Je suis Charlie

Gårdagens vedervärdiga, samvetslösa och dödliga våldsdåd mot satirtidskriften Charlie Hebdo i Paris - ett dåd som ser ut som en förlängning av 2005 års Muhammedkris - utgör ett försök att skrämma oss till tystnad. Men vi skall inte låta dådets ynkliga gärningsmän lyckas. Vi behöver stå upp för vår rätt att säga vår mening, inklusive och i synnerhet om vår mening är misshaglig. Läs Christopher Hitchens text från februari 2006 om vikten av att göra narr av religion!

Vi har givit vika länge nog.¹ Enough! Det är dags att lära fundamentalisterna att de inte kan stoppa oss från att påtala Guds omåttliga ondska eller en viss profets motbjudande pedofila leverne. Har de invändningar får de formulera dem verbalt, inte med kulor och gevär.

Se även följande bloggposter:

• Stora frågor och epistemisk ödmjukhet, 24 augusti 2011.
• Lösningen då argumenten tryter: ökad fanatism och hot om våld, 18 augusti 2014.
• Tack gode Gud för Lena Andersson!, 29 oktober 2011.
• For the record: lite islamkritik, 24 juli 2013.

Fotnot

1) Ivar Arpis sammanfattning ger inte någon vacker bild:

När Ayatollah Khomeini från sin sjukbädd utfärdade en fatwa mot Salman Rushdie år 1989 slöt de flesta svenska debattörer och kulturskribenter upp bakom författaren. Jan Myrdal var så gott som ensam när han kallade Rushdie för ”maktens hjon” och beskyllde honom för att gå i fronten för ”västvärldens krig mot islam”. Yttrandefriheten försvarades av den förkrossande majoriteten.

Ungefär 20 år senare tecknade Lars Vilks sin rondellhund. Hur lät det då? Akademiker, journalister och kulturskribenter fördömde den nästan unisont. Tanken att det är fel att kritisera och håna religioner, och i synnerhet islam, har blivit närmast allmänt accepterad. I dag hade troligen ingen vågat publicera Satansverserna. I dag har vi internaliserat fatwan. Och rädslan för muslimska extremister är redan utbredd även i Sverige. Och det behöver inte handla om bitsk satir.

När konstnären Elisabeth Ohlsson Wallin ställde ut bilder på Världskulturmuseet i Göteborg för ett par år sedan var temat homosexualitet inom kristendom, judendom och islam. Hon ombads dock bakom lyckta dörrar att ta bort allt med islam. Av rädsla för att stöta sig med extremister censurerades hon.

2005 censurerades konstverket Scene d’amour av algerisk-franska Louzla Darabis. Också det på Världskulturmuseet i Göteborg. Detta efter påtryckningar från vissa muslimska organisationer. Också i det verket är motivet en kärleksakt, och det innehåller även citat ur Koranen. Även den gången var man rädda.

För ett par år sedan ställde Stockholms kulturhus in dansföreställningen Celebration of womanhood av gruppen Freshest för att den innehöll en sång med Korancitat.

När Nobelmuseet 2009 skulle visa filmen Submission av Theo van Gogh och Ayaan Hirsi Ali, om kvinnors situation inom islam, kontaktade de en imam och klippte sedan bort de delar av filmen som han fann misshagliga.

Och när Lars Vilks visade upp konstnären Sooreh Heras verk Allah ho gaybar, med bilder av muslimska homosexuella män, attackerades han av uppretade åhörare vid sin föreläsning på Uppsala universitet år 2010. Föreläsningen fick ställas in.

Listan på liknande händelser kan göras mycket längre.

Religionskritisk rekursion

Min bloggande kamrat Bo Sjögren införde i påskhelgen, i rubriken till sin läsvärda bloggpost Lite religionskritikkritikkritik,¹ implicit en religionskritisk rekursion² som jag tror kan vara till hjälp med att bringa ordning och reda i religionsdebatten och som därför enligt min mening förtjänar att göras helt explicit. Religionskritik av ordning n definieras rekursivt som kritik av religionskritik av ordning n-1, och rekursionen fortsätter tills vi är nere i ordning 0, vilken definieras som rätt och slätt religion. Låt oss för konkretionens skull bekanta oss med religionskritik av de mest grundläggande ordningarna:

Ordning 0. Religion. Hur religion bör definieras är en kontroversiell fråga som stötts och blötts i otaliga fora. Jag vill inte här gå in på den debatten, utan nöjer mig med vad vi nog ändå kan enas om vara ett exempel på religion: en katolsk präst hävdar att Jesus är Guds son.

Ordning 1. Religionskritik. Religionskritik är kritik av religion. Exempel på strålande religionskritik är Sam Harris lilla bok Letter to a Christian Nation och Christopher Hitchens något större God is Not Great. En särskild svårighet med religionskritik är att det man kritiserar ofta är väldigt undanglidande, varför ett ofta viktigt led i religionskritiken är att få religionsutövaren att precisera exakt vad han eller hon menar, som t.ex. då Hitchens söker utröna om ovan nämnde katolske präst menar att Jesus är Guds son i bokstavlig eller blott metaforisk mening.

Ordning 2. Religionskritikkritik. Religionskritikkritik är kritik av religionskritik, som t.ex. Roland Poirier Martinssons³ påstående i Svenska Dagbladet förra året att Christopher Hitchens och andras religionskritik präglas av "fördomar, okunskap, irrationalitet och [...] dumhet".

Ordning 3. Religionskritikkritikkritik. Religionskritikkritikkritik är kritik av religionskritikkritik, som t.ex. då Bo Sjögren i den bloggpost jag inledningsvis nämnde dissekerar Poirier Martinssons argumentation och finner den icke nöjaktig.

Så här kan vi naturligtvis fortsätta, men jag tror jag sätter stopp, i enlighet med devisen att man bör sluta när man är på topp.^4,5

Fotnoter

1) Liksom Bo i sin bloggpost försäkrar jag härmed att jag inte snubblat på ordbehandlaren.

2) För den som undrar vad rekursion är kan jag meddela att det är svenska för engelskans recursion, vars betydelse preciseras i The Hackers' Dictionary of Computer Jargon:

recursion
n. See {recursion}.

3) Roland Poirier Martinsson anses vara konservatismens främste företrädare i nutida svensk idédebatt - något jag menar säger en hel del om nivån på nutida svensk konservativ idédebatt. Jag har haft glädje av honom främst som exempel på att vissa föreställningar om konservativa uppfattningar som annars kan framstå som nidbilder och karikatyrer faktiskt inte är det. En enda gång har jag haft det blandade nöjet att möta honom öga mot öga.

4) För den hugade kommentator som är sugen på att prova på religionskritik av ordning 4 är det dock fritt fram att rulla upp skjortärmarna och ge sig i kast med att kritisera Bo Sjögrens religionskritikkritikkritik. Men var i så fall beredd på att jag (eller någon annan) kanske faller för frestelsen att idka religionskritik av ordning 5!

5) Låt mig passa på att skryta med att jag själv ägnat mig åt religionskritik på alla dessa fyra nivåer. Vad gäller själva religionen (religionskritik av ordning 0) kan jag visserligen inte påminna mig att jag någonsin - inte ens i söndagsskolan - skulle ha gått in för denna med själ och hjärta, men jag har deltagit i eller åtminstone närvarit vid en rad kristna ritualer, inklusive dop, konfirmation, vigsel och begravningsgudstjänst. Religionskritik av ordning 1 är nog den jag ägnat mig mest åt - se exempelvis min essä Din tro - din ensak? på Newsmill 2008. Vad gäller religionskritik av ordning 2, se gärna min text i Notices of the American Mathematical Society 2008, och som ett exempel på religionskritik av ordning 3 vill jag gärna lyfta fram min text McGrath vs Dawkins i Humanisten 2007.