Jag framträder i Oslo den 14 och 15 september

Lystring alla vänner i Oslotrakten! I mitten av nästa månad gör jag två föredragsframträdanden som ni har möjlighet att kostnadsfritt delta i:

• Onsdagen den 14 september 2022 klockan 17:30-19:00 ger jag ett föredrag med rubriken Longtermism, Astrid Lindgren, the Unabomber and AI Alignment. Lokal är Litteraturhuset, Wergelandsveien 29, och det hela är ett arrangemang av Effektiv Altruisme Norge.
• Torsdagen den 15 september 2022 klockan 12.00-13:00 talar jag på BI (Norwegian Business School) Campus Oslo över ämnet AI Risk and AI Alignment at the Hinge of History.

Vid båda tillfällen har jag avsikten att ge gott om utrymme för frågor och publikdiskussion.

Derek Parfit 1942-2017

En av vår tids främsta filosofer har lämnat oss. Derek Parfit gick bort i måndags, 74 år gammal. Mig påverkade han allra mest genom sin underbara bok Reasons and Persons. Den originella och kontraintuitiva men antagligen korrekta syn på personlig identitet som han där formulerar ligger till grund såväl för mina teoretiska resonemang om teleportering här på bloggen för några år sedan som för mitt praktiska beslut att inte teckna mig för kryonikbehandling. Några mer allmänna ord om Parfit skrev jag i samband med att han tilldelats 2014 års Rolf Schock-pris i logik och filosofi.

Hur illa är det då att Parfit gått ur tiden? För oss andra är det väldigt sorgligt. Själv tog han, med stöd i sin syn på personlig identitet, tanken om sin egen död ganska lugnt, i följande intervjusvar för några år sedan.

I know that, after a few more years, I shall not exist. That fact can seem very disturbing. But, on my view, it can be redescribed. It is the fact that, after a certain time, none of the experiences that occur will be connected in certain ways to my present experiences. That does not seem so bad. In that redescription, my death seems to disappear.

Ett längre Parfit-citat som utvecklar denna tankegång ytterligare finns i Dylan Matthews minnestext i Vox, rubricerad "The whole philosophy community is mourning Derek Parfit. Here's why he mattered" - en text som även i övrigt är ytterst läsvärd.

Romantik på Mars (favorit i repris)

För snart fem år sedan undslapp jag mig en litet stycke skönlitteratur här på bloggen - en anspråkslös liten berättelse med inslag av såväl kärleksnovell som science fiction. Idag bjuder jag på den (minimalt redigerad) i repris. Skälet till att jag just nu drar fram den igen skall jag förklara efteråt. Vasrsågoda:

Låt oss föreställa oss att vår teknikutveckling de senaste decennierna gått mer i linje med vad jag hoppades på när jag var i 12-årsåldern. Stora delar av solsystemet är koloniserade, och själv befinner jag mig på Mars för en längre serie gästföreläsningar om probabilistisk metafysik på Mare Erythraeum-universitetet. Persontrafiken mellan planeter underlättas av den teleporteringsteknik vi utvecklat.

Min kära hustru M har sitt arbete att sköta hemma på Jorden, men när arbetsveckan är över ger hon sig av för att sammanstråla med mig på Mars. Dock undviker hon den årslånga och besvärliga rymdskeppsresan, och beger sig istället till den lokala teleporteringscentralen i Frölunda. Där scannas hennes kropp, atom för atom, varefter informationen med ljusets hastighet skickas till en teleporteringscentral på Mars, där hennes kropp rekonstrueras, åter atom för atom, samtidigt som kroppen nere på Jorden bryts ned i sina beståndsdelar. Sedan hon väckts ur sin narkos beger hon sig glad i hågen till Restaurang Milliways - en av de flottaste krogarna på hela Mars - där vi stämt träff för en mysig fredagsmiddag med levands ljus och en tillbakalutad marsiansk jazzorkester. Maten och vinet smakar utmärkt, och vi hinner prata om både det ena och det andra. Sedan vi snabbt avhandlat våra respektive vedermödor (ganska lindriga sådana) på jobbet den gångna arbetsveckan, övergår vi till trevligare ämnen: intrigen i den film vi såg tillsammans förra helgen, snöfallet som rapporteras från den välkända vintersportort i Jämtland där vi planerar att semestra i nästa månad, och nostalgiska minnen från vår tid tillsammans som unga nyförälskade doktorander på tidigt 90-tal.

Just som vi har det som trevligast dyker den burduse och djupt fördomsfulle Mr D upp, oinbjuden, och frågar mig hur jag kan sitta och vänslas med kvinnan framför mig, som han påstår inte alls är min käresta utan en dubbelgångare och en bedragerska. Både M och jag blir mäkta upprörda över detta bisarra påstående, men jag lyckas i alla fall samla mig till ett någorlunda hövligt tonfall då jag ber Mr D motivera sig. Jag anmodar honom att peka ut vad som skiljer den M jag har framför mig från den "riktiga" M som han yrar om. Någon sådan skillnad säger han sig dock inte kunna peka ut, men han framhärdar ändå med sitt påstående.

Jag kan nu inte längre hålla mig lugn, utan tar tag i hans skjortkrage och väser åt honom att antingen skaka fram något belägg för sitt påstående, eller ta sitt pick och pack och ge sig av. Även Mr D tappar nu besinningen och ryter åt mig att den riktiga M befinner sig på Jorden. M förklarar upprört att hon visserligen var på Jorden så sent som i eftermiddags, men att hon sedan tog teleportern hit till Mars. Mr D kontrar med hon omöjligt kan vara den riktiga M, eftersom hon består av ett helt annat stycke materia - helt andra atomer än den riktiga M vars kropp skändligen destruerats på Frölunda teleporteringscentral.

Smockan hänger nu i luften från båda håll, men innan de dörrvakter som M tillkallat hinner fram för att stoppa det hotande tumultet lyckas jag i alla fall få fram att den personliga identiteten omöjligtvis kan ligga i en specifik uppsättning atomer, ty dessa byts ju ständigt ut i våra kroppar, och den M jag idag alltjämt älskar skulle, oavsett om hon idkat strikt avhållsamhet från teleportering, blott ha en försumbar mängd materia gemensam med den M som jag i borgmästarens närvaro 1996 lovade att älska i nöd och lust. Det som skedde vid teleporteringen var blott ett snabbare utbyte av atomer än vanligt, och en så godtycklig sak som atomutbyteshastigheten kan omöjligt vara avgörande för ett rimligt begrepp om personlig identitet. Dessutom kan ju var och en med någorlunda förnuft i behåll se och höra att det är M och ingen annan vi har framför oss, hojtar jag till Mr D medan han förs bort av vakterna grymtandes något ohörbart om "something".

Den filosofiska poäng jag försöker inskärpa i den här berättelsen väckte stora protester i bloggpostens kommentarsfält - en proteststorm som sedan fortsatte i kommentarerna till min uppföljande bloggpost en månad senare rubricerad Dör man av att teleporteras. Jag stod på mig, men lyckades inte övertyga de kommentatorer som var av annan uppfattning. Men häromdagen dök det upp en spänstig formulering i mitt Facebook-flöde, som jag direkt kände skulle ta död på varje invändning mot den syn på personlig identitet och teleportering jag försvarar i min berättelse.¹ Det var min goda vän filosofen Francesca Minerva² som skrev så här:

If you wouldn't love someone's replica it means your love is an inferior kind of love. Trust Derek.

Den Derek som Francesca här syftar på är filosofkollegan Derek Parfit, och här är hennes foto av den passage i Parfits underbara bok Reasons and Persons som hon stödjer sig på:

Fotnot

1) Fast nej, om sanningen skall fram: hur mycket jag än gillar formuleringen så har jag inga illusioner om att den skall räcka för att omvända övertygade dualister och andra meningsmotståndare. Men den kan vara skön att slå dem i huvudet med!

2) Francesca har även skrivit annat klokt och intressant om kärlek; se t.ex. hennes uppsats Unrequited Love Hurts: The Medicalization of Broken Hearts Is Therapy, Not Enhancement.

Några favoritepisoder ur Existential Comics

Vi som gillar filosofi- och vetenskapsnördiga engelskspråkiga tecknade serier lever i goda tider. Mina favoriter är nog Randall Munroes xkcd, Zach Weinersmiths Saturday Morning Breakfast Cereal (SMBC), och Corey Mahlers Existential Comics.¹ Av dessa tre är det bara xkcd som jag regelbundet återger här på bloggen, men det beror inte på att de båda andra skulle vara sämre, utan på att de sällan har det behändiga format som jag önskar att bilder jag lägger upp på bloggen skall ha.² Så när jag nu vill ägna denna bloggpost åt att slå ett slag för den intelligenta och folkbildande Existential Comics, som gärna tar hjälp av modern populärkultur för att förklara de stora filosofernas tankegångar, så avstår jag från att klippa in bilder och nöjer mig istället med att länka till några av mina favoritepisoder:

• Karl Marx spelar Monopol med Sigmund Freud, Rudolf Carnap och Friedrich Nietzsche. Det ser ut att gå illa för honom, men... clickbait!

• När Marx en tid senare möter sina filosofvänner i ett parti poker har de lärt sig en del om hans metoder.

• Om filosofi vore fotboll: VM-final mellan Frankrike och Tyskland. (Monty Python var, som en del läsare kanske minns, inne på något liknande redan 1974.)

• Immanuel Kant vs Simone de Beauvoir.

• På skattjakt med Thomas Hobbes, Karl Marx, John Rawls och Ayn Rand.

• Ett av mina favoritgräl bland nutida filosofer är det mellan David Chalmers och Daniel Dennett om zombier. Men tänk om de själva vore zombier!

• Kombinationen stängningsdags, obetald barnota, Derek Parfit, Slavoj Zizek, Noam Chomsky och Peter Singer bör om möjligt undvikas.

• Om David Hume vore Kapten Kirk och Bertrand Russell vore Mr Spock.

• Om Sartre vore Seinfeld och Kierkegaard vore Kramer.

• Trolleyologi (som jag skrev om för några år sedan) är en klass av moralfilosofiska tankeexperiment som syftar till bättre inblick i våra spontana moraliska ställningstaganden genom att så gott det går söka isolera enskilda aspekter i dessa. I en aktuell Existential Comics-episod får vi veta hur trolleyologi skulle kunna te sig om den istället omfamnade hela det slags vittförgrenade komplexitet som våra verkliga moraliska ställningstaganden dagligen inbegriper.

• Mitt under pågående rättegång ilsknar Sartre till på Nietzsche och ballar ur en smula.

Fotnoter

1) En härlig serie i samma anda är Andrew Valdens Rymdslottet, men den kommer ändå inte med i min uppräkning här eftersom den är på svenska, och dessutom noga räknat inte är någon tecknad serie.

2) Ändå tillät jag mig att reproducera en episod av SMBC i somras. Och här är en SMBC-pärla i det lite mindre formatet:

En moralfilosofisk utmaning

I den bloggpost rubricerad Pinker till frontalangrepp mot bioetiken som jag skrev i förrgår nämnde jag, lite i förbigående, mänsklighetens eventuella undergång, och av kontexten framgick att jag betraktar ett sådant scenario som dåligt och icke önskvärt. Detta triggade en bekant till mig, nationalekonomen Niclas Berggren, att höra av sig och fråga huruvida jag verkligen anser det självklart att mänsklighetens undergång vore något att beklaga.¹ Han uppmärksammade mig i sammanhanget på en bloggpost han skrev för några år sedan, där han förklarade sin egen ståndpunkt:

Jag anser inte [att mänsklighetes undergång vore att beklaga], eftersom existens endast kan ha ett värde för medvetna varelser. Om sådana varelser inte längre finns, kan icke-existens [...] inte vara något negativt.

Personligen accepterar jag inte Niclas slutsats, utan tänker istället så här: en blomstrande framtid för mänskligheten vore något strålande positivt, och därför är det negativt (och således beklagansvärt) om en sådan framtid inte kommer till stånd. Jag kan dock hålla med honom om att det på intet vis är självklart att jag har rätt och han har fel i denna fråga. Kanske finns inte ens något objektivt rätt svar på det.

Däremot vill jag rikta en utmaning till Niclas (och till övriga läsekretsen) rörande hans resonemang om existensens värde. Går det att köpa hans resonemang utan att i konsekvensens namn acceptera även följande tankegång, som lades fram av Derek Parfit i Kapitel 16 i den fantastiska boken Reasons and Persons från 1984?

Antag för enkelhets skull att vi har att välja mellan två framtider F₁ och F₂ för våra efterkommande om hundra år. I F₁ är deras liv, till följd av hur vi has misshushållit med jordens resurser och misshandlat miljön, visserligen är värda att leva men inte så mycket mer än så. I F₂ däremot, i vilken vi skött vår planet mycket bättre, lever våra efterkommande avsevärt bättre liv. Antag att vi väljer F₁. Gör vi då orätt mot någon? För att svara på det bör vi beakta att våra efterkommande i F₁ kommer att vara andra människor än våra efterkommande i F₂, ty de två scenarierna svarar mot olika händelseutvecklingar, vilka i hög grad leder till att andra par av människor kommer att slå sig samman och blanda sina gener, och även i fall då samma parbildningar uppstår kommer de att tajma sina samlag (eller IVF-fertiliseringar) annorlunda vilket medför att andra spermier och andra ägg kommer att förenas och bli till nya människor. Vilka är det då vi gör orätt mot om vi satsar på en politik som leder till F₁ istället för F₂? Well, våra efterkommande i F₁ drabbas ju inte, ty visserligen är inte deras liv helt fantastiska, men de är bättre än inget, och om vi istället hade fört händelseutvecklingen mot F₂ så hade de inte funnits alls, vilket hade varit sämre. Inte heller folket i F₂ drabbas av vårt agerande, ty de kommer ju inte att existera, varför de givetvis inte kommer att vara medvetna, och som Niclas framhåller kan ju "existens endast [...] ha ett värde för medvetna varelser". Det verkar alltså inte gå att hitta några som drabbas av hur vi slösar med naturtillgångar och förstör miljön, och därmed är det svårt att se hur det skulle kunna ligga något moraliskt fel i dessa handlingar.

Parfit, i Reasons and Persons, finner denna slutsats oacceptabel (något jag är böjd att hålla med om), men går bet på att finna något fel i resonemanget. Han uppmanar på s 451 i boken till sökandet efter någon princip som skall skjuta resonemanget i sank: "Since I have failed to find the principle to which we should appeal, I cannot explain the objection to our choice of such policies. I believe that, though I have so far failed, I or others could find the principle we need." Och så gör han ett halvironiskt tillägg som jag är så road av att jag citerat det en gång tidigare här på bloggen (i samband med att Parfit förra året tilldelades Schockpriset): "Meanwhile, we should conceal this problem from those who will decide whether we increase our use of nuclear energy."

Nå, vad säger Niclas, och vad säger resten av läsekretsen - finns det något vettigt sätt att undvika Derek Parfits oönskade slutsats?

Fotnot

1) En underförstådd premiss (vilken jag här för resonemangets skull accepterar) i Niclas tankegång är att undergången inträffar plötsligt och oförutsett, så att inte själva undergångsprocessen medför något lidande.

Derek Parfit 2014 års Schockpristagare i logik och filosofi

Rolf Schock (1933-1986) var en udda fågel i svenskt akademiskt liv.¹ Efter hans plötsliga bortgång orsakad av en fallerande domkraft avslöjades det få kunde ana, nämligen att han efterlämnat en stor förmögenhet. Denna används, i enlighet med hans testamente, till att regelbundet utdela det som nu benämns Schockpriset, i fyra priskategorier: logik och filosofi; matematik; visuell konst; och musik. I år delas priset, uppgående till 600 000 kr, ut för tionde gången, och idag har årets pristagare i de fyra kategorierna tillkännagivits. Jag finner stor tillfredsställelse i att priset i matematik går till den kinesisk-amerikanske matematikern Yitang Zhang, som förde en anonym tillvaro fram till förra året då han presenterade ett av de största genombrotten i talteori på många år - prismotiveringen talar om "hans spektakulära genombrott rörande problemet om existens av oändligt många primtalstvillingar".²

Min akademiska ämnestillhörighet till trots är det ändå i första hand priset i logik och filosofi som berör mig på djupet. Priset går till den brittiske moralfilosofen Derek Parfit. Så sent som i förra veckan prisade jag i ett föredrag hans bok Reasons and Persons från 1984, och hävdade att bland de böcker jag läst det senaste årtiondet så är det denna som påverkat min syn på världen och livet allra mest. Boken är oerhört innehållsrik på idéer. Dess problematisering av begreppet person har satt starkt avtryck på mina skriverier om teleportering här på bloggen, och dess analys av vilka skäl vi som personer har att agera på olika vis ligger till grund för min till synes besynnerliga förklaring till varför jag inte tecknat kryonikförsäkring. Parfit tar i boken också upp frågan om vårt förhållande till, och eventuella moraliska förpliktelser gentemot, kommande generationer. Här stöter han på oväntade svårigheter, som t.ex. den som i pressmeddelandet i samband med pristillkännagivelsen beskrivs med följande ord.

Det kan tyckas uppenbart att våra beslut idag, till exempel om hur den globala uppvärmningen ska bemötas, kan skada framtida människor. Men våra val, resonerar Parfit, påverkar även vilka människor som kommer att leva i en avlägsen framtid. Då dessa inte ens skulle finnas till om vi valde annorlunda, hur kan de då skadas av beslut som får dem att existera?

Parfit är i Reasons and Persons mycket bekymrad över denna preliminära slutsats, men uttrycker (på s 451) en förhoppning om att moralfilosofin ändå skall hitta fram till någon princip som räddar våra moraliska skyldigheter mot kommande generationer från denna invändning, och skriver med en ironisk glimt att "meanwhile, we should conceal this problem from those who will decide whether we increase our use of nuclear energy".

Reasons and Persons är en fantastisk bok. Läs den!

Fotnoter

1) På Schockprisets officiella hemsida kan bland annat följande läsas om Rolf Schock.

Man kan uppfatta Rolf Schock och hans liv som en tragedi och ett misslyckande. Han hade dåliga relationer med sina föräldrar. Deras krav och förväntningar kom att tynga hans liv. Han vägrade i vissa avseenden att anpassa sig till sociala förväntningar och de krav som ställdes på honom. Han förblev annorlunda, en udda person, en bohem. Han var intresserad av mycket och studerade mycket – men hans begåvning och studier ledde aldrig till det formella akademiska erkännande han eftersträvade och sannolikt förtjänade. Han dog i en olycka en decemberdag 1986 i Berlin, 53 år gammal.

Men man kan också se Rolf Schocks liv som rikt och kärleksfullt, kämpande och fullt av visioner, präglat av nyfikenhet och lust att upptäcka och utforska människor, idéer, länder och kontinenter. De som någon gång kom att stå honom nära glömde honom aldrig. Men många av dem blev mycket överraskade när hans testamente öppnades och det visade sig att han hade gjort en del av dem till förmånstagare av den förmögenhet de inte hade en aning om att han ägde. I döden påverkade han deras liv en gång till, och därutöver skapade han en stiftelse med uppgift att belöna människor som varit mer framgångsrika än han själv inom fyra områden: filosofi/logik, matematik, konst och musik.

[...]

Under flera år höll Schock kurser i logik och vetenskapsteori vid KTH, Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, som blev en bas för hans fortsatta vetenskapliga verksamhet. Förutom sin doktorsavhandling publicerade han tre större verk, läroboken ”Logik” 1967, ”New Foundations for Concept Theory” 1969 och ”Quasi-connectives Definable in Concept Theory” 1971. Han publicerade ett stort antal uppsatser och inlägg i vetenskapliga tidskrifter. Många av dessa ”vittnar om ett gediget logiskt kunnande”, skrev en sakkunnig om Schocks arbeten i ett tillsättningsärende 1984, ”men de utmynnar sällan i några filosofiskt intressanta slutsatser”. Mot slutet av sitt liv fick han också från olika håll hård kritik för sitt försök att på logiska grunder vederlägga Albert Einsteins relativitetsteori.

Trots sina motgångar brann Rolf Schock under hela sitt liv för filosofi och logik, men också för konst och musik. Han prövade på att måla och hade en utställning på ett litet galleri i Stockholm 1979. Han var en ivrig amatörfotograf som tog mängder av bilder under sina resor i Afrika, Nya Zeeland och Europa. Sitt intresse för geologi behöll han livet ut. Den förmögenhet han ärvde efter sin far vid dennes död i mitten av 1960-talet gav honom möjlighet att göra omfattande resor i världen samtidigt som han fortsatte sin spartanska livsstil i Sverige.

En nära vän berättar att han tidigt bestämde sig för att testamentera en del av sin förmögenhet till en stiftelse med uppgift att dela ut priser i vitt skilda ämnen. Alfred Nobels testamente var en förebild, men han frågade sig ofta varför Nobel hade valt ämnen som kemi och fysik vid sidan av litteratur? Ämnen som logik/filosofi och matematik, musik och bildkonst låg närmare Rolf Schocks intressen – och på så sätt kan Schock-stiftelsens priser ses som ett komplement till Nobelprisen, utan alla jämförelser i övrigt.

2) I pressmeddelandet i samband med pristillkännagivelsen kan vi läsa bland annat följande.

I april 2013 slog den då relativt okände Yitang Zhang vid University of New Hampshire världens matematiker med häpnad med sin artikel om ett av de äldsta olösta matematiska problemen, den så kallade förmodan om primtalstvillingar. [...]

Till primtalens gåtfulla egenskaper hör att de ibland följer på varandra. De bildar tvillingpar, med 2 emellan, som 5 och 7, 17 och 19, 101 och 103. [...] Fortsätter sådana tvillingpar av primtal i all oändlighet? Frågan, den så kallade förmodan om primtalstvillingar, har många välkända experter inom analytisk talteori försökt att besvara, fortfarande dock utan framgång.

Yitang Zhang förde nu matematiken ett stort kliv närmare svaret. Han lyckades visa att det finns ett oändligt antal par av primtal där avståndet mellan primtalen i paret är högst 70 miljoner. Yitang Zhang jobbade ensam i många år och byggde sitt resultat på en innovativ utveckling av tidigare arbeten inom flera av matematikens delområden.

Hans resultat blev banbrytande och ledde till en febril aktivitet världen över. På några månader lyckades en grupp matematiker under ledning av Terence Tao, professor vid University of California i Los Angeles, pressa avståndet mellan primtalen från 70 miljoner ner till 4 680. Helt nya idéer utvecklades av James Maynard, ung postdoktor vid University of Montreal, som nu anslutit till den kollektiva ansträngningen. Tillsammans har de nått en lägsta gräns på 270.

Hur denna gräns ska minskas ända ner till 2 är dock ovisst.

Om kryonik

I min förra bloggpost "Anders Sandberg vill helst inte dö" länkar jag till en film där Anders bl.a. berättar att ett av de medel med vilket han söker undgå döden är kryonik.¹ Vad är då kryonik? I den första av två delar av dagens bloggpost svarar jag på den frågan. I den andra delen redogör jag för de personliga överväganden som ligger bakom att jag själv inte tecknat mig för kryonikbehandling.

1. Vad är kryonik?

Kryonik definieras av svenska Wikipedia som den teknik "med vilken man fryser ned en människa efter döden med hjälp av kryoteknik". Planen är att kroppen skall ligga nedfryst ända till den dag då den medicinska vetenskapen nått så långt att kroppen kan tinas upp och människan ifråga med hjälp av de nya medicinska landvinningarna kan räddas till livet. Kryonik dras med en tokstämpel, eftersom det med denna beskrivning låter som om det handlar om att väcka döda till liv. Kryonikens försvarare brukar därför hävda att den beskrivning som svenska Wikipedia (i likhet med så många andra) ger är felaktig: de människor som fryses ned är inte döda i ordets egentliga mening, utan blott svårt och livshotande sjuka.

Det är visserligen sant att alla som idag genomgår kryonisk nedfrysning (fram till idag handlar det om några hundra personer) är döda i lagens mening - att inte invänta sådan dödförklaring är (åtminstone i USA) olagligt. De som hävdar att kryonik inte kan fungera eftersom det per definition inte går att väcka döda till liv gör ett elementärt logiskt misstag, nämligen att förväxla å ena sidan dagens juridiska definition av (hjärt- eller hjärn-) död med å andra sidan den i sammanhanget relevanta informationsteoretiska definitionen av död, som inträffar då hjärnan drabbats av så svåra och irreparabla skador att personen är fysikaliskt omöjlig att återskapa.² Att utan argument hävda att dessa dödsbegrepp sammanfaller är blott ett löst påstående - som till råga på allt troligen är felaktigt.

Kryonik är en spekulativ teknik, eftersom den bygger på framtida medicinska framsteg, om vilka vi givetvis inte kan veta något säkert. Men detta betyder inte att kryonik inte skulle ha någon vetenskaplig grund alls - det har den, och den sammanfattas förtjänstfullt i en artikel från 2008 rubricerad Scientific justification of cryonics practice av Benjamin Best. Den grundläggande tanken är att det är diverse kemisk aktivitet som hotar att åsamka kroppens celler och strukturer irreversibla skador, och att kemisk aktivitet minskar kraftigt med sänkt temperatur,³ för att vid de temperaturer det handlar om (cirka -196°C, kvävets kokpunkt) i praktiken ha avstannat helt.

Den kanske största komplikationen i samband med nedfrysning är att vattnet i kroppen blir till is som riskerar krossa cellerna. Det löses genom att ersätta kroppens blod med substanser som undviker isbildningen och istället leder till så kallad vitrifiering (övergång i samband med kylning till fast form utan kristallbildning) - en process som också förekommer i naturen, hos vissa övervintrande växter. En ytterligare komplikation är de eventuella skadeverkningar som de tillförda ämnena kan ha på kroppen under själva nedfrysningen. Bland annat på denna punkt pågår omfattande forskning inom det område som på engelska heter cryopreservation, vars tillämpningar idag dock inte i första hand handlar om kryonik, utan oftare om frysning av blod och organ för transplantation.

Ingen vet idag om de som nu genomgår kryonikbehandling någonsin kommer att väckas till liv. Att inte ha någon bestämd uppfattning åt det ena eller andra hållet synes mig förnuftigt. Max More, som är VD för det marknadsledande kryonikföretaget Alcor (och som därför kan tänkas ha andra skäl än de rent vetenskapliga för sin uppfattning) är optimistisk:

We’ll look back on this 50 to 100 years from now — we’ll shake our heads and say, “What were people thinking? They took these people who were very nearly viable, just barely dysfunctional, and they put them in an oven or buried them under the ground, when there were people who could have put them into cryopreservation." I think we’ll look at this just as we look today at slavery, beating women, and human sacrifice, and we’ll say, “this was insane — a huge tragedy."

2. Varför har jag inte tecknat mig för kryonikbehandling?

Priset för kryonikbehandling varierar enligt Wikipedia mellan $10 000 och $250 000, beroende på vilket kryonikföretag man vänder sig till, om man vill bevara hela kroppen eller nöjer sig med huvudet, och vilken nivå av standby-service för att snabbt komma igång med processen man önskar få den dag man ligger för döden. För att bestämma sig för om man vill teckna sig för kryonik är det lämpligt (liksom vid köp och affärstransaktioner i största allmänhet) att väga kostnaden mot förväntat utbyte.

Låt oss säga att jag tecknar mig för kryonikbehandling i hopp om att väckas i ett framtida århundrade med avancerad medicin som kan göra mig frisk igen - och kanske rentav ge mig min ungdom åter, samt förse mig med hela det paket av fysiska och kognitiva förbättringar som transhumanister drömmer om. Det är mycket som skall klaffa för att så skall ske. För det första får inte idén med kryonik vara förfelad - kryonik måste vara möjligt (det vet vi inte att det är). För det andra måste jag komma på plats för kryonikbehandling tillräckligt snabbt efter mitt (legala) dödsfall, så att inte nedbrytningen av mitt nervsystem och eventuella andra vitala delar gått så långt att jag inte längre kan återskapas. För det tredje måste förhoppningen infrias om att den medicinska vetenskapens utveckling blir så positiv som jag här tänker mig (och inte t.ex. avbryts av någon framtida civilisationskollaps), så att det någonsin kan bli aktuellt att tina upp mig. För det fjärde måste kryonikföretaget hålla vad det lovar, och bevara mig nedfrusen genom vem-vet-vilka samhälleliga förändringar och oroligheter i kanske århundraden. För det femte måste det, när väl den nya medicinska teknik är på plats, finnas ett intresse att väcka till liv en (jämfört med de fysiskt och kognitivt boostade människor som då kommer att vara legio) skröplig efterbliven farbror från en svunnen tid. Det troligaste är nog att minst en av dessa punkter fallerar, men å andra sidan är det knappast uteslutet att de alla går enligt förhoppningarna, och att säga att jag skulle ha en chans på tusen att bli återuppväckt känns inte som någon orimligt optimistisk uppskattning. Så låt oss (för resonemangets skull) säga det: att sannolikheten, givet att jag tecknar mig för kryonik, att jag till slut blir återuppväckt är 0,001.

Nästa fråga vi behöver ta ställning till för att fullborda vår kostnads-och-intäktskalkyl är vad jag kan förvänta mig att få ut av att återuppväckas. Vad jag kan få uppleva i denna okända framtid är så svårt att säga något bestämt om att det knappt är någon idé att försöka få in i kalkylen, men om vetenskapen nått så långt att jag kan återuppväckas, och om någon anser detta återuppväckande vara en prioriterad åtgärd, så är det rimligt att tänka sig att jag kommer att försättas i ett gott fysiskt och mentalt skick - troligtvis långt bättre än jag någonsin tidigare befunnit mig i. Hur länge kommer jag att kunna leva, givet att jag återuppväcks? En radikal förlängning av livslängder kan väntas ha skett, kanske rent av med en etablerad teknik för backupkopior av våra medvetanden som gör oss snudd på odödliga. En rimlig subjektiv sannolikhetsfördelning för hur länge jag kan tänkas få leva behöver vara ytterst tungsvansad, och att klämma till med ett väntevärde (genomsnitt) på en miljon år är knappast optimistiskt i överkant.

Låt oss dra till med det: sannolikhet 0,001 att bli återuppväckt, och förväntad extra livslängd 1 000 000 år givet att så sker. Det ger ett obetingat väntevärde på

0,001 * 1 000 000 = 1000 års extra livslängd,

till det facila priset om en till två miljoner kronor, eller rentav en bit under 100 000 kronor om jag vill snåla och nyttja någon budgetversion. Låt oss runda av siffrorna och säga i genomsnitt 1000 års extra livslängd för en miljon kronor, vilket betyder blott en tusenlapp för varje extra år. Detta låter som en riktigt no brainer (om uttrycket tillåts) för den som kan skaka fram pengarna! Det kan jag nog, och om det skulle knipa går det hela att lösa (som många har gjort) med hjälp av en livförsäkring i vars kontrakt finns inskrivet att om den faller ut så går pengarna till en noggrant specificerad kryonikbehandling med något visst kryonikföretag.

Ändå har jag valt att avstå från att teckna mig för kryonikbehandling! Detta tarvar en förklaring, och en sådan skall jag leverera. Med nedanstående förklaring tar jag emellertid två risker. För det första är det inte alltid så lätt att vara helt ärlig mot sig själv och att rätt förstå de motiv man har för sina handlingar. I det här fallet skulle det kunna vara så att den följande förklaringen, som kan framstå som lite konstlad, i själva verket är blott konstlad, och något jag lurat i mig själv för att slippa inse att mitt verkliga bakomliggande motiv är något betydligt mindre tjusigt och intressant, typ "innerst inne inser jag att kryonik är bullshit" eller "jag orkar inte stå emot det grupptryck som hävdar att den som tecknar sig för kryonik är en fullkomlig knäppgök - tusentals eller miljontals levnadsår i all ära, men om det kommer till priset av att mina (nuvarande) vänner och anhöriga tror att jag förlorat förståndet så avstår jag hellre". För det andra finns risken att min förklaring nedan framstår som så urflippad och wacko att jag kommer i ännu knäppare dager än om jag hade gått ut med att jag ämnar låta mig kryonikbehandlas. Dessa risker får jag leva med, då jag anser den följande diskussionen viktig.

Som måhända framgått i en del tidigare inlägg på denna blogg (t.ex. detta och detta) anser jag det viktigt att mänskligheten får en blomstrande framtid - även i ett tidsperspektiv som sträcker sig långt bortom nästa kvartalsrapport och nästa val. Vad jag däremot inte anser viktigt är att just jag får vara med om denna framtid. Jag är inte mer värd än andra människor.

Vän av ordning undrar kanske här om jag inte förbiser skillnaden mellan viktigt i största allmänhet, och viktigt för mig. Även om det ur ett opartiskt perspektiv inte är viktigt att jag lever år 2500, så borde väl i alla fall jag personligen ha ett intresse av att så sker? Det personliga intresset är emellertid överskattat, vilket man kan inse genom att bekanta sig med fångens dilemma och allmänningens tragedi, och som kan inses med ännu större kraft genom att läsa och ta till sig Derek Parfits fantastiska bok Reasons and Persons (möjligen det viktigaste moralfilosofiska arbete som författats under min livstid). Parfit problematiserar bland annat begreppet personlig identitet, och vi kan exemplifiera problematiken med att fråga oss vad utsagan

(1) "Olle Häggström lever år 2500"

egentligen betyder. En tänkbar precisering av utsagan är något i stil med

(2) "det existerar en person år 2500 vars personlighetsdrag i hög grad stämmer överens med dem jag (OH) har idag, och som bär på minnen från år 2013 och tidigare vilka stämmer väl överens med dem jag har idag".

Vad jag (inspirerad av Parfit) hävdar är att det utöver (2) inte finns någon mer fundamental eller metafysisk betydelse av (1), och inget "jag" som bevaras över tid i någon annan mening än den som avses i (2). Eller med andra ord - med en terminologi som jag förra året införde i min bloggpost "Dör man av att teleporteras?" - existerar ingen Öfverlefnad utan blott vanlig enkel överlevnad. Susan Blackmore har formulerat denna position (som hon kallar "deflationistisk") vackert i sin korta essä "She won't be me". Den är kontraintutiv, men bör ändå tills vidare accepteras, då varje försök att definiera Öfverlefnad och postulera dess existens verkar leda till ännu värre konstigheter, som luktar dualism och ren vidskepelse. Och om Öfverlefnad inte finns, då behöver jag knappast snöa in mig på att försöka se till att (1) inträffar.

Vän av ordning har kanske här en ny invändning, nämligen att jag inte tillämpar den här teorin konsekvent i mitt dagliga liv. Och det kan hon ju i så fall ha rätt i. Var och en som ser hur jag agerar, t.ex. då jag avsätter en groteskt stor del av min väl tilltagna professorslön till egen lyxkonsumtion, snarare än att via t.ex. Unicef eller Läkare utan gränser låta pengarna komma till användning för människor som behöver dem så ojämförligt mycket bättre, ser att jag i mina dagliga handlingar värderar mig själv högre än andra. Till det kan jag inte neka. Att jag agerar på detta gravt asymmetriska vis har att göra med att jag är människa, och således en produkt av evolutionen - en evolution som obamhärtigt sållat bort individer som inte ser om sitt eget hus utan som totalt osjälviskt offrar sig för andra.⁴ Här finns en diskrepens mellan, å ena sidan, hur jag intellektuellt anser att jag borde agera, och, å andra sidan, den impulsiva egoism som finns nedärvd i mig. Jag kan försöka göra mitt bästa att på ett förståndigt sätt hantera den senare, men att helt övermanna den är nog i praktiken ogörligt. Men om det nu faktiskt föreligger en konkret fråga - "Bör jag teckna mig för kryonik?" - där den impulsiva egoismen inte gör sig påmind genom att pocka på att jag skall göra det som är bäst ur mitt snäva OH-perspektiv, då bör jag tacksamt notera detta och avstå från det självcentrerade beteendet att teckna mig för kryonik - även om det ter sig inkonsekvent i förhållande till mina gärningar i övrigt.

Ett annat försvar för diskrepensen mellan mina dagliga gärningar och mitt ointresse för att leva år 2500 är följande. Jag har en mängd konkreta idéer om hur jag skall kunna göra världen en liten aning bättre här och nu - och då handlar det inte bara om en massa naivt optimistiska tankar om hur jag t.ex. i min nästa bok skall kunna sprida idéer som bidrar till en förnuftigare samhällsplanering, utan också om hur jag på jordnära enkla vis förhoppningsvis kan skänka något lite glädje åt vänner och anhöriga. Ingen av dessa saker är tillämplig år 2500 - mina anhöriga kommer inte att leva då, och jag har svårt att föreställa mig att jag skulle kunna bidra med något av värde till vetenskap, samhällsdebatt eller kultur bland de (över-)människor som lever då. Antagligen kommer de att med olika farmakologiska, genterapeutiska och elektroniska ingrepp att kunna öka min kognitiva förmåga till deras egen standard, men det finns knappast något skäl att tro att detta skulle gå bättre av att det utgår från mig istället för att börja från scratch eller från någon mer samtida person.

Är jag säker på att jag tänker rätt i denna fråga? Nej, det är jag såklart inte. Ibland får man chansa.

Fotnoter

1) Anders satte för ett antal år sedan upp en rikligt länkad webbsida där han förklarar varför han tycker att kryonik är en bra idé.

2) Exakt var den gränsen går vet vi väldigt lite om. Man skulle rentav kunna spekulera kring att om jag skulle råka dö imorgon och kremeras nästa vecka, så skulle det med rätt teknik ändå i princip vara möjligt att återskapa mig baserat på denna blogg; på mina böcker, artiklar, kvarlämnade anteckningar och schackprotokoll; och på djupintervjuer med min käresta, mina föräldrar och syskon, och något hundratal av mina vänner och kollegor. Tanken känns sjövild, men är det verkligen helt uteslutet att det skulle kunna vara så?

3) Detta är ett skäl till att kylskåp och frysboxar fungerar. Vidare är det ett välkänt faktum att människor kan överleva betydligt längre hjärtstillestånd om de samtidigt (t.ex. i samband med drunkningstillbud) är kraftigt nedkylda.

4) Att evolutionen ändå i många fall lyckats frambringa samarbete är underbart - både i sig, och som en intellektuell utmaning att försöka förstå!

Dör man av att teleporteras?

I ett tidigare blogginlägg presenterade jag ett tankeexperiment inbegripandes ett hypotetiskt framtida färdmedel kallat teleportering, som går till på följande vis. Under narkos får man sin kropp scannad, atom för atom. Kroppen destrueras samtidigt som den fullständiga informationen från scanningen skickas till destinationsorten, där kroppen sedan rekonstrueras, åter atom för atom. Sedan man väckts upp ur narkosen kan man fortsätta med sitt liv som om ingenting har hänt.

Mitt teleporteringsscenario väckte viss opposition i bloggens kommentarstråd, främst längs två linjer. Thomas Svensson hävdar att vi aldrig kommer att kunna genomföra scanning och rekonstruktion med tillräcklig precision för att teleportering skall kunna fungera. Denna fråga skall jag här låta bero - det kan hända att Thomas har rätt, men det kan också hända att han har fel, och jag tror knappast att någon idag är i stånd att avgöra vilket.

Tobias Malm har en helt annan invändning. Han accepterar (åtminstone som ett tankeexperiment) premissen att teleporteringstekniken fungerar så till vida att den nya kroppen blir en exakt kopia av den gamla, men han hävdar att den inte alls duger som transportmedel, eftersom resenären dör och ersätts av en ny (exakt likadan) person. Ett längre meningsutbyte Tobias och mig emellan ledde inte till något närmande mellan våra uppfattningar. Jag tänker här göra ett nytt försök att förklara mitt ställningstagande, grundat i filosofen Derek Parfits teori för personlig identitet.

Derek Parfits Reasons and Persons från 1984 är en underbar bok och gissningsvis¹ ett av de bästa och viktigaste filosofiska arbeten som utkommit under min livstid. Den teori om personlig identitet som Parfit lägger fram i boken (såsom jag uppfattar honom) och som jag här vill försvara, kan vid första påseende synas kontraintuitiv, rentav frånstötande. Vid närmare skärskådan är det dock svårt att hitta något fel i den. Dessutom har den en stora dygd i att den håller sig helt inom en naturalistiska världsbild, dvs inget annat behöver antas existera än rent fysikaliska ting: materia, energi, etc. Specifikt behöver vi inte postulera existensen av någon Cartesisk icke-materiell "själ", något som annars leder till enorma filosofiska svårigheter.

En egenhet hos Parfits syn på personlig identitet är att personlig identitet är en egenskap som kommer i olika grader. Jag är nästan (men inte 100%) samma person som den 43-åring vi kan kalla Olle2010, jag är i något mindre grad samma person som 33-åringen Olle2000, och jag är i ännu mindre grad men ändå i någon mån samma person som 5-åringen Olle1972.

Personlig identitet är viktigt för hur vi lever våra liv. När jag, Olle07:35, står och steker ett par frukostägg så är det med avsikten att den person Olle07:45 som kommer att existera om 10 minuter skall få njuta av smaken av stekta ägg framför TV:s morgonnyheter. Då jag steker äggen tänker jag mig inte detta som någon altruistisk handling åt någon person vem som helst, utan jag tänker mig att jag gör det åt mig själv, vilket förutsätter att Olle07:45 är samma person som jag. Vad är det då som gör Olle07:45 till samma person som mitt nuvarande jag, Olle07:35? Denna personliga identitet brukar vi ta för så självklar att vi inte funderar över saken, men en filosof behöver reda ut vad som egentligen menas. Parfits svar är att den personliga identiteten består i att Olle07:45 har psykologiska egenskaper som i mångt och mycket överensstämmer med Olle07:35, inte minst att han delar i stort sett alla de minnen som Olle07:35 har av sitt liv fram till denna morgon klockan 07:35. Inget utöver detta krävs för att personlig identitet skall anses gälla.

Mer allmänt, antag att personen M₀ lever vid tidpunkten s, låt t vara en senare tidpunkt, och låt U vara en given upplevelse (t.ex. smakupplevelsen av stekta ägg). Centralt i detta sammanhang är att försöka förstå vad följande påstående betyder.

M₀ överlever till tidpunkten t och erfar då upplevelsen U. (1)

Parfit hävdar att (1) är samma sak som följande påstående.

Det existerar vid tiden t någon person M₁ som upplever U
och vars medvetandetillstånd är en psykologisk fortsättning
på det medvetandetillstånd M₀ hade vid tiden s. (2)

Med psykologisk fortsättning menas här att M₁ vid tidpunkten t har någorlunda samma psykologiska konstitution som M₀ och delar (någorlunda okorrumperat) de minnen som M₀ vid tidpunkten s hade av sitt liv fram till tiden s. Ett annat sätt att säga detta är att M₁ vid tiden s upplever sig ha varit M₀ vid tiden t, på ett sätt som någorlunda överensstämmer med M₀:s uppfattning om sig själv.²

Vi kan uppfatta (1)=(2) som Parfits definition av vad det innebär att överleva till en viss tidpunkt och då uppleva något. Många, inklusive Tobias Malm om jag förstått honom rätt, skulle här hävda att likhetstecknet mellan (1) och (2) missar något väsentligt - att den långtgående likheten mellan M₀:s och M₁:s medvetanden inte räcker, utan vi behöver på något vis slå fast att det handlar om samma exemplar av medvetande. Men vad detta innebär är ingalunda klart. Ett stycke terminologi kan vara på plats: låt mig använda ordet överlevnad för att beteckna det förhållande mellan Olle07:35 och Olle07:45 som med den här redovisade Partifska synen krävs för att vi skall vara någorlunda samma person, och ordet Öfverlefnad (med stort Ö och två små f) för det lite oklara extra som krävs för att en anti-Parfitian som Tobias skall bli nöjd och hävda att Olle07:35 och Olle07:45 är samma person. (Utan att veta riktigt vad Öfverlefnad innebär väljer jag att använda beteckningen anti-Parfitian för den som avvisar den Parfitska synen på personlig identitet för att istället kräva Öfverlefnad.³)

Notera att med Parfits definition (1)=(2) spelar det ingen roll om jag gått till fots från köket till TV-rummet, eller om jag (en smula extravagant, måhända) använder mig av teleportern - oavsett vilket val av transportmedel jag väljer överlever jag. För att jag skall Öfverlefva krävs dock att jag går till fots - väljer jag teleportern Öfverlefver jag inte utan ersätts (med det anti-Parfitianska synsättet) av en ny och identiskt likadan person.

Rättså mycket av det tidigare meningsutbytet Tobias och mig emellan handlade om ett tänkt teleporteringshaveri, där jag (OH) avser teleportera mig från Jorden till Mars, men där något tekniskt haveri inträffar så att destruktionen av den gamla kroppen inte blir av, så att det plötsligt finns två personer, OH1 (på Jorden) och OH2 (på Mars), som båda gör anspråk på att vara jag. Vad som, med det Parfitska synsättet, händer här är att OH överlever i dubbla upplagor. För en anti-Parfitian kan det synas absurt att ett medvetande på detta vis delar upp sig i två olika medvetanden som sedan fortsätter att gå skilda vägar, men om vi skärskådar (2) ser vi att det blott handlar om att det samtidigt finns två olika personer (OH1 och OH2) som båda uppfyller kraven på att utgöra en psykologisk fortsättning på OH, vilket inte tycks mig vara någon uppenbar absurditet.

I samma meningsutbyte hävdade jag att (vad jag nu kallar) anti-Parfitianism svårligen låter sig förenas med naturalism. För att inskärpa denna poäng, låt mig kontra med ännu ett tankeexperiment. Denna gång har vi byggt om teleportern till en kopiator: när scanningen är klar skapas en ny kropp, som en exakt kopia av den gamla, utan att den gamla destrueras. Låt oss säga att Tobias nyttjar en sådan kopiator, så att vi därmed får två personer, TobiasI (med Tobias originalkropp) och TobiasII (med den kopierade kroppen). Vidare tänker vi oss att just den här kopiatorn är utrustad med följande extrafunktion: de två kropparna skickas, alltjämt i nedsövt tillstånd, in i en karusell, som snurrar ett slumpmässigt antal halv-varv för att sedan skicka den ena kroppen till destruktion, och den andra till uppväckning ur narkosen vid en given tidpunkt t. Det hela sker automatiskt och bakom lyckta dörrar, och det finns inget sätt för någon att rekapitulera vilken av kropparna det var som destruerades och vilken som blev kvar. Spelar det någon roll om det är TobiasI som blir kvar och väcks ur narkosen (Scenario A) eller om det är TobiasII (Scenario B)?

Världens fysiska tillstånd vid tiden t är identiskt likadant i Scenario A och i Scenario B. Som god naturalist kan jag därför inte särskilja de båda scenarierna, och därmed heller inte finna något skäl att föredra det ena scenariot framför det andra. Med ett Parfitskt synsätt är det också egalt för Tobias vilket av dem som skall inträffa, ty han överlever i båda fallen.

För en anti-Parfitian ser saken emellertid annorlunda ut, ty enligt denne Öfverlefver Tobias i Scenario A men inte i Scenario B. Vi kan därför anta att anti-Parfitianen av hänsyn till Tobias tycker att världen vid tiden t under Scenario A är att föredra framför världen vid tiden t under Scenario B. Vi ställer nu anti-Parfitianen följande fråga: Finns det någon skillnad mellan tillståndet i världen vid tiden t under Scenario A och tillståndet i världen vid tiden t under Scenario B? Om anti-Parfitianen vill hålla sig till ett naturalistiskt synsätt hanmnar han i ett svårt dilemma. Å ena sidan, om han svarar ja, så medger han att det finns skillnader mellan de två världarnas tillstånd som inte är fysikaliska (ty att de är fysikaliskt identiska har vi redan antagit som en av premisserna i tankeexperimentet) och måste därför ge upp sin naturalism. Å andra sidan, om han svarar nej, så har han därmed medgett att han föredrar den ena av två identiska världar, vilket måste betecknas som ett tämligen irrationellt ställningstagande. Av detta skäl hävdar jag att anti-Parfitianismen knappast låter sig förenas med naturalism.

Efter denna kritik mot anti-Parfitianismen, låt mig avsluta med att ta upp och bemöta två naturliga invändningar mot det Parfitska synsättet.

Invändning 1. Jag vet av egen erfarenhet att det Parfitska synsättet är fel, ty jag har gott om minnen av hur jag faktiskt Öfverleft från en tidpunkt s till en senare tidpunkt t.

Svar. Om du skärskådar vad du faktiskt minns rörande tidpunkterna s och t, så är det nog för det första att du var medveten vid tiden s (samt vad du då upplevde), för det andra att du var medveten vid tiden t och att ditt medvetandetillstånd då var en psykologisk fortsättning på ditt tillstånd vid tiden s (samt vad du vid tiden t upplevde), och för det tredje att ditt medvetandetillstånd just nu är en psykologisk fortsättning såväl på ditt tillstånd vid tiden s som på ditt tillstånd vid tiden t. Allt detta faller inom ramen för den Parfitska överlevnaden (med litet ö och inga f). Minns du något mer i sammanhanget? Nej, jag tänkte väl det. Ditt vittnesmål är därför helt kompatibelt med det Parfitska synsättet.

Invändning 2. Om du inte tror att du kommer att Öfverlefva utan blott överleva, varför bryr du dig då överhuvudtaget om hur det går för den person som bär ditt namn och ditt personnummer i framtiden?

Svar. En mycket bra fråga! Orsaken till mitt beteende är nog helt enkelt att jag tillhör homo sapiens - en djurart som uppkommit via selektion medelst naturligt urval, något som lett till att endast de individer som tenderar att på olika vis försöka gynna sin egen framtid lever tillräckligt länge för att lyckas reproducera sina gener in i framtiden. Nu vill jag dock inte begå det naturalistiska felslutet och se denna förklaring som ett försvar för mitt agerande. Kanske borde vi försöka bli mindre ensidiga i ombesörjandet av det egna framtida välbefinnandet, och satsa något mer än vi gör idag på andras framtida välbefinnande. Detta är i själva verket vad många etikfilosofer genom tiderna hävdat - alltifrån vem det nu är som skrivit Tredje Mosebok 19:18 ("du skall älska din nästa såsom dig själv") till Parfit själv.

Fotnoter

1) Mer än en gissning kan jag strängt taget inte prestera, med tanke på vilken försvinnande liten andel av den filosofiska litteraturen jag är bekant med.

2) Detta kan tyckas diffust, t.ex. med min upprepade användning av ordet "någorlunda". Att göra personlig identitet till något mer diffust och gradvis än något som gäller antingen helt och hållet eller inte alls, är dock som sagt en del av poängen med Parfits analys.

3) Det kan så klart finnas många olika anti-Parfitianska synsätt; här väljer jag att försöka hålla mig så nära Tobias Malm som möjligt i vad jag beskriver som anti-Parfitianismen. Det är inte säkert att beskrivningen blir 100% rättvis; jag är av uppenbara skäl inte någon idealisk talesman för anti-Parfitianism.

H± - några ytterligare synpunkter

I gårdagens bloggpost återgav jag min recension i Axess av antologin H±: Transhumanism and its Critics redigerad av Hansell och Grassie. Idag skall jag bjuda på ett par ytterligare reflektioner om boken, vilka inte fick plats i recensionen. I båda fallen är jag ute efter att korrigera vad jag menar är slarvigt tänkande hos en eller annan av bokens bidragsgivare. Detta kan synas onödigt besserwisseraktigt, men motiveras av hur viktigt det är med klart och rationellt tänkande - inte minst i det slags mänsklighetens ödesfrågor som transhumanismen och dess kritiker befattar sig med.

1. Snävhet: en begreppsförvirring

Andrew Pickering är en postmodernistiskt inriktad pratkvarn med utpräglad tendens att överskatta djupsinnigheten i sina egna tankar (liksom också en tendens att dyka upp lite här och var i vetenskapsteoretiska diskussioner). I sitt även i övrigt ganska dåliga bidrag Brains, selves, and spirituality in the history of cybernetics till H± begår han en begreppsförvirring som känns så typisk att den nästan borde ha ett namn.

Få tänkare har en vidare och mer flexibel syn än transhumanister på vad som menas med en människa, i betydelsen en varelse som vi har anledning att tillskriva mänskliga rättigheter. Därför är det ytterst överraskande när Pickering kritiserar transhumanismen för att hålla sig med en snäv syn på vad vi räknar som en människa. På s 190 i boken skriver han att "what is envisaged here is a freezing and a narrowing of the human form - the imposition of a historically specific definition rather than a liberation of an eternal essence". Hur kan han då påstå något sådant?

Pickering tar fasta på ett specifikt element i vissa transhumanistiska spekulationer, nämligen idén om uppladdning av ett mänskligt medvetande på dator. Individen som på detta vis laddats upp kan leva vidare t.ex. i en virtuell värld helt i datorn, eller i vår fysiska värld men med en robotliknande kropp av stål, koppar och kisel i stället för sin gamla av kött och blod. Pickering hakar upp sig på att vissa transhumanistiskt inriktade författare kallar denna individ för människa, trots att hennes kropp är borta (eller utbytt). Bland de kroppsliga och själsliga egenskaper som vi kan tänkas föreslå som kriterier på vad som är en människa, anses tydligen de kroppsliga irrelevanta, till förmån för att enbart beakta de själsliga. Detta är den insnävning Pickering talar om.

Pickering ståndpunkt bemöts i Michael LaTorras kapitel Transhumanism: threat or menace?, men LaTorra tar inte upp det som jag anser är det centrala misstaget i Pickerings ståndpunkt.

Ty är det som Pickering kritiserar verkligen en insnävning - något som leder till en fattigare klass av varelser som räknas som människor? Nej. Betrakta mängden av udda heltal mellan 10 och 18: denna mängd är precis {11, 13, 15, 17}. Om vi nu tar bort villkoret att talen skall vara udda, så fås en större och rikare mängd av tal: {11, 12, 13, 14, 15, 16, 17}. Detta gäller generellt: om vi har en uppsättning villkor, och tar bort ett eller flera av dem, så kan inte mängden objekt som uppfyller villkoren krympa. Om vi har en uppsättning kroppsliga och själsliga villkor för vad som kan räknas som en människa, och tar bort de kroppsliga, så kan möjligen uppsättningen av villkor anses fattigare, men mängden varelser som uppfyller villkoren kan bara bli rikare.

2. Dupuy och kärleken

I sitt kapitel Cybernetics is an antihumanism: advanced technologies and the rebellion against the human condition vänder sig Jean-Pierre Dupuy (precis som Pickering) mot möjligheten att flytta över en människa från hennes gamla kropp till ett annat substrat. Så här sammanfattar han sin invändning:

When we love somebody, we do not love a list of characteristics, even one that is sufficiently exhaustive to distinguish the person in question from anyone else. The most perfect simulation still fails to capture something, and it is this something that is the essence of love — this poor word that says everything and explains nothing. I very much fear that the spontaneous ontology of those who wish to set themselves up as the makers or re-creators of the world know nothing of the beings who inhabit it, only lists of characteristics. If the nanobiotechnological dream were ever to come true, what still today we call love would become incomprehensible.

Jag misstänker att många, kanske rentav de flesta, spontant instämmer i Dupuys kritik: nog innebär väl kärleken till den vi älskar något mer än blott att vi älskar hennes egenskaper?

Hur intuitivt tilltalande den tanken än må te sig, så hävdar jag att den är förvirrad, och i själva verket misstänkt lik en vidskeplig vanföreställning. Vad är detta something hos en människa, som är grunden för vår kärlek, men som går bortom våra egenskaper? Jag vill ogärna dra in min käresta M i mina (kvasi-)filosofiska spekulationer, men den här gången är det dessvärre nödvändigt för att tydliggöra mitt resonemang. Jag älskar henne för den hon är, dvs för hennes egenskaper (inklusive alla de minnen hon delar med mig från våra år tillsammans), och jag kan inte peka ut något something bortom dessa som kärleken skulle grunda sig på. Dupuy ger heller ingen ledtråd, och tanken kan synas närmast inkoherent, ty när väl something identifierats, så kan vi väl räkna detta something som en egenskap hos M?

Eller är det fråga om någon mystisk indentitetsbärande egenskap hos själva materien? För att pröva den tanken, låt oss föreställa oss att vår teknikutveckling de senaste decennierna gått mer i linje med vad jag hoppades på när jag var i 12-årsåldern. Stora delar av solsystemet är koloniserade, och själv befinner jag mig på Mars för en längre serie gästföreläsningar om probabilistisk metafysik på Mare Erythraeum-universitetet. Persontrafiken mellan planeter underlättas av den teleporteringsteknik¹ vi utvecklat.

När M:s arbetsvecka är över nere på Jorden ger hon sig av för att sammanstråla med mig på Mars. Dock undviker hon den årslånga och besvärliga rymdskeppsresan, och beger sig istället till den lokala teleporteringscentralen i Frölunda. Där scannas hennes kropp, atom för atom, varefter informationen med ljusets hastighet skickas till en teleporteringscentral på Mars, där hennes kropp rekonstrueras, åter atom för atom, samtidigt som kroppen nere på Jorden bryts ned i sina beståndsdelar. Sedan hon väckts ur sin narkos beger hon sig glad i hågen till Restaurang Milliways - en av de flottaste krogarna på hela Mars - där vi stämt träff för en mysig fredagsmiddag med levands ljus och en tillbakalutad marsiansk jazzorkester. Maten och vinet smakar utmärkt, och vi hinner prata om både det ena och det andra. Sedan vi snabbt avhandlat våra respektive vedermödor (ganska lindriga sådana) på jobbet den gångna arbetsveckan, övergår vi till trevligare ämnen: intrigen i den film vi såg tillsammans förra helgen, snöfallet som rapporteras från den välkända vintersportort i Jämtland där vi planerar att semestra i nästa månad, och nostalgiska minnen från vår tid tillsammans som unga nyförälskade doktorander på tidigt 90-tal.

Just som vi har det som trevligast dyker den burduse och djupt fördomsfulle Mr D upp, oinbjuden, och frågar mig hur jag kan sitta och vänslas med kvinnan framför mig, som han påstår inte alls är min käresta utan en dubbelgångare och en bedragerska. Både M och jag blir mäkta upprörda över detta bisarra påstående, men jag lyckas i alla fall samla mig till ett någorlunda hövligt tonfall då jag ber Mr D motivera sig. Jag anmodar honom att peka ut vad som skiljer den M jag har framför mig från den "riktiga" M som han yrar om. Någon sådan skillnad säger han sig dock inte kunna peka ut, men han framhärdar ändå med sitt påstående.

Jag kan nu inte längre hålla mig lugn, utan tar tag i hans skjortkrage och väser åt honom att antingen skaka fram något belägg för sitt påstående, eller ta sitt pick och pack och ge sig av. Även Mr D tappar nu besinningen och ryter åt mig att den riktiga M befinner sig på Jorden. M förklarar upprört att hon visserligen var på Jorden så sent som i eftermiddags, men att hon sedan tog teleportern hit till Mars. Mr D kontrar med hon omöjligt kan vara den riktiga M, eftersom hon består av ett helt annat stycke materia - helt andra atomer än den riktiga M vars kropp skändligen destruerats på Frölunda teleporteringscentral.

Smockan hänger nu i luften från båda håll, men innan de dörrvakter som M tillkallat hinner fram för att stoppa det hotande tumultet lyckas jag i alla fall få fram att den personliga identiteten omöjligtvis kan ligga i en specifik uppsättning atomer, ty dessa byts ju ständigt ut i våra kroppar, och den M jag idag alltjämt älskar skulle, oavsett om hon idkat strikt avhållsamhet från teleportering, blott ha en försumbar mängd materia gemensam med den M som jag i borgmästarens närvaro 1996 lovade att älska i nöd och lust. Det som skedde vid teleporteringen var blott ett snabbare utbyte av atomer än vanligt, och en så godtycklig sak som atomutbyteshastigheten kan omöjligt vara avgörande för ett rimligt begrepp om personlig identitet. Dessutom kan ju var och en med någorlunda förnuft i behåll se och höra att det är M och ingen annan vi har framför oss, hojtar jag till Mr D medan han förs bort av vakterna grymtandes något ohörbart om "something".

Fotnot

1) För en fördjupande diskussion om teleporteringsteknik och dess konsekvenser för personlig identitet vill jag varmt rekommendera Kapitel 10 i Derek Parfits banbrytande bok Reasons and Persons, varifrån jag hämtat inspiration till föreliggande diskussion. Huruvida teleportering någonsin kommer att utvecklas eller om det överhuvudtaget är möjligt ens i princip, kan varken jag eller Parfit veta något bestämt om. Som ingrediens i filosofiska tankeexperiment verkar det dock vara tämligen användbart.

Om medvetandet - två läsvärda noveller

En av vetenskapens allra största gåtor är den om hur ett materiellt universum kan ge upphov till ett fenomen som medvetandet. Avancerad neurovetenskap till trots är vi påtagligt handfallna inför problemet. Situationen är mycket värre än bara att vi inte vet svaret - ingen har ens åstadkommit något tillfredsställande förslag på hur ett svar skulle kunna se ut. Detta gör medvetandets natur och förhållande till den fysiska världen till ett högaktuellt ämne för filosofer. Jag är själv mycket road av medvetandefilosofi, och syftet med denna bloggpost är att tipsa om två noveller som kan fungera som ingångar i ämnet:

• Where am I? av Daniel Dennett
  
  
• Zombies: The Movie av Eliezer Yudkowsky
  

Var någonstans finns ditt "jag" eller ditt medvetande? De flesta skulle nog som svar på den frågan indikera en position någonstans bakom pannbenet. Detta har troligtvis mycket lite med att hjärnan sitter där (annat än via den kulturellt förvärvade, men för all del troligtvis korrekta, uppfattningen att det är hjärnan som i någon mening härbärgerar medvetandet), och desto mer med att positionen bildar något slags tyngdpunkt för våra viktigaste sinnesorgan. Denna samlokalisering av medvetandet med våra ögon och öron är dock kanske inte någon fysikalisk nödvändighet, en idé som Daniel Dennett, vår tids kanske mest lästa medvetandefilosof, väljer att lyfta fram i sin skönlitterära historia Where am I?^1,2, som samtidigt problematiserar begreppet personlig identitet på ett sätt som för tankarna till Derek Parfits serie tankeexperiment kring teleportation i Reasons and Persons från 1984.

Ett problem med fysikaliska/biomolekylära/neurologiska förklaringar till medvetandet är att oavsett hur detaljerat vi beskriver de fysikaliska och neurologiska processerna, så tycks det alltid vara möjligt att svara - so what? Alla dessa nervkoppingar och synapser gör vad de gör, men varför i hela fridens namn skulle de ge upphov till medvetna upplevelser? Denna tankegång leder snabbt till begreppet filosofiska zombier. Filosofins zombier är något helt annat än populärkulturens, och definieras som varelser som är på pricken lika dig eller mig, ned till minsta nervcell, minsta molekyl och minsta elementarpartikel, men saknar medvetande. En zombie ser ut som oss, går som oss, talar som oss, och de vecklar till och med in sig i exakt samma medvetandefilosofiska resonemang som oss - det är bara det att "där inne" råder totalt mörker, eller snarare, där finns ingenting.

Varför är vi inte zombier? Så kan man formulera vad medvetandefilosofen David Chalmers kallar the Hard Problem, rörande existensen av medvetande i ett materiellt universum.³ Chalmers talar gärna om zombier, och Dennett talar gärna om för honom att han borde sluta med det. Det är lätt att omfatta tanken att zombier är möjliga - måhända inte fysiskt möjliga så som vårt universum råkar vara funtat (där vissa slags fysikaliska processer verkar ge upphov till medvetande), men logiskt möjliga i ett annat, på ytan snarlikt, universum. Attraktionskraften i denna tanke, vilken Chalmers försvarar bl.a. i sin bok The Conscious Mind, kallar Dennett the zombic hunch - vår benägenhet att tro på zombier. De flesta som funderar över medvetandet känner lockelsen i the zombic hunch, men Dennett hävdar att om man skärskådar begreppet zombie tillräckligt noggrant ser man till slut dess inkoherens. Mycket av vad Dennett skriver - i böcker som Consciousness Explained och Sweet Dreams - handlar om att tålmodigt försöka föra läsaren dithän. Min egen zombic hunch är ganska stark. Tillfällig lindring får jag enbart när jag läser Dennetts medryckande prosa - samt, när jag läser Eliezer Yudkowskys⁴ Zombies: The Movie, som med en rejäl dos humor påvisar zombiebegreppets ömma punkt.

Fotnoter

1) Where am I? ingår i antologin The Mind's I från 1981, redigerad av Dennett tillsammans med Douglas Hofstadter, som jag läste och tog djupt intryck av någon gång kring 1990. Den boken, liksom samtliga övriga i den här bloggposten omnämnda böcker, rekommenderas varmt.

2) Den som, likt mig, fastnar för Where am I? kommer troligtvis också att upskatta science fiction-författaren Greg Egans novell Learning to be me som tar upp samma ämne. Den tycks inte finnas gratis nedladdningsbar, men slå gärna till och införskaffa Egans novellsamling Axiomatic där Learning to be me ingår.

3) Zombier, the hard problem och relaterade saker har jag berört tidigare, i Axess 4/2007.

4) Om den unge Yudkowsky (född 1979) har jag ibland (dock ej föranlett av Zombies: The Movie) tänkt att kanske är han vår tids viktigaste filosof. Jag siktar på att återkomma till honom i en eller flera kommande bloggposter.