Om Hans Bergström-priset

I egenskap av ledamot i Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) fick jag häromdagen en påstötning om att nominera till deras så kallade Hans Bergström-priset. Prissumman är 100 000 kr, och priset uppges ha "inrättats för att premiera ett vetenskapligt synsätt i media samt för excellent journalistik om vetenskap, teknik, innovation och entreprenörskap - i en tradition av upplysning, folkbildning, förklaringsdjup, framtidstro och integritet". Och det låter ju jättebra...

...tills man beaktar vem denne Hans Bergström är, och vad han står för. Mest känd är han för att ha tjänstgjort som chefredaktör på Dagens Nyheter (DN), och så långt är väl allt någorlunda gott och väl. Värre blir det om vi ger oss på att titta närmare på vad han åstadkommit i fråga om "excellent journalistik om vetenskap". Om vi bortser från epitetet "excellent" är den Bergström-text jag omedelbart kommer att tänka på i sammanhanget den ledarkrönika han skrev i DN den 31 december 2009, rubricerad Efter FN-fiaskot: Hans Bergström om behovet att tänka nytt i klimatfrågan, där han ägnar sig åt konspirationsteoretiserande och förtal av klimatforskare, med den alltför välbekanta klimatförnekaragendan att söka bagatellisera de faror som den antropogena globala uppvärmningen för med sig. För en närmare dissekering av Bergströms struntprat i denna text, se min Uppsalainitiativet-kollega Magnus Westerstrands bemötande på Second Opinion och en uppföljande Uppsalainitiativet-bloggpost.

Några år senare väljer Hans Bergström att bidra med ett inledningskapitel i Svenolof Karlssons, Jacob Nordangårds och Marian Radetzkis konspirationsteoretiska och antivetenskapliga bok Domedagsklockan.¹ På så vis ger han ytterligare understöd åt klimatförnekarrörelsen.

Huruvida Hans Bergström efter 2013 fortsatt inom den gren av antivetenskap som klimatförnekeri utgör har jag ingen kännedom om, men exemplen ovan är illa nog. Mitt sökande efter färskare Bergström-texter har dock givit en del andra resultat, som exempelvis en aktuell artikel rubricerad Den politiska och mediala eliten har förverkat svenskarnas tillit. Genom att publicera den i den högerextrema och konspirationsteoretiskt anstrukna tidskriften DSM visar Bergström prov på sin tilltagande dragning åt det mörkbruna, och allmänt dåligt omdöme.

Inrättandet av ett pris med Hans Bergströms namn "för att premiera ett vetenskapligt synsätt i media samt för excellent journalistik om vetenskap" är i mina ögon analogt med att inrätta, låt oss säga, Wayne Rooney-priset för sportsmannamässigt uppträdande i fotboll, Leif GW Persson-priset för pigg och tydlig artikulation på det svenska språket, eller Kent Ekeroth-priset för främjande av demokrati och alla människors lika värde. Jag avböjer IVA:s inbjudan att nominera pristagare, och uppmanar dem istället att omgående upphöra med den nedsvärtning av sitt eget namn som de begår genom att låta sig associeras med priset.

Fotnot

1) Jag vågar mig på denna karaktärisering av boken trots att jag inte läst den. Vad det är för slags bok framgår dessvärre med all önskvärd tydlighet av författarnas egna försök att marknadsföra den på DN Debatt:

• Svenolof Karlsson, Jacob Nordangård och Marian Radetzki: Domedagsindustrin har blivit en självgående maskin, DN, 2 december 2013.
• Patrik Lindenfors, Olle Häggström, Anders Martinsson och Magnus Westerstrand: Det är ingen konspiration utan ett verkligt problem, DN, 2 december 2013.
• Svenolof Karlsson, Jacob Nordangård och Marian Radetzki: Säg nej till klimatmissbruket, DN, 11 december 2013.
• Olle Häggström: Karlsson, Nordangård och Radetzki ljuger ogenerat, Häggström hävdar, 14 december 2013.

Newsmill - en gengångare på nätet

Webbplatsen Newsmill lanserades 2008 som ett forum för "nyhetskommentarer och debatt", och det var flera personer i min bekantskapskrets som hoppades och trodde att satsningen skulle berika och modernisera det svenska medialandskapet. Själv såg jag tidigt tecken som gjorde mig skeptisk. Det drägg (rasister och klimatförnekare) som snart kom att dominera kommentarsfältet var det mest uppenbara tecknet, men även redaktionens artikelrekryteringspolicy föreföll mig ytterst tveksam. Den hade tydliga drag av kändis- och sensationsjournalistik, och de stolta ord med vilka de i början proklamerade att utrymmet att skriva artiklar och debattinlägg enbart var avsett för personer med expertis och särskilda insikter i de frågor som behandlades... well, de orden visade sig inte vara vatten värda, med tanke på bl.a. de rena pajasar som släpptes in att debattera klimatfrågan - folk som rörde sig på den nivå där de föreställde sig att den egna utomhustermometern på förstukvisten var en bra proxy för global medeltemperatur. Det lilla av kvalitet som i början kunde skönjas på webbplatsen blev allt ovanligare, och jag ser ingen anledning att sörja att den sommarstängtperiod som Newsmill deklarerade den 12 juni 2013 gick över i evig vila.

Torts denna negativa syn på Newsmill publicerade jag mig där flera gånger. Det är, som läsaren förstår, inget jag håller särskilt högt på min meritförteckning. Åtminstone ett par av publiceringarna kan förklaras med en viss refuseringströtthet. Det är inte alldeles lätt att få plats i den svenska debattens finrum i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, och när man åkt på refuseringar på båda de ställena är det lätt (åtminstone var det så för mig) att tänka något i stil med...

äh, skall jag fortsätta med Göteborgs-Posten, Upsala Nya Tidning etc, och bli refuserad av halva den svenska tidningsfloran innan till slut någon förbarmar sig och publicerar min text? Det orkar jag inte. Bättre då att vända sig till bottenskrapet direkt, och få det gjort. Newsmill får det bli.

Något sådant.

Så är, i och med Newsmills nedläggning, mina texter där för evigt förlorade? Svar nej. Det sägs ibland att allt som anslås på Internet finns kvar för evigt, vilket nog inte är bokstavligen sant, men en hel del arkiveras. Med hjälp av verktyget Wayback Machine kunde jag lätt återfå mina artiklar (och jag har även egna sparade versioner). Här är de:

• O. Häggström, Klimatdebatten och Lars Bern förlorade heder, Newsmill, 3 april 2009: pdf, Wayback Machine.

  Denna artikel har sin särskilda historia. När jag sensommaren och hösten 2008 upptäckte att i den styrelse för Förbundet Humanisterna jag på den tiden satt med i även fanns ett par herrar - Lars Bern och Åke Ortmark - som vid sidan om detta uppdrag ägnade sig åt antivetenskaplig förvillarpropaganda, så kunde jag inte hålla tyst om saken, utan meddelade hur olämpligt jag ansåg det var att sådan verksamhet kombinerades med förtroendeuppdrag i Humanisterna. Detta gav upphov till slitningar inom styrelsen och ett försämrat arbetsklimat, men i något läge lovade jag ordförande Sturmark att inte attackera Bern och Ortmark offentligt så länge vi satt i samma förbundsstyrelse. Så snart årsmötet röstat bort dem ur styrelsen tog jag bladet från munnen och levererade i Newsmill min i stort sett ocensurerade åsikt om Bern och hans skamlösa antivetenskapsretorik.

• S. Holst och O. Häggström, Varför vill Södertörns högskola ha en vetenskapsfientlig rektor?, Newsmill, 7 januari 2010: pdf, Wayback Machine.

  Detta är nog både den bästa och den mest uppmärksammade av de här uppradade Newsmill-artiklarna. Det är knappast någon tillfällighet att detta sammanfaller med att artikeln är den enda i listan där jag inte befattar mig med klimatförnekarna i Stockholmsinitiativet och deras imbecilla retorik. Ytterligare kommentarer om rektorstillsättningen på Södertörn gav jag senare i mitt föredrag Försvaret av vetenskapen - ett tvåfrontskrig.

• M. Westerstrand och O. Häggström, Stockholmsinitiativet förtjänar sin förvillarutmärkelse, Newsmill, 4 januari 2011: pdf, Wayback Machine.

  Denna text, liksom nästa, tjänade som inlägg i den lite upphettade debatt som följde på att föreningen Vetenskap och Folkbildning tilldelat klimatförnekarnätverket Stockholmsinitiativet 2010 års förvillarutmärkelse.

• O. Häggström, Hyckleri av Stockholmsinitiativets Göran Ahlgren, Newsmill, 17 januari 2011: pdf, Wayback Machine.

Kort återbesök i Absurdistan

I ett av årets första blogginlägg, rubricerat Välkommen till Björnbomland/Abusurdistan, presenterade jag en av Sveriges envetnaste klimatförnekare, Pehr Björnbom, som jag beskrev som

pensionerad professor i kemiteknik från KTH, tillika [...] medlem i klimatförnekarnätverket Stockholmsinitiativet och skribent på deras blogg som tidigare hette The Climate Scam men som för en tid sedan bytte namn till det orwellskt klingande Klimatupplysningen.

Som ett av två specifika kännetecken på hans debattstil nämnde jag

hans ständiga hojtande om ad hominem så snart han får mothugg i en debatt[,] samtidigt som han aldrig ser det som det minsta problematiskt då han själv eller någon av hans meningsfränder tar till samma debattgrepp.

Jag har nu blivit uppmärksammad på ett så flagrant exempel på den här indikerade asymmetrin i hans syn på ad hominem att jag inte kan låta bli att blogga om det. Som kontext behöver jag ge två stycken bakgrundsupplysningar.

För det första har vi den serie händelser i förra månaden som måhända (men med viss risk för att överdramatisera och bidra till språklig inflation) kan ges samlingsnamnet Bengtsson-gate. Det började med att den svenske meteorologen och klimatforskaren Lennart Bengtsson anslöt sig till den brittiska klimatförnekarorganisationen Global Warming Policy Foundation, och det fortsatte med att han snart därpå (men efter hård kritik från en rad forskarkollegor, inklusive yours truly) lämnade samma organisation orerandes om bokbränning och McCarthy. Händelseförloppet kröntes sedan av hur han, efter att ha fått en artikel refuserad av vetenskaplig tidskrift, sprang till den brittiska dagstidningen The Times med ogrundade påståenden om att refuseringen skulle ha haft något slags politisk grund. Här på bloggen har jag skrivit om saken i mina bloggposter Om Lennart Bengtssons beklämmande färd ner i klimatförnekarträsket och Bengtsson fortsatt i rampljuset. Även på den klimatvetenskapsinriktade folkbildningsbloggen Uppsalainitiativet har vi bevakat affären, vilket väckte en del internationell uppmärksamhet. Det senare fick oss att publicera en rad bloggposter på engelska: först en engelsk översättning av det genmäle vi beviljade Bengtsson, och därefter kommentarer till detta och till en del av Bengtssons övriga klimatretorik, av mig och av UI-kollegan Magnus Westerstrand.

För det andra har vi den ociviliserade debattnivå som är förhärskande på den s.k. Klimatupplysningen (och som dröjt sig kvar sedan The Climate Scam-tiden). Det är inte bara anonyma kommentatorer som sänker nivån under vad som rimligen kan anses vara ett godtagbart debattklimat, utan även personer som Ingemar Nordin och Peter Stilbs, som båda är frontfigurer i Stockholmsinitiativet och som båda pinsamt nog (för oss professorskollegor) kommit i besittning av professorstitlar. Som en reaktion på en nyhetsartikel där den schweiziske klimatforskaren Thomas Stocker, som har en ledande roll inom IPCC, framhöll den "concerted campaign [från klimatförnekare] to isolate individual scientists and destroy them" (säkert med hänsyftning på den ohyggliga förföljelse som i första hand klimatforskarna Michael Mann och Phil Jones utsatts för) hävde Nordin ur sig följande kommentar:

Ingemar Nordin, 29 maj 2014 kl 17:04: Karln är uppenbarligen galen och lider svårt av paranoia, liksom übermobbaren Michael Mann.

Här handlar det från Nordins sida inte bara om att (sin vana trogen) stämpla meningsmotståndare som sinnessjuka, utan också om att (i samma orwellska anda som ligger bakom namnändringen från The Climate Scam till Klimatupplysningen) utnämna mobboffret till mobbare. Den som följer den fortsatta diskussionen skall finna att Nordin inte backar från sitt påstående om paranoia, utan upprepar det och försvarar det.

Med detta som bakgrund kommer vi nu till det Björnbom-yttrande som är själva ämnet för denna bloggpost. Björnbom, som deltog i den diskussion varur ovanstående Nordin-yttrande är hämtat, fick ett högst berättigat påpekande från en av ytterst få personer som på den s.k. Klimatupplysningen regelbundet rycker ut till vetenskapens försvar:

Thomas P, 30 maj 2014 kl 07:25: Du som i vissa sammanhang är så mycket för att kritisera ad hominems låter Ingemars sanslösa påhopp på Stocker passera obemärkt. Du är lika mycket hycklare som vanligt.

På detta svarar Björnbom följande:

Pehr Björnbom, 30 maj 2014 kl 11:46: Ingemars påhopp på Stocker jämfört med Olle Häggströms och andras påhopp på Lennart på inhägnaden (dvs. en systematiskt genomförd kampanj på engelska) är väl som att sila mygg och svälja kameler. Du har väl inte sagt ett ord om inhägnadens påhopp så vem är den störste hycklaren, du eller jag?

Ordet "inhägnaden" här är ett på den s.k. Klimatupplysningen etablerat öknamn på Uppsalainitiativet. Det handlar alltså om de UI-bloggposter på engelska jag länkar till ovan, och eftersom publicerandet, med Bengtssons egen tillåtelse, av dennes egen text omöjligt kan räknas som ett "påhopp" på honom, så återstår alltså bara de båda texterna av mig och av Magnus Westerstrand. Dessa båda bloggposter, vilka dels återger ståndpunkter som Bengtsson själv framfört, dels bemöter dessa, anser alltså Björnbom vara värre ad hominem än Nordins anklagelser om sinnessjukdom. Här kan man inte annat än instämma i Thomas P:s påpekande om att Björnbom ägnar sig åt hyckleri.

Domedagsmaskin?

DN Debatt är ett av vårt lands mest prestigeladdade fora för samhällsdebatt. Exakt hur den ställningen tillskansats vet jag inte, men det är i alla fall inte i kraft av att hålla en genomgående hög nivå på publicerade inlägg. För ett extremt motexempel, backa ett år och ta del av den rent ut sagt befängda debattartikeln Högskolan måste satsa på tänkandets hantverk av Mats Lindgren, posör och lycksökare i managementkonsultbranschen (artikeln kommenteras förtjänstfullt av Björn Bengtsson här på bloggen).

Idag har vi fått ta del av ett nytt lågvattenmärke på DN Debatt, i form av en konspirationsteoretiskt genomsyrad text av herrarna Svenolof Karlsson, Jacob Nordangård och Marian Radetzki¹ med rubriken Domedagsindustrin har blivit en självgående maskin. Här bjuder de på en störtflod av konspirationsteoretiskt dravel, så gott som kliniskt fritt från faktamässig underbyggnad, och vi får bland annat veta att "den moderna undergångsberättelsen om klimatet drivs fram av grupper som sett att den främjar karriärer och ekonomiska och politiska intressen" och att "många stödjer en världsordning där demokratin sätts på undantag".

Ett föredömligt koncist och välformulerat svar levererades snabbt av en Per Gyberg i DN:s kommentarsfält:

Läs också: "Jorden-är-rund-industrin har blivit en självgående maskin". Den handlar om hur en liten grupp män genom olika tankesmedjor tog världsherravälde genom att sprida idén att jorden är rund. Hela rörelsen startade som ett sätt att finansiera redan stenrika sjöfarare och ta lite av makten från feodalherrarna. Ni kanske har hört talas om Magellan och Columbus - den tidens Brundtland... Vetenskapsmän var ju inte sena att sko sig på detta genom att finansiera sin forskning (Brahe, Kepler...)

Mer än så behöver egentligen inte sägas om det beklagliga inlägget av Karlsson, Nordangård och Radetzki. Jag vill ändå dra läsarens uppmärksamhet till en påpasslig kommentar rubricerad Konspirationsindustrin har blivit en självgående maskin på bloggen Badlands Hyena, samt till den lite mångordigare replik med rubriken Det är ingen konspiration utan ett verkligt problem, som DN Debatt har tagit in i sin nätupplaga (redan idag - här går det undan!) och som jag undertecknat tillsammans med tre av mina medbloggare på Uppsalainitiativet: Patrik Lindenfors, Anders Martinsson och Magnus Westerstrand. Här en passage ur vår text:

Egentligen borde det vara väldigt svårt att ta den här gigantiska konspirationsteorin på allvar. Man skulle kunna göra en väldigt lik lista av institutioner genom att rada upp de som menar att tobaksrökning orsakar cancer och att det därför vore en bra idé med någon sorts reglering av rökning. Vetenskapen har i båda fallen pekat på problem (cancer och klimatförändringar), dess orsaker (rökning och utsläpp) och möjliga lösningar (mindre rökning och mindre utsläpp), men för att implementera lösningarna krävs – förstås – ekonomiska och politiska åtgärder. Detta utan Sovjetkommunism eller någon annan totalitär lösning, det räcker bra med normala demokratiska beslut – förutsatt att den politiska viljan finns.

Det är förstås mot detta debattartikeln är tänkt att slå, den är ännu en i raden av debattartiklar ämnad att skapa falsk osäkerhet i klimatfrågan och på så sätt göra det politiskt möjligt att skjuta nödvändiga beslut ännu längre på framtiden. Exakt samma taktik användes under många år för att försena reformer kring tobaksrökning. Det är svårt att uppskatta hur många liv detta kostade i frågan om tobak, men det vore dumt att låta desinformationen få liknande effekter den här gången också.

Läs hela texten här!

Fotnot

1) Karlsson och Nordangård är för mig obekanta, medan Marian Radetzki är professor i nationalekonomi och ack så välbekant, bland annat från en intervju med Janne Josefsson 1997 där hans nyliberala tankevärld kommer i obamhärtigt öppen dager (del 1, del 2), och från en påstådd "granskning" av klimatvetenskapen som dock genast urartade i grövsta klimatförnekeri och bar rubriken En grön fatwa har utfärdats. Den senare författades tillsammans med Nils Lundgren och publicerades i tidskriften Ekonomisk Debatt 2009, vilket ledde till en omfattande debatt i samma tidskrift, som bland andra även jag själv deltog i. Här är debatten i dess helhet:

• M. Radetzki och N. Lundgren: En grön fatwa har utfärdats, Ekonomisk Debatt 5/2009.
• K. Eklund, O. Häggström och M. Rummukainen: Ekonomer på villovägar, Ekonomisk Debatt 6/2009.
• T. Sterner: Konsten att kasta stenar i växthuset, Ekonomisk Debatt 6/2009.
• M. Radetzki och N. Lundgren: Replik till Eklund-Häggström-Rummukainen (EHR) och Sterner, Ekonomisk Debatt 7/2009.
• K. Eklund, O. Häggström, M. Rummukainen och T. Sterner: Replik till Radetzki-Lundgren, Ekonomisk Debatt 8/2009.
• P. Kågesson: Satsa på rätt saker, Ekonomisk Debatt 8/2009.
• M. Radetzki och N. Lundgren: Slutreplik i klimatdebatten, Ekonomisk Debatt 8/2009.

Hur stark är koldioxidens klimatpåverkan?

De senaste veckorna har på nytt en debatt om klimatvetenskapen blossat upp i svenska media.¹ Jämfört med hur det såg ut för några år sedan, då skamlösa irrpropagandister som Lars Bern, Jonny Fagerström och hela raddan av Stockholmsinitiativsgubbar bredde ut sig i spalterna (samtidigt som jag och mina vänner i Uppsalainitiativet hade fullt upp att bemöta de värsta dumheterna), så har den aktuella debatten tagit några rejäla kliv framåt. Numera ser man sällan (annat än på konspirationsteoretiskt anstrukna dårbloggar) de rena stolligheterna, såsom förnekandet av vår kunskap om att en global uppvärmning pågår och att vår fossilbränsleförbränning är en huvudorsak.

Den nu aktuella debatten har en helt annan, och ojämförligt mer vederhäftig, karaktär. Den inleddes med en artikel på DN Debatt den 21/1 av fyra svenska klimatforskare och KVA-ledamöter med Lennart Bengtsson i spetsen, vilket följdes av svar från Christian Azar den 22/1 och från en grupp lundensiska klimatforskare (inklusive Uppsalainitiativets Marianne Hall) anförda av Markku Rummukainen den 25/1, och slutligen en replik från Bengtsson et al den 28/1. Som Lars Karlsson konstaterar i sin sammanfattning på Uppsalainitiativet så är

samtliga debatterande [...] överens om att våra utsläpp av växthusgaser har en påtaglig påverkan på klimatet. Frågan är alltså inte om, utan hur mycket - 2 grader, 3 grader, 4 grader? Och man är överrens om att något behöver göras.

[...]

Debatten befinner sig alltså långt ifrån var klimatförvillarna skulle önska att vi tror. Den handlar inte om huruvida växthusgaserna har någon betydande klimatpåverkan. Den handlar inte om huruvida det finns någon positiv återkoppling. Den handlar inte om huruvida det är mänskliga eller naturliga orsaker som ligger bakom den nutida uppvärmningen. Den handlar inte om huruvida det är koldioxiden som styr temperaturen eller temperaturen som styr koldioxiden. Och den handlar inte om huruvida det över huvud taget existerar något problem.

Samtliga debattörer synes överens om det mesta, inklusive att IPCC:s senaste sammanfattning (från 2007) av det vetenskapliga läget är en lämplig utgångspunkt för publik diskussion i ämnet. Vad som framför allt väckt debatt är Bengtssons et al påstående att

en temperaturökning med så mycket som 4°C under detta århundrade är mycket osannolik.

Detta går på tvärs mot IPCC-rapporten, där sagda ökning visserligen tillhör de högre av ett spektrum av olika allvaliga temperaturscenarier, men alls icke döms ut som "mycket osannolik". Såväl Azar som Markku Rummukainen et al kritiserar Bengtsson et al på denna punkt, och förordar en bedömning mer i linje med IPCC:s.

För att förstå denna diskussion behöver vi känna till begreppet klimatkänslighet. Denna definieras som den ökning i global jämviktsmedeltemperatur som en fördubbling av atmosfärens CO₂-halt svarar mot.² Detta är den viktigaste kvantiteten när det gäller att på lång sikt (flera decennier eller mer) förutsäga klimatet.³ Ju större klimatkänslighet, desto större temperaturökning kan vi befara. Dessvärre har det visat sig vara mycket svårt att i en enskild studie slå fast värdet på klimatkänsligheten med någon god precision alls. Till och med om vi tar i beaktande alla de olika studier som finns, så ser sig IPCC nödsakat att nöja sig med ett tämligen brett trolighetsintervall om 2°C till 4,5°C. I DN-repliken förklarar Bengtsson et al grunden för deras kontroversiella påstående ovan, nämligen att "flera studier under senare år pekar mot en mindre klimatkänslighet än vad som antogs i IPCC-rapporten från 2007".⁴ Innan vi rusar åstad och reviderar vårt trolighetsintervall i ljuset av sådana studier bör vi emellertid först betrakta den ljusa sidan av kunskapsläget, nämligen att det är baserat på många olika slags studier (vilka i sin tur är baserade på olika slags klimatdata), varav många ger hyggligt samstämmiga resultat; se IPCC för en utförlig redogörelse, eller nedanstående figur för en kort sammanfattning.

Bild och bildtext från Skeptical Science: Distributions and ranges for climate sensitivity from different lines of evidence. The circle indicates the most likely value. The thin colored bars indicate very likely value (more than 90% probability). The thicker colored bars indicate likely values (more than 66% probability). Dashed lines indicate no robust constraint on an upper bound. The IPCC likely range (2 to 4.5°C) is indicated by the vertical light blue bar.

En viktig lärdomen av detta är en eller ett par nya studier av klimatkänsligheten knappast räcker för att radikalt rubba kunskapsläget i frågan, ty även med de nya studierna behöver vi ju alltjämt väga in vad de gamla pekar på. Att på detta vis gå för snabbt fram med att revidera sin uppfattning är tillräckligt vanligt för att (på den ypperliga klimatbloggen Skeptical Science från vilken ovanstående bild är hämtad) nyligen ha fått ett eget namn, nämligen Climate Sensitivity Single Study Syndrome. Det är svårt att från Bengtssons et al (knapphändiga) argumentation komma fram till annat än att de varit lite för heta på gröten och fallit offer för detta syndrom. (Av svaren från Azar och från Rummukainen et al får jag en känsla av att de skulle hålla med mig om detta, åtminstone om de fick linda in det i ett lager av diplomatisk fetvadd.)

Samtidigt som Bengtsson, Azar, Rummukainen och deras medförfattare debatterade i DN slog såväl DN som SvD upp braskande rubriker om att en ny norsk studie visar att klimatkänsligheten är lägre än tidigare beräknat. Nyheten härrör från ett pressmeddelande som dels utgör ett klockrent fall av Climate Sensitivity Single Study-syndromet, och dessutom verkar ha släppts för tidigt innan de anförda resultaten blivit vederbörligt granskade och publicerade i den vetenskapliga litteraturen. Jens Ergon på SVT:s vetenskapsredaktion har gjort en bra sammanfattning av denna "Norgehistoria".⁵ En ännu bättre sammanfattning ger Markku Rummukainen och Marianne Hall, som avslutar sin text på Lunds universitets klimatprotal med att man

för det första kan [...] konstatera att om det visade sig att klimatkänsligheten snarare är låg än hög, är det goda nyheter. Klimatfrågan skulle inte bli bortblåst, men möjligheten att begränsa den globala uppvärmningen med till exempelvis maximalt två grader skulle öka. För att detta skall hålla långsiktigt, om den norska studien har rätt, bör atmosfärens koldioxidhalt inte få öka med mer än en fördubbling. Den norska studien är inte den första eller den enda som anger en lägre klimatkänslighet. Sådana resultat ingår i intervallet i IPCC (2007) som ju bygger på flera resultat från olika metoder.

För det andra, och igen är det goda nyheter om de visar sig hålla, är sannolikheten för att klimatkänsligheten är mycket hög eller hög (det vill säga att den skulle ligga en bra bit över 4,5 grader) eventuellt mindre än vad man tidigare har bedömt. Även senare resultat om en lägre nettoavkylande effekt av partiklar i luften (t ex Bond m fl 2012) skulle dra åt det hållet. Osäkerheten kring värmelagringen i havet är dock en viktig joker i leken (t ex Meehl m fl 2011, Levitus m fl 2012).

Trots detta är det nödvändigt att låta de senaste studierna, som sammantaget ger något varierande resultat, mogna och låta sig sättas in i kunskapslägets kontext. Även om det skulle visa sig att klimatkänsligheten ligger i den nedre kanten av spannet har vi fortfarande en ordentlig klimatförändring över oss, om inte utsläppen minskar framöver.

Fotnoter

1) Min följande sammanfattning är mestadels hämtad från ett par aktuella bloggposter på Uppsalainitiativet, av Magnus Westerstrand respektive Lars Karlsson, och från deras generösa länksamlingar.

2) Varför en fördubbling, snarare än ökning med en viss fix mängd? Svaret står att finna i att jämviktstemperaturens beroende av koldioxidhalten är approximativt logaritmisk, vilket innebär att en fördubblad CO₂-halt ger approximativt samma temperaturökning oavsett startnivå.

3) Här bortser jag från att vi givetvis också behöver känna till vad som händer med våra framtida utsläpp.

4) Vilka studier de syftar på preciseras dock inte.

5) Ytterligare fördjupning ges på den Skeptical Science-sida jag länkar till ovan. Där får vi bland annat följande intressanta analys.

There is also a significant red flag in the press release for this study:
"When the researchers at CICERO and the Norwegian Computing Center applied their model and statistics to analyse temperature readings from the air and ocean for the period ending in 2000, they found that climate sensitivity to a doubling of atmospheric CO2 concentration will most likely be 3.7°C, which is somewhat higher than the IPCC prognosis.

But the researchers were surprised when they entered temperatures and other data from the decade 2000-2010 into the model; climate sensitivity was greatly reduced to a “mere” 1.9°C."

Including an extra decade's worth of data into the model should not halve their equilibrium climate sensitivity value, because the equilibrium sensitivity of the climate system is a relatively constant number, and in reality has not changed radically over the past decade. This suggests that their model may be overfitting the short-term natural variability.

Vad gäller "senare års kortsiktiga naturliga variation" vill jag för övrigt tipsa om följande mycket instruktiva video, som vi nyligen diskuterat på Uppsalainitiativet.