SvD Brännpunkt har idag släppt in ett osedvanligt pubertalt debattinlägg, där Christoffer Orméus, ordförande i den anrika borgerliga studentföreningen Heimdal i Uppsala, tar i så att han nästan kräks i sin upprördhet över Allianspartiernas medverkan i den blocköverskridande överenskommelse som häromdagen kom till som ett konstruktivt försök att hantera den komplicerade parlamentariska situation vi hamnat i. "Högförräderi" hojtar han, möjligen (men här erkänner jag mig spekulera ganska fritt) i hopp om att kunna lyfta sin förenings marginaliserade position i svensk samhällsdebatt till något som liknar den synlighet de åtnjöt i fornstora dagar.
Jag skulle absolut inte finna Orméus utgjutelser värda ett omnämnande här på bloggen, om det inte vore för att de osökt ger mig tillfälle att uppmärksamma läsekretsen på att jag själv för snart fem år sedan, den 25 mars 2010, bidrog till Heimdals seminarieserie. Jag var naturligtvis fullt på det klara med vad för slags stockkonservativt sällskap jag gästade, men ville inte avstå från möjligheten att, när tillfälle gavs, låta dem smaka på lite upplysning. Mitt föredrag hade rubriken Försvaret av vetenskapen - ett tvåfrontskrig, och emottogs föga entusiastiskt av de unga (samt en och annan lite äldre) uppsaliensarna i publiken, men när jag nu ser tillbaka på mitt föredragsmanuskript tycker jag likväl att det känns tillräckligt spänstigt och förståndigt för att jag nu skall vilja dra fram det på nytt.
