Snart dags för 2015 års Vetenskapsfestival

Ett säkert vårtecken är att Vetenskapsfestivalen i Göteborg närmar sig. I år äger den rum 15-19 april, och har temat liv och död. Som vanligt (se t.ex. vad jag gjorde 2013 och 2014) finns jag med på ett hörn eller två - i år är det följande två programpunkter jag medverkar i. En och annan läsare kanske höjer ett ögonbryn över min medverkan i den första av dessa (arrangerad av ett religiöst samfund som jag utträdde ur redan som högljutt ateistisk tonåring), medan den andra inte ger lika stor anledning till förvåning.

• Inom ramen för en serie föredrag och samtal anordnade av Svenska kyrkan talar jag lördagen den 18 april klockan 12:00 över ämnet Om människans plats i universum. Lokal är Kjell Härnqvistsalen, Hus A, Pedagogen (vid Grönsakstorget).
• Söndagen den 19 april klockan 11:00-17:55 på Stadsbiblioteket (vid Götaplatsen) anordnar Institutionen för data- och informationsteknik på Chalmers en serie föreläsningar under rubriken Liv, död... och datorer. Som utgångspunkt tas Alan Turings banbrytande insatser kring mitten av 1900-talet:
  Alan Turing är den moderna datavetenskapens odiskutable fader. Under sitt tragiskt korta liv lade han de logiska och matematiska grunderna till datavetenskap och byggde själv en av världens första datorer. Han knäckte Enigma, tyskarnas koder under andra världskriget med datorer. Han var en föregångare både inom artificiell intelligens och i användningen av datorer för biologi. I denna serie föreläsningar, demonstrationer och diskussioner utforskar vi Turings idéer och deras inverkan på våra liv idag.
  Min egen insats i detta program blir då jag, klockan 16:15-16:45, samtalar med datalogen Dag Wedelin över ämnet Datorer som dödar - farorna med artificiell superintelligens.

Som en liten bonus kan jag också nämna att min egen institution som vanligt bjuder på en kväll i matematikens tecken, torsdagen den 16 april klockan 18:00-21:00 i sal Euler på Chalmers (Campus Johanneberg, adress Skeppsgränd 3). Just i år är jag inte med på denna programpunkt, men Vilhelm Verendel kommer att inleda kvällen med att, under rubriken En statistisk modell av liv och död i universum, berätta om en studie han och jag gjort gemensamt.

Om svenskkyrklig tankelättja

Svenska kyrkan (ett religiöst samfund som jag kollektivanslöts till i samband med min födsel och sedan var medlem i under de första 18 åren av mitt liv) har nyss valt en ny ärkebiskop: Antje Jackelén. Valet föregicks av utfrågningar av de olika kandidaterna - utfrågningar som inspirerade författaren, religionskritikern och vännen Lena Andersson till skarp kritik, i sin kolumn i DN igår, mot det vi kan kalla den undanglidande svenskkyrkliga lättmjölkskristendomen.¹ Hon skriver bland annat att Svenska kyrkan har

utsett en [ny] form av andlig synd som orsak att fördela skam, skuld och låghet – den intellektuella synden att hävda att något i verkligheten förhåller sig på ett visst sätt snarare än på ett annat, att definiera sina begrepp och systematisera sina utsagor, att utesluta orimligheter, att ställa följdfrågor till fluffiga påståenden, att inte nöja sig med tomma hyllningar till ”ambivalensen” och ”det mångfacetterade”, utan i stället undra vad man ska ha de substanslösa påståendena till och hur de kan analyseras.

Begår man dessa fel har man enligt det nya syndaregistret brister i sin mentala utrustning. Man lider av svartvitt tänkande, man är fyrkantig, tvärsäker och har en torftig livstolkning. Liksom med den forna synden ges inga argument, utan man går direkt på personens okänslighet inför att saker ”inte behöver vara antingen eller utan kan vara både och”.

[...]

Dunbolsterteologerna som har makten i Svenska kyrkan tycks ha som ideal att ju mer viktlöst och konturlöst ett tankegods är, desto mer fullfjädrat. Om någon, troende eller icketroende, efterlyser motsägelsefria resonemang är de där och hötter med fingret. Livet, säger de, består av motsägelser och oförklarliga underligheter, så varför skulle inte yttranden om livet göra detsamma?

De ägnar decennier åt att förstå Gud men om någon avkräver dem ett svar med någorlunda precision på vad de kommit fram till och ställer ännu en fråga efter att den första luftpastejen presenterats, är denna av den förkrympta sort som ”vill ha tvärsäkra svar på allt”.

[...]

I teologisk dunbolsterdiskurs ska man inte använda språket för att förmedla en klar tanke, det som brukar vara en av dess viktigare funktioner. En klar tanke är nämligen en begränsande tanke, en tanke som föreslår att något är på ett visst sätt och som därför riskerar att utesluta andra möjligheter eller möjligheten att allt kan vara hur som helst. Det är ju helt riktigt att vad som helst kan beskrivas hur som helst och ur vilket perspektiv som helst, men det är inte samma sak som att det är eller kan vara hur som helst i den värld vi känner.

De tvärsäkert fyrkantiga som fått för sig att yttranden om verklighetens beskaffenhet, teologiska eller bara allmänt kunskapssökande, handlar om att få reda på något, som därför intresserar sig för beståndsdelar och inte bara stumt förundras över helheten, säger sig dunbolsterteologerna vara ”väldigt rädda för”.

Läs Lena Anderssons hela kolumn här!

Att den skulle väcka enhällig entusiasm i svenskkyrkliga kretsar var givetvis inte att vänta. Anna Karin Hammar (teolog, stiftsadjunkt i Uppsala och en av de tongivande personerna i Svenska kyrkans maktelit) skriver så här i en tweet igår:

Att beskylla Antje Jackelén för tankelättja är Lena Anderssons roligaste skämt hittills.

Jackelén nämns inte vid namn i Lena Anderssons kolumn, som dock innehåller tillräckligt tydliga signaler om att Jackelén är en av de huvudsakliga måltavlorna för att göra en sådan tolkning rimlig. Hammars tweet bjuder som synes inte på någon saklig kritik av Lenas text, men desto mer av härskarteknik (som Hammars prästkollega Johanna Andersson påpekar i ett pinfärskt blogginlägg). Nåja, att begära att Hammar skall få plats med både härskartekniker och saklig analys inom de maximalt 140 tecken som Twitterformatet föreskriver är måhända orimligt, men lite nyfiken är jag på hur Lenas lägesbeskrivning och argumentation kan bemötas i sak, varför jag beger mig till Hammars Twitterflöde i jakt på mer. Något sådant bemötande finner jag inte i sagda flöde, men väl en upplysning om att prästen och teologen Ninna Edgardh på Facebook författat en "bra analys av kritiken mot Jackelén". Edgardhs Facebook-skriverier verkar dock vara avskärmade från insyn från andra än hennes vänner (och CIA, givetvis). I nästa tweet från Hammar får vi emellertid en länk till en bloggpost som enligt Hammar ger "en bättre redogörelse för vad Ninna Edgardh skriver om Lena Anderssons artikel". Men inte heller i bloggposten ifråga hittar vi något i sak, men väl följande som uppges vara ett citat från Edgardhs Facebook-inlägg:

Märkligt tycker jag, att när vi får en ÄB som har ett skarpare huvud än de flesta av oss, och som är respekterad i vetenskapliga kretsar långt utanför teologin, så får hon kritik för att vara luddig! — ...tankelättja och Antje? Hur går det ihop?

Jaha, och hur skulle det här föra diskussionen framåt? Inte alls, såvitt jag kan se. Tvärtom tycker jag att det är ett steg bakåt att försöka reducera Lena Anderssons text till att vara inte en diskursanalys utan blott ett simpelt ad hominem. Jag kan inte ens se att det skulle finnas någon direkt motsättning mellan att Jackelén skulle ägna sig åt "tankelättja" och att hon skulle ha ett "skarapre huvud" än de flesta i Svenska kyrkan.

Så finns det någon därute i Svenska kyrkan som har lust att kliva fram och bemöta Lena i sak? Någon som vågar hävda något på formen "vi tror på ditt men inte på datt" (t.ex. att Jesu förkunnelser skulle vara sannare än Muhammeds)? Eller någon som är beredd att med sakargument försvara det undanglidande dunbolsterteologiska förhållningssättet? Tipsa mig gärna om ni hittar några sådana svar på Lenas kolumn, ty jag är uppriktigt nyfiken.

Fotnot

1) Lena skriver sedan några år tillbaka i DN varannan lördag, och jag har tidigare här på bloggen skrivit att hennes kolumn utgör "det viktigaste enskilda skälet att läsa den tidningen". Det står jag fast vid.

Låt mig också passa på att berätta att hennes nya Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek är ett koncentrat av psykologiska insikter och en (enligt min mening) helt enkelt strålande liten roman!

Seglora smedja vid vägs ände

Vi är vana vid att tänka på Svenska kyrkan som snäll - att den står för snällast möjliga lättmjölkskristendom fjärran från tankevärlden hos galna amerikanska presidentkandidater som går till storms mot ogudaktigheter som homosexualitet och preventivmedel, eller hos de Livets Ords framgångsteologer vilka låter hadikappade få veta att Gud har låtit lemlästa dem för att de har syndat. De senaste månaderna har allt fler sprickor börjat synas i denna snällhetsfasad. Jag har tidigare rapporterat här på bloggen om en del av de aggressioner som bubblat upp från Svenskkyrkligt håll, framför allt mot personer som i offentlig debatt haft mage att ta strid för oskyldiga gossebarns kroppsliga integritet och rätt att slippa utsättas för medicinskt omotiverade och irreversibla kirurgiska ingrepp.

Till de mest upphetsade rösterna hör den av Svenska kyrkan sponsrade nättidningen Seglora smedja och dess redaktör och grundare, prästen och journalisten Helle Klein. Invektiven därifrån har under en tid eskalerat allt mer, men nu tror jag faktiskt att de har nått vad som måste beskrivas som vägs ände och ett närmast ounderträffbart bottennapp, sedan de släppt in den unge teologistudenten Petter Zachrisson att, så rakt och oförblommerat det bara är möjligt utan att explicit nämna Adolf Hitler vid namn, bunta ihop två av deras meningsmotståndare med denne:

Man kan tycka att det är en metadebatt när personer som Annika Borg och Christer Sturmark äter upp så mycket mediautrymme, men minnet av hur totalitära ideologier växte fram under 1900-talet som ledde fram till folkmord och förtryck får aldrig glömmas bort.

Är fortsatt debatt och en återgång till sakfrågan överhuvudtaget möjlig efter ett sådant lågvattenmärke? Från Humanisternas sida (där Sturmark är förbundsordförande) har man valt en annan väg: att bidra till den kaskad av Domkapitelsanmälningar som vinterns debatt fört med sig. Det hela är på sätt och vis farsartat, men framför allt väldigt dystert.

Etikprofessorers etik i teori och praktik

Att etikprofessorer är bättre än folk i allmänhet på teoretiska resonemang i etikfrågor torde stå utom all tvivel. Men hur är det med det praktiska handlandet: beter de sig mer etiskt än genomsnittspersonen?

En av mina senaste favoritfilosofer, Eric Schwitzgebel, återkommer ofta till den frågan. Bara att komma på att ställa den tycker jag är imponerande kreativt, ett omdöme som kan utsträckas till vissa av de forskningsmetoder han använder, som till exempel att studera hur ofta böcker om etikfilosofi stjäls från universitetsbibliotek jämfört med andra böcker. Det verkar dock vara svårt att skönja någon tydligt positiv effekt, i betydelsen att etikprofessorer skulle agera mer etiskt än andra. I vissa fall pekar forskningen snarast mot en effekt åt andra hållet.

Jag kommer att tänka på Eric Schwitzgebels frågeställning när jag nu tar del av det senaste rörande hur Elisabeth Gerle, präst i Svenska kyrkan och och adjungerad professor i etik vid Uppsala universitet, uppträder. Gerle är arg på sin prästkollega Annika Borg för att denne tagit ställning emot omskärelse av pojkar. Så här skrev Gerle på Facebook den 4 januari:

Annika, du vet precis som jag att den svenska staten har en del på sitt samvete när det gäller det judiska folket. Liksom Svk. Men som vi försöker göra upp med. Därför blir jag orolig o ledsen när du rör dig så nära det bruna

Kyrkans tidning rapporterar att Gerle med anledning av detta yttrande blivit anmäld till domkapitlet i Lund och att "anmälaren tolkar orden som en beskyllning att Borg står nära nazismen och vill att domkapitlet prövar om Gerle genom yttrandet skadat det anseende en präst bör ha".¹

Anmälarens tolkning av Gerles ord synes mig obestridlig. Några synpunkter på vilket "anseende en präst bör ha" har jag inte, men är utan vidare beredd att klassa Gerles uttalande som oetiskt.² Det finns ingen rim och reson i att stämpla kritik mot omskärelse som nazism och antisemitism. Som Borg tillsammans med Johanna Andersson i ett färskt debattinlägg framhåller finns en omfattande intern judisk kritik mot omskärelseritualen. Förtjänar även den kritiken att stämplas som nazistisk? Ett jakande svar på den frågan framstår som helt groteskt. Ett nekande svar (vilket jag gissar att Gerle skulle ge) skulle å andra sidan innebära att en persons moraliska rätt att ta ställning för spädbarns rätt att slippa utsättas för religiöst motiverade och irreversibla kirurgiska ingrepp är avhängigt hennes religiösa tillhörighet. Även det synes mig alldeles åt helskotta.

Fotnoter

1) En anmälan mot Borg till domkapitlet i Stockholm föreligger också. Det är stiftsadjunkten Anna Karin Hammar som står för anmälan, vilken tycks gå ut på att det skulle vara oförenligt med prästämbete i Svenska kyrkan att kritisera andra religioners sedvänjor, att förespråka ett sekulärt samhälle, och att beblanda sig med organiserade ateister.

2) Det är inte första gången som Elisabeth Gerle uppträder oetiskt i offentlig debatt. 2010 utkom hon med boken Farlig förenkling - om religion och politik utifrån Sverigedemokraterna och Humanisterna där hon på det mest ohederliga och oanständiga vis (de direkta felaktigheterna står som spön i backen i boken) försöker smutskasta Förbundet Humanisterna. Christer Sturmarks Newsmill-inlägg om boken är värt att ta del av, liksom den efterföljande videofilmade debatten Gerle och Sturmark emellan.