Visar inlägg med etikett etikett. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett etikett. Visa alla inlägg

måndag 12 augusti 2013

Om vett och etikett, del 3: hur man tilltalar en supermakt

Det är idag dags för del tre i min lilla sommarserie här på bloggen om vett och etikett. (Här är länkar till del ett och del två.) Idag skall jag jag diskutera vilken samtalston företrädare för en liten nation som Sverige bör hålla när man adresserar världens främsta supermakt. Frågan är aktuell eftersom USA:s president Barack Obama avser besöka Sverige i början av september i år. Då är det viktigt att statsminister Reinfeldt, utrikesminister Bildt och andra han möter noga tänker igenom etikettsfrågorna inför mötet, så att vi håller oss väl med stora mäktiga USA. Det kanske allra viktigaste att tänka på i detta sammanhang är att undvika att uttrycka sig så tölpaktigt som dåvarande statsministern Olof Palme gjorde julen 1972:
    Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. Det kan inte finnas militära motiv för bombningarna. Militära sagesmän i Saigon har förnekat att det skulle pågå en nordvietnamesisk uppladdning. Det kan inte rimligen bero på vietnamesernas halsstarrighet vid förhandlingsbordet. Motståndet mot oktoberöverenskommelsen i Paris kommer - som New York Times påpekar - framför allt från President Thieu i Saigon. Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk.

    Och därför är bombningarna ett illdåd. Därav finns det många i modern historia. De förbinds ofta med namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville och Treblinka. Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.

Notera Palmes tråkiga tonfall, och hans bristande förståelse för att man ibland måste bomba och döda människor för att hålla uppstudsiga u-länder på mattan. Jultalet kan inte ses som annat än ett mycket allvrligt etikettsbrott, och fick mycket riktigt svåra följder: USA avbröt, under mer än ett års tid, de diplomatiska förbindelserna med Sverige.

Så hur bör då Reinfeldt och Bildt istället välja att uttrycka sig när de möter Obama i nästa månad? Något i stil med följande vore enligt min mening finfint:
    Käre President! Vi är så stolta och glada över att på detta vis få träffa ledaren för det största, finaste och friaste landet i världen. Ingen stoltare symbol än er Frihetsgudinna finns väl för mänsklig frihet, förutom möjligen er fina Guantanamobas. Ni är verkligen alla tiders!

    Er hållning i klimatfrågan är beundransvärd, för man kan ju inte rimligtvis kräva att den nation som gjort mer än någon annan att förorena vår gemensamma atmosfär skulle behöva gå före andra och fattigare länder med att göra utsläppsminskningar. Hur skulle det se ut? Ni har ju så fina stadsjeepar, många av er, och det vore ju jättesynd om dessa bara fick stå och samla damm. Och ni förtjänar verkligen en eloge för era initiativrikedom vad gäller tillvaratagande av nya oljefyndigheter.

    En annan grej vi beundrar högt är era förarlösa flygplan och hur ni använder dessa till att bomba och ha ihjäl människor i Afghanistan och Pakistan. Det här med att riskera unga trevliga amerikanska flygplanspiloters liv i samband med bombningar har ju länge varit ett gissel, som det är skönt att vi nu kommit ifrån. Snart kanske vi kan få de där flygplanen att bomba helt utan mänsklig inblandning!

    Oj vad trevligt att vi kan vara sådana bundisar, lilla Sverige och stora USA. Och tänk vad storsinta ni är som förlåtit oss för det där dumma jultalet Olof Palme höll 1972. Dumma dumma dumma Palme!

    Och på tal om dummingar så hoppas vi att ni snart får fatt i den där dummingen Edward Snowden. Dumma dumma dumma Snowden! Hur kan man egentligen vara så naiv och opatriotisk som han, och tycka att medborgarna i en demokrati har rätt att veta vad det egentligen är som militären och säkerhetstjänsten sysslar med? Bra i alla fall att ni fick tag i den där Bradley Manning. Där kan vi verkligen snacka om opatriotisk snackegubbe. Förstod han verkligen inte att det där luftangreppet i Baghdad den 12 juli 2007 var tänkt som en hemlis? Usch så dumt, måtte han skaka galler i 100 år!

    Ja du, käre President, tänk vad vi gillar varandra, stora USA och lilla Sverige! Ni är verkligen världsbäst, och vi beundrar er så in i Norden mycket. Säg gärna till om ni vill ha med oss på något krig i tredje världen eller så, så ställer vi gärna upp vid er sida, med det lilla vi har! Får det lov att vara ett glas Coca-Cola?

Jag har inga illusioner om att ha funnit de absolut bästa formuleringarna, och jag tror inte att Reinfeldt och Bildt kommer att följa mitt förslag ord för ord. Däremot tror jag att vi kan ha tillräcklig tillit till deras taktkänsla och finess för att på goda grunder anta att deras anföranden till såväl sakinehåll som stil kommer att mer likna mitt förslag än Palmes ilskna gamla jultal.

onsdag 7 augusti 2013

Om vett och etikett, del 2: fallet Erik Svensson

Som nästa steg i den satsning på vett-och-etikettdiskussioner som inleddes i gårdagens bloggpost tänkte jag idag ta upp ett konkret och aktuellt exempel, nämligen Erik Svensson, professor i biologi vid Lunds universitet, och hur han för halvannan vecka sedan uppträdde på Twitter mot den högerextrema och rasistiska debattören och tidskriftsredaktören Ingrid Carlqvist. Sydsvenska Dagbladet rapporterar att Erik bland annat kallat Ingrid Carlqvist vidrig och avskyvärd, och att han uttryckt en en önskan att spotta henne i ansiktet.

Är dessa yttranden av Erik Svensson förenliga med en god etikett och en anständig samtalston? Well, de åsikter Ingrid Carlqvist regelbundet ger uttryck för på Twitter och annorstädes är i sanning både vidriga och avskyvärda,2 men det tillhör god ton att bortse från det filosofiskt problematiska i att skilja en människa från hennes åsikter och övriga egenskaper: hur avskyvärda åsikter hon än har bör man inte kalla henne själv för avskyvärd. Här har alltså Erik gjort ett klart övertramp. Samma sak gäller hans uttalande om spottande - sådana yttranden bör inte förekomma i civiliserade samtal. Jag vet att Erik delar dessa bedömningar, och han har i själva verket offentligt (på Twitter och annorstädes) förklarat att han i efterhand inser att hans yttranden var olämpliga, och att han ångrar dem.

Därmed borde saken vara utagerad, men tyvärr verkar inte alla ha nöjt sig med det. Jag syftar nu inte i första hand på det (mestadels anonyma) patrask som bombarderat Erik med hat- och hotbrev. Nej, vad jag syftar på är att en av Eriks chefer vid Lunds universitet, dekanus Olov Sterner, uppges ha kallat honom till samtal om händelsen, och säger följande till Sydsvenska Dagbladet:
    Vi oroar oss att det här skadar Universitetet. Det kan vara donationer som uteblir, att forskningsanslag försvinner.
Jag finner detta yttrande av Sterner anmärkningsvärt och ytterst olämpligt - långt mer anmärkningsvärt och långt olämpligare än den lite hetlevrade Erik Svenssons förflugna ord till Ingrid Carlqvist.3 Låt mig översätta Eriks situation till min egen. Precis som Erik är jag universitetsprofessor, och precis som Erik är jag hett engagerad i offentlig debatt på olika områden. Det finns situationer där jag bör väga mina ord på guldvåg, men en aspekt som absolut inte bör komma i beaktande i detta guldvågsvägande4 är vilka eventuella effekter mina yttranden skulle kunna ha på donationer och forskningsanslag till min arbetsgivare Chalmers. Om någon i Chalmers ledning uttryckte sig som Sterner5 så skulle jag plötsligt börja känna mig osäker på om Chalmers verkligen tillåter den frispråkighet jag praktiserar här på bloggen, då jag kritiserar exempelvis utbildningsminister Jan Björklund eller VR:s generaldirektör Mille Milnert. Och om denna slags osäkerhet blir allmänt utbredd bland universitetslärare och professorer, då har något väldigt viktigt gått förlorat för universiteten som det fria tänkandets och sanningssägandets arenor.

Det är viktigt att hålla en anständig samtalston i offentlig diskussion (liksom annorstädes), och det gäller även oss universitetsprofessorer. Som universitetsprofessor bör jag (precis som alla andra) hålla mig inom det anständiga samtalets gränser. Skälet till det är helt enkelt att det är fel att uttrycka sig oanständigt - fel mot den man riktar sina otidligheter mot, och fel mot oss alla genom att det offentliga samtalsklimatet riskerar att försämras. Skälet är inte att jag genom att uttrycka mig oanständigt riskerar att min arbetsgivare går miste om donationer och forskningsanslag. Den som likt Sterner ovan anför det senare skälet är inne på ett mycket farligt sluttande plan, där samma argument kan användas inte bara mot olämpliga formuleringar om spottloskor och dylikt, utan också mot själva sakinnehållet i kontroversiell samhällskritik. Där vill vi inte hamna.6

Fotnoter

1) Ej att förväxla med den Erik Svensson som är atmosfärsforskare och medlem i Uppsalainitiativet.

2) Jag tänker inte solka ned min blogg genom att återge några Carlqvist-citat för att stödja denna ståndpunkt, utan nöjer jag mig med Wikipedias upplysning om att Carlqvist
    bland annat framfört att alla muslimer är presumtiva terrorister och mindre värda människor. Hon har även anfört att Hitler var mer av en islamist än del av den kristna gemenskapen, att de som inte ser islam som ett hot är dårar, och att antirasister i själva verket är fascister.

3) Jerker Holm, professor i nationalekonomi vid Lunds universitet, är inne på samma linje.

4) Min gode vän Peter Olofsson uttryckte förvåning inför detta ordval i en tidigare version av denna text, och sade sig tidigare ha fått uppfattningen att jag inte använder mig av guldvåg utan av begagnad kreatursvåg.

5) Med denna formulering antyder jag att jag aldrig fått några liknande signaler på Chalmers, men när jag tänker tillbaka är detta inte alldeles sant. I maj 2004 recenserade jag i starkt kritiska ordalag boken Dreams of Calculus. En av bokens författare, min (på den tiden) lokale professorskollega Claes Johnson, tog illa vid sig och anmälde mig (efter två omgångar genmälen) till Chalmers så kallade Verksamhetsetiska kommitté ledd av professor Anders Ulfvarson. Efter lång behandling kom kommittén fram till ett yttrande som utmynnade i en rekommendation att jag och Johnson "talar direkt med varandra". Vackert så, men det fanns annat i yttrandet som inte var fullt lika lysande. Jag tänker här bland annat på deras bedömning att "recensionen och särskilt presentationen av densamma samt efterföljande debattinlägg i fråga om ordval påminner om kvällstidningars stil och kan på det sättet skada Chalmers goda rykte". Att de på detta vis demonstrerar sin okunnighet i fråga om språk och stil är väl inte mycket att orda om, men när de talar om risken att "skada Chalmers goda rykte" är de inne på samma farliga linje som Olov Sterner. Jag har dock aldrig fäst något avseende vid detta yttrande och än mindre (som trogna läsare redan anar) låtit mig tystas av det, troligen som en följd av att jag uppfattade kommittén som både inkompetent och tandlös.

6) Den uppmärksamme läsaren kanske noterar att mitt försvar för den akademiska friheten också kan anföras som försvar för hårdföra klimatförnekare som t.ex. professorerna Ingemar Nordin, Peter Stilbs och den i Fotnot 5 omnämnde Claes Johnson, och deras rätt att framföra sina antivetenskapliga ståndpunkter. Det är riktigt, men hur mycket jag än ogillar dessa herrars insatser i offentlig debatt anser jag det vara ett lågt pris att betala för den ojämförligt mycket viktigare akademiska friheten.

tisdag 6 augusti 2013

Om vett och etikett

Jag har skrivit en hel del om etik här på bloggen, men sällan eller aldrig något om etikett. Detta återspeglar mitt stora intresse för etikfrågor, och mitt till förakt gränsande ointresse för etikettsfrågor. Jag hanterar besticken hur jag vill (även då jag går på Nobelfest), och när Magdalena Ribbing i DN för någon månad sedan meddelade att "nakna herrben inte har på en arbetsplats att göra" så kände jag mig stärkt i mitt beslut att bära shorts på jobbet den dagen.

Men är etikett så oviktigt egentligen? Etikettsreglernas utformning bjuder förvisso på ett stort mått av godtycke, men kanske är det ändå bra med vissa fasta former för vårt umgänge, former som gör att vi kan undvika en del missförstånd och onödiga förolämpningar? Så låt mig göra ett litet avsteg från den vanliga inriktningen på min blogg och ägna dagens bloggpost åt en brännande etikettsfråga: bör vi tilltala varandra med du eller ni?

Under större delen av 1900-talet bjöd tilltalet vanligtvis på en klassmarkör. Fint folk tilltalades med titlar som Statsrådet, Grevinnan, Friherrinnan, Översten, Studentskan eller rentav Professorn. Tilltalet ni, däremot, resreverades för tjänstefolk och kreti och pleti - kort och gott underklassen. (Du användes bara inom familjen och mellan nära vänner, samt till barn.)

Allt detta ändrades snabbt och radikalt genom den så kallade du-reformen, omkring tiden för min födelse (1967). Klassmarkörerna i tilltalet försvann, och under min uppväxt på 70- och 80-talen sade man du till allt och alla. Ett bra och jämlikt språkbruk, värdigt ett modernt demokratiskt samhälle!

På senare år har emellertid tilltalet ni till min stora irritation börjat smyga sig in i språket igen, i synnerhet bland unga personer och allra oftast om de är restaurang- eller butiksanställda och tilltalar sina kunder. Dessa unga tycks helt omedvetna om den nedlåtande klangen i ordets tidigare användning, och de avser istället att markera ett respektfullt avstånd.

Ack om vi blott kunde slippa detta nygamla niande!1 Hur bör man då agera om man blir niad? Att utropa "Vet hut, slyngel!" kan möjligen kännas frestande, men jag brukar istället snällt fortsätta samtalet utan att låtsas om det motbjudande tilltalet. Häromdagen flög emellertid fan i mig, då jag slösurfandes på Twitter fann en uttalad motståndare till du-tilltalet - en för mig i övrigt obekant figur med signaturen Observatörsplatsen - vilket ledde till följande något tjafsiga meningsutbyte: Den sista upplysningen ger inte särskilt mycket ledning angående Observatörsplatsens födelseår, då ju till och med en gammal vetenskapsförnekare som Åke Ortmark (född 1929) twittrar. Jag gissar dock att han (Obsservatörsplatsen alltså, inte Ortmark) hör till den yngre generation niare som inte har en aning om hur ordet användes före du-reformen (inte minst hans påstående "Har aldrig varit nytt" tyder ju på det).

Det är inte utan att jag skäms en smula över denna replikväxling - det är verkligen inte likt mig (vill jag gärna tänka mig) att så helt i onödan uppträda så avsiktligt provocerande. Nästan troll-aktigt, även om jag står för allt jag säger i meningsutbytet.

Och vad gäller oss som ogillar det nya niandet slår det mig att där finns en ironi: Vårt ogillande kommer sig i de flesta fall av att det gamla niandet var en nedlåtande klassmarkör, men är inte själva vårt ogillande nedlåtande på liknande sätt? "Jaså minsann, är du så till den grad lågutbildad och allmänt okunnig om modern svensk språkhistoria att du inte ens har koll på vilka konnotationer ordet ni bär på?"

Fotnot

1) Men duandet då? Händer det aldrig att jag störs av den familjära tonen i att bli duad? Jo faktiskt, nämligen då telefonförsäljare tilltalar mig med du och förnamn. Det exemplet gills emellertid inte, eftersom jag blir irriterad på telefonförsäljare hur de än väljer att formulera sig.