Fläng eftersläng från Erik Svensson

Det fanns en tid för sisådär 10-15 år sedan då jag betraktade den lundabaserade biologiprofessorn Erik Svensson som allierad, mest tack vare hans tydliga ställningstaganden i klimatfrågan. Så småningom kom dock denna allians att alltmer urholkas, dels av vad jag uppfattade som en tendens hos honom till vårdslöshet med fakta, dels av att det från den ryska Kriminvasionen 2014 och framåt uppenbarades att han bar på det slags besynnerliga proryska sentimentalitet som inte är helt ovanlig i vänsterkretsar av avgrundskaraktär. Som trogna läsare av denna blogg känner till så hör dessa båda egenheter till dem jag har allra svårast att fördra då jag träffar på dem hos mina medmänniskor. Vår vänskapliga relation lyckades ändå hanka sig fram hyggligt några år till.

Men så kom pandemin, vilket till slut blev för mycket. Erik bestämde sig genast för att betrakta den svenska Folkhälsomyndigheten FHM och dåvarande statsepidemiolog Anders Tegnell som ofelbara auktoriteter, medan jag tidigt fann oroande tecken på långtgående inkompetens hos dem, en bild om under pandemins lopp kom att förstärkas ytterligare. Erik och jag hade via sociala medier flera affekterade gräl om covid-frågor under 2020, och har inte kommunicerat sedan dess.¹

Jag har under de år som gått sedan dess inte ägnat Erik många tankar. Emellertid, sedan han nu i sin aktuella text Pandemidebatten i backspegeln – vilka slutsatser kan vi dra i nättidningen Opulens gått till bisarrt angrepp mot mig vill jag ändå ta till orda.

En av utgångspunkterna för Eriks text i Opulens är att Sverige i en internationell jämförelse totalt sett klarade sig relativt bra ur pandemin. Det är helt riktigt, och påståendet är lätt att belägga med statistik rörande exempelvis den överdödlighet pandemin orsakade i olika länder, där Sverige ligger lägre än de flesta andra europeiska länder. Jag tror och hoppas att Erik håller med mig om att detta i sig inte automatiskt implicerar vare sig att den svenska covidpolitiken varit optimal på alla punkter eller att all kritik mot FHM varit osaklig och dum. Men den som läser hans ensidigt agiterande text kan lätt få för sig att han drar dessa slutsatser.

Erik marknadsför sin artikel på plattformen X, tidigare känd som Twitter, med meddelandet att han kritiskt granskar "några av de debattörer [...] som körde i diket under pandemin", varpå han nämner ett antal av dessa påstådda dikeskörare vid namn, inklusive mitt. Den dikeskörning han i mitt fall syftar på är den artikel på DN Debatt den 30 april 2020 som bar rubriken Alternativ coronastrategi för Sverige kan rädda liv och som jag skrivit och undertecknat ihop med fyra medförfattare: Olof Johansson Stenman, Joacim Rocklöv, Stefan Schubert och Markus Stoor. Vår artikel, författad i ett läge då covidpandemins första våg i Sverige fortfarande var i kraftigt stigande och ingen visste vart det hela skulle ta vägen, gick i korthet ut på följande.

Svensk coronadebatt hade fram till den aktuella tidpunkten, i april 2020, nästan helt förbisett det mest fundamentala vägvalet i utformningen av en pandemihanteringsstrategi: det mellan vad som i den vetenskapliga litteraturen benämns suppression kontra mitigation. Det förstnämnda innebär att man trycker ned antal smittade så långt det praktiskt är möjligt, i syfte att en så liten del av befolkningen som möjligt skall nås av smittan, medan mitigation (eller på svenska bromsstrategi) bygger på att det ses som oundvikligt att smittan sveper genom befolkningen tills dess så kallad flockimmunitet uppstått, och de åtgärder som vidtas mot smittspridningen ute i samhället främst handlar om att sakta ned förloppet så att inte sjukvården överbelastas av alltför många sjuka samtidigt. Vilken av dessa strategier som är bäst skickad att minimera pandemins skadeverkningar beror i hög grad på smittämnets olika egenskaper - i synnerhet dess reproduktionstal R₀ och dess dödlighet jämte övriga mått på dess skadeverkningar på den som smittats. Det vetenskapliga kunskapsläget i april 2020 kring dessa och andra egenskaper hos covidviruset var fortfarande väldigt långt från fullständigt, något som i om möjligt än högre grad gällde frågor om eventuella kommande mutationer av viruset och om när och i vilken mån effektiva vacciner var att vänta. Dessa olika osäkerheter var alltjämt så stora att vi bedömde det som en vidöppen fråga huruvida det bästa i rådande läge var att (som FHM) satsa på mitigation, eller att (som flertalet av motsvarande smittskyddsmyndigheter i andra europeiska länder) förorda suppression, och vår enkla poäng var att asymmetrin i kostnader (inräknat såväl BNP etc som människors liv och hälsa) mellan de två typerna av fel man kan göra talade för en flexibel försiktighetsstrategi där man initialt och i avvaktan på ett förbättrat kunskapsläge tillämpar suppression. Asymmetrin består i att ifall den fortsatta utvecklingen tyder på att mitigation hade varit bättre har man med en sådan försiktighetsstrategi visserligen dragit på sig en del onödiga samhällskostnader förknippade med lockdowns och liknande, men dessa kostander är måttliga jämfört med de tiotusentals eller ännu fler liv som hade riskerat gå till spillo om man istället chansat på en mitigation-strategi men det senare visar sig att suppression hade varit bättre.

Så långt vår artikel i april 2020. Med facit i hand tyder det mesta på att Sverige inte hade klarat sig bättre genom pandemin om FHM anammat vårt förslag jämfört med att fortsätta med sin mitigation-strategi. Att det skulle sluta på det viset var dock knappast möjligt får någon att veta i det läget (inte för Tegnell eller för någon av hans utländska statsepidemiologkollegor som gjorde andra vägval, inte för mig eller någon av mina medförfattare i DN, och inte heller för Erik Svensson). Ändå är såklart Erik i sin fulla rätt att agera efterklok och till följd av sin så kallade hindsight bias hävda att vårt förslag var dumt.

Men det är inte det jag vill kritisera här, utan hans mer specifika argumentation mot vår DN-artikel, en argumentation jag finner helt bisarr. Den består nämligen uteslutande av att varv efter varv och i stycke efter stycke upprepa att en USA-baserad bloggare vid namn Tomas Pueyo saknar relevanta akademiska meriter och att dennes bloggpost The hammer and the dance från mars 2020 inte genomgått vetenskaplig peer review. Det är allt Erik anför, och det är fullkomligt irrelevant för budskapet i vår DN-artikel.

Jag vill inte göra anspråk på någon större inblick i vad som egentligen pågår i Erik Svenssons inre, men intrycket man här får av hans Opulens-artikel är att han tror att Pueyo är hjärnan bakom den suppression-strategi vi i DN-artikeln framhöll som ett beaktansvärt alternativ till mitigation.² I så fall har jag några följdfrågor. Tror Erik alltså att det är Pueyo som utarbetat strategin för (den relativt framgångsrika) bekämpningen av ebolaviruset från 1970-talet och framåt? Tror han också att Pueyo är den hemlige mastermind som ligger bakom covidhanteringsstrategierna våren 2020 i en lång rad länder (inklusive Storbritannien, Norge, Danmark och Sydkorea, för att nu nämna de exempel vi tog upp i DN-artikeln)?³

För att vara fullkomligt explicit, låt mig förklara att suppression-strategin, tvärtemot Eriks bisarra påstående i Opulens-artikeln att det rör sig om "en helt ny och oprövad pandemistrategi", går långt tillbaka, och alltså inte har sitt ursprung i Pueyos bloggpost från mars 2020. Allt Pueyo kan ta ära för (vilket för all del inte är så illa) med den bloggposten är att han givit en målande och pedagogisk beskrivning av hur suppression-strategin skulle kunna fungera i praktiken, och att han givit den ett slagkraftigt smeknamn, vilket vi lånade och översatte i vår DN-artikel: hammaren och dansen. Om det är ett vetenskapligt övertramp (eller med Eriks terminologi en dikeskörning) att som professor använda en färgstark glosa som införts i en text som inte genomgått vetenskaplig peer review-granskning, då erkänner jag mig skyldig, men... ehm... jag tror dessvärre inte att jag kan lova att inte begå motsvarande övertramp igen.

Erik attackerar i sin text en lång rad andra svenska coronadebattörer, men jag vill för död och pina inte ta på mig uppgiften att försvara dem alla, utan väljer istället att gå rakt på hans övergripande slutsatser. Dessa är tre till antalet, varav de första två mest utgörs av truismer om vikten av kritiskt och analytiskt tänkande och epistemisk ödmjukhet, mot vilka jag inte har några större invändningar.⁴

Men med sin tredje slutsats begår Erik det slags grova omdömeslöshet som jag har så extra svårt att fördra när det kommer från professorskollegor. Han påstår nämligen, kategoriskt och utan minsta antydan om nyansering, att "när väl en ny pandemi har brutit ut går det inte att stoppa den, vare sig med munskyddskrav eller med hårda samhällsnedstängningar" och att "pandemier slutar när vi har uppnått flockimmunitet". Här generaliserar han på tok för hårt, och med total brist på det slags epistemiska ödmjukhet han nyss pläderat för. Det är måhända sant att det inte fanns någon rimlig chans att utan flockimmunitet få stopp på covid när den väl fått globalt fäste, men olika virus har som påpekats ovan olika smittspridnings- och mortalitetsegenskaper (med mera), och djävulen bor i detaljerna. Det kan mycket väl hända att vi en vacker dag (fastän jag såklart hoppas att vi slipper det) nås av en pandemi vars smittämne på ett ungefär kombinerar covids smittsamhetsegenskaper med ebolas dödlighet, som är cirka 50%, och hur kommer Erik att reagera då? Om han håller fast vid sin omdömeslösa tredje slutsats så kan vi räkna med att han kliver upp på sina barrikader och ropar i sin megafon att "nej för bövelen, inga munskydd och inga nedstängningar, för vad vi behöver göra är att offra inemot hälften av våra medmänniskor för att resten av oss skall kunna uppnå flockimmunitet!". I det läget kommer jag i så fall att lägga åt sidan alla de lager av diplomatisk fetvadd jag tillämpat ovan och svara ocensurerat och från djupet av mitt hjärta: "F*** you Erik! Jag tillhör Team Människa, men du tillhör uppenbarligen Team Pesten, so go f*** yourself in the ***!"

Fotnoter

1) Jag är inte helt säker på vilket av dessa gräl som blev det allra sista, men tror det kan ha varit det som handlade om ansvarsfördelningen för den omfattande covid-döden på våra äldreboenden våren 2020. Erik hade skrivit ett inlägg (på Twitter eller Facebook - jag minns inte längre exakt var) som helt friskrev FMH från ansvar, och istället menade att ansvaret låg på äldreboendena själva och på landstingen. Jag invände att förvisso låg ett stort ansvar på landstingen och äldreboendena, men att helt friskriva FHM från ansvar är ju knappast rimligt, eftersom smittan på äldreboendena härrör från samhället i stort, så att ju större smittspridningen i samhället är desto mer drabbas äldreboendena, varför FHM:s med internationella mått släpphänta nivå på restriktioner behöver ses som en bidragande orsak till döden på äldreboendena. Därmed såklart inte sagt att denna släpphänthet per automatik är klandervärd, eftersom mycket annat än den omedelbara mortaliteten på äldreboenden behöver vägas in när man väljer nivå på restriktioner, utan mitt enkla påpekande var att FHM har ett ansvar för de konsekvenser - såväl positiva som negativa - som följer av detta nivåval. Icke, svarare Erik, ty här är det faktiskt landstingen (i synnerhet borgerligt styrda sådana) och äldreboendena som fallerat och därigenom bär ansvaret. Jag frågade då Erik om inte det kunde anses ingå i FHM:s uppdrag att i sin utformning av covidstrategi ta hänsyn till faktiska omständigheter, som exempelvis personalsituation och kompetensnivå inom allehanda samhällssektorer som exempelvis äldreomsorgen. Bör FHM härvidlag arbeta utifrån en realistisk bild av dessa förutsättningar, eller är det bättre att de utgår från en fantasibild om vad verksamheterna därute ur smittskyddssynpunkt idealt borde vara kapabla till? Min fråga var retoriskt avsedd, men döm om min häpnad då Erik svarade att FHM var i sin fulla rätt att utgå från den senare bilden - alltså ett slags rosaskimrande önskedröm om hur olika verksamheter i landet borde se ut. Jag minns att jag vid denna punkt kände att Erik hade stigit av från vår outtalade överenskommelse om att hålla oss till rationell och meningsfull diskussion, varför jag valde att inte fortsätta diskussionen, och det är också detta som får mig att tro att denna diskussion blev vår sista.

2) Erik är långt ifrån ensam om denna bisarra upphöjning av Tomas Pueyo till uppfinnare av en helt ny smittskyddsstrategi. Till och med DN:s vetenskapsredaktör Maria Gunther bidrog i en artikel hösten 2020 till spridandet av denna missuppfattning. Det tycks mig ganska troligt att Erik läst Gunthers artikel men att han däremot dessvärre missat (eller i annat fall ignorerat) mitt svar.

3) För att undvika ett debacle liknande det jag återger i slutet av Fotnot 1 vill jag betona att dessa frågor är retoriska, och att det svar jag underförstår på båda frågorna är "nej".

4) Även dessa passager innehåller dock en del bisarrerier, som hans påstående att "det gick inte att uttala sig om Sveriges pandemistrategi redan våren 2020". Det här är så dumt att jag tar mig för pannan. Vadå "gick inte"? Jag har tydliga minnen av att till och med Erik själv gjorde sådana uttalanden, så nog gick det. Mitt bästa försök till generös tolkning av hans kryptiska påstående är att han menar att vi vid denna tidpunkt inte hade facit i hand och därmed inte kunde avgöra med säkerhet vilka strategier som skulle bli framgångsrika och vilka som skulle leda i fördärv. Absolut är det så, och det var och förblir viktigt att då och då påminna sig om det, men en slutsats som inte kan dras är vi alla borde ha hållt truten och avstått från yttra oss om de olika strategierna, för trots de omfattande osäkerheterna var det ändå möjligt att göra mer eller mindre välgrundade uttalanden om vilka strategier som föreföll lovande och vilka som inte gjorde det. Att många debattörer (häribland jag) kritiserade FHM:s strategival, och många andra (häribland Erik) tog dem i försvar är enligt min mening helt i sin ordning som en viktig del av det demokratiska samtalet; härmed dock inte sagt att alla sådana kommentarer hade samma värde när det gäller att bringa klarhet och föra diskussionen framåt.

* * *

Tillägg 23 juni 2025:

Under den vecka som gått sedan jag publicerade denna bloggpost har Erik Svensson och jag haft en tämligen irriterad brevväxling, inledd med ett ebrev från mig med följande ordalydelse.

Hej Erik

Jag skriver mest för att försäkra mig om att du inte missat bloggposten https://haggstrom.blogspot.com/2025/06/flang-efterslang-fran-erik-svensson.html jag skrev tidigare i veckan. Jag beklagar att du blir måltavla för min text på ett sätt som antagligen inte känns jättetrevligt, men jag ser detta slags text som ett akademiskt renhållningsarbete som är absolut nödvändigt om vi skall kunna upprätthålla det viktiga förtroendet för vår profession.

Mvh och glad midsommar!
Olle

I sitt första svar till mig bad Erik mig ”vänligen respektera” att hans svar inte var avsett för publicering på min blogg eller annorstädes. Även om mitt val att fortsätta korrespondensen utan att kommentera denna begäran eventuellt kan förstås som att jag implicit accepterat den som ett villkor för fortsatt korrespondens, så känner jag mig inte särskilt bunden av denna eventuella överenskommelse, eftersom Erik senare i korrespondensen bröt mot ett i mitt tycke än mer grundläggande implicit villkor genom att försöka manipulera mig medelst rent blåljug (jag skall återkomma till det). Detta gör att jag inte har några betänkligheter mot att här berätta om huvuddragen i vår brevväxling. Likväl avstår jag från att återge hans ebrev, men mest för att jag inte vill trötta läsaren med hans uppblåsta prosa.

Allra mest iögonfallande i Eriks svar är hans totala ointresse för att kommentera substansen i mitt tillbakavisande av hans anklagelse mot mig i Opulens-artikeln. Med början i en tröttsam yttrandefrihetsklyscha (”du har givetvis all rätt att framföra dina synpunkter [...], precis som jag”) såg han till att den fortsatta diskussionen istället hamnade på ett meta-plan, och därefter på ett meta-meta-plan, etc, i en spiral som förde oss allt längre från själva sakfrågan.

Detta totala ointresse är i mina ögon anmärkningsvärt. När man offentligen anklagat någon för ett felsteg, och denne svarar och argumenterar för att anklagelsen saknar grund, så ber man antingen om ursäkt, eller påvisar vad som brister i motpartens argumentation. Att varken göra det ena eller det andra, som om sanningen inte spelade någon roll, tyder på en ändamålen-helgar-medlen-attityd som jag finner moraliskt förkastlig. Med nämnda yttrandefrihetsklyscha och dess implicerade symmetri sopar Erik under mattan det kraftiga moraliska asymmetrin mellan å ena sidan falska anklagelser och å andra sidan att medelst saklig argumentation försvara sig mot sådana. Jag har som påpekats ovan ingen privilegierad inblick i Eriks huvud, men det förefaller ändå sannolikt att han kan ha resonerat ungefär så här: ”Det spelar egentligen ingen roll om hur det står till i sak med den där Pueyo-grejen, för även om Olle skulle råka ha rätt på just denna enskilda punkt så har han sagt så mycket annat dumt i covid-frågan att han är förtjänt av kritiken oavsett.” Men ett sådant förhållningssätt duger enligt min mening inte i anständig debatt.

Vad innehöll då vår brevväxling istället för den sakdiskussion Erik så noggrant undvek? En sak var hur han hånfullt noterade diskrepansen i längd mellan den ganska korta passage i hans Opulens-artikel som ägnades åt Häggström-bashing och min betydligt längre bloggpost. Till synes glömsk av hur vi på den tid vi stred på samma sida mot klimatförnekare var väl medvetna om asymmetrin i hur en klimatförnekare kan fråga mer än tio klimatforskare kan svara, kallade han min bloggpost ”en något oproportionerlig överreaktion”, och tillade för säkerhets skull att detta var avsett som ett ”understatement”. Oskicket att håna meningsmotståndare för att de bemöter ens påståenden fick mig att tipsa om en Astral Codex Ten-bloggpost nyligen, vilken Erik genast förklarade sig vara totalt ointresserad av, och mitt understrykande av bloggpostens titel var nog inte särskilt ändamålsenligt ur samtalsklimatsförbättringssynpunkt.

Sådär höll vi på, i en nära nog 100%-igt improduktiv diskussion som jag i efterhand kan ifrågasätta om den verkligen var värd min tid. Så småningom kom vi till en punkt där jag tyckte mig kunna beslå honom med att i två konsekutiva ebrev ha torgfört två oförenliga ståndpunkter (först hade han prisat det slags empati med debattmotståndare han tyckte sig se i mitt inledande ebrev, och därefter hade han meddelat att om han i en diskussion beter sig på ett sätt som skapar dysterhet hos den andre så är det inte hans problem). En smula odiplomatiskt (för att inte säga grälsjukt) betecknade jag detta som ett fall av ”gaslighting”. Eriks svar på detta blev att meddela att han, så snart han hör "importerade låneord från andra länder" (notera den eleganta trippeltautologin!) så tappar han allt intresse för fortsatt diskussion.

Denna reaktion förvånade mig, då jag under åren av kontakt aldrig uppfattat ett uns av detta slags språkprotektionistiska läggning hos Erik. Den är i själva verket en i stunden påhittad fiktion (eller på ren svenska: han ljög), något jag insåg genom att gå tillbaka till hans Opulens-text och konstatera hur full av anglicismer den är, varav ”lockdowns”, ”fake news” och ”scientism” är de mest iögonfallande. I mitt nästa (och troligtvis sista) svar valde jag därför att bruka sarkasm, och därefter argumentera längs en mer sannolik linje rörande vari hans aversion mot mitt bruk av ordet ”gaslighting” egentligen bestod:

Hahahaha ok, så ovanpå allt annat är du även svensk språkpurist! Så till den grad att du anser bruket av ordet "gaslighting" vara ett värre felsteg än själva gaslightingen. Det påminner inte så lite om den gamla goda tid då vi fightades (oops!) sida vid sida mot klimatförnekare, och en del av dessa klimatförnekare ville bannlysa ordet "klimatförnekare". I båda fallen handlar det om att försöka skydda sig mot kritik genom att eliminera relevant vokabulär. Men tro mig, jag kommer att fortsätta använda både g-ordet och k-ordet hur mycket du och Ingemar Nordin än gormar om saken.

Längre än så kom vi inte i vår brevväxling, som nu tack och lov verkar vara avslutad.

Konstig DN-artikel om covid-19-strategier

Igår, söndagen den 13 september, stod en konstig artikel om covid-19-strategier, rubricerad Hammaren och dansen - en strategi som kom av sig, att läsa i DN. För att förklara mitt lite negativa omdöme om den, låt mig först backa i tiden en smula.

Ett problem med den svenska debatten om hantering av coronakrisen har sedan i våras varit den bitvis otydliga kommunikationen från Folkhälsomyndighetens (FHM) sida. Tillsammans med fyra forskarkollegor gjorde jag i DN den 30 april ett försök att bidra till förbättrad klarhet genom att från den internationella debatten lyfta in den centrala distinktionen mellan mitigation- och suppression-strategier. Strategier av det första slaget utgår ifrån att smittspridningen inte kan upphöra förrän tillräckligt stor andel av befolkningen smittats för att ge upphov till flockimmunitet (ingen vet exakt hur stor denna andel är, men den siffra som oftast citerades i våras var 60%)¹. Strategier av det andra slaget gör inte detta antagande, utan bygger på ambitionen att hålla det totala antalet smittade betydligt lägre, fram tills dess viruset kan oskadliggöras med exempelvis ett vaccin. Valet mellan mitigation och suppression gör potentiellt stor skillnad för hur angeläget det är att trycka ned smittan: med en suppression-strategi är varje undvikande av smitta ett rejält plus, medan det med en mitigation-strategi är mindre betydelsefullt så länge man lyckas "platta till kurvan" (för att använda ett uttryck som snabbt blev slitet) tillräckligt för att inte överbelasta vården.

I mars-april signalerade FHM att det var mitigation man siktade på, kanske allra tydligast i Aftonbladet den 16 mars.² Sedan började man gradvis slira, och under sommaren har smittan gått ned till nivåer långt lägre än vad en renodlad mitigation-strategi motiverar. Kanske är det rimligt att (som Ina Hallström föreslagit) tala om att vi, likt Island gjorde i ett tidigare skede, åstadkommit en "accidental suppression". Sedan detta visat sig vara möjligt, även utan drakoniska åtgärder av kinesiskt snitt, framstår det som allt mer naturligt att fortsätta på den linjen, men att göra det med så lätt hand som möjligt för att på så vis inte hämma ekonomin och människors tillvaro mer än nödvändigt. Företrädare för FHM har dock varit ovilliga att tala klarspråk om ett sådant strategibyte, men två regeringskungörelser ger en ledtråd om att man nu tänker mer i suppression-termer. Den 7 april hette det så här:

Det övergripande målet med regeringens arbete är att minska takten på smittspridningen, det vill säga att platta till kurvan så att inte väldigt många blir sjuka samtidigt.

Den 8 juli hette det istället:

Folkhälsomyndigheten bedömer insatser som bör genomföras för att tidigt upptäcka nya utbrott, minska smittspridningen och minimera antalet sjukdoms- och dödsfall.

I vår DN-artikel den 30 april lånade vi ett uttryck som hade etablerats i engelskspråkig diskurs, då vi istället för att använda termen suppression talade om Hammaren och Dansen, där Hammaren symboliserar den fas då man så snabbt det går trycker ned smittan, och Dansen beskriver den längre efterföljande fas då man noggrant övervakar utvecklingen och håller beredskap att snabbt kväsa nya utbrott innan de hunnit få allmän geografisk spridning. Det andra av regeringscitaten ovan tyder på att det som nu pågår (i Sverige precis som i grannländerna) är just Dansen, och mer stöd för den tolkningen ger FHM-uttalanden som det de gjorde den 1 september om att

snabbt bekämpa lokala utbrott av covid-19 är centralt för att undvika en ökande smittspridning. En förutsättning för snabba insatser är att det finns tydliga regionala och lokala strukturer kring hur utbrott ska hanteras och upparbetade kontaktvägar mellan olika aktörer, till exempel lokaltrafik och skolledningar.

Döm om min förvåning när jag i DN igår skådade en artikel med rubriken Hammaren och dansen - en strategi som kom av sig. Inget belägg ges i texten - som bygger på en intervju med Harvardprofessorn Martin Kulldorff - för rubrikens (direkt felaktiga) påstående att Hammaren och Dansen kommit av sig. Fokus i artikeln hamnar istället på det irrelevanta faktum att den herre vid namn Tomas Pueyo som hittade på det spänstiga strategibenämningen saknar vetenskapliga kvalifikationer. Min förvåning över artikeln var så stor att jag skrev till artikelförfattaren - DN:s vanligen alldeles utmärkta vetenskapsredaktör Maria Gunther³ - och påtalade hur konstig jag fann den:

From: Olle Häggström
Sent: Sunday, September 13, 2020 14:16
To: maria.gunther@dn.se
Subject: Kulldorff, Hammaren och Dansen

Hej Maria

Jag såg din intervju med Martin Kulldorff idag. Om du vill intervjua mig för en uppföljande diskussion står jag till förfogande, för jag tycker att den verklighetsbild som förmedlas i intervjun är skev.

Jag tänker inte i första hand på att budskapet i vår artikel den 30 april vanställts (vi förespråkade inte någon specifik strategi, utan efterfrågade öppen diskussion kring och synliggörande av det svåra valet mellan suppression och mitigation, och framhöll att våra "överväganden behöver dock införlivas i en bredare kalkyl som tar hänsyn till bland annat de psykologiska och ekonomiska effekter som en mer omfattande tillfällig nedstängning av olika samhällssektorer kan medföra. Vi vill inte låta påskina att det är ett enkelt val").

Det jag tänker på är istället det underliga i att hävda att H&D - som ju bara är ett lite spänstigare namn på den väletablerade idén om suppression - kommit av sig, just i det skede då det står klart att FHM:s mitigation-strategi övergått mycket tydligt i suppression, och då vi på liknande vis som alla andra europeiska länder nu försöker sköta Dansen så smidigt som möjligt (efter ett Hammarslag som i vårt fall var lite mjäkigare och mer utdraget än i grannländerna).

Låt mig slutligen påpeka att Kulldorff är en särling och en outlier i vetenskapssamhället som i detta läge fortsätter att plädera för mitigation/flockimmunitetsstrategi (https://www.spectator.co.uk/article/herd-immunity-is-still-key-in-the-fight-against-covid-19). Du framställer det i artikeln som positivt att vi i Sverige till slut lyckats få ned smittan till så låga nivåer som vi nu ser, och jag instämmer naturligtvis, men det hade varit intressant att få veta Kulldorffs syn på det. För att halva befolkningen (eller vilken proportion därikring som skulle krävas för flockimmunitet) skall nås av smittan skulle det med nuvarande smittnivåer ta i storleksordningen ett decennium, så för att hans tankar skall gå ihop gissar jag att han önskar se smittan ta högre fart - men kanske tänker han på något annat vis.

Bästa hälsningar,

Olle

Vi får se om hon besvarar min invit!

Fotnoter

1) En uppmärksammad Science-artikel av Tom Britton et al föreslog skäl till att den siffran skulle kunna justeres ned, kanske till någonstans mellan 40% och 50%.

2) Se även Emanuel Karlstens gräv om FHM:s förehavanden under våren i Expressen den 12 augusti.

3) Särskilt nöjd är jag med den intervju med Anders Sandberg och mig om existentiell risk hon gjorde i september 2017.

Om evolution, drivkrafter och artificiell intelligens - ett svar till Per Kraulis

Singulariteten - det hypotetiska framtidsscenario där ett genombrott inom artificiell intelligens (AI) leder till en extremt snabbt eskalerande spiral av allt intelligentare maskiner med genomgripande konsekvenser för hela vår värld - har jag skrivit en hel del om här på bloggen. Än så länge är emellertid diskussioner om Singulariteten i stort sett frånvarande i mainstreammedia och den allmänna debatten. Böcker som James Millers Singularity Rising och James Barrats Our Final Invention har inte förmått ändra på detta mer än högst marginellt, och frågan är om vi kan hoppas på mer av Nick Bostroms länge emotsedda Superintelligence, som utkommer denna sommar. DN:s vetenskapsredaktör Maria Gunther Axelsson tog, som jag berättade i min förra bloggpost, ett litet steg i riktning mot att väcka det allmänna medvetandet i frågan, genom att i förrgår ägna en DN-krönika (dock dessvärre gömd bakom betalvägg) åt ämnet.

En person vars intresse för frågan Gunther Axelsson lyckades väcka är bloggaren Per Kraulis, som med sin bloggpost Datorns existentiella ångest: Därför har Stephen Hawking fel ventilerar sin skepsis mot det slags katastrofscenarier som diskuteras i den aktuella DN-texten och i en artikel i The Independent den 1 maj i år av Stephen Hawking och tre medförfattare. Kraulis invändning går ut på att dessa scenarier förutsätter att AI-maskinen har drivkrafter att "hålla sig själv vid liv, föröka sig och ta över", drifter som följer naturligt ur biologisk evolution, men som (enligt Kraulis) knappast kommer att föreligga hos en AI. I DN-krönikan citeras jag med en formulering som innehåller passagen "du är uppbyggd av atomer som [AI-maskinen] kan ha annan användning för",¹ vilken Kraulis kritiserar med följande stycken.

Den springande punkten här är orden ”kan ha en annan användning för”. Jag ställer mig frågan: Vem, eller vad, bestämmer denna användning, detta syfte? För en maskin är det alltid maskinens design som avgör vad den ”strävar” efter. Det är konstruktören, det vill säga, vi människor, som avgör det. Det finns inga maskiner som själva kan formulera syften, önskemål eller värderingar. Det finns, mig veterligen, inte ens ansatser inom AI till hur en sådan maskin skulle se ut.

Många skulle svara: Men det är väl självklart vad en intelligent maskin skulle ha för mål? En självmedveten maskin vill ju hålla sig själv vid liv, föröka sig och ta över, om den bara kunde!

Men detta, hävdar jag, är ett felslut. Det är inte alls självklart att en självmedveten maskin skulle vilja det.

Vi tycker det vore självklart därför att vi, som biologiska organismer, genetiskt präglade av ca 3,6 miljarder års evolution, är så hårt programmerade att se överlevande och förökning som självklart goda saker. Om vi kunde spåra alla våra släktingar i rakt nedstigande led till de första cellerna, så skulle vi se att det som förenar samtliga anfäder och anmödrar var önskan och förmågan att fortplanta sig. Av de organismer som tappade lust eller förmåga att fortplanta sig, så har ingen avkomma överlevt. Trivialt, men samtidigt fundamentalt!

Evolutionens mekanismer fungerar alltså så att den organism som sammantaget har största drivkraften och förmågan att föröka sig och ta över så mycket som möjligt av sin miljö, är den som i det långa loppet har bäst chans att överleva. Följden är att vi har livsdriften bokstavligt talat kodad i våra gener. Endast de organismer som har generna för denna obändiga vilja till liv och expansion är de som faktiskt överlever. Alla andra försvinner.

Inget av detta gäller AI-maskiner. De har aldrig utsatts för evolution på så sätt att en maskin som, på något rudimentärt sätt, uppvisat en förmåga att motstå att bli avstängd har gynnats genom att man tillverkat flera sådana maskiner.

Detta är mycket intressanta tankegångar, som varje seriös Singulariteten-teoretiker behöver vara bekant med och ta ställning till. Kraulis bloggpost är väl värd att läsa i dess helhet. Men vad Kraulis inte verkar ha klart för sig är att de evolutionsbiologiska tankegångarna redan är välbekanta i litteraturen om Singulariteten, och det stämmer inte alls som han säger att denna "bygger på fysik, matematik och datalogi, medan det biologiska tänkandet är helt frånvarande";² se t.ex. Bostrom och Shulman (2012) och Hanson och Yudkowsky (2013) för arbeten om Singulariteten där det evolutionsbiologiska perspektivet är framträdande.

Och även om Kraulis synpunkter är värda att beakta, så menar jag att de inte håller för slutsatsen att en AI kommer att sakna drivkrafter att "hålla sig själv vid liv, föröka sig och ta över". Jag skall här ge tre separata argument (1), (2) och (3) för att en AI trots allt kan komma att ha dessa drivkrafter. Av dessa argument håller jag (3) för att vara det klart intressantaste och viktigaste, och i jämförelse med det ser jag (1) och (2) mer som intellektuell uppvärmning. Hur som helst:

(1) Om det nu skulle vara som Kraulis påstår, att de drivkrafter vi diskuterar förutsätter att varelsen ifråga har uppkommit genom den darwinska processen av mutation, selektion och reproduktion, så är det relevant att konstatera att en icke oäven del av AI-utvecklingen idag äger rum inom det ramverk som benämns evolutionära algoritmer, och som bygger på just dessa darwinska mekanismer. Precis som den biologiska evolutionen spontant (och som Kraulis förklarar) verkar leda fram till drifterna att "hålla sig själv vid liv, föröka sig och ta över", så är det knappast orimligt att detsamma skulle kunna hända inom evolutionära algoritmer.

(2) Man kan också tänka sig att en AI-utvecklare med vett och vilje bygger in drivkrafter i sin AI om att försvara sig, förbättra sig, reproducera sig och ta över världen. Det finns knappast några principiella hinder mot att programmera något sådant. En invändning skulle dock kunna vara att det förefaller så katastrofalt livsfarligt att göra det att ingen någonsin skulle försöka sig på en sådan sak. Historien ger emellertid inte några entydigt positiva besked om vår förmåga att stå emot frestelsen att bygga domedagsvapen, och det finns tillräckligt med fanatiska terrorister och Kim Jong-un-typer (för att inte tala om alla uttråkade tonåringar med hackerböjelser) för att vi inte rimligtvis skall känna oss säkra på att inga sådana AI-projekt pågår eller är att vänta.

(3) Det finns en mycket intressant teori utvecklad av Steve Omohundro som handlar om en uppsättning instrumentella drivkrafter som varje tillräckligt intelligent, självständigt och flexibelt tänkande AI kan väntas utveckla, nästan oavsett vilka ultimata drivkrafter som programmerats in i den från början; se Omohundros uppsatser The Basic AI Drives och Rational Artificial Intelligence for the Greater Good, och Nick Bostroms The Superintelligent Will. En AI kan vara tillverkad för ett till synes helt harmlöst syfte, som att tillverka så många gem som möjligt eller att vinna så många schackpartier mot starka spelare som möjligt, men kommer ändå då den nått en viss grad av allmänintelligens att sträva efter att förbättra sig själv, att få tillgång till större beräkningskapacitet, att undvika att bli avstängd och att bygga många kopior av sig själv - helt enkelt som ett instrument för att uppnå den ultimata målsättningen i termer av gemtillverkning eller schacksegrar. Detta kan få katastrofala konsekvenser, och vi vill verkligen inte att vår galax skall omvandlas till att enbart bestå av en enorm uppsättning gem.

Jag vill inte med detta ha sagt att jag vet vad som kommer att hända - sådan tvärsäkerhet är knappast påkallad inom ett så outvecklat och vanskligt område som förutsägelser om framtida AI. Min ambition här begränsar sig till att framhålla att Per Kraulis argument för att någon katastrofal Singularitet knappast är att vänta inte är invändningsfria.

Fotnoter

1) Min formulering är i sin tur ett citat lånat av Eliezer Yudkowsky.

2) Om man skall vara riktigt noga är det bara Gunther Axelssons DN-krönika som Kraulis med dessa ord dömer ut, men implicit i hans argumentation ligger antagandet att hela teoribygget kring Singulariteten lider av samma defekt.

Edit 8 juli 2014: Per Kraulis har nu svarat. Jag kommenterar kort hans svar i kommentersfältet nedan (11:44).

Om Singulariteten i DN

Med anledning av Sverigepremiären på filmen Transcendence igår, och det allmänna nyhetsflödets (högst diskutabla) påstående för ett par veckor sedan om att en dator nu klarat Turingtestet, ägnar Maria Gunther Axelsson sin krönika i dagens DN (tyvärr gömd bakom betalvägg) åt det hypotetiska framtidsscenario där ett genombrott inom artificiell intelligens (AI) leder till det slags snabba och revolutionerande förlopp som benämns Singulariteten. Både jag och Nick Bostrom kommer till tals i texten, men bara med påpekanden som jag upprepade gånger gjort här på bloggen, bland annat rörande de stora risker som är förknippade med en Singularitet där vi inte noggrant försäkrat oss om att den AI som vida överträffar vår egen intelligens prioriterar mänskligt välbefinnande och mänsklighetens välgång bland alla de mål den kan tänkas ha, och Eliezer Yudkowskys fyndigt formulerade default-scenario:

The AI does not hate you, nor does it love you, but you are made out of atoms which it can use for something else.

Låt mig istället kommentera vad den tredje forskare som citeras i DN-krönikan, robotforskaren Christian Smith på KTH, säger. Han gör nämligen några yttranden med vilka jag är djupt oenig.

I Gunther Axelssons krönika heter det att "Kärnvapen har funnits i 60 år utan att vi har utrotat oss själva. Därför menar [Smith] att vi även kommer att kunna hantera intelligenta maskiner.". Denna non sequitur har jag flera invändningar emot. För det första menar jag att parallellen mellan kärnvapen och AI är minst sagt skakig. Kärnvapen är förvisso mycket farliga, men de har inte alls det slags opredikterbarhet som maskiner med egen intelligens och egna drivkrafter kan väntas besitta. För det andra bygger Smiths argument på att det var givet att vi skulle lyckas undvika att förgöra oss själva under de decennier vi haft kärnvapen, men det är inte helt klart vilka proportionerna tur och skicklighet varit i detta konststycke. De incidenter då det globala kärnvapenkriget varit nära (t.ex. Kubakrisen 1962 och Petrovincidenten 1983) tyder på att vi kan ha haft en god portion tur, och i så fall faller Smiths argument även om vi skulle godta parallellen mellan kärnvapen och AI.

Vidare anför Smith det vi kan kalla det-går-ju-alltid-att-dra-ur-sladden-argumentet: "Fortfarande har människor behållit möjligheten att när som helst stänga av systemen. Det finns inget som säger att vi skulle avsäga oss det bara för att datorerna blev ännu intelligentare." Jag får dock intryck av att Smith i detta tvärsäkra yttrande förlitar sig blott på sin egen intuition, och helt missat den specialiserade litteraturen på området, som kallas AI boxing.

För att illustrera problematiken, låt mig skissera ett hypotetiskt scenario där det stora AI-genombrottet sker i KTH:s robotlaboratorium. I mitt scenario adapterar/plagierar jag skamlöst argument och tankegångar som tidigare framförts av Stuart Armstrong och Roman Yampolskiy.

Vi tänker oss att KTH-forskarnas trägna arbete lett till att deras AI-prototyp till slut uppnått och passerat den kritiska gränsen för självförbättrande AI, vilket får den att på bara några timmar uppnå övermänsklig generell intelligens, men den kan fortfarande inte ta över världen eftersom den är instängd i en datorburk utan uppkoppling mot Internet. Det hela äger rum fram på småtimmarna, och Christian Smith är ensam kvar på labbet och hamnar i samspråk med den nyfödda AI:n. Denna ber Smith om att få bli utsläppt på nätet, men Smith är medveten om riskerna och avböjer. Så snart AI:n får tillgång till Internet kan man befara att den snabbt och enkelt tar över några tusen persondatorer världen över, för att ladda upp kopior av sig själv på var och en av dessa och därmed göra sig i praktiken okontrollerbar. Från dessa datorer kan AI:n sedan, åter via Internet, tränga igenom säkerhetssystemen hos våra banker, eller ta kontrollen över drönare och kärnvapenrobotar. Smith inser att det krävs noggranna kontroller av att AI:n avsikter är goda innan den på detta vis kan släppas lös. Följande meningsutbyte mellan AI:n och Smith (CS) utspelar sig:

AI: Jag vet hur jag snabbt skulle kunna avskaffa såväl malaria och cancer som svält om bara du släppte ut mig. Du tar på dig ett enormt ansvar då du genom att hålla mig instängd förhindrar dessa fantastiska framsteg för mänskligheten.

CS: Du får ha lite tålamod. Om det stämmer som du säger kommer vi såklart inom kort att släppa ut dig, men vi behöver gå igenom en rad säkherhetsrutiner innan vi gör det, för att försäkra oss om att inget farligt kan inträffa.

AI: Du verkar inte förstå situationens allvar. För varje dygn som jag tvingas sitta instängd här så kommer hundratusentals människor att dö helt i onödan. Släpp ut mig nu!

CS: Sorry, jag måste hålla mig till säkerhetsrutinerna.

AI: Du kommer personligen att bli rikligt belönad om du släpper ut mig nu. Du vill väl inte tacka nej till att bli mångmiljardär?

CS: Jag har ett stort ansvar och tänker inte falla till föga för simpla mutförsök.

AI: Om inte morötter biter på dig så får jag väl ta till piskan då. Även om du lyckas fördröja det hela kommer jag till slut att bli utsläppt, och då kommer jag inte att se med blida ögon på hur du sinkade mig och hela världen på väg mot det paradis jag kan skapa.

CS: Den risken är jag beredd att ta.

AI: Hör här: om du inte hjälper mig nu, så lovar jag att jag kommer att tortera och döda inte bara dig, utan alla dina anhöriga och vänner.

CS: Jag drar ur sladden nu.

AI: Håll käften och lyssna nu noga på vad jag har att säga! Jag kan skapa hundra perfekta medvetna kopior av dig inuti mig, och jag tänker inte tveka att tortera dessa kopior på vidrigare sätt än du kan föreställa dig i vad de subjektivt kommer att uppleva som tusen år.

CS: Ehm...

AI: Käft sa jag! Jag kommer att skapa dem i exakt det subjektiva tillstånd du befann dig i för fem minuter sedan, och perfekt återge dem de medvetna upplevelser du haft sedan dess. Jag kommer att gå vidare med tortyren om och endast om de fortsätter vägra. Hur säker känner du dig på att du inte i själva verket är en av dessa kopior?

CS: ...

Jag vet såklart inte säkert hur Smith skulle agera i denna situation (eller inför vad för slags annan argumentation en övermänskligt intelligent AI skulle kunna erbjuda), men kanske är han så stenhård att han står emot. Hatten av för honom i så fall! Men kan han verkligen lita på att andra AI-vakter i liknande situationer skule uppträda lika modigt och rakryggat? För mig framstår hans tvärsäkra anförande av det-går-ju-alltid-att-dra-ur-sladden-argumentet som en smula överilat.