A nation at risk

A Nation at Risk: The Imperative For Educational Reform är titeln på slutrapporten 1983 från den kommission som Ronald Reagan hade tillsatt för att utröna tillståndet i det amerikanska skolsystemet, och vad som eventuellt borde göras. Vad kommissionen kom fram till var alarmerande, och rapporten bjöd på sammanfattande formuleringar som numera blivit klassiska:

We report to the American people that while we can take justifiable pride in what our schools and colleges have historically accomplished and contributed to the United States and the well-being of its people, the educational foundations of our society are presently being eroded by a rising tide of mediocrity that threatens our very future as a Nation and a people. [...]

If an unfriendly foreign power had attempted to impose on America the mediocre educational performance that exists today, we might well have viewed it as an act of war.

Ord och inga visor, men det som sades om den amerikanska skolan 1983 kan gott sägas om den svenska, idag, 30 år senare. Och det är lätt att identifiera den "unfriendly foreign power" som stått för nedmonteringen av en så sent som på 1980-talet någorlunda väl fungerande svenska skola: det handlar om våra egna skolpolitiker, med Göran Persson (skolminister 1989-1991) i spetsen.

Per Kornhall berättar i gårdagens Expressen om tillståndet i svensk skola. Det handlar om resultat i fritt fall, om den "dramatiskt [ökande] segregeringen vad gäller socioekonomiska faktorer och etnicitet", om hur vi idag har "det mest extremt marknadsliberalt utformade skolsystemet i världen", och om de förändringar som Göran Persson inledde:

Krav på behörigheter togs bort från både rektorer och lärare. Man tog bort de regler som garanterade elever likvärdig undervisning och som gav rektorer och lärare trygghet. Man överlät allt ansvar för skolverksamheten på kommunerna och sedan genom snabba skolvals- och marknadsreformer till alla som ville driva skola oberoende av motiv. Skolan skulle i stället för att styras av regler arbeta med mål, mål som på grund av reformpedagogikens påverkan blev så löst formulerade att de inte gick att utvärdera.

Skolöverstyrelsen lades ner, det nya skolverket bildades och allt ansvar för skolan hamnade över en natt hos, utan egen förskyllan, okunniga kommunala tjänstemän. När dessa försökte få hjälp från skolverket hade tjänstemännen på den nya myndigheten order om att inte svara på deras frågor.

De nya kursplanerna från 1994 enligt skolverket hade som grund att "kunskap inte går att förmedla eller överföra från en individ till en annan, från den som undervisar till den som lär". Vad ska man då ha lärare till?

Det får vara nog nu. Det är dags att sätta stopp för det nyliberala och det flumpedagogiska vansinne som hand i hand och på blott ett par decennier drivit svensk skola i botten, och det är dags att rädda vad som räddas kan, följt av en svår och mödosam återuppbyggnadsfas. Med Per Kornhalls egna ord behöver vi

se till att vi återställer en hel del av det som en gång var svensk skolas kännetecken: En skola för alla, där det inte spelade så stor roll i vilken familj du föddes eller i vilken skola du gick. En skola som försökte ge alla en chans och där rektorer och lärare hade tydliga regler att verka inom och det med stor autonomi. Vi behöver en skola för alla, för våra barns skull och för vårt samhälles överlevnads skull.

Jag har inte hunnit läsa Per Kornhalls nya bok Barnexperimentet - svensk skola i fritt fall, men jag beställde den så snart jag läst hans artikel i Expressen, och jag vågar mig faktiskt på att redan nu utropa den till obligatorisk läsning för alla och envar som känner intresse och ansvar för Sveriges framtid.