Ubbhultska dumheter

Den moderate riksdagsmannen Jan "Ubbhult" Ericson är inne på sin fjärde mandatperiod, och har i åtminstone ett decennium lagt betydande kraft på klimatdebatt med inriktning på det slags klimatförnekeri som jag, bland annat i Uppsalainitiativet, lagt stor möda på att bemöta.¹ Ericson verkar eftersträva ett slags martyrställning - den som besöker hans Twittersida finner överst en så kallad pinned tweet daterad den 16 april i år, med följande ordalydelse:

Efter de hätska påhoppen mot mig i klimatfrågan drar jag slutsatsen att hade vi levt på medeltiden hade jag nog redan varit bränd på bål. Trots de extra koldioxidutsläpp detta hade medfört. :)

Jag överser här med hans oförmåga att hålla isär biobränsle och fossila bränslen, men hoppas innerligt att det inte är mig han anser ligga bakom några "hätska påhopp". Det är förvisso sant att jag i år (med start den 9 mars²) varit relativt energisk med att på Twitter bemöta Ericsons klimatförnekerier, men några "hätska påhopp" har det knappast handlat om,³ och jag hyser ingen som helst önskan om att se honom bränd på bål eller utsatt för någon annan bestraffning. Jag är en varm vän av yttrandefriheten, som omfattar både Ericsons rätt att yttra dumheter och min rätt att påpeka att dessa är just dumheter.

Trots att jag någorlunda hunnit vänja mig vid den veritabla störtflod av trams och desinformation Ericson häver ur sig i klimatfrågan, så blev jag lite besviken när, i en intervju med Ericson i Aftonbladet i förra veckan, denna störtflod fortsatte. Min besvikelse kom sig av att jag bara någon vecka tidigare lyckats (trots visst spontant motstånd från hans sida) övertyga Ericson om att läsa en gammal introduktion till istider och paleoklimatologi jag skrivit, och att denne efter att ha läst anlade en försonlig ton och betonade att vi nog ändå var överens om det viktigaste. Kanske hade han sent omsider börjat ta klimatvetenskapen på allvar? Så tänkte jag, men i Aftonbladet-intervjun var allt sådant sans som bortblåst, och vi får istället ta del av hur Ericson på typiskt klimatförnekarvis skjuter från höften åt alla möjliga håll, och levererar i okunskap grundade ifrågasättanden av såväl i vad mån en global uppvärmning faktiskt pågår som vad den är orsakad av, och därtill antydningar om att det nog trots allt bara är bra med lite uppvärmning. Jag ids inte här ta mig an alla dumheter (mestadels gamla klassiska klimatförnekarargument som vederlagts till leda) som Ericson bjuder på i intervjun, utan nöjer mig med följande intervjusvar:

Det är väl känt att jordens klimat ändrats ofta och dramatiskt genom historien. Trots detta sätts i dag en bild av att alla klimatförändringar i dag enbart beror på människan. Att alla tidigare naturliga faktorer som påverkar klimatet plötsligt skulle ha försvunnit tycker jag är den allvarligaste formen av klimatförnekelse.

Detta är en mycket primitiv halmgubbe. Rent hittepå faktiskt. Varken IPCC eller någon annan rimlig företrädare för klimatvetenskapen hävdar att "alla tidigare naturliga faktorer som påverkar klimatet plötsligt skulle ha försvunnit". Det vet egentligen Ericson, exempelvis sedan han sett det IPCC-diagram över klimatdivande faktorer under 1900-talet som jag visade honom i våra Twitter-diskussioner i våras. Ericson upprepar ofta och gärna att han eftersträvar "god ton" i debatten, men jag tycker rakt inte att det gynnar vare sig ton eller något annat att komma dragandes med så fåniga karikatyrer av meningsmotståndares ståndpunkter. Möjligen kan hans yttrande bottna i något slags föreställning om att så snart man medgivit att såväl naturliga som mänskliga klimatdrivande faktorer föreligger i dagens klimatsystem så är man automatiskt clueless rörande vilka av dessa som dominerar den nu pågående uppvärmningen. Det är i så fall ett allvarligt missförstånd, och det finns en omfattande forskning med syfte att avgöra hur mycket var och en av dem bidrar med; ett sätt att börja orientera sig i denna i klimatvetenskapen så centrala fråga kan (för den som inte orkar med vare sig IPCC-rapporter eller David Archers ypperligt pedagogiska bok Global Warming: Understanding the Forecast) vara att läsa mina gamla bloggposter Om istider, klimatförändringar och återkopplingar och Koldioxid och procentsiffror.

Låt mig som avslutning berätta om de senaste dagarnas Twitter-växling Ericson och mig emellan, som inte egentligen behandlar klimatvetenskap utan mer klimatetik och klimatideologi. Det började med att Ericson tagit del av en nyhet om hur svenskars bokningar av sista minuten-resor de senaste veckorna ökat till följd av dåligt väder här hemma. Som den varma vän av ohämmade växthusgasutsläpp han är valde han att kommentera detta med ett hånfullt "Kom flygskammen av sig?". Detta gjorde mig tillräckligt irriterad när jag fick se det för att få mig att retweeta med den förklarande kommentaren "Skadeglädjen vissa - inklusive en och annan riksdagsledamot - känner när utvecklingen mot vidgade varma cirklar (inklusion av folk i fjärran länder och framtida generationer) i vårt moraliska tänkande för ett ögonblick verkar ha kommit av sig". Det meningsutbyte som därpå inträffade ser ut som följer:

JE: Tycker du ska svalka dig med en kall öl. Så känns det bättre.

Detta är betydelsemässigt liktydigt med att säga "Jag ger blanka fan i dina synpunkter", vilket ju inte är särskilt trevligt, men kanske menar Ericson att omskrivningen i termer av kylda maltdrycker gör att hans ideal om "god ton" likväl är uppfyllt. Jag är tveksam till den bedömningen, men valde att vända andra kinden till:

OH: Sagt och gjort. Det gav mycket riktigt viss lindring. Skulle till och med kunna tänka mig att ta en öl (och/eller gå och se Di Gule) med dig vid tillfälle, och försöka förstå vad som driver dig att sprida antivetenskap i klimatfrågan.

Denna inbjudan till samkväm och allsvensk fotboll möttes dock med inemot ett dygns tystnad, varför jag valde att upprepa och förklara:

OH: Jag menar allvar, @Ericson_ubbhult - skall vi inte göra slag i saken? Jag tror både på vikten av att möta människor utanför den egna bubblan, och på värdet av att ses IRL utan att behöva tänka på ev publik.

Nu vaknade Ericson till liv, dock dessvärre med ett negativt besked:

JE: Tyvärr känns du lite för respektlös. Du vet att ett inte obetydligt antal forskare delar min mer skeptiska hållning. Att då kalla den antivetenskap är ovetenskapligt. Du borde veta att vetenskap handlar just om att bryta åsikter mot varandra.

Detta gjorde mig faktiskt en gnutta arg - inte över den avböjda inviten, men över tillmälet "respektlös" - tillräckligt arg för att jag skulle brista ut i följande måhända inte alltför eleganta svada:

OH: Som du vill, @Ericson_ubbhult. Men låt mig kommentera det där med respekt vs respektlöshet. Jag har den allra största respekt för vetenskapen som idé och metod. Sedan barnsben har jag sett vetenskapens fria sanningssökande som bland de högsta värden som finns. Men...

OH: ...fritt sanningssökande är inte detsamma som att varje argument duger. En del argument är helt enkelt strunt. Jag har genom lång utbildning tillägnat mig viss kompetens i att se skillnaden. Och jag kan inte respektera struntargument som kläs i vetenskaplig förklädnad, eller...

OH: ...de (vanligtvis emeriterade) professorskollegor som drar vetenskapen i smutsen genom att torgföra desinformation och charlataneri. Hit hör dessvärre några av dina favoriter, folk som Ingemar Nordin och Lennart Bengtsson. Om jag valde att stå och bocka och artigt säga att...

OH: ...deras argument väger lika tungt som andra forskares, det skulle innebära att jag uppträdde respektlöst mot de vetenskapsideal jag håller så högt. Ja det skulle faktiskt innebära att jag trampade på vetenskapen. Det vägrar jag göra. Av respekt för vetenskapen.

Att Ericson tar sådant intryck av detta att han börjar ta vetenskapen på allvar och ger upp sitt klimatförnekeri är nog för mycket att hoppas på. Men om han läser detta skulle jag vilja be honom följande:

Kan du inte åtminstone försöka undvika de allra mest uttjatade och grundligt vederlagda klimatförnekarargumenten? Det blir så gräsligt långrandigt annars. Min Uppsalainitiativet-kamrat Lars Karlsson har en aktuell bloggpost-trilogi rubricerad Samma gamla visa (första versen, andra versen, tredje versen), och om du tar del av den och avstår från att upprepa de klimatförnekarargument som där vederläggs, så kanske åtmistone lite av monotonin och tjatigheten i ditt klimatförnekeri kan undvikas.

Fotnoter

1) Min första kontakt med honom var då vi båda deltog i ett beklämmande dåligt klimatseminarium i Riksdagshuset den 13 maj 2009. Seminariet var uppenbart riggat för att försöka skapa tvivel kring existensesn av ett klimathot. Ericson var där som medarrangör, medan jag fick nöja mig med rollen som kritisk röst i publiken.

2) Detta föranleddes av att Ericson med stöd i de divergerande ståndpunkter mellan mig och klimatforskaren Lennart Bengtsson som framkommit i en Expressen-artikel några dagar tidigare konstaterat att stor oenighet om klimatfrågan förekommer bland forskare, något han (med det slags logisk kullerbytta som är något av ett Ericsonskt signum) verkar ta som intäkt för att det går an att påstå lite vad som helst om klimatet.

3) Ericson blev arg över en tweet jag skrev när vi kommit in på behovet av källkritisk kompetens, men han missförstod min avsikt: jag menade den inte som ett påhopp utan som en välmenande litteraturhänvisning.

Hårt angripen i Humanisten

Igår fick jag hem det nya numret 1/2019 av Humanisternas medlemstidning Humanisten i brevlådan. Bland mycket annat bjuder det på ett rasande angrepp på mig av en medlem vid namn Ernst Herslow, som är så upprörd över vad jag i det föregående numret 4/2018 skriver om klimatfrågan och hur jag tycker att Humanisterna bör förhålla sig, att han villkorar sitt fortsatta medlemskap med att styrelsen tar avstånd från mina ståndpunkter. Med anledning av det utmärkta svaret till Herslow från styrelseledamoten Patrik Lindenfors förmodar jag att han (Herslow) nu lämnar Humanisterna.

Jag har ingen anledning att tro att Ernst Herslow läser denna blogg, men om någon läsare råkar känna honom undrar jag om ni kan hälsa honom följande.

Herslow är givetvis i sin fulla rätt att ha vilka (miss-)uppfattningar i klimatfrågan han vill, att torgföra dessa, och att gå till storms mot mig. Men jag skulle önska att, om han nu känner ett så trängande behov av att göra det sistnämnda, han höll sig till att angripa ståndpunkter jag faktiskt har och yttranden jag faktiskt gjort, istället för att fabulera och fantisera. Det irriterar mig en smula när han tillskriver mig ordvalet "avfälling"¹ och den gravt felaktiga uppfattningen att "ett så komplext och kaotiskt system [som klimatet], med så många okända faktorer, styrs av en enda komponent, nämligen koldioxid"².

Fotnoter

1) Såpass språkkänsla har jag att jag uppfattar det ordets sektmentalitetskonnotationer, och jag kan inte minnas att jag någonsin skulle ha tagit det i min mun.

2) Atmosfärens koldioxidhalt har stor betydelse för klimatet, men är givetvis inte den enda faktor som påverkar. Se t.ex. min gamla Uppsalainitiativet-bloggpost Koldioxid och procentsiffror för en närmare diskussion.

Aprilnyheter

Man kan tycka att aprilskämtens tid skulle vara förbi, nu när fenomen som alternative facts slagit igenom stort, och uttryck som fake news slungas hämningslöst hit och dit, även från högsta politiska ort. Jag menar dock att satiren fortfarande har en viktig roll att spela, och att just aprilskämtet i vissa fall kan erbjuda en effektiv form åt satiren (trots de svårigheter som Poes lag erbjuder). Den gråmulna aprildag som är idag har jag hittat ett par fina exempel i de delar av Internet där jag brukar husera.

*

Det första exemplet står min Uppsalainitiativskollega Lars Karlsson för. Han har läst en insändare i Upsala Nya Tidning undertecknad av det klimatförnekarnätverk som lagt sig till med den orwellskt klingande benämningen Klimatsans, och liksom jag finner han det ohyggligt tröttsamt hur klimatförnekare ogenerat fortsätter att återanvända sedan länge vederlagda tramsargument. Svaren på dylikt tenderar att bli lika repetitiva, men för att ge en liten gnutta originalitet och nytändning åt sitt svar på insändaren väljer Lars denna gång att ge det aprilskämtets form, och låtsas kapitulera inför klimatförnekarnas fortsätt-tugga-om-samma-gamla-trams-taktik och göra avbön från den linje av försvar för seriös klimatvetenskap som vi hittills drivit på Uppsalainitiativet. Här är en typisk passage från Lars färska inlägg:

Vi har skrivit dumheter om koldioxidens roll som förstärkande faktor vid övergångarna mellan glacialer och interglacialer, dvs kalla och varma perioder under istiden. Men Klimatsans visar hur fel vi har haft:

"Professor Ole Humlum, Oslo, visade att temperaturen generellt stiger innan halten koldioxid ökar. IPCC har förväxlat orsak och verkan."

Vi har försökt komma med krångliga förklaringar om att påverkan kan gå åt båda hållen: uppvärmning får haven att avge koldioxid, koldioxid orsakar uppvärmning. Vi borde ha insett att världen aldrig kan vara så komplicerad. Det måste vara antingen det ena eller det andra, men det kan inte vara båda två. Annars skulle det vara som att mer pengar på ditt bankkonto ger dig mer ränta, och mer ränta ger ännu mer pengar på kontot. Men så funkar det helt enkelt inte. Vi ber om ursäkt för vår pinsamma logiska kullerbytta.

*

Det andra exemplet är en rapport rubricerad On the Impossibility of Supersized Machines, av en lång rad författare inklusive här på bloggen välkända namn som Anders Sandberg och Max Tegmark. Frågan de behandlar är den om huruvida det är möjligt att bygga maskiner som är större än människor. De tar avstamp i de populärkulturella föreställningar, drivna av verk som Frankenstein, Transformers, Godzilla och Terminator, vilka gör gällande inte bara att det är möjligt, utan också att det kan bli mycket farligt. Detta vederläggs effektivt i en lång rad argument vilka tagna ett och ett räcker för att övertyga om att sådana maskiner inte är möjliga, och tillsammans blir deras argumentationskraft överväldigande. Så här skriver författarna i rapportens inledning:

It does not help that in recent years a number of computer scientists, philosophers, and other academics have publicly lent credence to the possibility of supersized machines. There has been no shortage of media coverage of these figures' pronouncements.¹

However, perhaps fortunately, all predictions of a coming age of supersized machines are fundamentally misguided. We present seven distinct arguments, each of which succceds to show that supersized machines are impossible.²

1) In addition, it has become very common for articles on recent trends in computer science to use terms such as "big data" and "massive neural networks" in ways that are likely to be misinterpreted. Reading these articles, even ones that appear in highly reputable newspapers, it is often unclear whether their authors are aware that the use of size language in these contexts is purely metaphorical.

2) It is worth clarifying that there are, of course, systems today that appear to exceed human size in narrow dimensions. Lamp posts are one example. The predictions that we are considering concern some more general notion of largeness.

Den som är någorlunda bekant med hur argumenten brukar låta för ståndpunkten att det inte går att bygga en artificiell intelligens som i termer av allmänintelligens överglänser människan, kommer att känna igen sig i varje stycke och näst intill varje mening i den elegant framställda On the Impossibility of Supersized Machines.

Allmänningens tragedi och Lars Karlssons myrstack

"Sverige anses stå för drygt en promille av världens utsläpp av växthusgaser, i praktiken är siffran väsentligt lägre om man tar hänsyn till våra växande skogar, som alltså absorberar betydande mängder koldioxid. I det perspektivet är det felaktigt att betrakta Sverige som klimatbov." Så skrev Sverigedemokraternas miljöpolitiske talesperson Martin Kinnunen i Dagens Nyheter i förra månanden. Det låter nästan som ett eko av meteorologiprofessor emeritus Lennart Bengtsson, som bl.a. yttrat följande:

Europa står för tillfället för ca 10% av de globala utsläppen och lilla Sverige som alltid vill gå i spetsen står för så där 0.2-0.0% beroende om man tar med nettoupptaget i den svenska vegetationen eller inte. Ibland tror jag att jag befinner mig i en förtrollad skog och inte i verkligheten när jag läser och lyssnar på vad politikerna säger att de vill göra. Det måste väl i himmelens namn finnas mer angelägna uppgifter!

Dessa "Varför just vi?"- och "Sverige är ju ändå så litet"-argument är beklämmande vanliga. Haken är naturligtvis att alla parter kan resonera likadant, varpå ingen tar tag i saken och det går åt helvete. Den vanligaste metaforen för detta slags problematik i situationer som kräver samarbete är allmänningens tragedi, som också blivit till ett viktigt teoretiskt ramverk, föremål för en stor litteratur inom samhällsvetenskaperna. Min gode vän och Uppsalainitiativet-kollega Lars Karlsson föreslår en alternativ metafor i den sommarfabel om myrstacken som han publicerade häromveckan. Så här börjar den:

Det var en gång en myrstack som låg i en skog. Det var en fin och välbyggd stack, och dess drottning var väldigt stolt över den. Så en dag kom en vresig gammal björn förbi och rev större delen av stacken. Med stacken sönderriven var myrorna illa ute: de saknade skydd mot regn, kyla och värme och de föll ofta offer för rovdjur eller sjukdomar.

Drottningen kände att något måste göras. Hon talade med myrorna om att de måste reparera stacken, men varje myra hon talade med svarade ungefär så här:

"Det finns tusen myror i stacken. Det jag kan bidra med är så litet att det inte skulle märkas. Varför ska jag slita och släpa när det ändå inte gör någon märkbar skillnad?"

Och myrorna hade det hemskt och en del av dem dog, och det som fanns kvar av stacken förföll alltmer. Drottningen vädjade till sina myror:

"Så här kan det inte fortsätta. Vi måste göra något, innan vi alla går under."

Men varje myra svarade ungefär så här:

"Det vore hybris att tro att lilla jag kan rädda stacken. De andra är många fler än jag är: de får fixa det."

Det här kunde slutat som en riktig myr-tragedi. Lyckligtvis fanns det...

Läs den spännande fortsättningen här! Och gör det innan ni tar del av nedanstående fotnot, som innehåller spoilers.¹

Fotnot

1) Obs! Spoiler! Trots svårigheten att koordinera ett samarbete lyckas myrorna med det, och lite längre fram i fabeln heter det att "alla myror (med några få undantag, och ni kan gissa vad de myrorna hette)" deltog i arbetet med att bygga upp stacken igen. Jag vill delta i gissningsleken. Först och främst gissar jag att en av de samarbetsvägrande myrorna hette Martin Kinnunen, och att en annan av dem hette Lennart Bengtsson. Sedan fyller jag på med namn som Lars Bern, Patrik Engellau, Nigel Farage, Michael Gove, Donald Trump och Jimmie Åkesson. Men detta är som sagt bara mina gissningar, och det skulle vara intressant att få besked från Lars om huruvida jag är på rätt spår.

Global medeltemperatur: senaste nytt

Samtidigt som klimatförnekarna envetet fortsätter upprepa sitt mantra om att den globala uppvärmningen har upphört (nu senast var det visst den patologiske lögnaren Peter Stilbs,¹ professor emeritus i fysikalisk kemi vid KTH, som i en insändare med rubriken "Klimatet har inte förändrats" i tidningen Land meddelar att "den globala medeltemperaturen legat still de senaste 18 åren") så får vi besked om de senaste siffrorna från NASA: temperaturanomalin i oktober 2015 är den största som registrerats i deras 135-åriga mätserie, och om vi bildar glidande 12-månadersmedelvärden får vi följande kurva:

För den som vill veta mer om dessa tidsserier och om klimatförnekarnas evinnerliga påståenden om "uppvärmningspaus" rekommenderas bloggen Uppsalainitiativet; se t.ex. den här bloggposten, och den här.

Fotnot

1) Stilbs är en av frontfigurerna i det ledande svenska klimatförnekarnätverket Stockholmsinitiativet, och regelbunden skribent på deras blogg som tidigare benämndes The Climate Scam men som numera bär det orwellskt klingande namnet Klimatupplysningen. Han och jag har haft en och annan dust genom åren.

Ahlgren och Walin - den intellektuella gräddan bland svenska klimatförnekare

Hur tänker svenska klimatförnekare? För att se hur den intellektuella gräddan i denna kategori resonerar vill jag idag rekommendera texter av två av den svenska klimatförnekerirörelsens största tänkare och ledargestalter:¹

• Göran Ahlgren är docent i organisk kemi, sekreterare i klimatförnekarnätverket Stockholmsinitiativet och återkommande skribent på deras blogg med det orwellskt klingande namnet Klimatupplysningen. I sin bloggpost Klimathotet är ett faktum för några månader sedan anlägger han ett (vad skall vi kalla det?) "vetenskapsfilosofiskt" perspektiv:
  Klimathotet är ett faktum. Klimathotet är ett vetenskapligt faktum. Ett faktum lika sant som att solen snurrar runt jorden. Detta är kunskap.

  [...]

  Vad är kunskap? Något som en grupp är övertygade om är kunskap är kunskap. Det vi är överens om är vetenskap är vetenskap. Så, tillvaron består av cirkelresonemang! Allt detta, inte minst det senaste, gäller i allra högsta grad klimatvetenskapen.

  [...]

  Klimatvenskapen/växthushypotesen är ett bra exempel på ett sammanbrott för reduktionism som vetenskaplig metod. Återkopplingar är ett meningslöst begrepp som bara får en mening när vi delar upp klimatet i smådelar. Klimatet är. Att diskutera orsak-verkan samband när vi rör oss mellan olika hierarkier av komplexitetsnivåer (egenskaper för atmosfärens komponenter vs dess kollektiva egenskaper) är meningslöst. Jag påstår att fundamentala förhållanden mellan mikro och makro är ett oöverstigligt hinder. Det är dags för demontering!

  Och vad bygger vi upp i stället? En ångmaskin. Termodynamiken beskriver samband mellan värmetransport och arbete för ett system som helhet. Vilka svar kan man hoppas på att en sådan ansats ger? Man kan utgå ifrån att svaren kommer att ligga på samma nivå som ansatsen: modeller för atmosfärens temperaturprofil, den hydrologiska cykeln, konvektion, havsströmmar, värmetransport mellan ekvatorn och polerna etc. Samband mellan komplexitetsnivåer som komponentegenskaper och temperaturprofil? Knappast. Man måste acceptera att mellan mikro och makro ligger ett skikt av ovetbarhet. Ett skikt som är vetenskapligt ogenomträngligt. En epistemologisk gräns.

• Gösta Walin är professor emeritus i oceanografi vid Göteborgs universitet, och kommer på så vis närmare än de flesta att kunna kalla sig riktig klimatforskare. I klimatdebatten är han kanske mest känd för sin servettfysik. Nyligen skrev han på bloggen Det goda samhället ett inlägg rubricerat En välsingnelse för mänskligheten - en lovsång till den atmosfäriska koldioxidhaltsökningen:
  Från departement till förskola, från höger till vänster, från svenskt näringsliv till Greenpeace, från FN till kommunala miljörådgivare, från Australien till Kanada, samma budskap: Koldioxid är planetens förbannelse, något måste göras.

  Detta kallas konsensus och är mycket farligt, som masshysteri ungefär.

  [...]

  Så vad är då koldioxid? Koldioxid är livets gas. Växtligheten förbrukar koldioxid i frenetisk takt. Koldioxiden omvandlas därvid till syrgas och organiskt material dvs kol bundet i diverse organiska föreningar som återfinns i allt levande material men även i diverse dött material såsom ved eller fossila bränslen.

  [...]

  Det har visats i mängder av undersökningar att växtligheten gynnas av mer koldioxid. Det växer mer och snabbare. Lika viktigt är att växterna klarar sig med mindre vatten. Avsevärt större skördar och krympande ökenområden kan förväntas när koldioxidhalten stiger i atmosfären. Detta är ett dokumenterat faktum. Mer koldioxid är i sanning en välsignelse för mänskligheten.

  Hur påverkas då klimatet av koldioxid? Troligen obetydligt. Man kan tänka sig koldioxiden som ett florstunt täcke som dels ger en smula extra isolering, dels bidrar till att utjämna temperaturen över jorden.

  Lite varmare kan det bli, men detta kommer knappast att märkas över nya köld- och värmeperioder som ingen kan förklara. Vi bör också betänka att lite varmare klimat är fördelaktigt. Den så kallade lilla istiden (ungefär 1500-1850) var periodvis förfärlig med missväxt, massdöd i pest, häxprocesser med mera elände.

  [...]

  Sätt stopp för den livsfientliga propagandan, ni som har makt att påverka. Försök se det positiva med mer koldioxid och lugna ner er. Fossila bränslen och mer koldioxid är en välsignelse för mänskligheten.

Ställd inför dessa stycken kanske någon nu undrar om jag menar allvar med att Ahlgren och Walin verkligen tillhör eliten bland svenska klimatförnekare. Men det gör jag. Bättre än så här blir det dessvärre inte.

En stor skillnad mellan å ena sidan klimatförnekarna, och å andra sidan oss som tar det faktiska klimatvetenskapliga kunskapsläget på större allvar² och som därför ibland benämns alarmister, är denna: medan klimatförnekarna inte ålägger sig själva några intellektuella redlighetskrav och därför känner sig fria att anföra vilka argument de vill, oavsett om dessa är välgrundade eller inte, så tillåter vi på den andra sidan oss inte lika stort utrymme. Detta att vi begär av oss själva att vi skall ha fog för vad vi säger kan till slut kännas lite grand som en tvångströja, och då kan det någon enstaka gång vara befriande att i satirens form tillåta sig att på klimatförnekares vis fabulera lite friare.

• Uppsalainitiativets Emma Jonson provade nyligen det satiriska greppet, inspirerad av de ovan nämnda texterna av Ahlgren och Walin, och resultatet blev en underhållande drapa rubricerad Ett meningslöst svammel, varur jag saxar följande:
  Från Sahlgrenska till Karolinska, från läkarkåren till Inspektionen för vård och omsorg, från vänster till höger. Överallt samma budskap: cancer måste behandlas med cellgifter, strålning och kirurgi. Detta kallas konsensus och är mycket farligt. Vad händer med de stackare som vill bota sina cancerpatienter med kollodialt silver, raw food-dieter eller kalla vinterbad?

  [...]

  Hur kan vi förresten utgå från att cancer är skadligt över huvud taget? Jag har själv googlat på det, och cancer är inget annat än en tillväxt av celler. Men faktum är att celler är kroppens beståndsdelar. Celler är i sanning en välsignelse för mänskligheten. De innehåller allt från mitokondrier till ribosomer. Varför utgår vi då från att en smula celltillväxt så småningom försätter individen i ett tillstånd av somatisk termodynamisk jämvikt med sin omgivning, det vi i folkmun kallar "att vara död"? Detta är faktiskt något som vetenskapen misslyckats med att bevisa. Man måste acceptera att mellan mikro och makro ligger ett skikt av ovetbarhet, ogenomträngligt för vetenskapen. En epistemologisk gräns.

  Läs Emma Jonsons satiriska alster i dess helhet här!

Fotnoter

1) Jag uppmanar läsarna att här fokusera på vad herrarna Ahlgren och Walin faktiskt säger, snarare än att med stöd av bilderna ovan förfalla till billiga lustigheter om att de är lika som bär, och att deras klimatförnekarkamrater Ingemar Nordin och Peter Stilbs tycks ingå i samma klon.

2) Att klimatförnekare vanligtvis mer eller mindre skiter i det vetenskapliga kunskapsläget är välkänt för alla som följer debatten med dem, samt sant nästan per definition, men det är sällan de själva erkänner detta förhållande så oförblommerat som Walin gör i kommentarsfältet till hans ovan citerade bloggpost:

Jag baserar inte mina slustsatser på den enorma mängd vetsnskaplig information som har producerats om klimatfrågan. [...] Klokskap fungerar på ett helt annat sätt. Hur är lite svårt att reda ut, dessvärre. Man fär försöka tänka lite på egen hand, hur nu det går till.

Filmtajm!

Nu, kära läsare, är det filmtajm! Två aktuella YouTube-filmer som jag omöjligt kan unanhålla er har kommit till min kännedom (båda för övrigt genom vännen Patrik Lindenfors försorg).

Den första av dem har vi redan presenterat på Uppsalainitiativet, men jag gör det här också eftersom den så väl illustrerar ett återkommande tema här på bloggen: den eskalerande galenskapen inom det amerikanska Republikanska partiet. Känsliga personer varnas: det här är enbart för den som står ut med att se republikanska kongressledamöter ägna sig åt rena rama Stockholmsinitiativs-pajaserierna.

Den andra filmen är något så ovanligt som en rap om Singulariteten. De läsare som är insatta i ämnet kommer att känna igen många referenser och glädjas åt musik- och videomakarnas humoristiska fyndigheter. De som är mindre insatta kommer i bästa fall att få sin nyfikenhet frestad och en impuls att lära sig mer. Låt mig då för säkerhets skull framhålla att videon i sig inte är att betrakta som någon pålitlig kunskapskälla, liksom inte heller Ray Kurzweils missionerande utgör den bästa och mest vederhäftiga vägen in i ämnet. Helst av allt rekommenderar jag Nick Bostroms bok Superintelligence, men för den som inte orkar med en hel bok lyfter jag gärna fram Eliezer Yudkowskys lite kortare text, David Chalmers ännu lite kortare text, eller (för den som verkligen har bråttom) Max Tegmarks pyttekorta text om samma ämne.

Kort återbesök i Absurdistan

I ett av årets första blogginlägg, rubricerat Välkommen till Björnbomland/Abusurdistan, presenterade jag en av Sveriges envetnaste klimatförnekare, Pehr Björnbom, som jag beskrev som

pensionerad professor i kemiteknik från KTH, tillika [...] medlem i klimatförnekarnätverket Stockholmsinitiativet och skribent på deras blogg som tidigare hette The Climate Scam men som för en tid sedan bytte namn till det orwellskt klingande Klimatupplysningen.

Som ett av två specifika kännetecken på hans debattstil nämnde jag

hans ständiga hojtande om ad hominem så snart han får mothugg i en debatt[,] samtidigt som han aldrig ser det som det minsta problematiskt då han själv eller någon av hans meningsfränder tar till samma debattgrepp.

Jag har nu blivit uppmärksammad på ett så flagrant exempel på den här indikerade asymmetrin i hans syn på ad hominem att jag inte kan låta bli att blogga om det. Som kontext behöver jag ge två stycken bakgrundsupplysningar.

För det första har vi den serie händelser i förra månaden som måhända (men med viss risk för att överdramatisera och bidra till språklig inflation) kan ges samlingsnamnet Bengtsson-gate. Det började med att den svenske meteorologen och klimatforskaren Lennart Bengtsson anslöt sig till den brittiska klimatförnekarorganisationen Global Warming Policy Foundation, och det fortsatte med att han snart därpå (men efter hård kritik från en rad forskarkollegor, inklusive yours truly) lämnade samma organisation orerandes om bokbränning och McCarthy. Händelseförloppet kröntes sedan av hur han, efter att ha fått en artikel refuserad av vetenskaplig tidskrift, sprang till den brittiska dagstidningen The Times med ogrundade påståenden om att refuseringen skulle ha haft något slags politisk grund. Här på bloggen har jag skrivit om saken i mina bloggposter Om Lennart Bengtssons beklämmande färd ner i klimatförnekarträsket och Bengtsson fortsatt i rampljuset. Även på den klimatvetenskapsinriktade folkbildningsbloggen Uppsalainitiativet har vi bevakat affären, vilket väckte en del internationell uppmärksamhet. Det senare fick oss att publicera en rad bloggposter på engelska: först en engelsk översättning av det genmäle vi beviljade Bengtsson, och därefter kommentarer till detta och till en del av Bengtssons övriga klimatretorik, av mig och av UI-kollegan Magnus Westerstrand.

För det andra har vi den ociviliserade debattnivå som är förhärskande på den s.k. Klimatupplysningen (och som dröjt sig kvar sedan The Climate Scam-tiden). Det är inte bara anonyma kommentatorer som sänker nivån under vad som rimligen kan anses vara ett godtagbart debattklimat, utan även personer som Ingemar Nordin och Peter Stilbs, som båda är frontfigurer i Stockholmsinitiativet och som båda pinsamt nog (för oss professorskollegor) kommit i besittning av professorstitlar. Som en reaktion på en nyhetsartikel där den schweiziske klimatforskaren Thomas Stocker, som har en ledande roll inom IPCC, framhöll den "concerted campaign [från klimatförnekare] to isolate individual scientists and destroy them" (säkert med hänsyftning på den ohyggliga förföljelse som i första hand klimatforskarna Michael Mann och Phil Jones utsatts för) hävde Nordin ur sig följande kommentar:

Ingemar Nordin, 29 maj 2014 kl 17:04: Karln är uppenbarligen galen och lider svårt av paranoia, liksom übermobbaren Michael Mann.

Här handlar det från Nordins sida inte bara om att (sin vana trogen) stämpla meningsmotståndare som sinnessjuka, utan också om att (i samma orwellska anda som ligger bakom namnändringen från The Climate Scam till Klimatupplysningen) utnämna mobboffret till mobbare. Den som följer den fortsatta diskussionen skall finna att Nordin inte backar från sitt påstående om paranoia, utan upprepar det och försvarar det.

Med detta som bakgrund kommer vi nu till det Björnbom-yttrande som är själva ämnet för denna bloggpost. Björnbom, som deltog i den diskussion varur ovanstående Nordin-yttrande är hämtat, fick ett högst berättigat påpekande från en av ytterst få personer som på den s.k. Klimatupplysningen regelbundet rycker ut till vetenskapens försvar:

Thomas P, 30 maj 2014 kl 07:25: Du som i vissa sammanhang är så mycket för att kritisera ad hominems låter Ingemars sanslösa påhopp på Stocker passera obemärkt. Du är lika mycket hycklare som vanligt.

På detta svarar Björnbom följande:

Pehr Björnbom, 30 maj 2014 kl 11:46: Ingemars påhopp på Stocker jämfört med Olle Häggströms och andras påhopp på Lennart på inhägnaden (dvs. en systematiskt genomförd kampanj på engelska) är väl som att sila mygg och svälja kameler. Du har väl inte sagt ett ord om inhägnadens påhopp så vem är den störste hycklaren, du eller jag?

Ordet "inhägnaden" här är ett på den s.k. Klimatupplysningen etablerat öknamn på Uppsalainitiativet. Det handlar alltså om de UI-bloggposter på engelska jag länkar till ovan, och eftersom publicerandet, med Bengtssons egen tillåtelse, av dennes egen text omöjligt kan räknas som ett "påhopp" på honom, så återstår alltså bara de båda texterna av mig och av Magnus Westerstrand. Dessa båda bloggposter, vilka dels återger ståndpunkter som Bengtsson själv framfört, dels bemöter dessa, anser alltså Björnbom vara värre ad hominem än Nordins anklagelser om sinnessjukdom. Här kan man inte annat än instämma i Thomas P:s påpekande om att Björnbom ägnar sig åt hyckleri.

Bengtsson fortsatt i rampljuset

Det är mycket Lennart Bengtsson nu. Och oh the irony: knappast någon har väl de senaste veckorna i ord talat sig så varm som Bengtsson för vikten av att undvika politisering av klimatvetenskapen, och knappast någon har gjort så mycket i handling som han för att åstadkomma just sådan politisering.

Det har gått snabbt, från hans anslutning för några veckor sedan till den brittiska klimatförnekarorganisationen Global Warming Policy Foundations akademiska råd (som jag rapporterat om här på bloggen), till hans uppmärksammade avgång från samma församling i onsdags (som jag skrev om på Uppsalainitiativet). Och nu i fredags dök han plötlsigt upp, i ett annat ärende, på brittiska The Times förstasida:

Även Daily Mail och The Telegraph rapporterar om samma händelse. Vad det handlar om är att Bengtsson fått en artikel refuserad av en vetenskplig tidskrift. Med stöd i en lösryckt mening ur refereerapporten menar Bengtsson att han och hans medförfattare blivit utsatta för fulspel, och att refuseringen handlar om att de kommit fram till obekväma resultat. Sedan tidskriften (Environmental Research Letters) valt att offentliggöra refereerapporten står emellertid klart att Bengtssons anklagelser är grundlösa. Vidare har Bengtsson hunnit dementera de mest svepande generaliseringarna i nyhetsrapporteringen.

Anders Martinsson sammanfattar det hela ypperligt på Uppsalainitiativet.¹ Här vill jag bara göra följande reflektion.

Att forskare får sina manuskript refuserade av tidskrifter är vardagsmat. Att de då surnar till och finner det redaktionella beslutet felaktigt är snarare regel än undantag. Det vanligaste är att de då antingen vänder sig till tidskriften med överklagan mot beslutet, eller att de bedömer en sådan åtgärd som fruktlös och istället vänder sig till annan tidskrift i hopp om positivare behandling. Att istället springa till dagspressen och där göra sig till martyr kan jag inte påminna mig att jag tidigare sett exempel på. Jag säger som den här jättesöta kattungen:

Fotnot

1) En annan av mina UI-kamrater, Lars Karlsson, har följt affären noga, och levererat flera träffsäkra kommentarer. Som den här:

Lennart, du bör vara mer försiktig i framtiden så du inte återigen gör dig till ett verktyg för de som vill politisera vetenskapen. Miljontals människor har nu serverats en falsk bild av varför din artikel avslogs. Jag vet inte hur mycket det berodde på journalisterna och hur mycket det berodde på dig, men du bär ett ansvar för att det blev som det blev.

Och den här:

En sak jag undrar över är att Bengtsson inte verkar vidare upprörd över det här. Jag menar, när han citeras korrekt i ett blogginlägg som läses av något tusental människor så går han alldeles i taket. Men när hans uppfattningar förvrängs i tidningar som går ut till många miljoner människor så verkar han vara tyst (förutom uttalandet i SMC).

(Länkar tillfogade av mig.)

Om Lennart Bengtssons beklämmande färd ner i klimatförnekarträsket

Meteorologen och KVA-ledamoten Lennart Bengtsson, född 1935, är en av Sveriges mest meriterade klimatforskare.¹ En diger vetenskaplig meritförteckning är dock ingen garanti för ett gott omdöme, och Bengtsson har på senare år gjort sig känd genom en räcka uppseendeväckande påståenden ämnade att bagatellisera klimathotet. Han har alltmer kommit att närma sig klimatförnekarlägret, vilket har varit en dyster resa att skåda, och i förra veckan tog han ett steg som knappast kan uppfattas som annat än att han officiellt kommer ut som klimatförnekare,² genom att låta ansluta sig till den brittiska klimatförnekarorganisationen Global Warming Policy Foundations³ (GWPF) så kallade Academic Advisory Council, där han har sällskap av ökända klimatförnekare som exempelvis Ian Plimer, Richard Lindzen, Bob Carter och Freeman Dyson.

Första gången jag kom i kontakt med Lennart Bengtsson var på ett klimatseminarium i Rosenbad 2009, då vi båda var anlitade för att diskutera en klimatrapport av Markku Rummukainen och Erland Källén. Jag skall villigt erkänna att jag den gången blev ganska imponerad av hans auktoritet och hans person, och föga anade jag hans klimatförnekarböjelser. Av vad jag senare sett av hans debattinsatser har intrycket dragit något åt Dr-Jekyll-och-Mr-Hyde-hållet. Han har understundom (t.ex. i de gästinlägg han bidragit med på Uppsalainitiativet) riktat mycket skarp kritik mot de klimatförnekarfloskler som sprids från Stockholmsinitiativet och kretsen därikring, samtidigt som han i andra stunder sett sig föranledd att själv ventilera sådana floskler (en debattartikel i UNT 2009 med rubriken Växthursgasers inverkan är ringa är ett tidigt exempel).

Jag vet inte om vi i Uppsalainitiativet hade kunnat hejda Bengtssons glidning över mot klimatförnekarlägret genom att vårda vår relation till honom ännu lite bättre,⁴ men han började i alla fall så småningom att kommentera allt flitigare på Stockholmsinitiativets blogg, som tidigare hette The Climate Scam men som numera bär det orwellskt klingande namnet Klimatupplysningen. Det är uppenbart att han trivs bra med den råa antiintellektuella ton med dragning åt näthat som där är förhärskande, och han har smidigt rättat in sig i den diskurs som där råder. Ett typiskt exempel är följande kommentar som han gav ifrån sig den 23 januari i år:

Det är ju synd att DDR försvunnit annars skulle man ha kunnat erbjuda enkelbiljetter dit för dessa vurmande socialister. Nu finns det ju tyvärr inte många renläriga länder kvar snart och jag tror väl ändå inte våra romantiska grönkommunister vill ha en enkelbiljett till Nordkorea. Men om intresse föreligger bidrar jag gärna till resan så länge det rör sig om en utresebiljett. Kanske man kunde ordna med en gallupstudie då det inte kan uteslutas att jag underskattat utresebehovet.⁵

Den sortens groteskerier blandar han glatt med inlägg som framstår som i stort sett helt förnuftiga, som förra årets stor uppslagna artikel på DN Debatt, även om det också där kan skönjas en något tendentiös överbetoning av resultat som pekar på en något lägre klimatkänslighet, på bekostnad av forskningsresultat i motsatt riktning.

En stående inslag i Lennart Bengtssons retorik är hans klagomål på klimatfrågans politisering, som i en DN-intervju med honom 2013. Denna ståndpunkt, i kombination med hans agerande i övrigt, blir snudd på obegriplig om man inte inser att Bengtsson med klimatfrågans politisering endast avser politisering i annan riktning än den han själv önskar. Ett tydligt exempel på hur obekymrat han själv blandar klimatpolitik och klimatvetenskap är följande meningsutbyte honom och mig emellan från ett klimatmöte på KVA i maj 2012; jag citerar ur den redogörelse jag meddelade några vänner senare samma dag:

Idag var han [Bengtsson] ordförande på en diskussionssession där han (trots det mycket kvalificerade sällskapet) uppfattade sin ordförandefunktion som att han själv måste se till att prata minst halva tiden och förklara hur det ligger till. När han haft en utläggning om att feedbacks fungerar på väldigt olika tidsskalor, och att vi måste vara praktiska och fokusera på de tidsskalor som är relevanta för våra politiska beslut, nämligen "a couple of decades" - då begärde jag ordet och frågade "You said, Lennart, that the practically relevant time scale for climate politics is a couple of decades. Do you REALLY mean that??? Do you really mean that whatever happens after 2050 is unimportant?". Han svarade att han beklagade sin otydlighet, och att han förvisso skulle finna det allvarligt om det visade sig att vi riskerar gå mot klimatkatastrof 2100, men om så var fallet så har vi ju gott om tid att åtgärda saken och det är alltså inget som har någon betydelse för vilka beslut vi fattar idag.

Ja, så sa han faktiskt. Jag blev helt stum. I tystnaden som uppstod sa han "Don't you agree with me? ... I can tell that you do not agree...".

Det står alltmer klart för mig att Lennart Bengtsson under de senaste åren har bringat stor oreda och stor skada åt svenska klimatdebatt. I KVA är han utan tvivel en huvudorsak till att 2009 års akademiuttalande om klimatförändringar blev så svagt och urvattnat som det blev. Han verkar också vara en drivande kraft inom KVA:s vindkraftsfientliga energiutskott. Sitt inflytande har han fått utrymme för i kraft av sin stora vetenskapliga prestige, men jag hoppas att han nu, efter det flagranta ställningstagande han gjort i och med anslutningen till klimatförnekarorganisationen GWPF, kommer att behandlas med något större skepsis såväl inom KVA som av massmedia.⁶

Fotnoter

1) Jag parallellpublicerar denna bloggpost här och på Uppsalainitiativet.

2) Se den här bloggposten för en förklaring till varför jag använder ordet klimatförnekare och inte klimatskeptiker eller någon annan eufemism.

3) Den som till äventyrs ifrågasätter om GWPF förtjänar beteckningen "klimatförnekarorganisation" uppmanas botanisera på deras hemsida, där man snabbt hittar en räcka typiska klimatförnekarprodukter, som denna och denna. Se vidare The Guardian för den senaste kontroversen kring GWPF.

4) Jag kunde t.ex. ha valt att avstå från den lite upphettade ebrevsutväxling jag hade med Bengtsson kort efter att han i januari 2013 hävt ur sig ett snuskigt personangrepp på min gode vän och Chalmerskollega Christian Azar.

5) Jag vill egentligen inte ägna mer utrymme åt en källa som den s.k. Klimatupplysningen, men kan inte låta bli att återge ännu ett Bengtsson-citat därifrån, som visar att han inte drar sig för att använda den inte helt välbetänkta "Sverige är ju ändå så litet"-argumentationen:

Europa står för tillfället för ca 10% av de globala utsläppen och lilla Sverige som alltid vill gå i spetsen står för så där 0.2-0.0% beroende om man tar med nettoupptaget i den svenska vegetationen eller inte. Ibland tror jag att jag befinner mig i en förtrollad skog och inte i verkligheten när jag läser och lyssnar på vad politikerna säger att de vill göra. Det måste väl i himmelens namn finnas mer angelägna uppgifter som t ex att skaffa meningsfulla jobb åt unga människor samt att integrera alla invandrare i det svenska samhället! Detta, inte minst, är en jätteutmaning.

(Om vi, bara för skojs skull, låtsas att vi köper "Sverige är ju ändå så litet"-konceptet, så är det inte svårt att se att Bengtssons motförslag faller på hans eget grepp: Varför i hela himmelens namn vill han satsa resurser på en sådan idiotisk struntsak som att "skaffa meningsfulla jobb åt unga människor samt att integrera alla invandrare i det svenska samhället"? Sverige har ju, mellan tummen och pekfingret, blott en promille av jordens befolkning, och de specifika grupper i Bengtsson nämner är ju ännu mindre. Så även om vi gjorde en jättesatsning på arbetsmarknadsintegrering av de grupper han nämner, så kommer det ju inte rimligtvis att rubba den globala arbetslösheten med mer än (högt räknat) 0,01 procentenheter. Fullkomligt försumbart och bortkastade pengar!)

6) Låt mig för tydlighets skull betona att jag med dessa ord inte uppmanar till någon bannlysning av honom eller hans åsikter, eller föreslår att hans skriverier bränns på bål. Vad jag uppmanar till är blott en något högre grad av kritiskt tänkande (och motsvarande lägre grad av naivitet) i bemötandet av honom, nu när vi fått så tydliga besked om vad för slags agendor som driver honom.

Att det är så jag menar är säkert självklart för de flesta av denna bloggs läsare, men kanske inte för Bengtsson själv, som har lätt för att se spöken i form av inskränkningar av den egna yttrandefriheten. Se t.ex. vad han skrev om det så sent som igår (och nu blir det dessvärre ännu ett citat från den s.k. Klimatupplysningen):

Nästa steg blir väl att bannlysa det felaktiga tänkandet eller bannlysa eller rent av bränna olämpliga böcker som den framstående belgiske energiexperten Samuele Furfaris nyutkomna bok: ”Vive les énergies fossiles!” med undertiteln ”La contre-révolution énergétique” Det enda hoppfulla är väl att dessa untertecknare eller snarare deras klimatstridande studenter inte normalt läser böcker på franska. I slutstadiet får vi räkna med att även diverse olämpliga personer blir bannlysta i denna nysvenska omvända upplysningstid.

[...]

En hel del av vad som åstadkommits i vetenskapsakademins energigrupp riskerar nu också att bli bannlyst.

Som enskild individ måste man nu också överväga risken att bli bannlyst eller i bästa fall att ens kritiska tänkande blir bannlyst. Att jag läst tillräckligt om 1930-talets intellektuella atmosfär i Europa är tillräckligt för att ge mig verkliga obehagskänslor.

Uppdatering 14 maj 2014: Lennart Bengtsson meddelar nu att han lämnar GWPF.

Välkommen till Björnbomland/Absurdistan

De ledande namnen inom svenskt klimatförnekeri förenas av dels en ovilja att ta det klimatvetenskapliga kunskapsläget på allvar, dels en lättsinnig syn på vad för slags argumentation de kan tillåta sig. Samtidigt har de givetvis en del individuella särdrag. Lars Bern, t.ex., känns igen på sina rabiat fradgatuggande inlägg om den stora klimatkonspiration som syftar till att åstadkomma en världsdiktatur, medan Peter Stilbs kännetecknas av sina osammanhängande svador, sin repetitivitet, och sin faiblesse för primitiv sexistisk humor. Även Ingemar Nordin och Claes Johnson (vilka jag här ägnat varsitt blogginlägg) har sina specifika egenheter.

I dagens bloggpost tänkte jag fokusera på ännu en av dessa grånade äldre herrar som gjort klimatförnekeri till en livsuppgift, nämligen Pehr Björnbom, pensionerad professor i kemiteknik från KTH, tillika (och precis som Stilbs och Nordin) medlem i klimatförnekarnätverket Stockholmsinitiativet och skribent på deras blogg som tidigare hette The Climate Scam men som för en tid sedan bytte namn till det orwellskt klingande Klimatupplysningen. Björnboms främsta kännetecken i klimatdebatten är

(a) hans ständiga hojtande om ad hominem så snart han får mothugg i en debatt (samtidigt som han aldrig ser det som det minsta problematiskt då han själv eller någon av hans meningsfränder tar till samma debattgrepp), och

(b) hans aldrig sinande tålamod när det gäller att försvara snart sagt vilka utsagor som helst så länge dessa kommer från det egna lägret eller pekar på att klimathotet är överdrivet (jag får närmast intrycket att Björnbom gjort det till en sport att kunna försvara vilken utsaga som helst, hur orimlig den än må vara).¹

Denna min bloggpost kan ses som ett enda stort ad hominem, riktat mot Pehr Björnbom. Till skillnad från Björnbom är jag inte beredd att kategoriskt döma ut ad hominem som ett i alla lägen olämpligt och förkastligt debattgrepp.² Om det i någon viktig debatt visar sig finnas en medverkande som systematiskt vanställer kunskapsläget och rycker sönder diskussionen med allt ifrån strunt till rena felaktigheter, då kan det finnas anledning att påtala den saken så att den som söker lära sig något kan undvika just den skribenten, till förmån för andra mer pålitliga källor. Det är där vi enligt min mening befinner oss i fallet Björnbom, och min bloggpost kan alltså ses som ett slags varning till allmänheten.

Alltsedan Björnbom började dyka upp i Uppsalainitiativets kommentarsfält någon gång 2009 eller så har jag då och då sett mig nödsakad att läsa vad han skrivit, och jag kan inte påminna mig att detta någon endaste gång lett till att jag lärt mig något nytt och intressant, medan det däremot skett desto oftare att jag i hans olika inlägg träffat på ren och skär desinformation. Mitt råd till läsekretsen blir därför följande: Nästa gång ni råkar på något påstående av Pehr Björnbom som synes kullkasta etablerad klimatvetenskap eller på annat sätt pockar på er uppmärksamhet, strunta i saken och gå iväg och gör något mer produktivt, som t.ex. att putsa naglarna, se något gammalt avsnitt av Falcon Crest eller läsa 2004 års IKEA-katalog. (Jag lovade mig själv på sistlidna nyårsnatt att följa detta råd, men erfarenheten tyder på att jag dessvärre är så lättprovocerad att det inte alls är säkert att jag kommer att leva upp till löftet.)

I det följande skall jag ge två relativt färska exempel på hur Björnbom argumenterar och vilka absurditeter han därvid tillgriper. I inget av fallen är själva sakfrågan av särskilt avgörande intresse, utan det viktiga i sammanhanget är att notera Björnboms oredliga argumentationsteknik.

1. IPCC och de 0,3 graderna

I den DN-debatt i förra månaden som jag kort rekapitulerar i min bloggpost den 14 december känner sig Björnboms klimatförnekarkollegor Svenolof Karlsson, Jacob Nordangård och Marian Radetzki (KNR) anklagade för ohederlig retorik och meddelar därför i sin slutreplik att

den som läser vår bok [skall] se att vi enbart refererar elementära fakta, sätter in dem i ett historiskt perspektiv och försöker se proportionerna.

Som sitt enda exempel på hur de i boken "refererar elementära fakta" meddelar de genast följande.

Till exempel konstaterar vi att IPCC bedömer det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius.

Problemet med detta enda exempel är emellertid att det är fel. Det finns inget stöd i IPCC:s rapporter för att de skulle "bedöm[a] det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius". Härav den lite bryska titeln Karlsson, Nordangård och Radetzki ljuger ogenerat till min bloggpost. Hur KNR kom fram till de 0,3 graderna (eller om siffran möjligen var gripen rakt ur luften) visste jag inte, men i bloggposten erbjöd jag följande spekulation:

För den som är lite van vid hur klimatförnekare brukar läsa sina källor är det emellertid inte svårt att förstå hur de tänkt. På sidan 25-26 i IPCC-rapportens Technical summary finns ett stycke som innehåller följande meningar:
It is extremely likely that human activities caused more than half of the observed increase in global average surface temperature from 1951 to 2010. [...] Together these assessed contributions are consistent with the observed warming of approximately 0.6°C over this period.
Om man tar hälften av 0,6°C får man den av Karlsson et al angivna siffran 0,3°C, så om vi därtill (felaktigt) antar att den antropogena uppvärmningen fram till 1951 är försumbar i sammanhanget, och dessutom (åter felaktigt) översätter engelskans "more than" till svenskans "ungefär", så landar vi i Karlssons et al påstående om IPCC:s bedömning.

Jag visade också hur IPCC i samma stycke i samma Technical summary uppgav den del av uppvärmningen under samma tidsperiod (1951-2010) som orsakats av naturliga faktorer till "likely [...] between –0.1°C and 0.1°C", och om man subtraherar detta från periodens observerade uppvärmning om 0,6°C får man (som jag säger i min bloggpost) att "IPCC uppskattar att det mänskliga bidraget till periodens uppvärmning troligen ligger mellan 0,5°C och 0,7°C". IPCC har till och med ett formaliserat bruk av ord som "likely", med vilket de menar en sannolikhet om minst 66% (uttrycket "extremely likely" som också citeras ovan betyder minst 95%). Och då IPCC uppskattar att sannolikheten att den antropogena uppvärmningen i perioden ifråga ligger mellan 0,5°C och 0,7°C är minst 66%, då kan ingen hederlig debattör i världen få det till att de (med KNR:s ord) "bedömer det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius". KNR har alltså farit med osanning. Case closed!

Case closed? Nej, inte för Björnbom. I en kommentar på den s.k. Klimatupplysningen skriver han att

Häggströms försök att avfärda tolkningen att 0,3 C av uppvärmningen är antropogen verkar vara dåligt genomtänkt. IPCCs sätt att uttrycka dessa saker ger så pass stort rum för olika tolkningar (vilket beror på att osäkerheterna är stora) att skilda sådana kan vara lika berättigade.

Häggströms tolkning är inte bättre än den som Karlsson, Nordangård och Radetzki gör, snarare sämre.

Det Björnbom skriver här är helt enkelt inte sant. Det faktum att IPCC medger stora osäkerheter kan inte tas som intäkt för att man skulle få tolka deras skriverier hur man vill. Den avgörande skillnaden mellan mitt påstående att "IPCC uppskattar att det mänskliga bidraget till periodens uppvärmning troligen ligger mellan 0,5°C och 0,7°C" och KNR:s påstående att "IPCC bedömer det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius" är att mitt påstående har stöd i IPCC-rapporten, medan KNR:s påstående saknar stöd i (och till och med motsägs av) IPCC-rapporten.

Sedan detta Björnboms första KNR-försvar visat sig, i diskussioner bl.a. på Uppsalainitiativet, ohållbart, övergick han snabbt till sitt andra KNR-försvar, åter i en kommentar på den s.k. Klimatupplysningen, där han anklagar mig för att ha begått en "blunder" genom att ha förväxlat IPCC:s begrepp "likely" och "extremely likely", och hävdar att min kritik mot KNR:s påstående därför är ogiltig. Det här är åter rena dumheterna. Ingenting av vad jag sagt ovan ändras av att IPCC försett sin bedömning att "human activities caused more than half of the observed increase in global average surface temperature from 1951 to 2010" med sannolikhetsbedömningen "extremely likely". Givetvis får man ett annat och större trolighetsintervall om man ändrar trolighetsgraden från "likely" (minst 66%) till "extremely likely" (minst 95%), men om man tar det större intervallet och utnämner dess nedre ändpunkt till IPCC:s uppskattning, då gör man sig lik förbannat skyldig till desinformation.

Därefter skyndade sig Björnbom vidare till sitt tredje KNR-försvar, denna gång ägnat en hel bloggpost på den s.k. Klimatupplysningen, där han vänder sig både mot mig och mot min UI-kollega Lars Karlsson som skrivit en egen bloggpost om KNR:s 0,3 grader, med väsentligen samma slutsatser som mina. Här ägnar sig Björnbom åt en vilseledande och uppåt väggarna felaktig räkneexcercis med konfidensintervall för olika bidrag till den aktuella periodens uppvärmning - felaktig bland annat därför att han behandlar de olika bidragen som oberoende stokastiska variabler, vilket de givetvis inte är då de måste summera sig till den observerade totala uppvärmningen. Björnbom skriver att han "gjort beräkningarna mest som en tankeställare för att stimulera diskussion", men hans verkliga avsikt kan knappast förstås som annat än ännu ett patetiskt försök att blanda bort korten. Hans invecklade men meningslösa kalkyl gör hans förklenande³ ordval "sofistikerad" i påpekandet att KNR "inte [har] gjort någon sofistikerad analys som Häggström och Karlsson" extra löjligt, ty vad är det som är så "sofistikerat" med min respektive Lars Karlssons "analys" av IPCC-texten?⁴ Mitt konstaterande att "IPCC uppskattar att det mänskliga bidraget till periodens uppvärmning troligen ligger mellan 0,5°C och 0,7°C" bygger på "analysen" att från den observerade totala uppvärmningen subtrahera IPCC:s skattning av det naturliga bidraget - knappast en uträkning som förtjänar ordvalet "sofistikerat". Lars Karlssons motsvarande uppgift är än mindre "sofistikerad" och kan knappast ens kallas "analys" - han har helt enkelt läst av IPCC:s uppskattning i deras stapeldiagram om saken. Man får faktiskt intrycket att frasen "sofistikerad analys" i Björnboms ordbok står för "vad som helst utom rent hittepå".⁵

Pehr Björnbom är inte dum i huvudet, och jag kan inte tänka mig annat än att han har helt klart för sig vad han sysslar med här: bluff, båg, rökridåer och diskussionssabotage. Och vad skall man då säga om nästa exempel?

2. "försökte ta upp en debatt om sexism..."

Streisandeffekten: skrattar bäst som skrattar sist? Så lyder rubriken på en bloggpost jag författade den 2 augusti 2012, i vilken jag berättade om bloggaren Tomas Gunnarssons (a.k.a. Genusfotografen) kritiska analys av blidsättningen av en artikel i tidningen Xpress, om bildbyråns brutala försök att tysta honom, och om den så kallade Streisandeffekt som därpå följde. Slutligen ställde jag den öppna frågan om huruvida bildbyrån verkligen tagit skada av det inträffade på det sätt vi hoppats, alla vi som skadeglatt såg till att sprida historien om deras motbjudande agerande.

I kommentarsfältet till bloggposten utspelade sig bland annat följande korta meningsutbyte (om man nu kan kalla det så) mellan Björnbom och mig.

PB, 6 aug 2012, 02:01: Olle, vad sägs om att ta några bilder med slangen?

Det vore väl fint med ett reportage i Xpress om den bloggande statistikprofessorn i Götet.

Klänningen, banangreppet om slangen, skulle det inte passa menar du? Jo, men tänk Pride, så kanske du förstår.

OH, 6 aug 2012, 11:51: Din parallell haltar enligt min mening betänkligt, Björnbom. Pridefestivalen fyller en viktig funktion för att synliggöra minoriteter som under århundraden varit osynliggjorda och förtryckta. Bilderna i Xpress fyller ingen angelägen funktion alls.

PB, 6 aug 2012, 17:31: Nej, men Genusfotografens analys av bilderna var angelägen och med lite fantasi kan vi förstå varför.

OH, 6 aug 2012, 17:59: Exakt vad som pågår i din snuskiga gubbfantasi vet jag inte, Björnbom, men jag kan säga att detta är första (och förhoppningsvis sista) gången som jag av en motbjudande gammal snuskgubbe föreslagits att klä mig i kvinnokläder. Var nu snäll och tag ditt pick och pack och ge dig av från min blogg.

(Till er som inte känner till sammanhanget: Pehr Björnbom är en tröttsam gammal klimatförnekare som länge frekventerade Uppsalainitiativets kommentarsutrymme, tills jag för något år sedan bad honom dra. Nu är har han tydligen hittat hit med sitt snusk och sina oförskämdheter, men jag försäkrar er, han skulle just gå.)

Läsaren kan inte undgå att notera att jag, speciellt i min andra kommentar, bemöter Björnbom bryskt och en smula otrevligt. Lika tydligt är emellertid att Björnbom går in i diskussionen på ett sätt som gör att såväl min bryskhet som epitetet "snuskgubbe" framstår som välmotiverade. Givetvis kör jag en sådan kommentator på porten! Till Björnboms försvar skall dock sägas att han sedan dess faktiskt haft den goda smaken att inte höra av sig på min blogg igen.

Dessutom, åter till Björnboms försvar, skall sägas att hans kommentarer i ovanstående skriftväxling är mycket otypiska för honom (gissningsvis var han, åtminstone då han skrev den första av sina båda kommentarer, berusad). Jag kan inte minnas att han någonsin tidigare (eller senare) uppträtt så flagrant tölpaktigt. Tvärtom brukar han bemöda sig om att uppträda ytligt sett korrekt, och just därför hade jag nog väntat mig att han skulle försöka glömma den här incidenten och lägga den bakom sig. Döm om min förvåning då jag blev uppmärksammad på hur han, över ett år senare, den 12 december 2013 på den s.k. Klimatupplysningen, självmant påminner sin läsekrets om saken.

Ännu mer förbluffande (och nu kommer vi äntligen till poängen med det här exemplet) är hur han i en senare kommentar på samma klimatförnekarblogg, den 25 december 2013, försöker sig på att förklara och försvara sitt agerande. Han skriver att han "försökte ta upp en debatt om sexism med Olle Häggström på hans egen blogg", och att

Häggström[s] blogginlägg om detta kan ytligt sett se ut som att han stöder Genusfotografen. [...] Men av att det i titeln på blogginlägget står ”Skrattar bäst som skrattar sist” och en närmare granskning av texten tyder på att Häggström talar med dubbla tungor och att han egentligen verkar vilja förlöjliga Genusfotografen.

Denna tolkning av min bloggpost är fullkomligt orimlig. Jag tar tydligt parti för Genusfotografen, jag tar ännu tydligare parti emot bildbyrån, och ingen hederlig läsning av bloggposten kan få mitt ställningstagande till att bli det motsatta. Men trots att inte minsta bokstav pekar i den riktningen säger sig alltså Björnbom ha tolkat min bloggpost som ett försvar av bilderna i Xpress, och han menar att hans avsikt var att få mig att "inse hur det blir om en fotograf behandlar en manlig statistikprofessor enligt samma måttstockar som den kvinnliga mästerkocken". Jaha minsann, tack för omtanken.

Om möjligt ännu mer bisarrt blir det när Björnbom bannar mig för mitt ordval "snusk" och "snuskgubbe". Så här skriver han:

Vad som menas med snusk här är oklart. Ar klänningar snuskiga? Eller är det symboliken som syftar på oralsex som är snuskig? Men varför gäller detta i så fall inte lika mycket kvinnligt som manligt oralsex?

Det finns inget som helst stöd vare sig i min bloggpost eller i mina kommentarer till Björnbom för att jag skulle besitta det slags fördomar som han här försöker klistra på mig. Jag har inga som helst kritiska synpunkter på genusöverskridande klädsel eller på vad för slags sexuella aktiviteter som samtyckande vuxna ägnar sig åt med varandra, oavsett om de är av samma eller olika kön. Nej, vad mina epitet "snusk" och "snuskgubbe" syftar på är (vilket varje normalt funtad läsare givetvis inser) att Björnbom uppmanar mig till sexuella handlingar (om än symboliska sådana). För att sådana uppmaningar skall vara acceptabla krävs ett särskilt slags nära relation mellan parterna - i annat fall blir uppmaningen (som i det här fallet till råga på allt gjordes offentligt) ett typiskt snuskgubbebeteende. Och jag kan försäkra att Björnbom och jag varken har eller har haft den sortens relation till varandra. Härav alltså ordet "snuskgubbe".

Fotnoter

1) Som ett exempel på hans enastående uthållighet, se gärna hans försvar i kommentarsfältet på Uppsalainitiativet i december 2010 av sin egenhändligt ihopsnickrade nya teori för gaskinetik.

2) Se den gamla bloggposten Den oundgängliga trovärdighetsbedömningen: fallet Dyson på Uppsalainitiativet, där jag nyanserar begreppen kring sak och person, och där Björnbom i kommentarsfältet kategoriskt vägrar att se några som helst nyanser i frågan.

3) Ordet "sofistikerad" bär oftast inte på någon förklenande innebörd, men i detta fall är det uppenbart att Björnbom vill döma ut mina och Lars Karlssons återgivningar av IPCC:s uppfattningar som långsökta och konstlade.

4) Tidigare i samma bloggpost använder Björnbom uttrycket "djupare analys" syftandes på samma insatser från mig och från Lars Karlsson.

5) Jag har långt ifrån tömt ut Björnboms förråd av dumheter i denna debatt. Så t.ex. ställer han i sin bloggpost den retoriska frågan

Men vad är det då som Häggström och Karlsson med sådan emfas vänder sig mot? Vad har författarna av Domedagsklockan egentligen skrivit?

...följt av ett långt citat ur KNR:s bok Domedagsklockan. Detta trots att både jag och Lars Karlsson är extremt tydliga med vad vi kritiserar, nämligen KNR:s påstående "IPCC bedömer det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius" som inte var hämtat från från deras bok (vilken varken jag eller Lars hade läst, något vi också var tydliga med) utan från deras DN-artikel Säg nej till klimatmissbruket.

För övrigt kan noteras att Björnboms citat ur Domedagsklockan bekräftar att min spekulation om hur KNR kommit fram till siffran 0,3°C var väsentligen korrekt - med den lilla skillnaden att KNR hämtat de siffror de vantolkar inte från den aktuella IPCC-rapporten AR5 utan från den inaktuella AR4 från 2007.

Karlsson, Nordangård och Radetzki ljuger ogenerat

Klimatdebatten har sina vågdalar. Förra veckan rapporterade jag här på bloggen om hur DN Debatt tagit in den konspirationsteoretiska texten Domedagsindustrin har blivit en självgående maskin av Svenolof Karlsson, Jacob Nordangård och Marian Radetzki, följd av svaret Det är ingen konspiration utan ett verkligt problem undertecknad av fyra Uppsalainitiativet-bloggare inklusive yours truly. Sedan svar inkommit även från Gösta Alfvén, från Björn-Ola Linnér och Roger Pielke Jr och från Bo Ekman har Karlsson et al beredits ytterligare DN-utrymme med sin replik Säg nej till klimatmissbruket. Den förtjänar egentligen inte att kommenteras, men jag kan ändå inte låta bli att komma med tre små påpekanden. De två första handlar om tämligen harmlösa ting, och tjänar bara till att illustrera vilken tramsig polemik herrarna Karlsson, Nordangård och Radetzki förfaller till. Det är först med min tredje punkt som jag når fram till det jag faktiskt finner en smula upprörande: det skamlösa ljugande de ägnar sig åt i sin iver att tona ned klimathotet.

1. Karlsson et al skriver att reaktionerna "bekräftar att vårt inlägg fångar upp något viktigt". Nej, det där är en non sequitur. När man skriver något felaktigt, och får mothugg som påvisar att man hade fel, så kan inte mothugget i sig tas som ett tecken på att det man först sade i själva verket var viktigt. Om jag själv (rent hypotetiskt) skulle försöka mig på den perverterade logiken så skulle det t.ex. kunna se ut så här:
OH: Hörrödu Radetzki, du är skapt som en nors.

Radetzki: Det är jag inte alls! Du ljuger!

OH: Ditt svar bekräftar att mitt påpekande fångar upp något viktigt.

2. Karlsson et al ondgör sig över att vi som svarat inte bemödat oss om att läsa deras bok Domedagsklockan och myten om jordens ständiga undergång som de nu hävdar att de baserar sin argumentation på. Det borde vi ha gjort, tycks de mena, trots att boken inte nämns i ursprungsartikeln och därtill ännu inte var utgiven.¹

3. Karlsson et al känner sig anklagade för ohederlig retorik och meddelar därför att

den som läser vår bok [skall] se att vi enbart refererar elementära fakta, sätter in dem i ett historiskt perspektiv och försöker se proportionerna.
För att understryka detta ger de genast ett exempel:
Till exempel konstaterar vi att IPCC bedömer det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius och ställer det i relation till den totala växthuseffekten på omkring 33 grader Celsius. Mycket?
Om detta kan mycket sägas, bland annat att den antropogena bidraget till temperaturuppgången behöver sättas i relation till - inte något tänkt scenario där vår planet fryser till is genom den totala avsaknaden av växthusgaser, utan till hur stor temperaturuppgång den tål utan att det leder till (för ekosystemen och för oss människor) katastrofala konsekvenser. Men Karlsson et al är inte ute efter att medelst relevanta jämförelser föra sakdiskussionen framåt, utan bara efter att polemisera och tona ned den antropogena klimatpåverkan.

Det värsta är emellertid att deras påstående att "IPCC bedömer det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius" är rent jävla ljug.² IPCC AR5 WG1 ger inget som helst stöd för Karlssons et al påstående. För den som är lite van vid hur klimatförnekare brukar läsa sina källor är det emellertid inte svårt att förstå hur de tänkt. På sidan 25-26 i IPCC-rapportens Technical summary finns ett stycke som innehåller följande meningar:

It is extremely likely that human activities caused more than half of the observed increase in global average surface temperature from 1951 to 2010. [...] Together these assessed contributions are consistent with the observed warming of approximately 0.6°C over this period.
Om man tar hälften av 0,6°C får man den av Karlsson et al angivna siffran 0,3°C, så om vi därtill (felaktigt) antar att den antropogena uppvärmningen fram till 1951 är försumbar i sammanhanget, och dessutom (åter felaktigt) översätter engelskans "more than" till svenskans "ungefär", så landar vi i Karlssons et al påstående om IPCC:s bedömning. Men låt oss se hur det citerade IPCC-stycket lyder i sin helhet:
It is extremely likely that human activities caused more than half of the observed increase in global average surface temperature from 1951 to 2010. This assessment is supported by robust evidence from multiple studies using different methods. In particular, the temperature trend attributable to all anthropogenic forcings combined can be more closely constrained in multi-signal detection and attribution analyses. Uncertainties in forcings and in climate models’ responses to those forcings, together with difficulty in distinguishing the patterns of temperature response due to greenhouse gases and other anthropogenic forcings prevent as precise a quantification of the temperature changes attributable to greenhouse gases and other anthropogenic forcings individually. Consistent with AR4, it is assessed that more than half of the observed increase in global average surface temperature from 1951 to 2010 is very likely due to the observed anthropogenic increase in greenhouse gas concentrations. Greenhouse gases contributed a global mean surface warming likely to be between 0.5°C and 1.3°C over the period between 1951 and 2010, with the contributions from other anthropogenic forcings likely to be between –0.6°C and 0.1°C and from natural forcings likely to be between –0.1°C and 0.1°C. Together these assessed contributions are consistent with the observed warming of approximately 0.6°C over this period.³
Det finns inget sätt i världen som en hederlig debattör kan få detta till att "IPCC bedömer det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius". En rimligare sammanfattning, då den totala uppgången uppges till 0,6°C och naturliga faktorer uppskattas bidra med mellan –0,1°C och 0,1°C, vore att säga att IPCC uppskattar att det mänskliga bidraget till periodens uppvärmning troligen ligger mellan 0,5°C och 0,7°C.⁴

Någon läsare kanske nu tycker att jag gör onödigt stor affär av en enstaka felaktig sifferuppgift av Karlsson et al. Jag finner det emellertid anmärkningsvärt att de inte förmår lägga band på sitt för klimatförnekarretorik så typiska ljugande ens när avsikten är att ge ett enda exempel på att de minsann inte ljuger utan "enbart refererar elementära fakta".

Fotnoter

1) Men nu har jag ju blivit uppmärksammad på boken, och den har till och med hunnit komma ut. Trots det skriver jag detta blogginlägg utan att ha tagit mig samman att läsa boken, och på så vis kan man väl säga att Karlssons et al kritik i mitt fall erhållit ett retroaktivt berättigande. Skälet till att jag, trots uppläxningen från Karlsson et al, inte läst deras bok (och inte heller tänker läsa den) står att finna i en allmän observation jag gjorde för ett par år sedan här på bloggen:

Bra och läsvärda böcker finns det fler av än man hinner med, och de dåliga böckerna är ännu fler. Livet är alltför kort för att i onödan slösas bort på att läsa de dåliga.

Att Domedagsklockan är en dålig bok kan jag strängt taget inte veta säkert, men jag finner det extremt osannolikt att boken skulle bjuda på några litterära kvaliteter eller något klokt sakinnehåll, då ju dessa saker i så fall borde ha satt åtminstone en gnutta avtryck i Karlssons et al DN-texter.

2) I liknande sammanhang har jag ibland fått höra att jag tar i för mycket när jag anklagar mina meningsmotståndare för att ljuga. Kan jag egentligen veta att det handlar om uppsåtlig lögn? I fallet med Karlssons et al skulle det väl kunna handla om att de helt enkelt läst IPCC lite slarvigt, eller att de snappat upp påståendet på någon klimatförnekarblogg som t.ex. WUWT eller den blogg som fram tills nyligen hette The Climate Scam men nu bytt till det orwellskt klingande Klimatupplysningen, där ju påståenden som det om IPCC och de 0,3 graderna är legio? Ja, så kan naturligtvis vara fallet. Men det handlar i så fall om en vårdslöshet och ett ointresse för att kolla sina fakta som går så långt att det enligt min uppfattning är moraliskt ekvivalent med den uppsåtliga lögnen.

3) Samtliga kursiverigar i originalet. IPCC har en standardiserad terminologi för hurpass säkra de är på sina uttalanden, där extremely likely står för en subjektiv sannolikhet om minst 95%, medan very likely betyder minst 90%, och likely minst 66%.

4) RealClimate har en bra bloggpost om det här.

Domedagsmaskin?

DN Debatt är ett av vårt lands mest prestigeladdade fora för samhällsdebatt. Exakt hur den ställningen tillskansats vet jag inte, men det är i alla fall inte i kraft av att hålla en genomgående hög nivå på publicerade inlägg. För ett extremt motexempel, backa ett år och ta del av den rent ut sagt befängda debattartikeln Högskolan måste satsa på tänkandets hantverk av Mats Lindgren, posör och lycksökare i managementkonsultbranschen (artikeln kommenteras förtjänstfullt av Björn Bengtsson här på bloggen).

Idag har vi fått ta del av ett nytt lågvattenmärke på DN Debatt, i form av en konspirationsteoretiskt genomsyrad text av herrarna Svenolof Karlsson, Jacob Nordangård och Marian Radetzki¹ med rubriken Domedagsindustrin har blivit en självgående maskin. Här bjuder de på en störtflod av konspirationsteoretiskt dravel, så gott som kliniskt fritt från faktamässig underbyggnad, och vi får bland annat veta att "den moderna undergångsberättelsen om klimatet drivs fram av grupper som sett att den främjar karriärer och ekonomiska och politiska intressen" och att "många stödjer en världsordning där demokratin sätts på undantag".

Ett föredömligt koncist och välformulerat svar levererades snabbt av en Per Gyberg i DN:s kommentarsfält:

Läs också: "Jorden-är-rund-industrin har blivit en självgående maskin". Den handlar om hur en liten grupp män genom olika tankesmedjor tog världsherravälde genom att sprida idén att jorden är rund. Hela rörelsen startade som ett sätt att finansiera redan stenrika sjöfarare och ta lite av makten från feodalherrarna. Ni kanske har hört talas om Magellan och Columbus - den tidens Brundtland... Vetenskapsmän var ju inte sena att sko sig på detta genom att finansiera sin forskning (Brahe, Kepler...)

Mer än så behöver egentligen inte sägas om det beklagliga inlägget av Karlsson, Nordangård och Radetzki. Jag vill ändå dra läsarens uppmärksamhet till en påpasslig kommentar rubricerad Konspirationsindustrin har blivit en självgående maskin på bloggen Badlands Hyena, samt till den lite mångordigare replik med rubriken Det är ingen konspiration utan ett verkligt problem, som DN Debatt har tagit in i sin nätupplaga (redan idag - här går det undan!) och som jag undertecknat tillsammans med tre av mina medbloggare på Uppsalainitiativet: Patrik Lindenfors, Anders Martinsson och Magnus Westerstrand. Här en passage ur vår text:

Egentligen borde det vara väldigt svårt att ta den här gigantiska konspirationsteorin på allvar. Man skulle kunna göra en väldigt lik lista av institutioner genom att rada upp de som menar att tobaksrökning orsakar cancer och att det därför vore en bra idé med någon sorts reglering av rökning. Vetenskapen har i båda fallen pekat på problem (cancer och klimatförändringar), dess orsaker (rökning och utsläpp) och möjliga lösningar (mindre rökning och mindre utsläpp), men för att implementera lösningarna krävs – förstås – ekonomiska och politiska åtgärder. Detta utan Sovjetkommunism eller någon annan totalitär lösning, det räcker bra med normala demokratiska beslut – förutsatt att den politiska viljan finns.

Det är förstås mot detta debattartikeln är tänkt att slå, den är ännu en i raden av debattartiklar ämnad att skapa falsk osäkerhet i klimatfrågan och på så sätt göra det politiskt möjligt att skjuta nödvändiga beslut ännu längre på framtiden. Exakt samma taktik användes under många år för att försena reformer kring tobaksrökning. Det är svårt att uppskatta hur många liv detta kostade i frågan om tobak, men det vore dumt att låta desinformationen få liknande effekter den här gången också.

Läs hela texten här!

Fotnot

1) Karlsson och Nordangård är för mig obekanta, medan Marian Radetzki är professor i nationalekonomi och ack så välbekant, bland annat från en intervju med Janne Josefsson 1997 där hans nyliberala tankevärld kommer i obamhärtigt öppen dager (del 1, del 2), och från en påstådd "granskning" av klimatvetenskapen som dock genast urartade i grövsta klimatförnekeri och bar rubriken En grön fatwa har utfärdats. Den senare författades tillsammans med Nils Lundgren och publicerades i tidskriften Ekonomisk Debatt 2009, vilket ledde till en omfattande debatt i samma tidskrift, som bland andra även jag själv deltog i. Här är debatten i dess helhet:

• M. Radetzki och N. Lundgren: En grön fatwa har utfärdats, Ekonomisk Debatt 5/2009.
• K. Eklund, O. Häggström och M. Rummukainen: Ekonomer på villovägar, Ekonomisk Debatt 6/2009.
• T. Sterner: Konsten att kasta stenar i växthuset, Ekonomisk Debatt 6/2009.
• M. Radetzki och N. Lundgren: Replik till Eklund-Häggström-Rummukainen (EHR) och Sterner, Ekonomisk Debatt 7/2009.
• K. Eklund, O. Häggström, M. Rummukainen och T. Sterner: Replik till Radetzki-Lundgren, Ekonomisk Debatt 8/2009.
• P. Kågesson: Satsa på rätt saker, Ekonomisk Debatt 8/2009.
• M. Radetzki och N. Lundgren: Slutreplik i klimatdebatten, Ekonomisk Debatt 8/2009.