Fläng eftersläng från Erik Svensson

Det fanns en tid för sisådär 10-15 år sedan då jag betraktade den lundabaserade biologiprofessorn Erik Svensson som allierad, mest tack vare hans tydliga ställningstaganden i klimatfrågan. Så småningom kom dock denna allians att alltmer urholkas, dels av vad jag uppfattade som en tendens hos honom till vårdslöshet med fakta, dels av att det från den ryska Kriminvasionen 2014 och framåt uppenbarades att han bar på det slags besynnerliga proryska sentimentalitet som inte är helt ovanlig i vänsterkretsar av avgrundskaraktär. Som trogna läsare av denna blogg känner till så hör dessa båda egenheter till dem jag har allra svårast att fördra då jag träffar på dem hos mina medmänniskor. Vår vänskapliga relation lyckades ändå hanka sig fram hyggligt några år till.

Men så kom pandemin, vilket till slut blev för mycket. Erik bestämde sig genast för att betrakta den svenska Folkhälsomyndigheten FHM och dåvarande statsepidemiolog Anders Tegnell som ofelbara auktoriteter, medan jag tidigt fann oroande tecken på långtgående inkompetens hos dem, en bild om under pandemins lopp kom att förstärkas ytterligare. Erik och jag hade via sociala medier flera affekterade gräl om covid-frågor under 2020, och har inte kommunicerat sedan dess.¹

Jag har under de år som gått sedan dess inte ägnat Erik många tankar. Emellertid, sedan han nu i sin aktuella text Pandemidebatten i backspegeln – vilka slutsatser kan vi dra i nättidningen Opulens gått till bisarrt angrepp mot mig vill jag ändå ta till orda.

En av utgångspunkterna för Eriks text i Opulens är att Sverige i en internationell jämförelse totalt sett klarade sig relativt bra ur pandemin. Det är helt riktigt, och påståendet är lätt att belägga med statistik rörande exempelvis den överdödlighet pandemin orsakade i olika länder, där Sverige ligger lägre än de flesta andra europeiska länder. Jag tror och hoppas att Erik håller med mig om att detta i sig inte automatiskt implicerar vare sig att den svenska covidpolitiken varit optimal på alla punkter eller att all kritik mot FHM varit osaklig och dum. Men den som läser hans ensidigt agiterande text kan lätt få för sig att han drar dessa slutsatser.

Erik marknadsför sin artikel på plattformen X, tidigare känd som Twitter, med meddelandet att han kritiskt granskar "några av de debattörer [...] som körde i diket under pandemin", varpå han nämner ett antal av dessa påstådda dikeskörare vid namn, inklusive mitt. Den dikeskörning han i mitt fall syftar på är den artikel på DN Debatt den 30 april 2020 som bar rubriken Alternativ coronastrategi för Sverige kan rädda liv och som jag skrivit och undertecknat ihop med fyra medförfattare: Olof Johansson Stenman, Joacim Rocklöv, Stefan Schubert och Markus Stoor. Vår artikel, författad i ett läge då covidpandemins första våg i Sverige fortfarande var i kraftigt stigande och ingen visste vart det hela skulle ta vägen, gick i korthet ut på följande.

Svensk coronadebatt hade fram till den aktuella tidpunkten, i april 2020, nästan helt förbisett det mest fundamentala vägvalet i utformningen av en pandemihanteringsstrategi: det mellan vad som i den vetenskapliga litteraturen benämns suppression kontra mitigation. Det förstnämnda innebär att man trycker ned antal smittade så långt det praktiskt är möjligt, i syfte att en så liten del av befolkningen som möjligt skall nås av smittan, medan mitigation (eller på svenska bromsstrategi) bygger på att det ses som oundvikligt att smittan sveper genom befolkningen tills dess så kallad flockimmunitet uppstått, och de åtgärder som vidtas mot smittspridningen ute i samhället främst handlar om att sakta ned förloppet så att inte sjukvården överbelastas av alltför många sjuka samtidigt. Vilken av dessa strategier som är bäst skickad att minimera pandemins skadeverkningar beror i hög grad på smittämnets olika egenskaper - i synnerhet dess reproduktionstal R₀ och dess dödlighet jämte övriga mått på dess skadeverkningar på den som smittats. Det vetenskapliga kunskapsläget i april 2020 kring dessa och andra egenskaper hos covidviruset var fortfarande väldigt långt från fullständigt, något som i om möjligt än högre grad gällde frågor om eventuella kommande mutationer av viruset och om när och i vilken mån effektiva vacciner var att vänta. Dessa olika osäkerheter var alltjämt så stora att vi bedömde det som en vidöppen fråga huruvida det bästa i rådande läge var att (som FHM) satsa på mitigation, eller att (som flertalet av motsvarande smittskyddsmyndigheter i andra europeiska länder) förorda suppression, och vår enkla poäng var att asymmetrin i kostnader (inräknat såväl BNP etc som människors liv och hälsa) mellan de två typerna av fel man kan göra talade för en flexibel försiktighetsstrategi där man initialt och i avvaktan på ett förbättrat kunskapsläge tillämpar suppression. Asymmetrin består i att ifall den fortsatta utvecklingen tyder på att mitigation hade varit bättre har man med en sådan försiktighetsstrategi visserligen dragit på sig en del onödiga samhällskostnader förknippade med lockdowns och liknande, men dessa kostander är måttliga jämfört med de tiotusentals eller ännu fler liv som hade riskerat gå till spillo om man istället chansat på en mitigation-strategi men det senare visar sig att suppression hade varit bättre.

Så långt vår artikel i april 2020. Med facit i hand tyder det mesta på att Sverige inte hade klarat sig bättre genom pandemin om FHM anammat vårt förslag jämfört med att fortsätta med sin mitigation-strategi. Att det skulle sluta på det viset var dock knappast möjligt får någon att veta i det läget (inte för Tegnell eller för någon av hans utländska statsepidemiologkollegor som gjorde andra vägval, inte för mig eller någon av mina medförfattare i DN, och inte heller för Erik Svensson). Ändå är såklart Erik i sin fulla rätt att agera efterklok och till följd av sin så kallade hindsight bias hävda att vårt förslag var dumt.

Men det är inte det jag vill kritisera här, utan hans mer specifika argumentation mot vår DN-artikel, en argumentation jag finner helt bisarr. Den består nämligen uteslutande av att varv efter varv och i stycke efter stycke upprepa att en USA-baserad bloggare vid namn Tomas Pueyo saknar relevanta akademiska meriter och att dennes bloggpost The hammer and the dance från mars 2020 inte genomgått vetenskaplig peer review. Det är allt Erik anför, och det är fullkomligt irrelevant för budskapet i vår DN-artikel.

Jag vill inte göra anspråk på någon större inblick i vad som egentligen pågår i Erik Svenssons inre, men intrycket man här får av hans Opulens-artikel är att han tror att Pueyo är hjärnan bakom den suppression-strategi vi i DN-artikeln framhöll som ett beaktansvärt alternativ till mitigation.² I så fall har jag några följdfrågor. Tror Erik alltså att det är Pueyo som utarbetat strategin för (den relativt framgångsrika) bekämpningen av ebolaviruset från 1970-talet och framåt? Tror han också att Pueyo är den hemlige mastermind som ligger bakom covidhanteringsstrategierna våren 2020 i en lång rad länder (inklusive Storbritannien, Norge, Danmark och Sydkorea, för att nu nämna de exempel vi tog upp i DN-artikeln)?³

För att vara fullkomligt explicit, låt mig förklara att suppression-strategin, tvärtemot Eriks bisarra påstående i Opulens-artikeln att det rör sig om "en helt ny och oprövad pandemistrategi", går långt tillbaka, och alltså inte har sitt ursprung i Pueyos bloggpost från mars 2020. Allt Pueyo kan ta ära för (vilket för all del inte är så illa) med den bloggposten är att han givit en målande och pedagogisk beskrivning av hur suppression-strategin skulle kunna fungera i praktiken, och att han givit den ett slagkraftigt smeknamn, vilket vi lånade och översatte i vår DN-artikel: hammaren och dansen. Om det är ett vetenskapligt övertramp (eller med Eriks terminologi en dikeskörning) att som professor använda en färgstark glosa som införts i en text som inte genomgått vetenskaplig peer review-granskning, då erkänner jag mig skyldig, men... ehm... jag tror dessvärre inte att jag kan lova att inte begå motsvarande övertramp igen.

Erik attackerar i sin text en lång rad andra svenska coronadebattörer, men jag vill för död och pina inte ta på mig uppgiften att försvara dem alla, utan väljer istället att gå rakt på hans övergripande slutsatser. Dessa är tre till antalet, varav de första två mest utgörs av truismer om vikten av kritiskt och analytiskt tänkande och epistemisk ödmjukhet, mot vilka jag inte har några större invändningar.⁴

Men med sin tredje slutsats begår Erik det slags grova omdömeslöshet som jag har så extra svårt att fördra när det kommer från professorskollegor. Han påstår nämligen, kategoriskt och utan minsta antydan om nyansering, att "när väl en ny pandemi har brutit ut går det inte att stoppa den, vare sig med munskyddskrav eller med hårda samhällsnedstängningar" och att "pandemier slutar när vi har uppnått flockimmunitet". Här generaliserar han på tok för hårt, och med total brist på det slags epistemiska ödmjukhet han nyss pläderat för. Det är måhända sant att det inte fanns någon rimlig chans att utan flockimmunitet få stopp på covid när den väl fått globalt fäste, men olika virus har som påpekats ovan olika smittspridnings- och mortalitetsegenskaper (med mera), och djävulen bor i detaljerna. Det kan mycket väl hända att vi en vacker dag (fastän jag såklart hoppas att vi slipper det) nås av en pandemi vars smittämne på ett ungefär kombinerar covids smittsamhetsegenskaper med ebolas dödlighet, som är cirka 50%, och hur kommer Erik att reagera då? Om han håller fast vid sin omdömeslösa tredje slutsats så kan vi räkna med att han kliver upp på sina barrikader och ropar i sin megafon att "nej för bövelen, inga munskydd och inga nedstängningar, för vad vi behöver göra är att offra inemot hälften av våra medmänniskor för att resten av oss skall kunna uppnå flockimmunitet!". I det läget kommer jag i så fall att lägga åt sidan alla de lager av diplomatisk fetvadd jag tillämpat ovan och svara ocensurerat och från djupet av mitt hjärta: "F*** you Erik! Jag tillhör Team Människa, men du tillhör uppenbarligen Team Pesten, so go f*** yourself in the ***!"

Fotnoter

1) Jag är inte helt säker på vilket av dessa gräl som blev det allra sista, men tror det kan ha varit det som handlade om ansvarsfördelningen för den omfattande covid-döden på våra äldreboenden våren 2020. Erik hade skrivit ett inlägg (på Twitter eller Facebook - jag minns inte längre exakt var) som helt friskrev FMH från ansvar, och istället menade att ansvaret låg på äldreboendena själva och på landstingen. Jag invände att förvisso låg ett stort ansvar på landstingen och äldreboendena, men att helt friskriva FHM från ansvar är ju knappast rimligt, eftersom smittan på äldreboendena härrör från samhället i stort, så att ju större smittspridningen i samhället är desto mer drabbas äldreboendena, varför FHM:s med internationella mått släpphänta nivå på restriktioner behöver ses som en bidragande orsak till döden på äldreboendena. Därmed såklart inte sagt att denna släpphänthet per automatik är klandervärd, eftersom mycket annat än den omedelbara mortaliteten på äldreboenden behöver vägas in när man väljer nivå på restriktioner, utan mitt enkla påpekande var att FHM har ett ansvar för de konsekvenser - såväl positiva som negativa - som följer av detta nivåval. Icke, svarare Erik, ty här är det faktiskt landstingen (i synnerhet borgerligt styrda sådana) och äldreboendena som fallerat och därigenom bär ansvaret. Jag frågade då Erik om inte det kunde anses ingå i FHM:s uppdrag att i sin utformning av covidstrategi ta hänsyn till faktiska omständigheter, som exempelvis personalsituation och kompetensnivå inom allehanda samhällssektorer som exempelvis äldreomsorgen. Bör FHM härvidlag arbeta utifrån en realistisk bild av dessa förutsättningar, eller är det bättre att de utgår från en fantasibild om vad verksamheterna därute ur smittskyddssynpunkt idealt borde vara kapabla till? Min fråga var retoriskt avsedd, men döm om min häpnad då Erik svarade att FHM var i sin fulla rätt att utgå från den senare bilden - alltså ett slags rosaskimrande önskedröm om hur olika verksamheter i landet borde se ut. Jag minns att jag vid denna punkt kände att Erik hade stigit av från vår outtalade överenskommelse om att hålla oss till rationell och meningsfull diskussion, varför jag valde att inte fortsätta diskussionen, och det är också detta som får mig att tro att denna diskussion blev vår sista.

2) Erik är långt ifrån ensam om denna bisarra upphöjning av Tomas Pueyo till uppfinnare av en helt ny smittskyddsstrategi. Till och med DN:s vetenskapsredaktör Maria Gunther bidrog i en artikel hösten 2020 till spridandet av denna missuppfattning. Det tycks mig ganska troligt att Erik läst Gunthers artikel men att han däremot dessvärre missat (eller i annat fall ignorerat) mitt svar.

3) För att undvika ett debacle liknande det jag återger i slutet av Fotnot 1 vill jag betona att dessa frågor är retoriska, och att det svar jag underförstår på båda frågorna är "nej".

4) Även dessa passager innehåller dock en del bisarrerier, som hans påstående att "det gick inte att uttala sig om Sveriges pandemistrategi redan våren 2020". Det här är så dumt att jag tar mig för pannan. Vadå "gick inte"? Jag har tydliga minnen av att till och med Erik själv gjorde sådana uttalanden, så nog gick det. Mitt bästa försök till generös tolkning av hans kryptiska påstående är att han menar att vi vid denna tidpunkt inte hade facit i hand och därmed inte kunde avgöra med säkerhet vilka strategier som skulle bli framgångsrika och vilka som skulle leda i fördärv. Absolut är det så, och det var och förblir viktigt att då och då påminna sig om det, men en slutsats som inte kan dras är vi alla borde ha hållt truten och avstått från yttra oss om de olika strategierna, för trots de omfattande osäkerheterna var det ändå möjligt att göra mer eller mindre välgrundade uttalanden om vilka strategier som föreföll lovande och vilka som inte gjorde det. Att många debattörer (häribland jag) kritiserade FHM:s strategival, och många andra (häribland Erik) tog dem i försvar är enligt min mening helt i sin ordning som en viktig del av det demokratiska samtalet; härmed dock inte sagt att alla sådana kommentarer hade samma värde när det gäller att bringa klarhet och föra diskussionen framåt.

* * *

Tillägg 23 juni 2025:

Under den vecka som gått sedan jag publicerade denna bloggpost har Erik Svensson och jag haft en tämligen irriterad brevväxling, inledd med ett ebrev från mig med följande ordalydelse.

Hej Erik

Jag skriver mest för att försäkra mig om att du inte missat bloggposten https://haggstrom.blogspot.com/2025/06/flang-efterslang-fran-erik-svensson.html jag skrev tidigare i veckan. Jag beklagar att du blir måltavla för min text på ett sätt som antagligen inte känns jättetrevligt, men jag ser detta slags text som ett akademiskt renhållningsarbete som är absolut nödvändigt om vi skall kunna upprätthålla det viktiga förtroendet för vår profession.

Mvh och glad midsommar!
Olle

I sitt första svar till mig bad Erik mig ”vänligen respektera” att hans svar inte var avsett för publicering på min blogg eller annorstädes. Även om mitt val att fortsätta korrespondensen utan att kommentera denna begäran eventuellt kan förstås som att jag implicit accepterat den som ett villkor för fortsatt korrespondens, så känner jag mig inte särskilt bunden av denna eventuella överenskommelse, eftersom Erik senare i korrespondensen bröt mot ett i mitt tycke än mer grundläggande implicit villkor genom att försöka manipulera mig medelst rent blåljug (jag skall återkomma till det). Detta gör att jag inte har några betänkligheter mot att här berätta om huvuddragen i vår brevväxling. Likväl avstår jag från att återge hans ebrev, men mest för att jag inte vill trötta läsaren med hans uppblåsta prosa.

Allra mest iögonfallande i Eriks svar är hans totala ointresse för att kommentera substansen i mitt tillbakavisande av hans anklagelse mot mig i Opulens-artikeln. Med början i en tröttsam yttrandefrihetsklyscha (”du har givetvis all rätt att framföra dina synpunkter [...], precis som jag”) såg han till att den fortsatta diskussionen istället hamnade på ett meta-plan, och därefter på ett meta-meta-plan, etc, i en spiral som förde oss allt längre från själva sakfrågan.

Detta totala ointresse är i mina ögon anmärkningsvärt. När man offentligen anklagat någon för ett felsteg, och denne svarar och argumenterar för att anklagelsen saknar grund, så ber man antingen om ursäkt, eller påvisar vad som brister i motpartens argumentation. Att varken göra det ena eller det andra, som om sanningen inte spelade någon roll, tyder på en ändamålen-helgar-medlen-attityd som jag finner moraliskt förkastlig. Med nämnda yttrandefrihetsklyscha och dess implicerade symmetri sopar Erik under mattan det kraftiga moraliska asymmetrin mellan å ena sidan falska anklagelser och å andra sidan att medelst saklig argumentation försvara sig mot sådana. Jag har som påpekats ovan ingen privilegierad inblick i Eriks huvud, men det förefaller ändå sannolikt att han kan ha resonerat ungefär så här: ”Det spelar egentligen ingen roll om hur det står till i sak med den där Pueyo-grejen, för även om Olle skulle råka ha rätt på just denna enskilda punkt så har han sagt så mycket annat dumt i covid-frågan att han är förtjänt av kritiken oavsett.” Men ett sådant förhållningssätt duger enligt min mening inte i anständig debatt.

Vad innehöll då vår brevväxling istället för den sakdiskussion Erik så noggrant undvek? En sak var hur han hånfullt noterade diskrepansen i längd mellan den ganska korta passage i hans Opulens-artikel som ägnades åt Häggström-bashing och min betydligt längre bloggpost. Till synes glömsk av hur vi på den tid vi stred på samma sida mot klimatförnekare var väl medvetna om asymmetrin i hur en klimatförnekare kan fråga mer än tio klimatforskare kan svara, kallade han min bloggpost ”en något oproportionerlig överreaktion”, och tillade för säkerhets skull att detta var avsett som ett ”understatement”. Oskicket att håna meningsmotståndare för att de bemöter ens påståenden fick mig att tipsa om en Astral Codex Ten-bloggpost nyligen, vilken Erik genast förklarade sig vara totalt ointresserad av, och mitt understrykande av bloggpostens titel var nog inte särskilt ändamålsenligt ur samtalsklimatsförbättringssynpunkt.

Sådär höll vi på, i en nära nog 100%-igt improduktiv diskussion som jag i efterhand kan ifrågasätta om den verkligen var värd min tid. Så småningom kom vi till en punkt där jag tyckte mig kunna beslå honom med att i två konsekutiva ebrev ha torgfört två oförenliga ståndpunkter (först hade han prisat det slags empati med debattmotståndare han tyckte sig se i mitt inledande ebrev, och därefter hade han meddelat att om han i en diskussion beter sig på ett sätt som skapar dysterhet hos den andre så är det inte hans problem). En smula odiplomatiskt (för att inte säga grälsjukt) betecknade jag detta som ett fall av ”gaslighting”. Eriks svar på detta blev att meddela att han, så snart han hör "importerade låneord från andra länder" (notera den eleganta trippeltautologin!) så tappar han allt intresse för fortsatt diskussion.

Denna reaktion förvånade mig, då jag under åren av kontakt aldrig uppfattat ett uns av detta slags språkprotektionistiska läggning hos Erik. Den är i själva verket en i stunden påhittad fiktion (eller på ren svenska: han ljög), något jag insåg genom att gå tillbaka till hans Opulens-text och konstatera hur full av anglicismer den är, varav ”lockdowns”, ”fake news” och ”scientism” är de mest iögonfallande. I mitt nästa (och troligtvis sista) svar valde jag därför att bruka sarkasm, och därefter argumentera längs en mer sannolik linje rörande vari hans aversion mot mitt bruk av ordet ”gaslighting” egentligen bestod:

Hahahaha ok, så ovanpå allt annat är du även svensk språkpurist! Så till den grad att du anser bruket av ordet "gaslighting" vara ett värre felsteg än själva gaslightingen. Det påminner inte så lite om den gamla goda tid då vi fightades (oops!) sida vid sida mot klimatförnekare, och en del av dessa klimatförnekare ville bannlysa ordet "klimatförnekare". I båda fallen handlar det om att försöka skydda sig mot kritik genom att eliminera relevant vokabulär. Men tro mig, jag kommer att fortsätta använda både g-ordet och k-ordet hur mycket du och Ingemar Nordin än gormar om saken.

Längre än så kom vi inte i vår brevväxling, som nu tack och lov verkar vara avslutad.

On systemic risk

For the latest issue of ICIAM Dianoia - the newsletter published by the International Council for Industrial and Applied Mathematics - which was released last week, I was invited to offer my reflections on a recent document namned Briefing Note on Systemic Risk. The resulting text can be found here, and is reproduced below for the convenience of readers of this blog.

* * *

Brief notes on a Briefing Note

I have been asked to comment on the Briefing Note on Systemic Risk, a 36 page document recently released jointly by the International Science Council, the UN Office for Disaster Risk Reduction, and an interdisciplinary network of decision makers and experts on disaster risk reduction that goes under the acronym RISKKAN. The importance of the document lies not so much in the concrete subject-matter knowledge (of which in fact there is rather little) that an interested reader can take away from it, but more in how it serves as a commitment from the three organizations to take the various challenges associated with systemic risk seriously, and to work on our collective ability to overcome these challenges and to reduce the risks.

So what is systemic risk? A first attempt at a definition could involve requiring a system consisting of multiple components, and a risk that cannot be understood in terms of a single such component, but which involves more than one of them (perhaps the entire system) and arises not just from their individual behavior but from their interactions. But more can be said, and an appendix to the Briefing Note lists definitions offered by 22 different organizations and groups of authors, including the OECD, the International Monetary Fund and the World Economic Forum. Recurrent concepts in these definitions include complexity, shocks, cascades, ripple effects, interconnectedness and non-linearity. The practical approach here is probably that we give up on the hope for a clear set of necessary and sufficient conditions on what constitutes a systemic risk, and accept that the concept has somewhat fuzzy edges.

A central theme in the Briefing Note is the need for good data. A system with many components will typically also have many parameters, and in order to understand it well enough to grasp its systemic risks we need to estimate its parameters. Without good data that cannot be done. A good example is the situation the world faced in early 2020 as regards the COVID pandemic. We were very much in the dark about key parameters such as R₀ (the basic reproduction number) and the IFR (infection fatality rate), which are properties not merely of the virus itself, but also of the human population that it preys upon, our social contact pattern, our societal infrastructures, and so on – in short, they are system parameters. In order to get a grip on these parameters it would have been instrumental to know the infection’s prevalence in the population and how that quantity developed over time, but the kind of data we had was so blatantly unrepresentative of the population that experts’ guesstimates differed by an order of magnitude or sometimes even more. A key lesson to be remembered for the next pandemic is the need to start sampling individuals at random from the population to test for infection as early as possible.

Besides parameter estimation within a model of the system, it is of course also important to realize that the model is necessarily incomplete, and that system risk can arise from features not captured by it. At the very least, this requires a well-calibrated level of epistemic humility and an awareness of the imprudence of treating a risk as nonexistent just because we are unable to get a firm handle on it.

Early on in the Briefing Note, it is emphasized that while studies of systemic risk have tended to focus on “global and catastrophic or even existential risks”, the phenomenon appears ”at all possible scales – global, national, regional and local”. While this is true, it is also true that it is systemic risk at the larger scales that carry the greatest threat to society and arguably are the most crucial to address. An important cutoff is when the amounts at stake become so large that the risk cannot be covered by insurance companies, and another one is when the very survival of humanity is threatened. As to the latter kinds of risk, the recent monograph by philosopher Toby Ord gives the best available overview and includes a chapter on the so-called risk landscape, i.e., how the risks interact in systemic ways.

Besides epidemics, the concrete examples that feature the most in the Briefing Note are climate change and financial crises. These are well-chosen due both to their urgent need to be addressed and their various features typical of systemic risk. Still, there are other examples whose absence in the report constitute a rather serious flaw. One is AI risk, which is judged by Ord (correctly, in my view) to constitute the greatest existential risk of all to humanity in the coming century. A more abstract one, but nonetheless important, is the risk of human civilization ending up more or less irreversibly in the kind of fixed point – somewhat analogous to mutual defection in the prisoners’ dilemma game but typically much more complex and pernicious – that Scott Alexander calls Moloch and that Eliezer Yudkowsky speaks more prosaically of as inadequate equilibria.

Do Look Up!

Filmen Don't Look Up är en satirisk skildring av makthavares reaktioner på att en komet är på kollisionskurs med Jorden, och hade Netflix-premiär under julhelgen. Varning för spoilers i det som nu följer.

Filmen blev snabbt föremål för omfattande diskussion, varav en överraskande stor förgrening på svensk Twitter och annorstädes kommit att handla om att håna SVT:s Morgonstudion för det inslag i måndags i vilket de tog filmen som utgångspunkt för ett samtal om hotet mot oss från kometer och asteroider med Alexis Brandeker, astronom och docent vid Stockholms universitet. Hånet går ut på att det...

[f]ör de allra flesta (förutom Morgonstudions redaktion) är [...] uppenbart vilka verkliga händelser som filmen baseras på. Igenkänningsfaktorn är hög, och filmteamet – inklusive regissör, manusförfattare och skådespelare – har upprepade gånger bekräftat att kometen är en metafor för just klimatkrisen.

Jag finner denna kritik en smula inskränkt. Risken för komet- och asteroidnedslag på Jorden är ett fascinerande ämne som absolut förtjänar utrymme i nyhetsmedia, och att ta avstamp i en film som Don't Look Up är knappast någon dålig ingång. Klimatfrågan har inte ensamrätt på nyhetsbevakning och samhällsdiskussion, och skaparna av filmen har knappast heller någon ensamrätt (eller ens sanningsföreträde) på att tolka den. Det är förvisso sant att de avsett den som en allegori över klimatfrågan, men andra (inklusive Matt Yglesias) har föreslagit att den alternativt och med fördel kan ses som en kommentar till covid-krisen. Själv ser jag tydliga paralleller till svårigheten att få makthavare att på allvar ta till sig frågan om hur vi undviker en AI-katastrof, och min gode vän Thore Husfeldt föreslår på Facebook att...

the comet in Don’t Look Up! [is] an obvious analogy to Critical Theory. Science!Grrrl is Helen Pluckrose, bearded-scruffy-white-male is James Lindsay. Civilisation will end, but nobody’s listening! How can you not see that obvious analogy?¹

...men tillägger för säkerhets skull snabbt att...

it’s completely arbitrary what the comet “stands for”, and straight-faced discussions about that it *really-really* stands for just get shrugs from me. I. Don’t. Care. In particular, I would never seriously endorse the position “This is a timely satire warning us about Critical Theory.” When I write stuff like that, it’s obviously!satirical. Only somebody who thinks the comet is obviously!climatechange would ever think something else. To me, the movie is “about society”, and pretty funny.

Yup, just så.

Ett centralt tema i filmen är svårigheten för gemene man att veta vem man skall tro på i svåra vetenskapliga frågor av stor och akut samhällsrelevans. "Vem kan man lita på?" skrev jag i rubriken till ett kapitel om denna fråga i en Formas-antologi för drygt ett decennium sedan, och den har inte blivit lättare sedan dess.² Denna epistemiska svårighet behandlas på ett alldeles lysande vis i Scott Alexanders dagsfärska kommentar till filmen, där han bland annat påpekar hur inkonsekvent den förhåller sig till problemet, i så måtto att den inte förmår bestämma sig för vilket av följande båda narrativ den skall förorda, utan fladdrar hit och dit:

The first narrative says “there’s a consensus reality constructed by respectable people, and a few wild-eyed weirdos saying they’ve seen through the veil and it’s all lies...and you should trust the weirdos!” The second starts the same way, but ends “...and you should trust consensus reality!”.

Lite tidigare i bloggposten ger han följande exempel:

Unfortunately, Don’t Look Up can’t stop contradicting itself.

It depicts a monstrous world where the establishment is conspiring to keep the truth from you in every possible way. But it reserves its harshest barbs for anti-establishment wackos, who are constantly played for laughs. “THE COMET IS A MARXIST LIE!” says the guy on the Facebook stand-in. Maybe not literally, but at least he’s genre-savvy.

It depicts elites as simultaneously incompetent and omnicompetent. There’s a great scene where Female Scientist is talking to some rioters. The rioters bombard her with conspiracy theories - the elites have built bunkers! They’re lying low, totally safe, laughing at the idea of the comet wiping out the hoi polloi. “No,” Female Scientist answers, “they’re not that competent”. It’s a great line, played completely seriously. But later we learn that Tech CEO literally built a 2,000 person starship in less than six months so he and the other elites could escape.

Varken jag eller Scott Alexander har något färdigt och vattentätt svar på vem man kan lita på, men jag rekommanderar hans välgenomtänkta bidrag till diskussionen om denna viktiga fråga.

Fotnoter

1) Den som ine känner till Pluckrose och Lindsay och deras korståg mot Critical Theory kan hitta lite kontext exempelvis i samtalet med Thore i det senaste avsnittet av Vetenskapligt med Häggström och Livh.

2) Exempelvis tycker jag mig ha noterat att många av dem som för tio år sedan lärde sig (korrekt, enligt min mening) att IPCC är en utmärkt auktoritet att vända sig till för en rättvisande bedömning av det klimatvetenskapliga kunskapsläget gjort den förhastade generaliseringen att den svenska Folkhälsomyndigheten har en motsvarande ställning som pålitlig kunskapskälla i covid-frågor.

Till flockimmunitetsstrategins försvar (tro det eller ej!)

Covid-19-pandemin är en global katastrof av stora mått, men personligen har jag kommit väldigt lindrigt undan. Jag har haft turen (a) att inte förlora några anhöriga eller nära vänner i virusets käftar, och (b) att tillhöra den priviligierade kategori som lätt kunnat ställa om sitt arbete till att utföras på distans och i övrigt inrätta pandemilivet på ett bekvämt sätt.

Om jag ändå skall orda något om de obehag jag trots allt haft, så har det värsta helt klart varit den oro jag i perioder känt för riskgruppstillhöriga personer jag bryr mig om, och för hur samhället som helhet skall klara pandemin. Det näst värsta är den anstöt och i vissa fall rentav vrede jag väckt hos en del andra när jag understått mig att kritiskt kommentera hur den svenska Folkhälsomyndigheten (FHM) och statsepidemiolog Anders Tegnell hanterat virusets framfart. Det är långt ifrån första gången jag väcker sådana reaktioner, men den avgörande skillnaden mot tidigare är att reaktionerna denna gång kommit inte bara från (typ) skogstokiga klimatförnekare och kreationister i internets undervegetation, utan även från personer jag tycker om och respekterar intellektuellt. Det har varit jobbigt. Ändå har jag framhärdat, då jag dels anser coronafrågan viktig, dels föröker leva så gott jag kan enligt slagordet "speak the truth, even if your voice trembles". Nu senast idag, på Göteborgs-Postens debattsida.

Min GP-artikel kommer otvivelaktigt att väcka nya bestörta reaktioner, i synnerhet som jag insisterar på min tolkning av skeendena i Sverige våren 2020 som att FHM i mars det året anammade en flockimmunitetsstrategi. Vissa debattörer både då och senare som tagit detta f-ord i sin mun har tänkt på strategin i termer av att "kallblodigt låta folk dö i den utopiska framtida flockimmunitetens tjänst",¹ och sett FHM:s agerande som ondskefullt, vilket förståeligt nog väckt arga motreaktioner. Men det är inte alls så jag tänker på saken. Låt mig förklara:

Den vanligaste invändningen mot f-ordet är att det från FHM:s sida inte handlar om någon strategi, utan att de helt enkelt bedömt att

det är orealistiskt² att få stopp på smittspridningen med mindre än att så stor del av befolkningen nåtts av smittan att flockimmunitet uppnåtts.

Låt oss kalla denna bedömning B. Vad FHM gör, hävdar man, är helt enkelt att rätta mun efter den matsäck som bedömningen B utgör. Jag håller med om det, men låt oss titta närmare på vad det innebär.

Att hävda att människoliv aldrig får vägas mot pengar, och att smittspridningen behöver hejdas till (bokstavligen) varje pris är naivt och orimligt, och ett motsvarande tänkande inom (säg) trafiksäkerhet skulle föra med sig ett tak för hastighetsbegränsningar på 10 km/h (eller vad som nu skulle krävas för att få ned trafikdöden till noll). Vilka åtgärder som sätts in mot smittspridningen är därför alltid en avvägning mellan den önskade dämpande effekt på smittspridningen som åtgärden väntas ha, och de eventuella negativa effekter på annat som är att vänta. När det gäller befarade negativa hälsoeffekter av exempelvis skolstängningar är detta en tydlig del av FHM:s uppdrag, då de har att se till folkhälsan som helhet och inte bara covidsmittan, men i avvägningen behöver också ingå samhällets ekonomiska kostnader i övrigt.

Låt oss nu tänka oss, en smula förenklat men för konkretionens skull, att FHM överväger någon social distanseringsåtgärd som i ett tvåmånadersperspektiv skulle rädda 100 000 personer från att nås av smittan. Hur skall man då betrakta denna effekt på smittspridningen i ovanstående avvägning? Det beror på hur man ställer sig till bedömning B. Om man inte accepterar bedömning B, utan tvärtom tror att det är möjligt att kväsa smittan utan att flockimmunitet uppnåtts, kan det vara naturligt att tänka på den i termer som

100 000 färre personer smittas, punkt slut. (A1)

Om man däremot godtar bedömning B är det rimligare att tänka på den i termer av

100 000 färre personer smittas under den kommande tvåmånadersperioden, mot att 100 000 fler smittas under den 12-månadersperiod³ som därefter följer. (A2)

Värdet av (A2) är givetvis lägre än (A1),⁴ och därför kommer avvägningen mot andra effekter av de övervägda åtgärderna i de flesta fall att resultera i att en lägre åtgärdsnivå bedöms som optimal under antagande (A2) än under (A1). Det är detta bruk av (A2) i avvägningen, och de lägre åtgärdsnivåer som därmed följer, som jag betecknar med ordet flockimmunitetsstrategi.

Och märk väl: om man gjort bedömning B och har tillräckligt goda skäl att anse den riktig, så anser jag att det vore vansinne att begagna sig av (A1) istället för (A2) i sina avvägningar. Givet bedömning B är en flockimmunitetsstrategi det enda raka.

Ovanstående klargörande av vad jag menar hoppas jag skall dämpa upprördheten kring mitt (uppenbart sanna) påstående om att FHM i mars 2020 beslöt sig för en flockimmunitetsstrategi.

Men hur skall vi värdera FHM:s agerande i mars 2020? Hur klok var deras bedömning B? Bedömningen kan anses falsifierad i och med den snabba utvecklingen och utrullningen av vacciner, men detta kom ju (för så gott som oss alla) som en stor överraskning, och det vore orättvist mot FHM att i efterhand begära att de skulle ha förutsett detta.

Det som ändå gör mig kritisk är hur snabbt de låste sig fast vid bedömning B och flockimmunitetsstrategin i ett läge då de i hög grad (precis som alla andra) famlade i mörkret beträffande virusets spridnings- och skadlighetsegenskaper. Deras våghalsiga val kunde mycket väl ha stått oss mycket dyrare (i termer av i onödan förlorade människoliv) än det faktiskt gjorde. Olika värden på virusets centrala parametrar ger helt olika svar på vad som är rätt strategi,⁵ och jag är övertygad om att ett klokt och försiktighetsbaserat drag i början av mars 2020 hade varit att sätta in betydligt snabbare och skarpare åtgärder,⁶ i avvaktan på ett snabbt förbättrande kunskapsläge och eventuell senare övergång till flockimmunitetsstrategi.

Fotnoter

1) Detta är en korrekt återgivning av en tankefigur som förekommit, men inte något autentiskt citat av någon specifik person; likväl använder jag citattecken för att på så vis bidra till att tydliggöra att ståndpunkten inte är min egen.

2) Vad som bedöms orealistiskt är här knappast något absolut begrepp, utan relativt vissa premisser, som t.ex. kan handla om att det inte kan komma på fråga att bryta mot svensk grundlag och andra principer för vårt samhällsbygge genom att efter kinesisk förebild med våld eller hot om våld stänga in folk i deras bostäder. Mer allmänt är gränsen flytande mellan att göra bedömning B som ett sakligt konstaterande och som ett ställningstagande om att vissa pandemibekämpningsstrategier inte är önskvärda.

3) Eller vilken tidsrymd man nu ränkar kommer att krävas innan flockimmunitet uppnåtts.

4) Värdet är dock inte noll, då de 100 000 smittotillfällena skjuts till en framtid då vi kan räkna med att läkekonsten gått framåt vad beträffar förmåga att bota sjukdomen, eller ett tillfälle då sjukvården är mindre överlastad. Det sistnämnda representerar precis det platta ut kurvan-tänkande som diskuterades så flitigt våren 2020.

5) För att ge två extra tydliga exempel som ligger utanför vad som rimligtvis hade kunnat gälla för covid-19 givet vad vi visste då (men som ligger helt inom det realistiskas ram för vad som kan drabba oss i nästa stora pandemi, 2025 eller 2040 eller när det nu blir): För ett virus med R₀=1.3 och en IFR (dödlighet) på 75% skulle vägen mot flockimmunitet innebära både massdöd och risk för samhälleligt sammanbrott, medan en snabb kväsning av viruset vore både möjlig och nödvändig. Om istället R₀=10 och IFR=0.001% samt i övrigt nästan uteslutande milda symptom finns ingen anledning och knappt ens någon möjlighet till något annat än att låta viruset svepa genom befolkningen intill dess flockimmunitet uppnåts.

6) Detta är inte ens någon efterhandskonstruktion från min sida. Den 11 mars 2020 var jag, som ett uttryck för lätt desperation över FHM:s tröghet, medundertecknare på en artikel i SvD där vi manade folk till mer långtgående försiktighet än vad FHM vid samma tidpunkt rekommenderade.

Ekonomi och astronomi på vår nya podd

Efter det tidigare annonserade premiäravsnittet har vi denna månad hunnit lägga ut ytterligare två avsnitt av podden Vetenskapligt med Häggström & Livh. Först talade vi med Linda Thunström från University of Wyoming om hennes många påpassliga tillämpningar av nationalekonomiska metoder på olika samhällsfenomen (inklusive covid-19-pandemin), och därefter med Maria Sundin på Göteborgs universitet om allehanda entiteter på stjärnhimlen som väcker vår nyfikenhet, inklusive den gäckande rymdstenen Oumuamua och sökandet efter spår av liv på exoplaneter. Mer är på gång, men här är de tre avsnitt vi hittills publicerat:

1. Grandiosa framtider med Anders Sandberg, 16 juli 2021.

2. Pengar, pandemi och puffning med Linda Thunström, 5 augusti 2021.

3. Mitt i planeten med astronom Maria Sundin, 18 augusti 2021.

Tendentiöst i DN om labbläckehypotesen

DN rapporterade i lördags om diskussionerna kring huruvida covid-19-pandemin kan ha sitt ursprung i en labbläcka från Wuhan Institute of Virology (WIV), och hur Anthony Fauci (av DN kallad "USA:s Anders Tegnell") därvid hamnat i blåsväder. Artikeln bjuder på följande passage:

En annan ingrediens som är mumma för konspirationsteoretikerna är att Wuhan-labbet fått internationella bidrag för sin forskning - bland annat från den smittskyddsmyndighet som Anthony Fauci är chef för - och det påstås också att det bedrevs viss forskning som syftade till att förändra virus.

Två ordval här får mig att reagera. För det första, "påstås". Vadå "påstås"? Att gain-of-function-forskning¹ bedrivits vid WIV är inte något löst påstående av några opålitliga tyckare, utan ett faktum som även WIV-forskarna själva stolt givit spridning åt. Se exempelvis Nature Medicine-artikeln A SARS-like cluster of circulating bat coronaviruses shows potential for human emergence från 2015, med medverkan av WIV-forskare under ledning av Shi Zhengli.

För det andra, "konspirationsteoretikerna". DN:s reporter Juan Flores gör sitt bästa att framställa labbläckediskussioner som konspirationsteorier. Men att gain-of-function-forskning förekommer på viruslaboratorier här och var inklusive på WIV är som sagt obstridligt, liksom det faktum att många incidenter förekommit genom historien (inte minst i samband med sovjetiska biovapenprogram) där farliga smittämnen läckt från biolaboratorier. Härtill är även bristen på transparens hos kinesiska myndigheter ett okontroversiellt faktum. Om vi lägger samman dessa saker med det osäkra evidensläget (troligtvis finns inte någon enda människa som med säkerhet känner till virusets ursprung) och den allmänmänskliga benägenheten att önsketäkna och skylla ifrån sig, så inses lätt att labbläckehypotesen inte förutsätter några konspirationer eller hemliga överenskommelser i rökiga rum.

Ändå var det så labbläckehypotesen framställdes genom hela 2020: som en konspirationsteori. Därigenom blev ämnet mer eller mindre tabu i anständiga kretsar.² Tongivande härvidlag blev den Lancet-artikel i början av 2020, med en rad tunga namn på författarlistan, som förkunnade att "We stand together to strongly condemn conspiracy theories suggesting that COVID-19 does not have a natural origin".³

Tonläget har emellertid under 2021 förändrats, mycket tack vare ett par gedigna artiklar - av Nicholas Baker i New York Magazine, respektive Nicholas Wade i Bulletin of the Atomic Scientists - som pekar dels på svagheterna i den evidens som framhölls i Lancet-artikeln, dels på omfattande annan evidens som mer tyder på en labbläcka.⁴ Allt fler seriösa tänkare och debattörer betraktar nu labbläckehypotesen som minst lika sannolik som hypotesen om virusets naturliga ursprung,⁵ och tabut får nu anses tillräckligt brutet för att möjliggöra förutsättningslös och seriös diskussion i frågan. Men DN har inte hängt med, och fortsätter att vifta med konspirationsteoristämpeln.

Jag skulle gärna se att DN tänkte om på denna punkt, för frågan om covid-virusets ursprung är viktig. Det handlar inte i första hand om någon historisk kuriositet eller om att avgöra den uppmärksammade vadslagningen mellan Martin Rees och Steven Pinker, eller ens om att peka finger mot de eventuella skyldiga, utan om att försätta oss i ett så bra kunskapsläge som möjligt för att förebygga nästa pandemi, som mycket väl kan komma att bli långt värre än covid-19.

Fotnoter

1) Med gain-of-function-forskning avses modifiering av virus eller andra smittämnen för att göra dem mer smittsamma eller farligare. Avsikten är att lära sig mer om vad mutationer i naturen kan tänkas åstadkomma och därigenom öka vår beredskap inför framtida smittoutbrott. Inom bland annat xrisk-forskningen är vi emellertid många som anser att risken för labbläckor gör gain-of-function-forskningen oacceptabelt farlig. Jag berörde saken kort i min bok Here Be Dragons från 2016, och uttryckte tillfredsställelse över att Obamaadministrationen 2014 beslutat om att förbjuda federal finansiering av gain-of-function-forskning, men detta förbud upphävdes några år senare under Trump (och Fauci), och hur som helst så behövs såklart skarpare lagstiftning än så för att säkerställa att vårdslös forskning av detta slag upphör.

2) I mer oanständiga kretsar var det däremot fritt fram, något som kan ha bidragit ytterligare till att misskreditera labbläckehypotesen bland anständigt folk.

3) Artikeln meddelar också "We declare no competing interests", vilket är vilseledande med tanke på att initiativtagaren till artikeln, Peter Daszak, har starka kopplingar till gain-of-function-forskningen vid WIV.

4) Den som hellre läser på svenska kan alternativt vända sig till Ola Wongs artikel i Kvartal.

5) Bland dem som de senaste veckorna till och med vågat uppge en subjektiv bayesiansk sannolikhet för labbläckehypotesen återfinns bland andra jag själv (55%), Nate Silver (60%), och Eliezer Yudkowsky (80%).

SVT:s alltför hovsamma pandemibevakning: ett exempel

Cirka fyra minuter in i SVT:s nyhetsprogram Rapport i förrgår (den 11 februari) får vi tittare hänga med när de beger sig ut för att ta del av den dåliga följsamheten med Folkhälsomyndighetens anvisning om munskydd i kollektivtrafiken i rusningstid. Folk utan munskydd konfronteras. De åmar sig, kråmar sig och famlar efter förklaringar, och det hela är riktigt pinsamt. Och kanske är det bra journalistik. Men när reportern (vid pass 4:50) får besked av Anders Tegnell att "vi utgår från och hoppas att folk följer våra rekommendationer i så stor utsträckning som det överhuvudtaget är möjligt" och att det är "tråkigt att det blivit så här", då tänker jag att det hade blivit ännu bättre journalistik om reportern ställt de uppenbara följdfrågorna:

Men vad är ditt eget ansvar för att det blivit såhär, Anders Tegnell? Kan man tänka sig att folks obenägenhet att bära munskydd åtminstone till en del är en konsekvens av den envisa och nästan årslånga, tendentiösa och vetenskapligt ogrundade kampanj mot munskydd som du drivit? Kan det vara rimligt att tolka detta som ett fall av "som man sår får man skörda"?

Makthavare som spelar violin medan skeppet sjunker

Det har funnits mer i svensk covid-19-hantering som förtjänar kritik än jag haft ork att rapportera om på denna blogg, men det DN meddelar idag är så flagrant att jag inte förmår hålla tyst: Folkhälsomyndigheten pausar betalningar till Pfizer tills frågan om doser är löst. För bövelen, ställ inte till det med vaccinleveranserna nu, utan spar eventuellt tjafs till när krisen är över!

En uppskattad forskarkollega förklarade i en Twittertråd situationens allvar, men bestämde sig sedan för att hen använt ett alltför drastiskt tonfall, och plockade ned tråden. Med dennes tillåtelse återger jag den ändå här, anonymiserat:

• Det här är vansinne!

• 1. Pfizer levererar flaskor med en säkerhetsmarginal.
  2. Vissa länder som är mer innovativa och mindre byråkratiskt sklerotiska än Sverige kommer på att man kan utvinna sex doser från flaskan med en särskild sorts nål.

• Då skulle man kunna tro att vi i Sverige tänker "shit vad bra, vi måste skaffa de där nålarna ASAP, så att vi kan vaccinera folk snabbare". Men nej, istället slutar vi betalningarna till Pfizer för att de tar betalt för sex doser nu!

• Fattar de inte att varje dag som vi har den här pandemin så förlorar den svenska ekonomin och statskassan belopp som får prishöjningen att framstå som ett avrundningsfel?

• Varför känns det som om myndigheter och regioner hanterar vaccineringen som om ekonomin inte var i fritt fall? Eller som om människors liv inte stod på spel?

• Senast jag kollade har Stockholmsregionen fortfarande 23K doser i frysen. Varför är det så här? Varför har vi överhuvudtaget doser som ligger och tar plats i extremt dyra och avancerade frysar? Varför tycks Sverige vara sämst i EU på att rapportera siffror?

• Man skulle ju vara beredd på detta. Man skulle ju ha byggt upp en logistik. Jag fattar ingenting. Sen beskrivs det som om det "ändå går rätt bra" i Sverige, jämfört med andra länder i EU. Men vi borde väl ändå bedöma relativt de resurser/möjligheter vi har.

• Om vi har 23k doser i frysen så går det inte bra. Om vi fortfarande inte skaffat den där speciella nålen och använder den överallt så går det inte bra.

• Samhället står i brand. Det handlar inte bara om de som dör, de som ligger på intensiven, de som får långtidscovid och de som är hypokondriska (jag).

• Folk har blivit arbetslösa, barn kan inte gå i skolan, produktiviteten i många arbetsplatser är obefintlig när folk jobbar hemifrån, psykisk ohälsa har exploderat, sjukvårdspersonal som blir utbrända.

• Det här är den värsta krisen i Sverige i min livstid, och det känns som om beslutsfattare bara spelar violin medan skeppet sjunker. Det gäller även EU och deras myndigheter.

• Hur kommer vi att agera om Covid-25 visar sig vara ännu värre? Om dödligheten är t ex 2%, som influensan 1918? Kommer vi också då att tjafsa om byråkratiska petitesser istället för att göra allt vi kan för att lösa problemen?

Min medverkan i SVT:s Utrikesbyrån igår

Angående min medverkan i SVT:s Utrikesbyrån igår (ca 11:20-12:50 in i videon på SVT Play; se även detta nyhetsklipp) vill jag framhålla att mina kritiska ord om FHM-direktör Johan Carlsons prediktion i början av mars av hur hårt Sverige i värsta fall kan komma att drabbas av coronasmittan inte rör sig om simpel efterklokhet. Minnesgoda läsare av denna blogg kan påminna sig att jag redan när det begav sig var starkt kritisk mot hans besinningslösa bedömning.

Programmet, vilket gavs rubriken Pricka rätt 2021, tycker jag som helhet blev helt ok, och inte minst är det bra att de lyfte Philip Tetlocks arbete med superforecasting. Och naturligtvis anser jag att det var ett klokt drag av dem att anlita mig som expertkommentator, men...

...de hade kunnat få betydligt större utväxling på just den saken om de hade hållt sig till den ursprungliga intention de signalerade till mig inför intervjun, nämligen att på ett mer övergripande plan diskutera de matematiska modellernas roll i prognosmakeri, istället för den snabba inzoomningen på Kinas osäkra covid-19-data.

The media fiasco over the Danish face mask study

The media coverage of the Danish face mask study whose results were announced last week has been deeply misleading, as I explain in my second blog post¹ at the International Statistical Institute's Statisticians React to the News. Here is how it begins:

The Swedish approach to the covid-19 crisis stands out compared to the rest of the developed world in several ways. One of these is the extremely low percentage of the population wearing face masks.

This behavior has been consistently egged on by the Public Health Agency of Sweden (FHM), who throughout the pandemic have refused to recommend the use of face masks other than in medical care. This puts them at odds with the WHO and with the global scientific community at large. There is some opposition to FHM's policy also in Sweden, but I doubt that even the report last week from the Nobel Prize awarding Royal Swedish Academy of Sciences (recommending the use of face masks) will have any effect on the FHM.

Due to the lack of transparent decision making at FHM, it remains unclear exactly why they take their unusual stance on face masks, although in my previous blog post at Statisticians React to the News I offered some speculations. When the Swedish news channel TV4 requested the scientific basis for their stance, the FHM offered a list of 37 scientific articles, and when TV4 went on to ask British expert Melinda Mills to go over it she found that the set of articles pointed overwhelmingly in the direction of face masks having a substantial effect. Astonishingly, in a recent press conference, Karin Tegmark Wisell at the FHM hinted at a fairness aspect: a face mask recommendation would induce costs that would be felt more strongly by low-income households.

Be all that as it may, the results of a Danish study (published in the Annals of Internal Medicine) on the effects of wearing a face mask were announced last week. Given the news coverage it received, it is likely to feed into and reinforce the negative attitude towards face masks that dominates in Sweden.

Read the rest of the piece here.

Footnote

1) The first one was published in August: On science, uncertainty, the atomic bomb, and covid-19.

Framträdanden i november

Nästa månad (november 2020) gör jag en hel del föredrags- och panelframträdanden, varav följande är öppna för allmänheten och i de flesta fall digitalt:

• Tisdagen den 3 november deltar jag på CHAIR Annual Workshop 2020 med ett kort-kort föredrag rubricerat AI ethics at Chalmers.
• På kvällen samma dag, tisdagen den 3 november, blir jag kl 19.00 intervjuad inom ramen för Göteborgs universitets seminarieserie Forskaren som aktivist.
• Tisdagen den 10 november kl 16.30 deltar jag i panelsamtalet Matematiken som styr våra liv, som en del av en annan seminarieserie i Göteborgs universitets regi, rubricerad Hur vet vi det? Forskare diskuterar.
• Torsdagen den 19 november kl 12.00-15.30 är det dags för ännu ett arrangemang av Göteborgs universitet: seminariet Forskaren som människa: om forskarens inre liv, vilket kretsar kring Stefan Svallfors bok The Inner World of Research: On Academic Labor. Stefan är huvudtalare, men jag är med i egenskap av forskare, människa och en av bokens protagonister. Mötet äger rum på Jonsereds herrgård och sänts inte digitalt, varför föranmälan krävs och antalet platser är begränsat. [Edit 2 nov: Pga nya coronarestriktioner är detta evenemang skjutet på framtiden.]
• Tisdagen den 24 november äger Institutet för Framtidsstudiers workshop Demokrati och värderingar i tider av kris rum inom ramen för de så kallade Internetdagarna, och jag framträder tillsammans med filosofen Orri Stefánsson i ett samtal rubricerat Matematisk modellering, statistik och riskhantering.
• Dagen efter, onsdagen den 25 november kl 10.00, bidrar jag till Institutet för Framtidsstudiers forskarsesminuarium med ett föredrag rubricerat Bayesian and non-Bayesian epistemic attitudes, with applications to the atomic bomb, artificial intelligence, covid-19 and existential risk.

Konstig DN-artikel om covid-19-strategier

Igår, söndagen den 13 september, stod en konstig artikel om covid-19-strategier, rubricerad Hammaren och dansen - en strategi som kom av sig, att läsa i DN. För att förklara mitt lite negativa omdöme om den, låt mig först backa i tiden en smula.

Ett problem med den svenska debatten om hantering av coronakrisen har sedan i våras varit den bitvis otydliga kommunikationen från Folkhälsomyndighetens (FHM) sida. Tillsammans med fyra forskarkollegor gjorde jag i DN den 30 april ett försök att bidra till förbättrad klarhet genom att från den internationella debatten lyfta in den centrala distinktionen mellan mitigation- och suppression-strategier. Strategier av det första slaget utgår ifrån att smittspridningen inte kan upphöra förrän tillräckligt stor andel av befolkningen smittats för att ge upphov till flockimmunitet (ingen vet exakt hur stor denna andel är, men den siffra som oftast citerades i våras var 60%)¹. Strategier av det andra slaget gör inte detta antagande, utan bygger på ambitionen att hålla det totala antalet smittade betydligt lägre, fram tills dess viruset kan oskadliggöras med exempelvis ett vaccin. Valet mellan mitigation och suppression gör potentiellt stor skillnad för hur angeläget det är att trycka ned smittan: med en suppression-strategi är varje undvikande av smitta ett rejält plus, medan det med en mitigation-strategi är mindre betydelsefullt så länge man lyckas "platta till kurvan" (för att använda ett uttryck som snabbt blev slitet) tillräckligt för att inte överbelasta vården.

I mars-april signalerade FHM att det var mitigation man siktade på, kanske allra tydligast i Aftonbladet den 16 mars.² Sedan började man gradvis slira, och under sommaren har smittan gått ned till nivåer långt lägre än vad en renodlad mitigation-strategi motiverar. Kanske är det rimligt att (som Ina Hallström föreslagit) tala om att vi, likt Island gjorde i ett tidigare skede, åstadkommit en "accidental suppression". Sedan detta visat sig vara möjligt, även utan drakoniska åtgärder av kinesiskt snitt, framstår det som allt mer naturligt att fortsätta på den linjen, men att göra det med så lätt hand som möjligt för att på så vis inte hämma ekonomin och människors tillvaro mer än nödvändigt. Företrädare för FHM har dock varit ovilliga att tala klarspråk om ett sådant strategibyte, men två regeringskungörelser ger en ledtråd om att man nu tänker mer i suppression-termer. Den 7 april hette det så här:

Det övergripande målet med regeringens arbete är att minska takten på smittspridningen, det vill säga att platta till kurvan så att inte väldigt många blir sjuka samtidigt.

Den 8 juli hette det istället:

Folkhälsomyndigheten bedömer insatser som bör genomföras för att tidigt upptäcka nya utbrott, minska smittspridningen och minimera antalet sjukdoms- och dödsfall.

I vår DN-artikel den 30 april lånade vi ett uttryck som hade etablerats i engelskspråkig diskurs, då vi istället för att använda termen suppression talade om Hammaren och Dansen, där Hammaren symboliserar den fas då man så snabbt det går trycker ned smittan, och Dansen beskriver den längre efterföljande fas då man noggrant övervakar utvecklingen och håller beredskap att snabbt kväsa nya utbrott innan de hunnit få allmän geografisk spridning. Det andra av regeringscitaten ovan tyder på att det som nu pågår (i Sverige precis som i grannländerna) är just Dansen, och mer stöd för den tolkningen ger FHM-uttalanden som det de gjorde den 1 september om att

snabbt bekämpa lokala utbrott av covid-19 är centralt för att undvika en ökande smittspridning. En förutsättning för snabba insatser är att det finns tydliga regionala och lokala strukturer kring hur utbrott ska hanteras och upparbetade kontaktvägar mellan olika aktörer, till exempel lokaltrafik och skolledningar.

Döm om min förvåning när jag i DN igår skådade en artikel med rubriken Hammaren och dansen - en strategi som kom av sig. Inget belägg ges i texten - som bygger på en intervju med Harvardprofessorn Martin Kulldorff - för rubrikens (direkt felaktiga) påstående att Hammaren och Dansen kommit av sig. Fokus i artikeln hamnar istället på det irrelevanta faktum att den herre vid namn Tomas Pueyo som hittade på det spänstiga strategibenämningen saknar vetenskapliga kvalifikationer. Min förvåning över artikeln var så stor att jag skrev till artikelförfattaren - DN:s vanligen alldeles utmärkta vetenskapsredaktör Maria Gunther³ - och påtalade hur konstig jag fann den:

From: Olle Häggström
Sent: Sunday, September 13, 2020 14:16
To: maria.gunther@dn.se
Subject: Kulldorff, Hammaren och Dansen

Hej Maria

Jag såg din intervju med Martin Kulldorff idag. Om du vill intervjua mig för en uppföljande diskussion står jag till förfogande, för jag tycker att den verklighetsbild som förmedlas i intervjun är skev.

Jag tänker inte i första hand på att budskapet i vår artikel den 30 april vanställts (vi förespråkade inte någon specifik strategi, utan efterfrågade öppen diskussion kring och synliggörande av det svåra valet mellan suppression och mitigation, och framhöll att våra "överväganden behöver dock införlivas i en bredare kalkyl som tar hänsyn till bland annat de psykologiska och ekonomiska effekter som en mer omfattande tillfällig nedstängning av olika samhällssektorer kan medföra. Vi vill inte låta påskina att det är ett enkelt val").

Det jag tänker på är istället det underliga i att hävda att H&D - som ju bara är ett lite spänstigare namn på den väletablerade idén om suppression - kommit av sig, just i det skede då det står klart att FHM:s mitigation-strategi övergått mycket tydligt i suppression, och då vi på liknande vis som alla andra europeiska länder nu försöker sköta Dansen så smidigt som möjligt (efter ett Hammarslag som i vårt fall var lite mjäkigare och mer utdraget än i grannländerna).

Låt mig slutligen påpeka att Kulldorff är en särling och en outlier i vetenskapssamhället som i detta läge fortsätter att plädera för mitigation/flockimmunitetsstrategi (https://www.spectator.co.uk/article/herd-immunity-is-still-key-in-the-fight-against-covid-19). Du framställer det i artikeln som positivt att vi i Sverige till slut lyckats få ned smittan till så låga nivåer som vi nu ser, och jag instämmer naturligtvis, men det hade varit intressant att få veta Kulldorffs syn på det. För att halva befolkningen (eller vilken proportion därikring som skulle krävas för flockimmunitet) skall nås av smittan skulle det med nuvarande smittnivåer ta i storleksordningen ett decennium, så för att hans tankar skall gå ihop gissar jag att han önskar se smittan ta högre fart - men kanske tänker han på något annat vis.

Bästa hälsningar,

Olle

Vi får se om hon besvarar min invit!

Fotnoter

1) En uppmärksammad Science-artikel av Tom Britton et al föreslog skäl till att den siffran skulle kunna justeres ned, kanske till någonstans mellan 40% och 50%.

2) Se även Emanuel Karlstens gräv om FHM:s förehavanden under våren i Expressen den 12 augusti.

3) Särskilt nöjd är jag med den intervju med Anders Sandberg och mig om existentiell risk hon gjorde i september 2017.

Writing about science, uncertainty, the atomic bomb and covid-19 for the International Statistical Institute

Some weeks ago, the International Statistical Institute launched their new blog Statisticians React to the News. I've agreed to serve as a regular contribution, and today my first blog post there, entitled On science, uncertainty, the atomic bomb, and covid-19, has been published. Here is how it begins:

To be conservative in one's assumptions is a much-celebrated virtue in science, but the term carries an ambiguity that deserves highlighting. In 1939, at Columbia University in New York and just six years after he had come up with the crucial idea of a neutron-induced nuclear chain reaction, Hungarian-born phycisist Leo Szilard worked with his colleague Enrico Fermi on trying to make the chain reaction happen, to enable harvesting the energy contained in the nucleus, possibly leading to the creation of the atomic bomb. Szilard later reflected on his disagreement with Fermi over how to think about the possible outcomes of their work:
Fermi thought that the conservative thing was to play down the possibility that this may happen, and I thought the conservative thing was to assume that it would happen and take all the necessary precautions.
Their disagreement seems not to have been primarily one of substance - they both thought it wide open whether their experiments would succeed or not - but rather of how to think about this uncertainty. It seems they both took asymmetric views on this, but Szilard's one is easiest to understand: we are already used to living without man-made nuclear chain reactions since forever, so the outcome that is more liekly to have unforseen consequences and therefore more urgent to think thorugh is if we step into the brave new world where such chain reactions exist. As to Fermi, a succinct summary of his position is that he was acting Goofus, meaning that...

Read the rest of the blog post here!

My conversation with James Miller on the Swedish covid-19 strategy

There has been much talk the last few days about the interview that Swedish Minister for Foreign Affairs Ann Linde did with German broadcaster Deutsche Welle about the Swedish covid-19 strategy. The combination of arrogance and ignorance she displayed made the interview painful to watch.

Last Thursday American economist James Miller and I recorded an episode of his podcast Future Strategist on the same topic. The episode can now be heard on Soundcloud or Poddtoppen or whatever is your favorite pod platform. I tried to give a fair and level-headed account of the Swedish approach to covid-19 and how it differs from those of other countries, but I'll leave it to the listener to judge whether I've mitigated the damage to Sweden's international reputation done by Linde, or if I exasperated the situation even further. Either way, the sound quality was unfortunately not great.

Is GPT-3 one more step towards artificial general intelligence?

How does the pandemic affect the long-distance race between (and now I borrow Nick Bostrom's metaphor) the galloping stallion which is humanity's technological capability, and the foal on unsteady legs which is humanity's wisdom? I don't know, but it does seem that AI development is the kind of activity that can move on pretty much unhampered by lockdowns etc. Last week, OpenAI announced their stunning natural language processor GPT-3, which is an enormously scaled-up sequel to their amazing and much-discussed GPT-2 last year. Yannic Kilcher at ETH has gone over their paper carefully and offers his insights in a very instructive video lecture:

The attentive viewer will notice that Kilcher, while accepting that GPT-3 does a bunch of impressive-looking things, what it does is not so much reasoning as pattern matching and copy-paste. This can be interpreted as Kilcher leaning in the direction of a negative answer to the question in the title of the present blog post. I am personally somewhat more inclined towards a positive answer, as is prominent tech blogger gwern:

GPT-3 is scary because it’s a tiny model compared to what’s possible, with a simple uniform architecture trained in the dumbest way possible (prediction of next text token) on a single impoverished modality (random Internet text dumps) on tiny data (fits on a laptop), and yet, the first version already manifests crazy runtime meta-learning - and the scaling curves still are not bending! [...] In 2010, who would have predicted these enormous models would just develop all these capabilities spontaneously, aside from a few diehard connectionists written off as willfully-deluded old-school fanatics by the rest of the AI community? [...] GPT-3 is hamstrung by its training & data, but just simply training a big model on a lot of data induces meta-learning without even the slightest bit of meta-learning architecture being built in; and in general, training on more and harder tasks creates ever more human-like performance, generalization, and robustness.

The semi-fictitional dialogue between an anonymous machine learning researcher NN, and Scott Alexander, in connection with last year's release of GPT-2, is worth recalling again:

NN: I still think GPT-2 is a brute-force statistical pattern matcher which blends up the internet and gives you back a slightly unappetizing slurry of it when asked.

SA: Yeah, well, your mom is a brute-force statistical pattern matcher which blends up the internet and gives you back a slightly unappetizing slurry of it when asked.

My conversation with Jaan Tallinn on AI risk and AI ethics in the age of covid-19

Today, as part of the AI ethics seminar series at Chalmers, I had a conversation with Jaan Tallinn that was broadcast live on Zoom. The topic of the day was AI risk and AI ethics in the age of covid-19, and a live recording of the discussion is available here.

One topic that was mentioned in our conversation is the (possibly crucial) role of embedded agency in AI alignment. I will have more to say about that in another live talk, on Wednesday next week, May 27, at 14:00 CEST. It's a Svenska statistikfrämjandet event, to which you can register here, and the title of my talk is AI alignment, embedded agency and decision theory.

Fortsatt debatt i DN om coronastrategier

Som tidigare meddelats här på bloggen publicerade jag tillsammans med Olof Johansson Stenman, Joacim Rocklöv, Stefan Schubert och Markus Stoor på Valborgsmässoafton en debattartikel i DN rubricerad Alternativ coronastrategi för Sverige kan rädda liv. I måndags kom Martin Kulldorffs replik Hög dödlighet idag kan ge färre döda på sikt, och igår publicerades vår slutreplik Låt en kommission utvärdera svenska coronastrategin, där vi utöver att svara Kulldorff passade på att anknyta till ett par andra reaktioner på vår ursprungsartikel: en TT-intervju med Anders Tegnell, och en ledarkrönika i DN av Lars Calmfors. Så här inleds vår slutreplik:

Martin Kulldorff argumenterar i sin replik för att Sverige även i fortsättningen endast bör bromsa Covid-19, och inte försöka stoppa den: vad vi i vår artikel kallade "bromsstrategin". Vi välkomnar hans replik varmt eftersom huvudbudskapet i vår debattartikel var just att det behövs mer öppen diskussion om fördelar och nackdelar med olika coronastrategier.

Man kan diskutera hur de olika strategierna ser ut och vad de bör kallas. Kulldorff menar att den svenska strategin bör kallas "åldersstrategin" eftersom ett effektivt skydd av de äldre minskar konsekvenserna av den smittspridning som krävs för att nå flockimmunitet. Vi håller med om att det är klokt att särskilt skydda de äldre. Men valet kvarstår mellan att enbart bromsa smittan till nivåer sjukvården klarar av ("bromsstrategin") och att snabbare försöka få ner den till lägre nivåer, som till exempel Norge har gjort ("hammaren och dansen").

Här är det viktigt att skilja mellan övergripande strategi, å ena sidan, och konkreta åtgärder med vars hjälp man implementerar den strategin, å den andra. "Hammaren och dansen" är en övergripande strategi, som syftar till att först få ner smittan till låga nivåer, och sedan se till att den hålls nere eller trycks tillbaka ytterligare.

För att genomföra denna strategi behövs...

Läs den spännande fortsättningen här!

På DN Debatt om det fundamentala vägvalet i svensk coronastrategi

Jag har åter begått debattartikel i ämnet covid-19. Tillsammans med Olof Johansson Stenman, Joacim Rocklöv, Stefan Schubert och Markus Stoor försöker vi dra uppmärksamheten till det fundamentala vägvalet i svensk coronastrategi. Artikeln fick rubriken Alternativ coronastrategi för Sverige kan rädda liv, och inleds på följande vis:

Den svenska corona­debatten handlar till stor del om frågor som Folkhälsomyndighetens kommunikation, huruvida intensivvården klarar trycket och skillnader mellan Sverige och andra länder i åtgärder för fysisk distansering. De är alla viktiga frågor, men vi menar att debatten nästan helt missat det allra viktigaste: ett mer fundamentalt strategival som sällan berörs.

Hur ska man hantera farliga och smittsamma sjukdomar? Ett sätt är att utrota sjukdomen, som skedde med exempelvis smittkoppor. Efter framgångsrik bekämpning kunde den förklaras utrotad 1980. Vad gäller covid-19 hade utrotning kanske varit möjlig på ett tidigt stadium av den inhemskt kinesiska spridningen, men är i nuläget knappast realistiskt.

De alternativ som därmed återstår är huvudsakligen två: å ena sidan vad man kan kalla "bromsstrategin", och å andra sidan det som i den internationella debatten har kommit att kallas "hammaren och dansen" (i den vetenskapliga litteraturen benämns de oftast "mitigation" respektive "suppression").

Folkhälsomyndigheten bestämde sig tidigt för "bromsstrategin". Tanken är att epidemin bara kan hejdas genom att en tillräcklig andel av befolkningen smittas för att uppnå så kallad flock­immunitet. För covid-19 är den vanligaste bedömningen att denna andel är omkring 60 procent. Utmaningen ligger då i att se till att smittan sveper genom befolkningen tillräckligt långsamt och kontrollerat för att sjukvården inte ska överlastas. Smittan ska inte stoppas, endast bromsas.

"Hammaren och dansen" är en mer ambitiös strategi. I inledningsfasen - Hammaren - inför man...

Med denna lilla cliffhanger uppmanar jag er att läsa fortsättningen i DN, och jag hoppas att chefredaktör Wolodarski fortsatt lever upp till sitt löfte om slopad betalvägg för coronaartiklar.

Johan Giesecke om covid-19 och den svenska strategin

I förgår kommenterade jag i en intervju i brittiska The Independent det svenska covid-19-läget. Ett med rätta mer uppmärksammat svenskt framträdande i brittiska nyhetsmedia samma dag var UnHerds djupintervju med förre statsepidemiologen Johan Giesecke. Rekommenderas varmt:

Giesecke har en välgörande no-nonsense-attityd och är inte rädd för att svara klart ja eller klart nej på frågor han får. Under antagandet att han och svenska FHM (Folkhälsomyndigheten) har snarlik syn på epidemin (vilket förefaller rimligt) ger denna intervju bättre inblick i FHM:s tänkande än ett dussin FHM-presskonferenser.

Samtidigt som Gieseckes klara raka svar är uppfriskande kan jag inte låta bli att förundras över hans tvärsäkerhet i ett knippe ännu öppna vetenskapliga frågor: hur stort är mörkertalet av smittade, hur stor är andelen asymptomatiskt smittade, och hur stor är virusets dödlighet? Dessa frågor är starkt korrelerade, på så vis att höga svar på de båda första sannolikt för med sig ett lågt svar på den sista, och vice versa. Giesecke är övertygad om att mörkertalet är stort, andelen asymptomatiskt smittade är hög, och dödligheten låg. Om han har rätt om dessa saker talar det för att den svenska flockimmunitetsstrategin¹ är förnuftig, och att de strategier som istället går ut på att kväsa viruset så snabbt som möjligt är förfelade.

Vad jag främst saknar i intervjun är att få veta på vilka grunder Giesecke gör dessa bedömningar, och hur han ställer sig till den evidens som pekar i motsatt riktning. Specifikt hävdar han att covid-19-virusets dödlighet ligger någonstans i trakterna kring 0,1%, men om man kikar på statistik från det hårt drabbade New York City framstår 0,1% som snudd på orealistiskt optimistiskt. Stadens befokning uppskattades 2018 till 8,4 miljoner, och enligt aktuell dödsfallsrapportering den 18 april föreligger 8448 bekräftade covid-19-dödsfall. Med en direkt division här hamnar vi ganska precis på Gieseckes föreslagna dödlighet, men det vore förhastat, av följande skäl:

• Det förefaller osannolikt att 100% av New York City-borna skulle vara smittade.
• Dödsfallen har ingalunda upphört, även om det igår kom glada rapporter om att det dagliga dödstalet för första gången på veckor var nere under 550. [Edit: Det där blev lite missvisande, då siffran 550 gäller delstaten New York, inte New York City.]
• Siffran 8448 kommer från den officiella statistikens confirmed deaths, men till dessa kan vi eventuellt lägga merparten av de 4264 probable deaths (definierade som "people who did not have a positive COVID-19 laboratory test, but their death certificate lists as the cause of death 'COVID-19' or an equivalent") som också rapporteras.

Alla dessa tre korrigeringar pekar i samma riktning - mot en högre dödlighet - och sammantaget tycker jag att det ser ut som att en gissning om smittans dödlighet i New York City på mindre än 0,2% vore orimligt optimistisk. Dödligheten kan såklart tänkas variera geografiskt som en följd av olika genpoolsammansättningar och allehanda miljöfaktorer, men här finns i alla fall något Giesecke behöver förklara om han skall stå fast vid sina bedömningar. Ännu mer alarmerande siffror finns att hitta i diverse kommuner i norra Italien, där som exempel kan nämnas rapporter i förra månaden från staden Vertova med 4600 invånare varav 36 gått bort i covid-19, dvs 0,8% av stadens befolkning.

Fotnot

1) Både FHM och Giesecke värjer sig mot beteckningen flockimmunitetsstrategi, men själv anser jag (liksom Stefan Schubert) att det är vettigt att kalla en spade för en spade.

Om FHM:s arbete med covid-19

Följande är lite jobbigt att säga rent ut, men mitt förtroende för FHM:s (Folkhälsomyndighetens) arbete med att bedöma och förutse spridningen av covid-19 svajar.

Det är jobbigt av två skäl: för det första att kritik mot FHM av många i min omgivning uppfattas som illojalt och opatriotiskt i ett läge där det är viktigt att vi alla inordnar oss i deras rekommendationer, och för det andra att jag riskerar att framstå som en Dunning-Kruger-anfäktad amatör (jag är ju trots allt inte epidemiolog) som tror mig veta bättre än experterna. Och det är ju helt sant att det är viktigt med bred och lojal folklig uppslutning kring den anbefallna strategin, men samtidigt menar jag att det är också viktigt att inte FHM upphöjs till något slags ofelbara gudar, immuna mot kritik. Likaså är det sant att jag genom att ventilera konträra ståndpunkter riskerar att framstå som något slags epidemiologins motsvarighet till en klimatförnekare, något som blir extra pinsamt av att jag genom åren lagt så stor kraft på att bemöta klimatförnekare, och hävdat att de uppvisar epistemsk omdömeslöshet genom att med (exempelvis) professorlig auktoritet uttala sig om saker de knappt vet något om.

Och det är sannerligen mycket jag inte vet om hur FHM arbetar och vilka deras vetenskapliga underlag och principer är. Kanske är därför det jag säger i det följande blott ett uttryck för min okunskap. Jag kan rätt och slätt ha fel. Men låt mig ändå förklara vad som bekymrar mig.

Ett tidigt frö till min skepsis såddes när FHM:s generaldirektör Johan Carlson den 2 mars beskrev utsikten om 10.000-15.000 insjuknade i Sverige som ett värsta fall-scenario. Detta var i mina ögon en uppenbart orimlig bedömning, men jag valde att hålla öppet för att Carlson menade något annat än det jag tyckte mig höra.

Ytterligare bekymmersam fann jag FHM:s rapport i slutet av mars om skattat behov av slutenvårdsplatser. Jag och några kollegor kämpade hårt med att tolka den ytterst knapphändiga informationen i rapporten, och en del frågetecken lyckades vi räta ut, men jag kände ett kvardröjande obehag inför rapportens påstående att de "modellerar ingen asymptomatisk smitta, bara rapporterade fall".¹ Vad är det de säger? Hur i hela himmelens namn skall man kunna göra vettiga prediktioner av det kommande behovet av vårdplatser om ens modeller överhuvudtaget inte befattar sig med smittans totala utbredning i samhället? En modell som inte tar med något i sammanhanget så fundamentalt kan väl knappt ens kallas modell, utan är väl mer att betrakta som en höftning eller en kurvanpassning? Så kanske borde inte deras påstående tas bokstavligt? Jag blev inte klok på detta.

När P1:s Vetenskapsradion den 7 april sände ett reportage om arbetet på FHM fick vi höra analyschefen Lisa Brouwers ganska tydligt bekräfta och motivera det påstående i vårdplatsbehovsrapporten som jag funnit så svårsmält och underligt. På en fråga om den kritik som riktats mot FHM för att de inte beaktar aktuell spjutspetsforskning kring epidemimodellering, som den från Imperial College,² svarade hon så här, med start cirka 3:20 in i programmet:

Vi har ganska tidigt gjort bedömningen att [vi inte vill] använda de dynamiska modellerna, som motsvarar de som Imperial College och andra har publicerat, utan att ha kunskap om hur stor andel till exempel som blir smittade utan att få symptom, och huruvida de som blir smittade utan att få symptom, huruvida de smittar andra i sin tur: att stoppa in sådana antaganden i en modell har vi valt att inte göra. Vi tycker inte det är meningsfullt, vi tycker inte det är bra att göra den typen av övningar innan kunskapen blir bättre. För det ger resultat som kan leda till felaktiga beslut.

Det är förvisso sant att exempelvis andelen asymptomatiskt smittade är en höggradigt okänd parameter, och det är likaledes sant att om vi naivt kör en modell med ett felaktigt värde på en sådan parameter så riskerar vi att få ett vilseledande svar, vilket i sin tur kan leda till dåliga beslut. Men detta problem försvinner inte av att man använder en mer primitiv modell som inte explicit inbegriper den felande kvantiteten.³ Att göra så är enligt min mening att sopa problemet med osäkerheten i (i detta fall) andelen asymptomatiskt smittade under mattan. Ett mycket bättre förfarande vore att prova den mer avancerade modellen, där den okända parametern (eller parametrarna) explicit finns med, för en uppsättning olika parametervärden, valda inom ett brett intervall men ändå inom rimlighetens ramar (eller ännu hellre valda enligt en välgenomtänkt Bayesiansk a priori-fördelning för parametern ifråga). Detta skulle ge ett spektrum av olika utfall när man kör modellen, och om modellen är bra ger detta spektrum en fingervisning inte bara om hur stort vårdplatsbehovet (eller vad det nu är man eftersöker) kan tänkas bli, utan också om hur stor osäkherheten är.

Intrycket jag får (men som jag alltjämt hoppas är felaktigt, och jag vill väldigt gärna bli överbevisad om detta) är att epidemiologerna på FHM inte begriper det här, och att det får dem att avstå från att ta hjälp av den bästa cutting edge-kunskap om modellering av covid-19 som finns där ute. Risken finns att detta får dem att göra sämre bedömningar och gå ut med sämre rekommendationer än de annars skulle ha gjort.

Fotnoter

1) En nyare version av rapporten finns här, och den förbryllande formuleingen finns kvar.

2) Besläktad modellering, men specifikt för Sverige, finns i ett aktuellt arbete av Jocim Rocklövs grupp i Umeå.

3) Brusselaers m.fl. inskärpte samma poäng i SvD igår.