Några favoritepisoder ur Existential Comics

Vi som gillar filosofi- och vetenskapsnördiga engelskspråkiga tecknade serier lever i goda tider. Mina favoriter är nog Randall Munroes xkcd, Zach Weinersmiths Saturday Morning Breakfast Cereal (SMBC), och Corey Mahlers Existential Comics.¹ Av dessa tre är det bara xkcd som jag regelbundet återger här på bloggen, men det beror inte på att de båda andra skulle vara sämre, utan på att de sällan har det behändiga format som jag önskar att bilder jag lägger upp på bloggen skall ha.² Så när jag nu vill ägna denna bloggpost åt att slå ett slag för den intelligenta och folkbildande Existential Comics, som gärna tar hjälp av modern populärkultur för att förklara de stora filosofernas tankegångar, så avstår jag från att klippa in bilder och nöjer mig istället med att länka till några av mina favoritepisoder:

• Karl Marx spelar Monopol med Sigmund Freud, Rudolf Carnap och Friedrich Nietzsche. Det ser ut att gå illa för honom, men... clickbait!

• När Marx en tid senare möter sina filosofvänner i ett parti poker har de lärt sig en del om hans metoder.

• Om filosofi vore fotboll: VM-final mellan Frankrike och Tyskland. (Monty Python var, som en del läsare kanske minns, inne på något liknande redan 1974.)

• Immanuel Kant vs Simone de Beauvoir.

• På skattjakt med Thomas Hobbes, Karl Marx, John Rawls och Ayn Rand.

• Ett av mina favoritgräl bland nutida filosofer är det mellan David Chalmers och Daniel Dennett om zombier. Men tänk om de själva vore zombier!

• Kombinationen stängningsdags, obetald barnota, Derek Parfit, Slavoj Zizek, Noam Chomsky och Peter Singer bör om möjligt undvikas.

• Om David Hume vore Kapten Kirk och Bertrand Russell vore Mr Spock.

• Om Sartre vore Seinfeld och Kierkegaard vore Kramer.

• Trolleyologi (som jag skrev om för några år sedan) är en klass av moralfilosofiska tankeexperiment som syftar till bättre inblick i våra spontana moraliska ställningstaganden genom att så gott det går söka isolera enskilda aspekter i dessa. I en aktuell Existential Comics-episod får vi veta hur trolleyologi skulle kunna te sig om den istället omfamnade hela det slags vittförgrenade komplexitet som våra verkliga moraliska ställningstaganden dagligen inbegriper.

• Mitt under pågående rättegång ilsknar Sartre till på Nietzsche och ballar ur en smula.

Fotnoter

1) En härlig serie i samma anda är Andrew Valdens Rymdslottet, men den kommer ändå inte med i min uppräkning här eftersom den är på svenska, och dessutom noga räknat inte är någon tecknad serie.

2) Ändå tillät jag mig att reproducera en episod av SMBC i somras. Och här är en SMBC-pärla i det lite mindre formatet:

Om Humes lag och Searles motexempel

David Hume - denne Upplysningens förgrundsgestalt och en av alla tiders skarpsinnigaste filosofer - är bland annat känd för det som kommit att kallas Humes lag - att man inte kan härleda ett bör från ett är. Det är visserligen en smula omtvistat inte bara huruvida den är giltig, utan också huruvida Hume verkligen omfattande den lag som idag bär hans namn¹, men personligen lutar jag åt att båda dessa frågor korrekt kan besvaras jakande.

Förra året firades 300-årsminnet av Humes födelse, och i samband med det utkom en läsvärd antologi Förnuft, känsla och moral: Perspektiv på David Hume, där tio svenska filosofer (inklusive bokens redaktör, Robert Callergård) ägnar olika sidor av Humes arbeten varsitt kapitel.² Häribland återfinns ett välskrivet kapitel av Håkan Salwén som behandlar Humes lag. Salwén diskuterar de båda frågor jag nämner ovan - huruvida Humes lag är giltig, och huruvida Hume själv trodde på den - och förefaller liksom jag vara benägen att besvara dem jakande. Mot slutet av sitt kapitel tar han upp det påstådda motexempel till Humes lag som den amerikanske filosofen John Searle presenterade i sin uppsats How to Derive Ought from Is från 1964. Searle säger sig från premissen

(1) Jones yttrade orden "Jag lovar härmed att betala dig, Smith, fem dollar"

kunna härleda slutsatsen

(5) Jones bör betala Smith fem dollar.

Searles härledning tar sig formen av en implikationskedja (1) ⇒ (2) ⇒ (3) ⇒ (4) ⇒ (5) mellan följande fem påståenden:

(1) Jones yttrade orden "Jag lovar härmed att betala dig, Smith, fem dollar".

(2) Jones lovade att betala Smith fem dollar.

(3) Jones placerade sig under en förpliktelse att betala Smith fem dollar.

(4) Jones är under en förpliktelse att betala Smith fem dollar.

(5) Jones bör betala Smith fem dollar.

Salwén är kritisk till Searles argument, och skjuter främst in sig på den påstådda implikationen (1) ⇒ (2). Själv kom jag, då jag läste Salwéns text, att stirra på (1) och (5) med häpnad. Hur hela fridens namn kan någon - och till och med en världsberömd filosof som Searle - få för sig att (5) skulle gå att härleda ur (1)?

För att diskussionen alls skall vara intressant i samband med Humes lag måste vi tolka "bör" som "bör, enligt objektivt giltig moral" snarare än som någon åsiktsyttring (Searles, Jones, Smiths, den rådande västerländska moraluppfattninigens, eller någon annans), ty i det senare fallet blir Humes lag trivialt falsk.³

Vi kan tänka oss en mängd moraliska ställningstaganden som folk kan göra inför premissen (1). Searle anser att Jones bör betala Smith fem dollar. A, å andra sidan, anser att Jones löfte till Smith frampressades under sådana utpressningsliknande omständigheter att han inte rimligtvis kan anses bunden vid löftet. B anser (måhända inspirerad av Peter Singer) att så snart Jones har tillgång till fem dollar så har han betydligt starkare skäl att betala dessa till Läkare utan Gränser än till den redan blott alltför välnärde och välbärgade Smith. C menar att Gud fördömer penningskulder och att Jones löfte till Smith av det skälet är ogiltigt. D är nihilist och anser det därför likgiltigt huruvida Jones betalar några pengar till Smith. Etc. Vem har rätt, i denna kakafoni av moraliska ståndpunkter? Med andra ord, vems (om någons) ståndpunkt överensstämmer med den objektivt sanna moralen? Det vet vi inte. Vi vet inte ens om det finns någon objektivt sann moral, och även om en sådan skulle finnas så har vi inte någon säker tillgång till den.

Searle har alltså fel då han påstår sig kunna härleda (5) ur (1). Därmed behöver vi egentligen inte titta närmare på hans härledningskedja (1) ⇒ (2) ⇒ (3) ⇒ (4) ⇒ (5), ty vi vet att den i något led är fel, men vi kan ju ändå roa oss med att se efter. Ett lovande tillvägagångssätt är att se efter vilka av utsagorna som är bör-påståenden; steget till det första bör-påstående som därvid visar sig i kedjan är en extremt stark kandidat till logiskt felslut. Med detta i åtanke tog det mig max 30 sekunders studium av Searles härledningskedja att identifiera hans fel. Det rör sig om en glidning och en tvetydighet i vad Searle menar med förpliktelse. I detta sammanhang behöver vi vara noggranna och skilja mellan förpliktelse i dess svaga form (som jag kallar φörpliktelse) och dess starka (som jag kallar Förpliktelse). De båda formerna definierar jag som följer.

φörpliktelse har den underställt sig som ingått ett kontrakt med någon, och därvid åtagit sig att göra något. Ordet kan användas oavsett om man därmed, enligt den objektivt sanna moralen, är skyldig att fullfölja åtagandet.

Förpliktelse är en φörpliktelse vars åtagande man, enligt den objektivt sanna moralen, är skyldig att fullfölja.

Nå, vad menar Searle med förpliktelse - φörpliktelse eller Förpliktelse? Om han menar φörkliktelse så sker övergången från är till bör i steget (4) ⇒ (5), som vi direkt ser är ogrundat. Om han däremot menar Förpliktelse, så ser vi en ogrundad är-till-bör-övergång redan i steget (2) ⇒ (3). I båda fallen finner vi att Searles härledningskedja är ogiltig.

* * *

Men vad är det egentligen för bedrövligt kvasifilosofiskt resonemang vi ser prov på ovan? Jag syftar nu inte på Searles argumentation, utan på min egen. Inom bara ett par-tre minuter från att ha sett Salwéns presentation av Searles härledning har jag dömt ut den senare. Detta är knappast den tidsrymd som krävs för att på allvar sätta mig in i hur Searle har tänkt och resonerat - ett förarbete som behövs för varje seriös kritik av ett filosofiskt argument. Det här är något som min matematikerkollega och gode vän Anders Öberg, som i mogen ålder valt att starta en andra forskarkarriär och disputera i filosofi, med skärpa och övertygelse har förklarat för mig. För att ta sig an ett filosofiskt argument, hävdar Anders, måste man först ta det på allvar, anstränga sig att sjunka in i det och se det ur upphovspersonens synvinkel. Om man brister i detta så brister man som filosof.⁴

I det här fallet hade jag alltså inte ens läst Searles originalartikel innan jag ansåg mig vara i stånd att värdera hans argument. Snacka om arrogans! I efterhand har jag gjort en ansats att reparera skadan genom att försöka läsa Searles artikel, men mer än en skumning har det inte blivit. Jag har helt enkelt inte förmått att sätta mig ned och ta den tid som krävs för att i lugn och ro ta del av vad Searle har att säga i frågan. Denna min oförmåga grundar sig i att jag ju redan konstaterat (och därmed "vet") att Searles argument inte håller, och att hans text därför driver en ohållbar tes.⁵ Vem vill sitta ned och läsa sådant trams? Att i praktiken leva upp till den filosofiska metodregel som Anders Öberg lärt mig är inte lätt.

Kanske kan jag ändå dra en inte oväsentlig psykologisk lärdom av detta mitt tillkortakommande. En parallell verkar nämligen närliggande till de klimatförnekare som jag de senaste åren lagt så mycket kraft på att bemöta och fördöma. På samma sätt som jag på några ögonblick kan övertyga mig om, och sedan "vet", att Searle är ute och cyklar, kanske det fungerar för klimatförnekaren. Sedan han (det är oftast en han) en gång för alla "insett", och därefter "vet", hur orimligt det är att klimatförändringarna skulle vara orsakade av mänsklig aktivitet (det försiggick ju trots allt häftiga växlingar mellan istider och interglacialer långt innan det fanns bilar och kolkraftverk), så kanske det är lika svårt för honom att på allvar ta del av den klimatvetenskap som han ju redan "vet" är propaganda och trams, som det är för mig att tålmodigt ta del av Searles resonemang kring Humes lag.

Fotnoter

1) Osäkerheten rörande huruvida Hume verkligen trodde på lagen grundar sig i att han i den vanligen citerade passagen (från A Treatise on Human Nature)...

In every system of morality, which I have hitherto met with, I have always remarked, that the author proceeds for some time in the ordinary ways of reasoning, and establishes the being of a God, or makes observations concerning human affairs; when all of a sudden I am surprised to find, that instead of the usual copulations of propositions, is, and is not, I meet with no proposition that is not connected with an ought, or an ought not. This change is imperceptible; but is however, of the last consequence. For as this ought, or ought not, expresses some new relation or affirmation, 'tis necessary that it should be observed and explained; and at the same time that a reason should be given; for what seems altogether inconceivable, how this new relation can be a deduction from others, which are entirely different from it.

...inte uttrycker den explicit, utan blott säger sig inte förstå hur en sådan härledning går till.

2) Bokens verkliga höjdpunkt är dock inklusionen av två texter av Hume själv.

3) Om vi med "bör" menar t.ex. "bör, enligt Searles åsikt", så följer bör-utsagan "det är fel att dräpa" omedelbart ur är-utsagan "Searle anser att det är fel att dräpa".

4) När jag frågade Anders om han förhåller sig på detta vis till uppenbara idiotier som t.ex. Anselms gudsbevis verkade han dock tveka och inte vara beredd att driva sin filosofiska metodregel helt kompromisslöst.

5) Det hela blir inte lättare av mina tidigare negativa erfarenheter av Searle. Vad jag tycker om hans bok Freedom and Neurobiology har jag förklarat här. Hans Mind: A Brief Introduction är inte mycket bättre, och hans sätt att förstöra en intressant och viktig diskussion genom att fullkomligt gå i taket över en meningsmotståndares triviala skrivfel imponerar inte heller.

Russell är rolig!

Fem guldstjärnor ger jag Bertrand Russells History of Western Philosophy från 1945, som jag läste för tre somrar sedan och som jag sedan dess då och då återkommit till med enstaka nedslag. Jag är alltför obevandrad i filosofins historia för att kunna säga något bestämt om hurpass rättvis Russells behandling av ämnets utveckling och de stora tänkarna är, men desto större intryck har den gjort på mig och min syn på filosofins historia. Han nöjer sig inte med att återge de gamla filosofernas teser och tankegångar, utan nyttjar också sin vassa penna till att kritisera och betygsätta dessa. Detta ger framställningen liv och underhållningsvärde; bloggpostrubriken jag valt är inte avsedd med minsta uns ironi.

Följande är några av mina favoritpassager i boken. Sidhänvisningarna avser Routledge Classics-utgåvan från 2004.

Om teleologiska kontra mekanistiska förklaringar:

The 'final cause' of an occurence is an event in the future for the sake of which the occurence takes place. In human affairs, this concept is applicable. Why does the baker make bread? Because people will be hungry. Why are railways built? Because people will wish to travel. In such cases, things are explained by the purpose they serve. When we ask 'why?' concerning an event, we may mean either of two things. We may mean: 'What purpose did this event serve?' or we may mean: 'What earlier circumstances caused this event?' The answer to the former question is a teleological explanation; the answer to the latter question is a mechanistic explanation. I do not see how it could have been known in advance which of these two questions science ought to ask, or whether it ought to ask both. But experience has shown that the mechanistic question leads to scientific knowledge, while the teleological question does not. (s 73)

Om Aristoteles:

In reading any important philosopher, but most of all in reading Aristotle, it is necessary to study him in two ways: with reference to his predecessors, and with reference to his successors. In the former aspect, Aristotle's merits are enormous; in the latter, his demerits are equally enormous. For his demerits, however, his successors are more responsible than he is. He came at the end of the creative period in Greek thought, and after his death it was two thousand years before the world produced a philosopher who was approximately his equal. Towards the end of this long period his authority had become as unquestioned as that of the Church, and in science, as well as in philosophy, had become a serious obstacle to progress. Ever since the beginning of the seventeenth century, almost every serious intellectual advance has had to begin with an attack on some Aristotelian doctrine. [...] To do him justice, we must, to begin with, forget his excessive posthumous fame, and the equally excessive posthumous condemnation to which it led. (s 157)

Om känslan av insikt och klarhet:

This experience, I believe, is necessary to good creative work, but it is not sufficient; indeed the subjective certainty that it brings with it may be fatally misleading. William James describes a man who got the experience from laughing-gas; whenever he was under its influence, he knew the secret of the universe, but when he came to, he had forgotten it. At last, with immense effort, he wrote down the secret before the vision had faded. When completely recovered, he rushed to see what he had written. It was 'A smell of petroleum prevails throughout.' What seems like sudden insight may be misleading, and must be tested soberly, when the divine intoxication has passed. (s 124-125)

Om Humes skeptiska syn på kausalitet:

He contends, over and over again, that the frequent conjunction of A and B gives no reason for expecting them to be conjoined in the future, but is merely a cause of this expectation. [...] Hume's theory might be caricatured as follows: 'The proposition "A causes B" means "the impression of A causes the idea of B".' As a definition, this is not a happy effort.¹ (s 606)

Om Hegels syn på frihet:

Hegel, who owed much to Rousseau, adopted his misuse of the word 'freedom', and defined it as the right to obey the police, or something not very different. (s 633)

Fotnot

1) Här tycker jag dock faktiskt att Russell är lite orättvis mot Hume. Åtminstone i matematiken betraktar vi det som en framgång att kunna reducera ett allmänt fenomen till ett specialfall.