Gästinlägg av Björn Bengtsson: Tänkandets hantverk

Innehållslöst flum och postmodernt pladder är utbredda farsoter på många håll idag, och knappast någonstans mer utbredda än i diskussion av utbildningsfrågor. I fredags publicerades på DN Debatt en text som av allt att döma försökte slå världsrekord i den sortens idiotier. När jag diskuterade den med min gode vän Björn Bengtsson, som är gymnasielärare i en medelstor svensk kommun, visade det sig finnas konkreta kopplingar mellan å ena sidan artikelförfattaren och dennes budskap, och å andra sidan vissa lätt bisarra inslag i Björns yrkesvardag. Jag bad Björn nedteckna sina tankar kring detta, vilket han gjorde, och det är nu min stora glädje att presentera hans text här på bloggen. Det är en i mitt tycke mycket viktigt text om en form av vanvett som är typisk för den märkliga tid vi lever i och som florerar både i näringsliv och i offentlig sektor. Läs den! /OH

* * *

För några dagar sedan (2/11 -12) publicerades på DN Debatt en artikel med titeln "Högskolan måste satsa på tänkandets hantverk". Artikelns författare är Mats Lindgren, grundare av konsultföretaget Kairos Future.

Jag reflekterar över artikeln i egenskap av lärare (i matematik och programmering) på en kommunal gymnasieskola. Som sådan har jag under de senaste åren bombarderats av budskap om behovet av förändring. De närmaste avsändarna av dessa budskap är den kommunala skolförvaltningen och den lokala skolledningen. Bakom dessa ligger (den politiskt styrda) utbildningsnämnden, och bakom dem alla ligger lager på lager av mer eller mindre dolda och otydliga källor, varav Kairos, Apple och SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) bara är några. De åtgärder och den turbulens alla dessa budskap ger upphov till är en ständig källa till frustration för mina kollegor och mig, men också för elever, föräldrar och övriga kommuninnevånare.

I bagaget har jag en forskarutbildning i data- och kognitionsvetenskap; några år som konsult inom IT-branchen för ett antal olika privata företag; och flera år som lärare vid universitet och högskola, men också på grundskolan.

Sedan några år driver jag en blogg. Länkar till fler av mina texter om hur livet vid en kommunal gymnasieskola påverkas av yttre skeenden och trender återfinnes längst ned. Som ett komplement till detta inlägg har jag också, sent omsider, publicerat en tidigare censurerad text, Framtidsdagen, där jag – mot bättre vetande – återger mina personliga erfarenheter av Kairos i en kommunal kontext.

---

"Kunskap är bara en råvara", proklamerar Lindgren. "Vi är på väg mot en ekonomi där tänkandet och tanken, inte kunskapen i sig, är själva tillväxtmotorn." För att högskolan ska vara relevant krävs att den "utvecklar och lär ut tänkandets hantverk i den tappning som arbetslivet kräver".

Jag frågar mig genast vilken högskola Lindgren har studerat vid, där detta tänkandets hantverk uppenbarligen inte utvecklades. Och vad är det han vill, egentligen? Vad är det för tänkande han saknar?

Jo, fortsätter Lindgren:  "[M]orgondagens behov av kompetens" - det som nu saknas - är "förmågan att hantera komplexitet".

Det är alltså inte kunskaper Lindgren saknar; inte heller kritiskt tänkande, bildning, nyfikenhet, forskning, innovation… Inte något av det som högre utbildning alltid har inneburit.

Nej, det där är inte så viktigt, verkar Lindgren mena. Och hur som helst, inte längre nödvändigt, ty "högskolans kunskapsmonopol är på väg att brytas" i takt med att vi nu, via Internet, har tillgång till "gratis utbildning på toppnivå".

Verkligen? Vad lägger Lindgren egentligen i ordet "utbildning"? Det måste vara något annat, något mer, än kunskaper och (traditionellt) tänkande. Men det verkar samtidigt vara lätt tillgängligt via Internet... Behöver vi ens några högskolor?

Kanske inte. Klart är i alla fall att "utbildningen behöver förändras när tänkande, inte kunskap, blir motorn i ekonomin", som det heter när Kairos presenterar sin världsbild.

Man undrar, som vanligt, hur tänkande kan försiggå utan kunskaper och, omvänt, hur tänkande kan saknas med kunskaper. Man undrar förstås också fortfarande exakt vad det är för tänkande som Lindgren efterlyser, och vilka effekter han hoppas uppnå.

Det visar sig alltså vara "förmågan att hantera komplexa frågor och sammanhang" som Lindgren (med hänvisning till svenska personalchefer) är ute efter. Och det handlar alltså inte om kritiskt tänkande. Inte analys, utan syntes: Förmågan att "bygga upp och skapa nytt". Kreativitet. Social kompetens. Djärvhet. Eller?

Lindgren vill helt enkelt att högskolan ska producera entreprenörer. Inte uppfinnare utan företagare. Sådana som kan starta och arbeta för företag som Apple, som "inte uppfunnit något alls" utan som har "fångat tidsanda och trender, lånat och köpt idéer och kombinerat dessa till unika och attraktiva produkter och affärsmodeller". Företag som, enligt Lindgren, har "tänkt konceptuellt".

Jag håller inte med. Men jag kan inte låta bli att undra hur Lindgren har tänkt sig att högskolorna ska "[ta] sig ur det flerhundraåriga system som är föga anpassat till dagens snabbrörliga, öppna och horisontella värld och [hitta] sin roll i en tankebaserad tid". Om detta säger Lindgren ingenting. Jag tror att det beror på två saker:

För det första har han få konkreta idéer. Det är liksom inte hans grej - inte Kairos grej. De sysslar med en bisarr form av skräckblandad "edutainment" som går ut på att sälja konferensstolar med en blandning av hot och lockrop. Och i sann entreprenöriell anda har de infiltrerat organisationer som SKL, och därmed bl.a. Sveriges kommunala skolor, vilka ger dem tillgång till en månghövdad publik. (Här skulle förvisso lite kritiskt tänkande vara på sin plats!) En debattartikel i DN är bara en annons.

För det andra: De konkreta förslag som Kairos ändå har, är än så länge förbehållna deras företagskunder. Av åtminstone tre skäl:

1) De - till skillnad från en kommunal skola - har råd att betala för hela paketet. Inte bara den "underhållning" och insäljning som en konferensföreläsning innebär, utan också för de konsulttjänster som sedan känns så oundgängliga!

2) Kairos riktar sig främst till företag. De är själva ekonomer, management-konsulter och företagare. De, och företagen de vänder sig till, tillhör samma kultursfär. Men debattartikeln lockar inte bara nya kunder, den visar också befintliga kunder att Kairos är en kraft att räkna med; en tankesmedja; en lobby-organisation med reellt inflytande. De erbjuder inte bara verktyg för att navigera i omvärld och framtid - de definierar omvärlden och framtiden. Och om tillräckligt många tror på dem, så blir har de, per definition, rätt...

3) De konkreta förslag som Kairos skulle kunna ge till en kommunal skola är orimliga (än så länge). En enskild kommun har varken resurser eller manöverutrymme nog att implementera dem. Men framför allt är förslagen (än så länge!) alltför politiskt inkorrekta för att presenteras i ett kommunalt (offentligt) sammanhang. Använd din fantasi!

...men de jobbar på det! Och det fina i kråksången är att de inte behöver ta något ansvar.

Och kommunerna har förstått att de måste hänga med. När det händer. Vad "det" nu är... Att de måste agera. På något sätt... Resultatet påminner mig om Corinne Maiers moderna klassiker "Roddtävlingen":

Några franska storföretag har tagit för vana att utkämpa en roddtävling (fyra man plus rorsman) företagen emellan, och lagen består av de anställda. Men så upptäcker en dag ledningen i ett av företagen att deras lag under några år alltid har kommit sist. Upprördhet och frågor; man betalar en expert, en sportkonsult, för att försöka förstå vad det är som händer. Experten drar igång en undersökning som varar flera veckor innan han når en slutsats: i båten finns fyra rorsmän och en enda roddare. Förvirring hos ledningen som ber konsulten om råd. Kärnan i expertbedömningen sammanfattas sålunda: roddaren måste motiveras!

Debattartikel? Annons? Talakt? Floskelfyrverkeri? För att inte bli mer än nödvändigt förbannad när jag själv tvingas lyssna på (eller läsa) företrädare för Kairos, m.fl., brukar jag tänka att det kanske är ganska logiskt, trots allt: I deras värld handlar allt om att sälja eller säljas, och för att överleva måste man hela tiden ha något roligare att sälja än vad motståndarna (d.v.s. resten av världen) har. Det behöver inte vara bra, eller nyttigt, eller ens vettigt - bara det säljer. "Kineserna kommer!"

Och att klura ut vad detta något kan vara, ja det är att hantera de "komplexa samband" som omtalas ovan. Och det är näst intill oförutsebart, så det är klart att vanliga hederliga kunskaper och tänkande inte duger långt. (Du får gärna använda telepati eller homeopati, bara du säljer. Därför är det också helt logiskt att apoteken nu är "hälsobutiker".)

/Björn Bengtsson, 7/11 -12

---

Mer läsning:

• Lite mer om skolan 11/6 -09
• Kommunala skolor 19/3 -10
• Frihet och ansvar: Ond tro 1/1 -11 (ersätts ev. med längre version)
• Morgondagen är här – igen 2/11 -11
• Inspirationsdag - igen! (eller: Are You Not Entertained?) 26/11 -11
• Hur jag instrueras i att begagna mig av Puenteduras taxonomi 2/2 -12
• Kvantifiering in absurdum 7/3 -12
• Say no more: Skolan och samtiden 6/5 -12
• Att börja i rätt ända 18/10 -12
• Framtidsdagen – lätt censurerad 7/11 -12

Hur bör ett universitet ledas?

Hur bör ett universitet eller en högskola ledas? Den frågan har jag naturligtvis inget enkelt eller heltäckande svar på, men jag tillåter mig ändå att ha vissa synpunkter. Efter ett möte i fredags fruktar jag att Chalmers tekniska högskola just nu är inne på fel spår.

Styrelsen för Chalmers tekniska högskola AB har (sägs det) under en tid satt press på rektor Karin Markides att driva Chalmers mer företagsmässigt. Mer som ett företag och mindre som ett universitet, får man förmoda att de menar.

Som en reaktion på det har Chalmers inlett ett samarbete med managementkonsulten BSCOL - Balanced Scorecard Collaborative AB. BSCOL företräder en specifik ledningsfilosofi där ett verktyg som kallas balanserade styrkort spelar en central roll. Mötet i fredags bestod till större delen av en nära tre timmar lång powerpointpresentation där en representant för BSCOL förklarade vad det hela gick ut på. Vi fick höra mycket om visioner, framgångsfaktorer, strategiska mål och kundperspektiv, och flera gånger fick vi se porträttbilder av de leende herrarna Robert C Kaplan och David P Norton som tillsammans utvecklat konceptet, populariserat det med böcker som The Balanced Scorecard: Translating Strategy into Action, och på kuppen blivit mångmiljonärer.

Det som framför allt bekymrade mig under mötet var att Kaplans och Nortons koncept förefaller vara utvecklat med affärsdrivande företag i åtanke, och att den långdragna föredragningen i stort sett var renons på reflektioner kring vilka speciella särdrag som skiljer ett universitet från ett affärsdrivande företag. Jag tänker framför allt på tre saker.

För det första tycks den balanserade styrkortsfilosofin i första hand gå ut på att finna metoder för att styra företagets medarbetare att arbeta för de visioner och mål som ledningen har tänkt ut. Jag vill inte påstå att ett sådant perspektiv skulle vara helt igenom irrelevant i universitetsvärlden - självklart behöver ett universitet ledas - men jag fruktar att det ensidiga top-down-tänkande som Kaplan, Norton och BSCOL företräder, där ledningen står för visionerna och medarbetarna blott är kuggar i maskineriet, förbiser en viktig aspekt på universitetsforskningen.

Att bedriva internationellt konkurrenskraftig (eller excellent, för att använda ett i sammanhanget mycket populärt modeord) forskning är en av Chalmers huvuduppgifter. En verkligt framgångsrik forskare drivs, i sina val av forskningsfrågor, inte av vad hans eller hennes universitetsledning kommenderat fram, utan av nyfikenhet och en mycket personligt färgad inre tankeprocess inspirerad av vad som händer på den egna ämnesspecialitetens och angränsande områdens internationella forskningsarena. Jag tvivlar på att det går att hitta en enda Nobelpristagare som lydigt följt sin rektors anvisningar om vad som är viktigt - tvärtom är det ju nästan alltid genom att gå motströms de gjort sina banbrytande upptäckter. Eller för att ta ett exempel på en långt modestare nivå: jag hade aldrig kunnat uppfinna perkolationsteorins masstransportmetod om inte jag haft möjlighet att fritt och efter eget huvud söka mig fram i matematikens förtrollade värld utan att behöva följa några anvisningar från universitetsledningen om prioriterade forskningsfrågor. En starkare sådan styrning riskerar att få två konsekvenser: dels kommer vi forskare som redan är på plats att få mindre utrymme för vår kreativitet och därmed åstadkomma sämre forskning, dels kommer Chalmers att bli mindre attraktivt för de forskare vi behöver rekrytera för att fortsätta nå vetenskapliga framgångar.

För det andra har Kaplans och Nortons koncept, av fredagens föredragning att döma, en mycket stark inriktning på effektivisering. Ett typexempel som återkom flera gånger i föredragningen är hur något flygbolag med hjälp av Kaplan-Nortontänkande lyckats spara in enorma summor genom att dra ned flygplanens genomsnittliga vändtider (tiden från landning tills planet, efter att ha tömts på passagerare, fyllts med nya, tankats etc, åter kan lyfta) till mindre än hälften av tidigare värden. Ett universitet kan säkert effektiviseras på liknande vis, t.ex. genom att dess medarbetare på olika vis förmås att ta lite kortare lunchraster. Men därmed riskerar vi att kasta ut barnet med badvattnet. Ett fungerande universitet är en akademisk intellektuell mötesplats, där det i korridorer och fikarum ständigt pågår fria diskussioner mellan lärare, forskare och studenter - diskussioner i vilka idéer om stort och smått dryftas och bryts mot varandra. Dessa (till synes ineffektiva) samtal kan inte effektiviseras fram. Däremot kan de effektiviseras bort, och då dör universitetet.

För det tredje är mätning och kvantifiering av resultat helt centralt i Kaplans och Nortons ledningsfilosofi. Jag kan förutse hur detta på Chalmers kommer att konkretiseras i ökat fokus på genomströmningssiffror i utbildningen, och på publicerings- och citeringsfrekvenser i forskningen. Men tro mig: lärarna och forskarna på Chalmers (liksom på andra lärosäten) styrs redan idag i alltför hög grad av dessa siffror. Vi forskare är redan idag blott alltför medvetna om hur vi i anslagsansöknings-, tjänstetillsättnings- och andra sammanhang bedöms utifrån hur mycket vi publicerar och citeras. Datalogen David Parnas förklarade i sin läsvärda debattartikel Stop the numbers game för några år sedan vilka bedrövliga effekter detta kvantitetstänkande får: vi uppmuntras till ytlig och hastigt hopsnickrad forskning, till uppsplittrande av våra forskningsresultat i "least publishable units" och till allehanda strategiskt rävspel. För att få tid till de djupa tankar som leder till verkliga forskningsframsteg behöver vi mindre fokus på bibliometriska data, inte mer.