med rubriken Att säkra billig el är att skapa fler jobb publicerades på SvD Brännpunkt, undertecknad av Lennart Bengtsson, Harry Frank, Dick Hedberg, Sven Kullander, Karl Gustaf Löfgren och Elisabeth Rachlew, som samtliga är medlemmar i KVA:s energiutskott.¹ Jag känner mig manad att här ta upp artikeln till kort diskussion, för att visa att det i KVA även finns ledamöter som inte ställer sig bakom dess budskap.

SvD-artikelns huvudbudskap är att Sverige bör hålla sig utanför en integrerad europeisk elmarknad, eftersom sådant samröre med kontinenten skulle föra med sig en utjämning mellan de låga svenska elpriserna och de betydligt högre kontinentaleuropeiska, vilket i sin tur skulle innebära att svenska jobb går förlorade. Argumentationen förs ur snävt nationell synvinkel, vilket gör mig en smula bedrövad då jag gärna velat tänka mig att en akademi som KVA borde ha förstånd och moralisk resning att höja blicken och argumentera för det som gör världen bättre i ett globalt och långsiktigt perspektiv, snarare än att ängsligt värna om att lilla Sverige skall få så stor del som möjligt av det totala välståndet.

Men även om vi skulle acceptera det snäva nationella perspektivet gapar stora hål i de sex utskottsmedlemmarnas argumentation. Särskilt förvånande är att se en nationalekonom som Karl Gustaf Löfgren underteckna en så svagt argumenterad plädering för ren och skär protektionism. Grundläggande nationalekonomisk teori, som går tillbaka till den ricardianska teorin för komparativa fördelar, pekar starkt på det ekonomiskt fördelaktiga med frihandel. Tim Harford förklarar saken effektivt i sin bok The Undercover Economist:

Vi kan med fördel täkna oss handel som ett slags teknologi. Ekonomen David Friedman har exempelvis noterat att det finns två sätt för USA att producera bilar: dessa kan byggas i Detroit, eller odlas i Iowa. Bilodlingen i Iowa inbegriper en särskild sorts teknologi för omvandling av vete till Toyotabilar. Vetet lastas ombord på stora fartyg som skickas ut i Stilla Havet, för att kort därefter komma tillbaka fullastade med bilar. Denna teknologi för förvandling av vete till bilar ute till havs kallas ’Japan’, men hade vad oss anbelangar lika gärna kunnat vara en futuristisk bioteknologisk offshore-fabrik strax bortanför Hawaii. I vilketdera fallet befinner sig Detroits bilmontörer i direkt konkurrens med Iowas bönder. Importrestriktioner på japanska bilar skyddar bilmontörerna och slår istället mot bönderna. [s 213, min översättning]

I enskilda fall är det naturligtvis ändå möjligt att det kan finnas särskilda omständigheter som gör att man ändå vill gå in med import- eller exportrestriktioner, men då bör man i så fall peka på vilka dessa omständigheter är och varför de väger tyngre än de grundläggande nationalekonomiska insikterna om frihandelns fördelar.

I det aktuella fallet med den svenska anslutningen till den europeiska elmarknaden och den ökning av det svenska elpriset som härav följer, så kan vi konstatera att den svenska elproduktionen genom det högre elpriset kommer att få ökade intäkter. Om vi för jobbens skull absolut vill värna om det låga svenska elpriset kan vi använda dessa intäkter till att subventionera svensk elkonsumtion. Ännu bättre, om det är jobben vi bryr oss om, vore så vitt jag kan se rimligtvis (rätta mig gärna om jag har fel på denna punkt) att använda pengarna till att subventionera arbete, t.ex. genom sänkt inkomstskatt.²

För att avveckla våra enorma koldioxidutsläpp behöver Europa och världen ersätta fossilbränsleförbränning med en rad andra energikällor, inklusive sol- och vindkraft. En komplikation med de båda senare är att de är intermittenta, dvs de kan inte alltid leverera elenergi vid just de tidpunkter den behövs. För att hantera denna problematik behövs stora elnät och stora elmarknader. Det är tråkigt att se hur KVA:s namn används för att motsätta sig dessa saker med en argumentation som gränsar till rent strunt.

Fotnoter

1) Artikeln verkar härröra från utskottets rapport Sveriges energisituation i ett europeiskt och globalt perspektiv från i somras, där en mer detaljerad argumentation i linje med artikeln återfinns.

2) Som en illustration till varför ett lågt elpris kanske inte är det effektivaste sättet att skapa arbetstillfällen kan anföras det enda konkreta exempel som utskottsmedlemmarna Bengtsson m.fl. pekar på i sammanhanget, nämligen Facebooks serverhallar i Luleå. Fullt utbyggda beräknas dessa sluka nära 2% av den svenska industrins elbehov, och kommer enligt Facebooks platschef i Luleå Joel Kjellgren att ge 60-70 arbetstillfällen.

Singulariteten ur ett ekonomiskt perspektiv

Vad händer när datorer och robotar blir lika intelligenta som vi människor, eller ännu intelligentare? Redan datalogins fader Alan Turing såg framför sig en sådan utveckling, som framgår av följande citat ur hans uppsats Intelligent Machinery: A Heretical Theory från 1951:

My contention is that machines can be constructed which will simulate the behaviour of the human mind very closely. [...] To do so would of course meet with great opposition, unless we have advanced greatly in religious toleration from the days of Galileo. There would be great opposition from the intellectuals who were afraid of being put out of a job. It is probable though that the intellectuals would be mistaken about this. There would be plenty to do, trying to understand what the machines were trying to say, i.e. in trying to keep one’s intelligence up to the standard set by the machines, for it seems probable that once the machine thinking method had started, it would not take long to outstrip our feeble powers. There would be no question of the machines dying, and they would be able to converse with each other to sharpen their wits. At some stage therefore we should have to expect the machines to take control, in the way that is mentioned in Samuel Butler’s 'Erewhon'.

Många tänkare har sedan dess varit inne på liknande idéer. Ett särskilt vanligt inslag har varit tanken att utvecklingen, så snart den kommit över en viss kritisk nivå, kan komma att gå extremt snabbt. Matematikern Jack Good¹ var 1965 tidigt ute med den tankegången, vilken senare har kommit att betecknas Singulariteten:

Let an ultraintelligent machine be defined as a machine that can far surpass all the intellectual activities of any man however clever. Since the design of machines is one of these intellectual activities, an ultraintelligent machine could design even better machines; there would then unquestionably be an 'intelligence explosion,' and the intelligence of man would be left far behind. Thus the first ultraintelligent machine is the last invention that man need ever make.

Jag anser (som bekant är för trogna läsare av denna blogg) att idén om en eventuell kommande Singularitet är värd att ta på allvar. Den bästa introduktionen till Singulariteten har enligt min mening David Chalmers skrivit, och jag kan vidare rekommendera det temanummer av Journal of Consciousness Studies som jag uppmärksammade för ett år sedan, med reaktioner på Chalmers uppsats. Men Singulariteten är ett kraftigt underutforskat område² som förtjänar att belysas ur många olika synvinklar. Därför är det ytterst glädjande att en amerikansk nationalekonom vid namn James Miller nyligen utkommit med boken Singularity Rising, där han applicerar ett nationalekonomiskt perspektiv och dito metod på Singulariteten och på ett knippe besläktade så kallat transhumanistiska scenarier. Boken är mycket intressant och samtidigt mäkta irriterande. För en närmare beskrivning och några reflektioner hänvisar jag till min recension i nyutkomna Ekonomisk Debatt 2/2013.

Fotnoter

1) Av Wikipedia får vi bl.a. veta att Good arbetade tillsammans med Turing, både under kriget (med knäckandet av tyskarnas Enigma-kod) och senare.

2) En jämförelse med klimatfrågan är slående. Singularitetens potentiella konsekvenser är knappast mindre än klimatförändringarnas, men är inom såväl forskning som publik diskussion mindre uppmärksammat - jag tror knappast att jag överdriver om jag säger att det skiljer en faktor 1000 i hur mycket kraft vi ägnat åt att utforska och diskutera dessa båda ohyggligt betydelsefulla orosmoln på mänsklighetens horisont.

Två norrlänningar med klass

Å ena sidan Mikael Niemi från Pajala, som slog igenom med dunder och brak 2000 med sin nästan hysteriskt roliga Populärmusik från Vittula, och som följde upp några år senare med Svålhålet - en samling om möjligt ännu mer skruvade science fiction-berättelser i bästa Douglas Adams-anda. Han har nu brutit ny mark i sitt författarskap med katastrofromanen Fallvatten. Den utspelar sig under en höstdag längs Lule älv, och börjar med att den väldiga Suorvadammen långt uppe i fjällen brister. Det resulterar i en enorm flodvåg, vilken får Porjus, Harsprånget och alla de andra kraftverksdammarna nedströms att falla, en efter en, som dominobrickor.¹ Någon spänning finns inte i boken om huruvida flodvågen skall kunna stoppas - det går inte. Boden och Luleå är redan från början dömda att krossas och spolas ut i Bottenviken, och många många människoliv kommer att gå åt.² Spännande är det ändå, tack vare att vi inte vet hur det skall gå för de enskilda människor som skildras i en rad parallellhandlingar, vilka bjuder på en salig blandning av hjältemod, desperation, mänsklig skröplighet och i ett fall något som närmast förtjänar beteckningen ondska. Dock skall sägas att alla dessa människor får nöja sig med biroller - huvudrollen i boken har Lule älv.

* * *

Å andra sidan Assar Lindbeck, född i Umeå och uppvuxen i Luleå. Jag tror inte att vare sig Lars Calmfors, Thorsten Persson eller någon av de övriga framstående nationalekonomer jag haft förmånen att umgås och sammanträda med i KVA tar illa upp eller har något att invända då jag dristar mig att påstå att Lindbeck är den främste bland våra idag verksamma svenska nationelekonomer. Blotta det faktum att han idag, vid 82 års ålder, ännu är verksam för full maskin, är i sig imponerande. Hans produktion och hans inflytande (både inom vetenskapen och på svensk ekonomisk politik) inbjuder en enkel akademisk vingårdsarbetare som yours truly till mindrevärdeskomplex. Lindbecks senaste bok - Ekonomi är att välja³ - tar sig självbiografins form, men är en utpräglat intellektuell sådan - han är sparsam med privata detaljer.⁴ Boken är utmärkt välskriven men helt befriad från litterära åthävor. Flertalet kapitel behandlar något specifikt område inom nationalekonomi eller ekonomisk politik, och vi bjuds på intressanta redogörelser för Lindbecks gärningar och uppfattningar inom respektive område. Långa stycken i boken formar sig till ren populärvetenskap. Jag skall - delvis pga min egen bristande sakkunskap - avstå från att närmare recensera sakinnehållet, och hänvisar istället till Klas Eklunds välavvägda recension i tidskriften Ekonomisk Debatt.

Att placera Assar Lindbeck på en ekonomisk-politisk höger-vänsterskala kräver mer nyansering än vad jag här förmår. Kortfattat kan ändå följande sägas. Lindbeck var länge medlem i det socialdemokratiska partiet, och han har ett starkt jämlikhetspatos. Samtidigt drivs han av sina vetenskapliga insikter och gärningar att på det ena området efter det andra varna för de negativa effekterna av alltför långtgående reglering av och statliga ingripanden i marknader. Någon laissez-faireinställning handlar det dock inte om. På områden där marknadsaktörers handlingar drabbar tredje part - typiskt genom miljö- och klimatpåverkan - och på så vis inte betalar sina verkliga kostnader, är Lindbeck en stark förespråkare av korrigerande ingrepp via t.ex. trängsel- och miljöskatter.

* * *

Två norrlänningar med klass - två läsvärda böcker - två julklappstips!

Fotnoter

1) Kan det här hända på riktigt? Ja. Den kommunala samhällsplaneringen där uppe i Norrbotten förbereder sig så gott de kan, och 1983 inträffade ett allvarligt tillbud.

2) Jag är inte någon långsint person, och kände därför inte någon särskild skadeglädje över att läsa om Bodens öde, trots de dystra månader en gång i tiden då jag fann mig förvisad dit. Min första ankomst till staden, en måndagmorgon i augusti 1986, då jag ännu hade några veckor kvar till att fylla 19 år, var extra dyster. Med mitt sinne förmörkat av omoget självömkande tankar kring den elaka stat som insisterade på att stjäla ett helt läsår på den spikraka akademiska bana som annars självklart låg framför mig, och av sviterna av mitt dittills (och hittills) glupskaste möte med Dionysos några dagar tidigare, anlände jag till stadens järnvägsstation. Sinnesstämmningen amplifierades av det gråmulna väder i vilket regnet hängde i luften, och av den vers som var fult klottrad på väggen i betongtunneln under järnvägsspåret:

Det finns en stad i Norden
Där solen aldrig ler
Den staden heter Boden
Dit vill jag aldrig mer

Då jag något årtionde senare återvände som turist var emellertid allt gammalt groll förlåtet, och jag har inte längre något emot staden.

3) Titeln är en uppenbar blinkning till Olof Palmes Politik är att vilja. Lindbeck och Palme var under ett par decennier nära vänner, tills Palme 1977 bröt kontakten sedan Lindbeck blivit en belastning (ansåg Palme) för det socialdemokratiska partiet genom att alltför tydligt och energiskt ta publikt avstånd från idén om att införa löntagarfonder.

4) En del inblickar i det egna föräldrahemmet bjuder han visserligen på, men när det gäller den egna familjebildningen är han närmast förbluffande kortfattad. Följande stycke är allt han i den 463-sidiga boken säger om sina barn:

I maj 1959, några månader efter hemkomsten från USA, föddes vår son Dan. Tre år senare, i september 1962, blev vi föräldrar också till en flicka som fick namnet Maria. Genom utökningen av familjen upplevde vi samma kombination av glädje och tidsbrist som alla andra i samma situation. Men för min egen del begränsades tidspressen radikalt av att Dorothy, som så många andra kvinnor på den tiden, ville stanna hemma medan barnen var små. Tack vare den höga, och för svenska gästforskare skattefria, lönen i USA hade jag lyckats spara ihop 7000 kroner till en ny Volkswagen. Den underlättade livet för vår småbarnsfamilj. Dan blev så småningom analytiker vid Riksdagens utredningstjänst (RUT) och Maria utbildade sig till journalist. Våra intensiva diskussioner vid köksbordet under den tid då Dan och Maria växte upp har fortsatt sedan de flyttat hemifrån.