Midvinterbetraktelse över filosofi, utilitarism och det akademiska samtalet

Moralfilosofi är ett viktigt kunskapsområde, och jag gillar när det uppmärksammas i den allmänna debatten. Därför borde jag rimligtvis välkomna att filosofistudenten och kulturskribenten Lapo Lappin häromdagen fick en artikel i ämnet publicerad i tidskriften Kvartal. Ändå vill jag meddela vissa reservationer rörande Lappins text, vilken bär den braskande rubriken Statens etiska råd bjöd in förespråkare av spädbarnsmord. I tur och ordning:

1. Artikeln tar formen av en rapport från en akademisk tillställning i Stockholm veckan innan, nämligen Statens medicinsk-etiska råds etikpristagarseminarium, och skjuter in sig på två av deltagarna, nämligen den välkände svenske moralfilosofen Torbjörn Tännsjö (som i egenskap av pristagare stod i centrum för mötet), och hans ännu mer kände australiensiske kollega Peter Singer. Lappins moralfilosofiska grundsyn skiljer sig kraftigt från Tännsjös och Singers, och det är givetvis helt i sin ordning, men istället för att koncentrera sig på vilka argument dessa förde fram vid seminariet lägger han så stor emfas vid vilka förgripligheter de yttrat i andra sammanhang att hans text blir till en del av den kancelleringskultur i vilken meningsmotståndare skall tystas.^1,2 Han uttrycker stor upprördhet över att Tännsjö och Singer erbjuds plattform av Statens medicinsk-etiska råd (SMER) att framföra sina ståndpunkter, trots att dessa "torde vara välkända för medlemmarna" i detta råd.³ Särskilt anstötligt verkar vara att Singer "fick [...] varma applåder av de församlade etikerna". Artikeln kan knappast förstås som annat än ett försök av Lappin att deplattformera Tännsjö och Singer, vilket enligt min mening är fel sätt att hantera akademiska meningsmotsättningar: bättre än att försöka tysta sina meningsmotståndare är att diskutera med dem.

2. Både Tännsjö och Singer har förvisso uttalat en och annan moraliskt svårsmält tanke, som exempelvis Tännsjös funderingar kring klimatdiktatur, och den singerska idé om postnatal abort som åsyftas i rubriken till Lappins artikel. Jag vill dock mena att det är viktigt att ha en levande och förutsättningslös akademisk diskussion som ifrågasätter de tabun och går utanför det Overtonfönster som för närvarande råder. Bland de olika akademiska discipliner som finns är det just filosofin som oftast varit bäst på detta gränsöverskridande och kritiska tankearbete; Tännsjö och Singer är föredömliga utövare av detta arbete, och jag hoppas se dem fortsätta i många år till.

3. Lappin avvisar den moralfilosofiska inriktning som benämns utilitarism och som både Tännsjö och Singer bekänner sig till. Och fastän jag för egen del känner en försiktig dragning till utilitaristiskt tänkande så kan jag förstå argumenten emot. När motståndet mot utilitarism blir så dogmatisk att man avvisar varje kvantiativ konsekvensetisk avvägning i varje läge blir det dock snudd på absurt, men det är här Lappin hamnar när han gör (det antytt skandalösa) avslöjandet att en av Tännsjös tidigare elever, "Christian Munthe, professor i praktisk filosofi på Göteborgs universitet samt sakkunnig i flera etiska råd, erkände att han förlitar sig flitigt på utilitaristiska resonemang", och när han mot slutet av sin artikel ansluter sig till ståndpunkten att "spridningen av ett utilitaristisk tankesätt [...] bör hindras oavsett vad".⁴

Jag har här inte alls berört själva ämnet för SMER-mötet, nämligen prioriteringar inom vården. Detta förefaller sekundärt även för Lappin vid sidan av hans allmänna angrepp på sina måltavlor Tännsjö och Singer, men han ställer de utilitaristiska principer de förordar mot den så kallade människovärdesprincipen. I ett svar till Lappin i samma tidskrift problematiserar Tännsjö på ett belysande vis begreppet människovärde. Jag vill också rekommendera Christer Sturmarks vittförgrenade och mycket intressanta samtal med Tännsjö och Singer i Fri Tanke-podden, inspelat i nära anslutning till SMER-mötet.

EDIT 22 december: En videoupptagning av SMER-mötet finns nu på YouTube.

Fotnoter

1) Jag känner till en del om kancelleringskulturen, bland annat genom att jag en gång i tiden var en del av den.

2) Lyssna gärna till det senaste avsnittet av Vetenskapligt med Häggström och Livh i vilket vi för ett djuplodande samtal med datalogen och vännen Thore Husfeldt om den skadliga kancelleringskulturen och besläktade frågor om akademisk frihet.

3) Till Lappins försvar skall dock sägas att han så sent som förra året bjöd in Tännsjö som gäst i sin egen podcast och bidrog till ett intressant samtal kring dennes moralfilosofiska ståndpunkter.

4) Frågan är såklart hur bokstavligt "oavsett vad" är tänkt att läsas. Jag skulle knappast tro att Lappin vore beredd att ta till (låt oss säga) spädbarnsmord eller krig om det skulle behövas för att hejda de utilitaristiska tankefigurernas utbredning. Deplatformering av en och annan universitetsprofessor verkar däremot ligga inom ramen för de medel han anser helgas av detta angelägna ändamål.

Framträdanden i november

Nästa månad (november 2020) gör jag en hel del föredrags- och panelframträdanden, varav följande är öppna för allmänheten och i de flesta fall digitalt:

• Tisdagen den 3 november deltar jag på CHAIR Annual Workshop 2020 med ett kort-kort föredrag rubricerat AI ethics at Chalmers.
• På kvällen samma dag, tisdagen den 3 november, blir jag kl 19.00 intervjuad inom ramen för Göteborgs universitets seminarieserie Forskaren som aktivist.
• Tisdagen den 10 november kl 16.30 deltar jag i panelsamtalet Matematiken som styr våra liv, som en del av en annan seminarieserie i Göteborgs universitets regi, rubricerad Hur vet vi det? Forskare diskuterar.
• Torsdagen den 19 november kl 12.00-15.30 är det dags för ännu ett arrangemang av Göteborgs universitet: seminariet Forskaren som människa: om forskarens inre liv, vilket kretsar kring Stefan Svallfors bok The Inner World of Research: On Academic Labor. Stefan är huvudtalare, men jag är med i egenskap av forskare, människa och en av bokens protagonister. Mötet äger rum på Jonsereds herrgård och sänts inte digitalt, varför föranmälan krävs och antalet platser är begränsat. [Edit 2 nov: Pga nya coronarestriktioner är detta evenemang skjutet på framtiden.]
• Tisdagen den 24 november äger Institutet för Framtidsstudiers workshop Demokrati och värderingar i tider av kris rum inom ramen för de så kallade Internetdagarna, och jag framträder tillsammans med filosofen Orri Stefánsson i ett samtal rubricerat Matematisk modellering, statistik och riskhantering.
• Dagen efter, onsdagen den 25 november kl 10.00, bidrar jag till Institutet för Framtidsstudiers forskarsesminuarium med ett föredrag rubricerat Bayesian and non-Bayesian epistemic attitudes, with applications to the atomic bomb, artificial intelligence, covid-19 and existential risk.

Academic freedom and the case of Stephen Hsu

Since reading the excellent book The Coddling of the American Mind by Greg Lukianoff and Jonathan Haidt last year, I have become more acutely aware of how increasingly bad the situation is becoming for academic freedom in the United States. We see similar tendencies in Sweden, but the situation across the Atlantic appears worse.

Further incidents after the publication of Lukianoff and Haidt underline how bad the situation is. A few days ago I learned (via Slate Star Codex) about the case of Stephen Hsu, a physics professor at Michigan State University, who was also (until yesterday) their VP in charge of research and graduate studies. Since June 10, he has been that target of an angry mob (starting with a Twitter thread from the Michigan State Graduate Employees Union) calling for his removal as VP, based on unsubstantiated and (frankly speaking) ridiculous charges of racism.

I am now reached by the highly distressing news that the president of Michigan State University has caved in to the mob and asked Hsu to resign. Hsu complied, albeit under protest. This is terrible. Academic freedom is under assault, and (to borrow Hsu's own words) "Academics and Scientists must not submit to mob rule".

The Journal of Controversial Ideas has now been launched

A bit over a year ago, I announced that I had been recruited to the editorial board of the yet-to-be-launched Journal of Controversial Ideas. Well, the time has now come: the journal is officially up and running, and is accepting submissions. Have a look at the editorial board, which includes names that make me a bit starstruck to stand along with.

Kort om vetenskap och vetenskapssyn i Humanisten

För ett decennium sedan bidrog jag regelbundet till Förbundet Humanisternas tidskrifter, som t.ex. med texterna McGrath vs Dawkins (Humanisten 6/2007) och Försvaret av vetenskapen - ett tvåfrontskrig (Humanisten 1/2010). Efter ett längre uppehåll fick jag nyligen en påstötning från vännen Patrik Lindenfors: nog är det hög tid för comeback i de spalterna? Jag rullade upp skjortärmarna och knåpade ihop en text som fick rubriken Låt oss stå upp för vetenskapen - men också kräva framsynthet, där jag bjuder på en mix av klimatdebatt, forskningsetik och gammalt skvaller. Den finns nu i tryck i nyutkomna Humanisten 4/2018 - läs den här! Jag vill samtidigt passa på att tipsa om Patriks utmärkta text i samma nummer, om den kultförklarade kanadensiske psykologen Jordan Petersons budskap.

Frukost med Formas

Idag var jag uppe med tuppen, och har redan hunnit med ett frukostframträdande på Nobelmuseet i forskningsstiftelsen Formas regi om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat: Forskning - på gott och ont? Under ledning av Formas generaldirektör Ingrid Petersson fick en panel i vilken jag fick sällskap av filosofen Jessica Nihlén Fahlquist, Stockholms universitets rektor Astrid Söderbergh Widding och forskningsminister Helene Hellmark Knutsson hyggligt mycket sagt inom ramen för den timme vi hade på oss:

On the ethics of emerging technologies and future scientific advances

My essay Vetenskap på gott och ont, which I announced in a blog post in April this year, is now available in English translation: Science for good and science for bad. From the introduction:

My aim in this text is to explain and defend my viewpoint concerning the role of science in society and research ethics which permeates the ethical arguments in my recent book Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity (Häggström, 2016). To clarify my view, I will contrast it with two more widespread points of view which I will call the academic-romantic and the economic-vulgar. These will be sketched in Section 2. In Section 3 I explain what is missing in these approaches, namely, the insight that scientific progress may not only make the world better but may also make it worse, whence we need to act with considerably more foresight than is customary today. As a concrete illustration, I will in Section 4 discuss what this might mean for a specific area of research, namely artificial intelligence. In the concluding Section 5 I return to some general considerations about what I think ought to be done.

Read the entire text here.

Till storms mot de akademisk-romantiska och ekonomistisk-vulgära synsätten

I oktober förra året bidrog jag till ett symposium rubricerat Vetenskaplig redlighet och oredlighet arrangerat av Kungliga Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg, och ombads efteråt stöpa om mitt föredrag till skriftligt format för publicering i en samlingsvolym ägnad symposiet. Jag är nu färdig med min uppsats, vilken (liksom mitt föredrag) fick rubriken...

Vetenskap på gott och ont.

Uppsatsen kan beskrivas som ett 10-sidigt destillat av den forskaretiska ståndpunkt som präglar min bok Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity från 2016 - en ståndpunkt som jag definierar i kontrast mot de vanligt förekommande synsätt jag valt att kalla de akademisk-romantiska och ekonomistisk-vulgära (varav jag själv bär på en dragning mot det förstnämnda, fast jag här tar avstånd från det). Om någon tycker att uppsatsen känns som en enda lång moralkaka så... javisst, lite så är det nog. Men läs den ändå!

March for Science

Nu på lördag (22 april) är det dags att ge sig ut på barrikaderna, ty då går March for Science av stapeln i Washington D.C. och i hundratals andra städer. Avsikten är att "stå upp för vikten av vetenskap och att forskningsbaserad kunskap används i samhället. Särskilt poängteras att vetenskapen inte känner några gränser och att dess styrka och karaktäristik är mångfald och öppenhet". I Sverige äger March for Science rum i Luleå, Stockholm, Umeå och Uppsala.

Samt naturligtvis i Göteborg, där (bland universitetsrektorer och annat prominent folk) även lilla jag finns med på talarlistan! Vi samlas på Gustav Adolfs Torg 12.00, för avmarsch 12.30 mot Götaplatsen, där manifestationen fortsätter 13.00 med diverse tal och andra framföranden.

Några av talarna på March for Science i Göteborg. Övre raden: Carl Bennet, yours truly och Bethanie Carney Almroth. Nedre raden: Stefan Bengtsson, Lena Malm och Pam Fredman.

Akademisk-frihetlig extremism

Göran Bexell är professor i etik och var under åren 2003-2008 rektor för Lunds universitet. Jag läser just nu hans bok Akademiska värden visar vägen, som handlar om begreppet universitet och hur ett universitet kan organiseras och ledas. Den har drag av självbiografi, och är intressant, om än inte fullt lika intressant som självbiografier av intellektuellt mer vildsinta figurer som exempelvis Richard Feynman, Ayaan Hirsi Ali och Torbjörn Tännsjö. Jämfört med dessa framstår Bexell som en välartad och ganska beskedlig person, utan särskilt många utmanande eller misshagliga uppfattningar, och sådan måste man naturligtvis vara om man skall nå så högt som till universitetsrektor i sin ämbetsmannakarriär. Emellertid, då jag nu nått sidan 97 finner jag att Bexell gör sig till tolk för en ståndpunkt som upprör mig tillräckligt för att jag skall stämpla den som akademisk-frihetlig extremism. Hör här:

Det finns en inre kärna i begreppet [akademisk frihet] som inte är förhandlingsbar för ett universitet. Jag kallar den akademisk integritet. Medan akademisk frihet är ett vidare begrepp har akademisk integritet mindre omfång och står för kravet på total integritet avseende forskningens resultat, metod, publicering och i viss utsträckning dess inriktning men också för utbildningens frihet. Ingen styrning eller ens otillbörlig påverkan av politiska, ekonomiska, ideologiska eller andra ovidkommande faktorer ska få förekomma. Detta är själva kärnan i akademisk frihet och livsnerven i ett universitet. Om det uppges förlorar universitetet sin identitet, sin själ. Det är en av rektors viktigaste uppgifter att stå upp för integriteten och säga nej om den hotas. Om en regering tvingar på något som bryter integriteten är det rektors uppgift att avgå.

Detta är enligt min mening alldeles på tok. I uppräkningen av "forskningens resultat, metod [och] publicering" skulle jag, för att motviera min ståndpunkt, kunna skjuta in mig på "metod" och nämna namnet Macchiarini, varvid nog både Bexell och alla andra förstår min poäng om att påverkan utifrån på forskningens metod ibland trots allt kan vara motiverad när universitetet självt fallerar. Låt mig dock istället välja att skjuta in mig på "publicering", och oförsynt hävda att när en grupp forskare är på väg att skrida till verket med en publicering som kan förutsägas leda käpprätt mot mänsklighetens undergång eller annan global katastrof, då finns legitima skäl för en regering eller annan extern part att ingripa mot publiceringen. Och låt mig betona att detta inte är något långsökt teoretiskt resonemang från min sida; i min bok Here Be Dragons ger jag en lång rad mer eller mindre plausibla konkretiseringar av vad för slags forskningsresultat ett sådant scenario skulle kunna inbegripa.

En försvarare av den bexellska integritetsståndpunkten skulle här kunna säga att visst bör man undvika att publicera forskning som resulterar i mänsklighetens undergång, men låt det då vara upp till den enskilde forskaren eller det enskilda universitetet att göra den bedömningen, utan att exempelvis regeringen lägger sig i. Om enskilda forskare eller universiteten eller forskarsamhället som helhet uppvisade det slags mognad och klokskap som krävs för att hantera sådana frågor, då skulle det försvaret måhända duga, men för mig står det alldeles klart att såväl enskilda forskare som universiteten och forskarsamhället som helhet brister i fråga om den erforderliga mognaden och klokskapen. För en antydan om dessa brister, se t.ex. följande passage från sidan 4 i Here Be Dragons:

Creation (or recreation) of deadly viruses immediately springs to mind as a case for concern. In 2005, a group of US scientists announced that they had reconstructed the Spanish Flu virus that in 1918 and 1919 had killed maybe 50 million people. Their publication generated significant controversy about safety issues concerning both the laboratory work and the publication of their findings.⁹ A recent similar controversy concerned the release of details about the laboratory-based mutation of a bird flu virus to make it transmissible between mammals.¹⁰ Here, a US government biosecurity advisory board initially advised that the papers be censored before publication, but later changed their mind on the grounds that "it had heard new evidence that sharing information about the mutations would help in guarding against a pandemic" and that "the data didn't appear to pose any immediate terrorism threat".¹¹ The revised papers were then published in full. At the time of the controversy, one microbiologist interviewed in a TV news broadcast¹² defended the publication by pointing out that terrorists lack the technological infrastructure to exploit the research findings on the bird flu mutation. Be that as it may, the argument is flawed, because once the findings are published they are irreversibly out there, and we need to be worried not only about whatever infrastructure terrorists have now, but also what they may possess 10 years from now, or 20, or 50. (It may of course be that the microbiologist had access to a careful study showing that no such threat was forthcoming, but that seems unlikely.)

9) von Bubnoff (2005), van Aken (2007).

10) Yong (2012), Ritter (2012).

11) Ritter (2012).

12) Unfortunately, I have not been able to retrieve a more specific reference.

Säkert kommer en del läsare att tycka att jag är orättvis som dömer ut Bexells ståndpunkt om akademisk integritet som extremism, då det ju handlar om synpunkter som var och varannan någorlunda allmänakademiskt engagerad forskare skulle kunna häva ur sig. Och ja, jag medger här att jag tagit mig en retorisk frihet genom att avvika något från den gängse betydelsen av extremism som en kraftig avvikelse från det normalt förekommande spektrat av åsikter. (Om den bexellska ståndpunkten är den vanliga, vilket jag faktiskt tror är fallet, då kan man ju hävda att det är jag snarare än han som är extremist.) Vad jag menar här är snarare en kraftig avvikelse från vad som är rimligt att anse, eller från vad en klok och välinformerad person skulle komma fram till efter tillräcklig reflektion i frågan.

Jag skall träffa Göran Bexell imorgon, i anslutning till att han på Göteborgs universitets Naturvetenskapliga fakultet ger ett seminarium över ämnet Kollegialitet, akademiskt ledarskap och akademiska värden, och det skall bli intressant att höra hur han ställer sig till denna fråga. Gissningsvis kommer han att ge mig rätt i att forskare och universitet inte bör tillåtas publicera forskning som medför stor risk för mänsklighetens undergång eller liknande global katastrof, men framhålla att det inte var den sortens situationer han avsåg i sitt tal om akademisk integritet. Nåväl, det vore ju bra, men om han öppnar för sådana undantag borde han inte använda kompromisslösa formuleringar om "inte förhandlingsbar", "total integritet" och "Ingen styrning [...] ska få förekomma".

Om den nya forskningspropositionen

Regeringens nya forskningsproposition, kallad Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft, som presenterades i förra veckan, är inte alls bra, med dess ensidiga fokus på innovation och industrisamverkan. I Svenska Dagbladet idag sätter nio företrädare för Kungliga Vetenskapsakademien - inklusive yours truly - ned foten, och förklarar under rubriken "Vill vi ha tio år av kortsiktig forskningspolitik?" vad som är fel med regeringens förslag. Så här inleder vi vår debattartikel:

Innovation 400, samverkan 207 och utmaning 143. Så många gånger förekommer de här orden i regeringens nyligen offentliggjorda forskningsproposition. Man kunde tro att den har blivit felrubricerad, att det snarast är en innovationsproposition som lagts fram. Detta, särskilt som orden samhällsvetenskap, grundforskning, humaniora samt naturvetenskap bara används 15-4 gånger – i fallande ordning.

Ordfördelningen säger verkligen något om vad som betonas i den här propositionen, för trots att den förstås innehåller en hel del åtgärder som rör vetenskapens villkor, framstår förslagen i hög grad som instrumentella för det överordnade ändamålet att främja den svenska industrins konkurrenskraft via innovationer i ordets snäva patentmening. Därför återfinns inte mycket om hur regeringen med politiska medel vill bidra till att skapa så gynnsamma villkor som möjligt för den vetenskapliga kunskapsutvecklingen. Vi finner inget substantiellt om vad regeringen vill göra för att skydda och stärka en akademisk kultur där forskarna stimuleras att ställa så bra frågor som möjligt och där de ges rimligt med tid att hålla fast vid dem trots ideliga skiften i vad som fångar och oroar politiker och medborgare, så att de kan ge verkligt hållbara och långsiktigt användbara svar på sina och medborgarnas frågor.

I propositionen tar regeringen sin utgångspunkt i vad den uppfattar som ett växande kvalitetsproblem i svensk forskning, att Sverige på senare år har förlorat positioner i den internationella tävlingen om andelen högciterade artiklar i vetenskapliga tidskrifter.

Därefter föreslår den en höjning av det statliga forskningsstödet med sammanlagt knappt 2 miljarder kronor, varav den allra största delen kommer de sista åren, det vill säga kanske inte alls och hur som helst ändå inte som någon höjning i reala termer. Den fria forskningen ägnas några hövlighetsfraser, men till allra största delen fördelas medlen någorlunda jämnt mellan ett stort antal paket med öronmärkta, strategiska satsningar och en höjning av universitetens basanslag som är villkorade på ett sådant sätt att de är betydligt mindre fria än de ser ut att vara.

Det vore rimligt att anta att regeringen tror att detta paket ska lösa de kvalitetsproblem som redovisas i början, att Sverige som följd av satsningarna ska flytta uppåt i citeringslistan. Eller skulle propositionen bli densamma oavsett? Har förslagen över huvud taget något med de möjligen sviktande citeringarna att göra? Tror regeringen själv på kopplingen?

Läs hela artikeln här!

Samtal med Christian Munthe på onsdag

Göteborgare! Släpp vad det nu var ni eventuellt hade planerat göra nu på onsdag (den 7 september 2016) klockan 18, och kom till Folkuniversitetet (Norra Allégatan 6) för att lyssna på ett samtal mellan Christian Munthe (professor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet) och mig, under (den något tillspetsade) rubriken Ond forskning. Den som tagit del av Christians och mitt samtal i GU-journalen förra året, eller läst min bok Here Be Dragons, kommer antagligen att känna igen en del av vad jag har att anföra, men jag vågar nästan lova att det också blir några nya vinklingar.

Två fall för Streisandeffekten

För tre år sedan skrev jag här på bloggen om den så kallade Streisandeffekten:

Streisandeffekten - så uppkallad efter sångerskan Barbara Streisands misslyckade försök 2003 att hejda spridningen av bilder på hennes residens i Malibu - betecknar hur åtgärder för att hejda informationsspridning lätt kan bli kontraproduktiva. Begreppet har snabbt blivit mycket populärt i bloggosfären, och jag tycker mig i sociala media se en utbredd önskan att vilja medverka till informationsspridningen så snart något luktar Streisandeffekt. Intresset för själva sakfrågan är ofta sekundärt; det är informationsspridandet i sig som, när någon försökt hejda det, upplevs som angeläget och ett slag för yttrandefriheten.

Nu finns ett par aktuella fall, båda med anknytning till bioetik men i övrigt tämligen olika, där jag gärna bidrar till Streisandeffekten, och jag uppmanar därför läsekretsen att ta del av och gärna också sprida följande båda texter:

• Torbjörn Tännsjö: Here's the Philosophy Essay Vox Found Too Upsetting to Publish.
• William Peace: Head Nurses, s 20-22 i Winter 2014-numret av Atrium.

Att jag på detta vis pushar för Tännsjös och Peaces texter betyder inte att jag står bakom deras innehåll.^1,2 Däremot finner jag båda texterna vara läsvärda och intressanta bidrag till den ständigt pågående intellektuella diskussionen kring hur vi bör leva och hur samhället bör utformas.

Fallet Tännsjö är egentligen inte särskilt upprörande, och kan inte förstås som att någon akademisk frihet skulle vara hotad. Hans text beställdes av (en redaktör på) den amerikanske nyhetssajten Vox, men när han levererade den befanns innehållet (trots att det rimligtvis inte kan ha bjudit på några överraskningar för beställaren) vara alltför magstarkt för publicering, och den refuserades (läs gärna Brian Leiters sammanfattning av händelseförloppet). Häri ligger inget brott mot några viktiga yttrandefrihets- eller andra principer (jag har i stora drag inget att invända emot att Vox är fria att själva välja vad de skall publicera), utan mitt deltagande i Streisandeffektsdrevet handlar i detta fall om ren och skär skadeglädje över en sällsynt klantig redaktionell hantering.

Fallet Peace är långt allvarligare. Hans text publicerades i tidskriften Atrium, utgiven av Northwestern Universitys medicinska fakultet, vars dekanus Eric Neilson kort därefter fick syn på den och protesterade mot utgivningen med (den besynnerliga) förevändningen att texten var pronografisk, vilket fick en underhuggare att plocka bort tidskriftsnumret från nätet. Tidskriftsnumrets redaktör Alice Dreger (som också är aktuell med boken Galileo's Middle Finger vilken raffinerat nog (för den här historien) handlar om inskränkningar i akademisk frihet; jag rekommenderar den varmt) protesterade upprepade gånger, men det dröjde 14 månader innan numret åter lades upp på tidskriftens webbsida. Någon avbön från Neilson eller från universitetet har dock inte kommit, och häromdagen fick Dreger nog och meddelade att hon lämnar sin professur vid Northwestern. Här en central passage ur avgångsbrevet:

We all make mistakes, but this was a profound mistake that cut to the very heart of academic freedom. It should have been acknowledged and corrected immediately. That is most definitely not what happened. Instead, what happened was denial, avoidance, blame-shifting, and evasion. To this day, the university has not admitted its mistake, and it has not affirmed its commitment to academic freedom in a way that makes clear that similar incidents will not occur in the future. This failure should be embarrassing to an otherwise great university.

Se även Dregers FAQ om fallet.

Fotnoter

1) Tännsjö driver, med den hedonistiska utilitarismen som utgångspunkt, tesen att världen blir bättre om vi sätter fler barn till världen, och att vi därför har en moralisk förpliktelse att föröka oss. Men hans resonemang håller inte, även om vi skulle acceptera hans utgångspunkt i den hedonistiska utilitarismen. Här är hans enligt min mening avgörande misstag:

Of course, we should see to it that we do not overpopulate the planet in a manner that threatens the future existence of mankind. But we’re nowhere near that point yet, at least not if we also see to it that we solve pressing problems such as the one with global warming. In the mean time, we’re ethically obligated to make as many people as possible.

Påståendet att vi inte är i närheten av den punkt då överbefolkning sätter mänsklighetens framtida överlevnad på spel är ogrundat och troligen felaktigt. Mänskligheten står inför en rad existentiella risker som vi behöver hantera. Vårt överutnyttjande av naturresurser, till vilket överbefolkning bidrar, kan resultera i sociala spänningar och om det vill sig riktigt illa krig och social kollaps, vilket i sin tur kan slå hårt mot vår förmåga att hantera de existentiella riskerna. Ett girigt maximerande av antalet människoliv här och nu riskerar på så vis att försämra utsikterna för mångdubbelt (understatement!) fler människoliv i framtiden.

2) Ämnet för Peaces text - sexuella tjänster utförda av unga kvinnliga sjuksköterskor åt förlamade unga manliga patienter - är mig alltför obekant för att jag skall ha någon bestämd uppfattning om det han skriver.

Ett tioårsjubileum

Fram med champagnen - idag är det exakt tio år sedan min text "Ett paradigmskifte i matematiken?" kom i tryck i Svenska Matematikersamfundets Medlemsutskick! Texten är en starkt kritisk recension av boken Dreams of Calculus, och jag betraktar den som ett genombrott för mig som orädd och skoningslös (samt snudd på elak, vet jag att det finns de som tycker) idé- och samhällsdebattör. En av bokens författare, min (på den tiden) lokale professorskollega Claes Johnson, valde att sätta hårt mot hårt i det påföljande meningsutbytet. Vad som därutöver inträffade har jag berättat om i en tidigare bloggpost:

Claes Johnson [...] anmälde mig [...] till Chalmers så kallade Verksamhetsetiska kommitté ledd av professor Anders Ulfvarson. Efter lång behandling kom kommittén fram till ett yttrande som utmynnade i en rekommendation att jag och Johnson "talar direkt med varandra". Vackert så, men det fanns annat i yttrandet som inte var fullt lika lysande. Jag tänker här bland annat på deras bedömning att "recensionen och särskilt presentationen av densamma samt efterföljande debattinlägg i fråga om ordval påminner om kvällstidningars stil och kan på det sättet skada Chalmers goda rykte". Att de på detta vis demonstrerar sin okunnighet i fråga om språk och stil är väl inte mycket att orda om, men när de talar om risken att "skada Chalmers goda rykte" är de inne på [en i fråga om den akademiska friheten farlig linje]. Jag har dock aldrig fäst något avseende vid detta yttrande och än mindre (som trogna läsare redan anar) låtit mig tystas av det, troligen som en följd av att jag uppfattade kommittén som både inkompetent och tandlös.

Denna kvasijuridiska process, som drog ut till nästan ett halvårs tid, tyngde mig en smula medan den pågick, men i efterhand tänker jag på den som en lärorik erfarenhet som jag inte ett ögonblick ångrar att jag utsatte mig för. Både jag och Claes Johnson har sedan, under det årtionde som gått, fortsatt på var sitt håll som frispråkiga debattörer. Mina insatser härvidlag får anses relativt välbekanta för läsare av denna blogg, och jag ägnade häromåret en bloggpost åt att försöka sammanfatta Johnsons insatser som (oftast mer eller mindre bisarr) samhällsdebattör. Våra vägar korsas inte så ofta nuförtiden, men jag är faktiskt omnämnd på hans blogg så sent som i måndags (i en korrespondens med vår gemensamme bekant Lennart Bengtsson).

Bans on research - an unseemly topic to discuss at a science academy?

It may seem immodest of me to say so as an organizer of the event, but I do think that the symposium Emerging Technologies and the Future of Humanity, held at the Royal Swedish Academy of Sciences (KVA) in Stockholm last Monday, was a success. The meeting saw illuminating and insightful discussion of possible prospects and consequences of a number of radical emerging and future technologies, thereby achieving the ambition stated beforehand:

A number of emergening and future technologies have the potential to transform - for better or for worse - society and the conditions for humanity. These include, e.g., geoengineering, artificial intelligence, nanotechnology, and ways to enhance human capabilities by genetic, pharmaceutical or electronic means. In order to avoid a situation where in effect we run blindfolded at full speed into unknown and dangerous territories, we need to understand what the possible and probable future scenarios are, with respect to these technological developments and their potential positive and negative impacts on humanity. The purpose of the meeting is to shed light on these issues and discuss how a more systematic treatment might be possible.

Discussions focused not only on possible outcomes, but to some exent also on what we might do to improve the odds of an outcome favorable to humanity. Some of the speakers mentioned the possibility of prohibiting certain lines of research judged to pose particularly severe risks for global catastrophes - not as the only way forward, but as one of several possible strategies worth considering; in particular, Roman Yampolskiy, in his talk based on the paper Responses to Catastrophic AGI Risk: A Survey coauthored with Kaj Sotala, discussed a very wide range of such strategies for the case of artificial intelligence. Still, the mere mentioning of the possibility of a ban seemed to be enough to agitate a couple of members of the audience, including science journalist Waldemar Ingdahl, who tweeted about it. In an attempt to elicit a clarification of his point of view, I responded to his tweet, leading to the following discussion:

WI: Many calls to shut down free research at KVA today

OH: Are you agitated by that, or just making a slightly amusing observation?

WI: like others in the audience and some of the speakers at the KVA event, I found calls to shut down free research worrying

OH: Shutdowns should not be done frivolously, but reflecting on it when the future of humanity is at stake should not be taboo.

OH: Here's my take on it: http://haggstrom.blogspot.se/2011/10/angaende-akademisk-frihet-en.html

WI: shutdowns of free research tend to spread to other areas, see the fate of Swedish GMO and biotech research. That's worrying.

OH: Yes, it's worrying. This worry needs to be weighed against others, e.g., new research leading to extinction of humanity.

Unfortunately, Ingdahl left our exchange at that point. I say "unfortunately", because it is still not clear to me what Ingdahl's position on this issue really is. I see a number of possibilities, including the following, for how he, depending on his position, might respond:

(1) Granted, there may be conflicting ideals to balance there. I just wanted to remind you guys that there are serious downsides to banning research.

(2) Why do you keep pestering me about this? I've already demonstrated a downside to banning research. Such a demonstration is enough to show that banning research is wrong.

(3) Freedom of research is more important than the survival of humanity.

(4) As a liberal (or a libertarian) I consider freedom, including academic freedom, a fundamental thing that I am under no circumstances willing to negotiate away.

(5) The future will always be uncertain and dangerous, and we will never know enough about what a future technology can bring us to warrant a ban.

If Ingdahl's response is (1), then we are in fact in agreement. Response (2), on the other hand, is a simple (but, it seems to me, not uncommon) mistake: the fact that a course of action A has downsides is not automatically a decisive argument against A, because not doing A might have even worse downsides. Response (3) reflects a value judgement that I strongly disagree with - while I do think freedom of research is an important thing, I think the survival and long-term prospects of humanity is even more important. Response (4) reflects a position that can be considered a special case of (3), and that involves a praticular mistake, namely the failure to recognize that an unconditional call for the simultaneous enjoyment of all kinds of freedom collapses due to the observation (made earlier on this blog) that various freedoms are in conflict with each other. In this case, there may, e.g., be a conflict between on one hand freedom of research, and on the other hand the freedom to live on without being slaughtered by a killer robot or a synthetic killer virus.

Response (5) has some merit, as the consequences of future radical technologies are notoriously difficult to predict, but I think its conclusion goes way too far. Given the enormity of what's at stake, I think we have an imperative to try to act with as much foresight as we possibly can, which is precisely why discussions like those at the KVA meeting last Monday (and research projects like those of its main speakers) are so badly needed. And it is certainly not the case that we can never know anything about future technology and its consequences. We do not know at present what the best course of action is, but we should be openminded in trying to figure out an answer. To blindly declare at this stage that we will never find ourselves in a position that calls for a research ban seems just silly to me.

It may of course very well be that I've totally misunderstood Ingdahl, and that his actual position on this issue resembles none of the five alternatives I've sketched. I hope he will tell us.

Om vett och etikett, del 2: fallet Erik Svensson

Som nästa steg i den satsning på vett-och-etikettdiskussioner som inleddes i gårdagens bloggpost tänkte jag idag ta upp ett konkret och aktuellt exempel, nämligen Erik Svensson, professor i biologi vid Lunds universitet, och hur han för halvannan vecka sedan uppträdde på Twitter mot den högerextrema och rasistiska debattören och tidskriftsredaktören Ingrid Carlqvist. Sydsvenska Dagbladet rapporterar att Erik bland annat kallat Ingrid Carlqvist vidrig och avskyvärd, och att han uttryckt en en önskan att spotta henne i ansiktet.

Är dessa yttranden av Erik Svensson förenliga med en god etikett och en anständig samtalston? Well, de åsikter Ingrid Carlqvist regelbundet ger uttryck för på Twitter och annorstädes är i sanning både vidriga och avskyvärda,² men det tillhör god ton att bortse från det filosofiskt problematiska i att skilja en människa från hennes åsikter och övriga egenskaper: hur avskyvärda åsikter hon än har bör man inte kalla henne själv för avskyvärd. Här har alltså Erik gjort ett klart övertramp. Samma sak gäller hans uttalande om spottande - sådana yttranden bör inte förekomma i civiliserade samtal. Jag vet att Erik delar dessa bedömningar, och han har i själva verket offentligt (på Twitter och annorstädes) förklarat att han i efterhand inser att hans yttranden var olämpliga, och att han ångrar dem.

Därmed borde saken vara utagerad, men tyvärr verkar inte alla ha nöjt sig med det. Jag syftar nu inte i första hand på det (mestadels anonyma) patrask som bombarderat Erik med hat- och hotbrev. Nej, vad jag syftar på är att en av Eriks chefer vid Lunds universitet, dekanus Olov Sterner, uppges ha kallat honom till samtal om händelsen, och säger följande till Sydsvenska Dagbladet:

Vi oroar oss att det här skadar Universitetet. Det kan vara donationer som uteblir, att forskningsanslag försvinner.

Jag finner detta yttrande av Sterner anmärkningsvärt och ytterst olämpligt - långt mer anmärkningsvärt och långt olämpligare än den lite hetlevrade Erik Svenssons förflugna ord till Ingrid Carlqvist.³ Låt mig översätta Eriks situation till min egen. Precis som Erik är jag universitetsprofessor, och precis som Erik är jag hett engagerad i offentlig debatt på olika områden. Det finns situationer där jag bör väga mina ord på guldvåg, men en aspekt som absolut inte bör komma i beaktande i detta guldvågsvägande⁴ är vilka eventuella effekter mina yttranden skulle kunna ha på donationer och forskningsanslag till min arbetsgivare Chalmers. Om någon i Chalmers ledning uttryckte sig som Sterner⁵ så skulle jag plötsligt börja känna mig osäker på om Chalmers verkligen tillåter den frispråkighet jag praktiserar här på bloggen, då jag kritiserar exempelvis utbildningsminister Jan Björklund eller VR:s generaldirektör Mille Milnert. Och om denna slags osäkerhet blir allmänt utbredd bland universitetslärare och professorer, då har något väldigt viktigt gått förlorat för universiteten som det fria tänkandets och sanningssägandets arenor.

Det är viktigt att hålla en anständig samtalston i offentlig diskussion (liksom annorstädes), och det gäller även oss universitetsprofessorer. Som universitetsprofessor bör jag (precis som alla andra) hålla mig inom det anständiga samtalets gränser. Skälet till det är helt enkelt att det är fel att uttrycka sig oanständigt - fel mot den man riktar sina otidligheter mot, och fel mot oss alla genom att det offentliga samtalsklimatet riskerar att försämras. Skälet är inte att jag genom att uttrycka mig oanständigt riskerar att min arbetsgivare går miste om donationer och forskningsanslag. Den som likt Sterner ovan anför det senare skälet är inne på ett mycket farligt sluttande plan, där samma argument kan användas inte bara mot olämpliga formuleringar om spottloskor och dylikt, utan också mot själva sakinnehållet i kontroversiell samhällskritik. Där vill vi inte hamna.⁶

Fotnoter

1) Ej att förväxla med den Erik Svensson som är atmosfärsforskare och medlem i Uppsalainitiativet.

2) Jag tänker inte solka ned min blogg genom att återge några Carlqvist-citat för att stödja denna ståndpunkt, utan nöjer jag mig med Wikipedias upplysning om att Carlqvist

bland annat framfört att alla muslimer är presumtiva terrorister och mindre värda människor. Hon har även anfört att Hitler var mer av en islamist än del av den kristna gemenskapen, att de som inte ser islam som ett hot är dårar, och att antirasister i själva verket är fascister.

3) Jerker Holm, professor i nationalekonomi vid Lunds universitet, är inne på samma linje.

4) Min gode vän Peter Olofsson uttryckte förvåning inför detta ordval i en tidigare version av denna text, och sade sig tidigare ha fått uppfattningen att jag inte använder mig av guldvåg utan av begagnad kreatursvåg.

5) Med denna formulering antyder jag att jag aldrig fått några liknande signaler på Chalmers, men när jag tänker tillbaka är detta inte alldeles sant. I maj 2004 recenserade jag i starkt kritiska ordalag boken Dreams of Calculus. En av bokens författare, min (på den tiden) lokale professorskollega Claes Johnson, tog illa vid sig och anmälde mig (efter två omgångar genmälen) till Chalmers så kallade Verksamhetsetiska kommitté ledd av professor Anders Ulfvarson. Efter lång behandling kom kommittén fram till ett yttrande som utmynnade i en rekommendation att jag och Johnson "talar direkt med varandra". Vackert så, men det fanns annat i yttrandet som inte var fullt lika lysande. Jag tänker här bland annat på deras bedömning att "recensionen och särskilt presentationen av densamma samt efterföljande debattinlägg i fråga om ordval påminner om kvällstidningars stil och kan på det sättet skada Chalmers goda rykte". Att de på detta vis demonstrerar sin okunnighet i fråga om språk och stil är väl inte mycket att orda om, men när de talar om risken att "skada Chalmers goda rykte" är de inne på samma farliga linje som Olov Sterner. Jag har dock aldrig fäst något avseende vid detta yttrande och än mindre (som trogna läsare redan anar) låtit mig tystas av det, troligen som en följd av att jag uppfattade kommittén som både inkompetent och tandlös.

6) Den uppmärksamme läsaren kanske noterar att mitt försvar för den akademiska friheten också kan anföras som försvar för hårdföra klimatförnekare som t.ex. professorerna Ingemar Nordin, Peter Stilbs och den i Fotnot 5 omnämnde Claes Johnson, och deras rätt att framföra sina antivetenskapliga ståndpunkter. Det är riktigt, men hur mycket jag än ogillar dessa herrars insatser i offentlig debatt anser jag det vara ett lågt pris att betala för den ojämförligt mycket viktigare akademiska friheten.

Chalmers i bakvattnet

Halvårsskifte, och jag fyller ett år som avdelningsföreståndare för Matematisk statistik på den för Chalmers och Göteborgs universitet gemensamma Institutionen för matematiska vetenskaper. Dagen till ära vill jag påminna om den oro jag tidigare givit uttryck för här på bloggen över vart ledningskulturen såväl på Chalmers som inom svenskt universitetsväsende mer allmänt är på väg. Chalmers ligger dock inte allra längs fram i utvecklingen mot avakademisering och näringslivsmanagementisering. Det verkar faktiskt som att - hör och häpna - Högskolan i Gävle leder utvecklingen och ligger ett halvt steg före såväl Chalmers och Göteborgs universitet som övriga universitet jag råkar ha viss inblick i. Redan 2009 visade ledningen på HiG framsynt initiativkraft i tillsättningsärenden. Och härmodagen fick vi i Arbetarbladet ta del av en lägesbeskrivning, signerad Michael Gustavsson, professor i litteraturvetenskap vid HiG. Låt mig därur saxa några stycken för att visa hur långt de kommit med avvecklandet av akademisk kollegialitet och akademisk frihet:

När lärare och forskare uttryckte sitt missnöje med att det beprövade kollegiala självstyret (den vetenskapliga sakkunskapen) ersattes med en linjeorganisation (managementstyre) benämndes det ”psykosociala hälsoproblem”. Det anordnades internat för att med Previas hjälp ändra på våra ”attityder, upplevelser, känslor ” – med andra ord: man överförde organisationens problem till lärare och forskare. I Previas rapport frågades: "Hur kan vi öka varje individs medvetande så att var och en med stolthet och engagemang agerar som ledningens förlängda arm?" Vissa forskare och lärares lojalitet till olika teorier, discipliner och vetenskaper, och därmed bristande lojalitet till organisationen uppfattades också som subversiv: "Det faktum att människor ser verkligheten ur olika perspektiv och tar fasta på olika delar av den avhjälps med workshops." [...]

Strax efter sitt tillträde ville rektor lägga munkavle på medarbetare som talat med media. Kritiken skall hållas internt hette det. [...]

På ett "visionsinternat" nyligen föreslogs dessutom på fullt allvar att en uniform ”profil-kollektion” skulle bäras av alla i kollegiet, dvs. en uniform som signalerar vår lojalitet till organisationen och ”den enda vägen”. Historiskt sett har utvecklingen inte varit gynnsam för samhället när vetenskapsmän och lärare i egenskap av statstjänstemän samlas på läger iklädd uniform för att tillsammans bedyra sin lojalitet mot ledningen. Men rektorn och cheferna tycks inte förstå varför de anställda sparkar bakut.

Hur bör ett universitet ledas?

Hur bör ett universitet eller en högskola ledas? Den frågan har jag naturligtvis inget enkelt eller heltäckande svar på, men jag tillåter mig ändå att ha vissa synpunkter. Efter ett möte i fredags fruktar jag att Chalmers tekniska högskola just nu är inne på fel spår.

Styrelsen för Chalmers tekniska högskola AB har (sägs det) under en tid satt press på rektor Karin Markides att driva Chalmers mer företagsmässigt. Mer som ett företag och mindre som ett universitet, får man förmoda att de menar.

Som en reaktion på det har Chalmers inlett ett samarbete med managementkonsulten BSCOL - Balanced Scorecard Collaborative AB. BSCOL företräder en specifik ledningsfilosofi där ett verktyg som kallas balanserade styrkort spelar en central roll. Mötet i fredags bestod till större delen av en nära tre timmar lång powerpointpresentation där en representant för BSCOL förklarade vad det hela gick ut på. Vi fick höra mycket om visioner, framgångsfaktorer, strategiska mål och kundperspektiv, och flera gånger fick vi se porträttbilder av de leende herrarna Robert C Kaplan och David P Norton som tillsammans utvecklat konceptet, populariserat det med böcker som The Balanced Scorecard: Translating Strategy into Action, och på kuppen blivit mångmiljonärer.

Det som framför allt bekymrade mig under mötet var att Kaplans och Nortons koncept förefaller vara utvecklat med affärsdrivande företag i åtanke, och att den långdragna föredragningen i stort sett var renons på reflektioner kring vilka speciella särdrag som skiljer ett universitet från ett affärsdrivande företag. Jag tänker framför allt på tre saker.

För det första tycks den balanserade styrkortsfilosofin i första hand gå ut på att finna metoder för att styra företagets medarbetare att arbeta för de visioner och mål som ledningen har tänkt ut. Jag vill inte påstå att ett sådant perspektiv skulle vara helt igenom irrelevant i universitetsvärlden - självklart behöver ett universitet ledas - men jag fruktar att det ensidiga top-down-tänkande som Kaplan, Norton och BSCOL företräder, där ledningen står för visionerna och medarbetarna blott är kuggar i maskineriet, förbiser en viktig aspekt på universitetsforskningen.

Att bedriva internationellt konkurrenskraftig (eller excellent, för att använda ett i sammanhanget mycket populärt modeord) forskning är en av Chalmers huvuduppgifter. En verkligt framgångsrik forskare drivs, i sina val av forskningsfrågor, inte av vad hans eller hennes universitetsledning kommenderat fram, utan av nyfikenhet och en mycket personligt färgad inre tankeprocess inspirerad av vad som händer på den egna ämnesspecialitetens och angränsande områdens internationella forskningsarena. Jag tvivlar på att det går att hitta en enda Nobelpristagare som lydigt följt sin rektors anvisningar om vad som är viktigt - tvärtom är det ju nästan alltid genom att gå motströms de gjort sina banbrytande upptäckter. Eller för att ta ett exempel på en långt modestare nivå: jag hade aldrig kunnat uppfinna perkolationsteorins masstransportmetod om inte jag haft möjlighet att fritt och efter eget huvud söka mig fram i matematikens förtrollade värld utan att behöva följa några anvisningar från universitetsledningen om prioriterade forskningsfrågor. En starkare sådan styrning riskerar att få två konsekvenser: dels kommer vi forskare som redan är på plats att få mindre utrymme för vår kreativitet och därmed åstadkomma sämre forskning, dels kommer Chalmers att bli mindre attraktivt för de forskare vi behöver rekrytera för att fortsätta nå vetenskapliga framgångar.

För det andra har Kaplans och Nortons koncept, av fredagens föredragning att döma, en mycket stark inriktning på effektivisering. Ett typexempel som återkom flera gånger i föredragningen är hur något flygbolag med hjälp av Kaplan-Nortontänkande lyckats spara in enorma summor genom att dra ned flygplanens genomsnittliga vändtider (tiden från landning tills planet, efter att ha tömts på passagerare, fyllts med nya, tankats etc, åter kan lyfta) till mindre än hälften av tidigare värden. Ett universitet kan säkert effektiviseras på liknande vis, t.ex. genom att dess medarbetare på olika vis förmås att ta lite kortare lunchraster. Men därmed riskerar vi att kasta ut barnet med badvattnet. Ett fungerande universitet är en akademisk intellektuell mötesplats, där det i korridorer och fikarum ständigt pågår fria diskussioner mellan lärare, forskare och studenter - diskussioner i vilka idéer om stort och smått dryftas och bryts mot varandra. Dessa (till synes ineffektiva) samtal kan inte effektiviseras fram. Däremot kan de effektiviseras bort, och då dör universitetet.

För det tredje är mätning och kvantifiering av resultat helt centralt i Kaplans och Nortons ledningsfilosofi. Jag kan förutse hur detta på Chalmers kommer att konkretiseras i ökat fokus på genomströmningssiffror i utbildningen, och på publicerings- och citeringsfrekvenser i forskningen. Men tro mig: lärarna och forskarna på Chalmers (liksom på andra lärosäten) styrs redan idag i alltför hög grad av dessa siffror. Vi forskare är redan idag blott alltför medvetna om hur vi i anslagsansöknings-, tjänstetillsättnings- och andra sammanhang bedöms utifrån hur mycket vi publicerar och citeras. Datalogen David Parnas förklarade i sin läsvärda debattartikel Stop the numbers game för några år sedan vilka bedrövliga effekter detta kvantitetstänkande får: vi uppmuntras till ytlig och hastigt hopsnickrad forskning, till uppsplittrande av våra forskningsresultat i "least publishable units" och till allehanda strategiskt rävspel. För att få tid till de djupa tankar som leder till verkliga forskningsframsteg behöver vi mindre fokus på bibliometriska data, inte mer.

Fri grundforskning!

Under rubriken Den fria forskningen är hotad i söndagens Svenska Dagbladet slår de sju professorerna och KVA-ledamöterna Jan Bergström, Göran Holm, Johan Håstad, Gunnar Ingelman, Ulf Lindahl, Torbjörn Norin och Staffan Normark ett slag för den fria grundforskningen. Jag upplever själv hur det, bland annat på mitt eget lärosäte Chalmers, blåser ekonomiskt kalla vindar kring den forskning som inte är omedelbart nyttoinriktad (där "nytta" avser ekonomisk nytta) utan som mer hör hemma i det storslagna projektet att utvidga gränserna för mänsklighetens samlade vetande. Bland annat därför känner jag givetvis en stark böjelse att instämma i Bergströms et al budskap.

På ett plan vill jag rentav gå längre än de gör. Medan Bergström et al gör sin huvudsakliga retoriska poäng i att räkna upp fall efter fall (elektriciteten, penicillinet, magnetkameran, de talteoribaserade krypteringsmetoderna, etc) där grundforskning på ett oförutsägbart sätt visar sig resultera i enorm ekonomisk nytta, så vill jag mena att sökandet efter svaren på stora frågor (Hur dog dinosaurierna ut? Är P=NP? Vari består materiens innersta? Hur blev universum till? Etc.) har ett värde i sig alldeles oavsett de eventuella nyttoöverväganden som kan anföras.

Låt mig ändå komplicera bilden en smula. Med full förståelse för att det i en kort debattartikel inte går att ta upp alla problematiska aspekter på en ståndpunkt vill jag här föra fram två sådana.

För det första. Det ser inte ut att vara en tillfällighet att Bergström et al inte nämner atombomben i sin lista över spektakulära vetenskapligt grundade teknologiska landvinningar. De räknar enbart upp exempel där grundforskningen kommit mänkligheten till väldig nytta, och försummar risken att den kan bli till minst lika enorm skada. Det senare är en märkligt ofta förbisedd aspekt.

När seriösa bedömare (som t.ex. den ansedde brittiske astronomen Martin Rees¹ i sin bok Our Final Century) uppskattar hur trolig mänsklighetens utrotning inom ett århundrade eller så är, brukar svaret bli alarmerande. Asteroidnedslag och andra naturliga katastrofscenarier visar sig spela en närmast försumbar roll i dessa kalkyler; den stora risken kommer från oss själva och vår allt mer avancerade och ur vetenskapliga framsteg sprungna teknologi.

För den som här invänder att allt ju har gått så bra hittills, och att vi därför lugnt kan räkna med att våra vetenskapliga landvinningar även i framtiden leder till lycka och välstånd, vill jag påminna om Russells kalkon, som varje dag får rikligt med mat av sin bonde. För var dag detta sker blir den stackars kalkonen alltmer övertygad om att världen är inrättad för hans eget bästa, ända fram till julafton då han får ett brutalt uppvaknande.

För det andra. Den som hävdar att det behöver satsas mer på fri grundforskning behöver påvisa inte bara att sådan forskning är viktig, utan också att dess omfattning idag (eller om några år då nuvarande forskningspolitik hunnit få ytterligare effekt) är för liten. Om detta säger Bergström et al väsentligen ingenting.

Det vanligaste argumentet för att ökade satsningar behövs är annars att forskarsamhället idag har det så knapert, vilket leder till en omfattande utslagning av forskare som tidigt i karriären misslyckas med att kamma hem tjänster och anslag. Att rätt och slätt ge mer pengar till forskningen tror jag inte alls löser det problemet. Ökad finansiering skulle troligtvis bara leda till att antalet forskare ökade men att utslagningen skalades upp proportionellt.²

Om man vill komma till rätta med utslagningen av unga forskare behövs i så fall mer strukturella förändringar. Men går det verkligen att bryta upp den utpräglade pyramidstruktur som gäller i många ämnen (dock inte mitt eget) där det finns plats för många doktorander, men färre postdocar, och ännu färre forskare på nästa nivå, etc? Alla forskare kan ju inte rimligtvis bli forskargruppsledare.

Fotnoter

1) Även Rees är för övrigt ledamot i KVA.

2) Jag bortser här från möjligheten att ge forskningen obegränsat med pengar. Vi är ännu inte så rika och teknologiskt avancerade att allt tråkigt arbete kunnat rationaliseras bort eller överlåtas på robotar, och därför har inte alla möjlighet att fritt välja yrkessysselsättning. Så länge detta är fallet synes en viss utslagning från populära yrken som t.ex. forskare, musiker eller fotbollsspelare oundviklig.

Angående akademisk frihet: en reservation

Jag har ofta stämt in i den högstämda retorik kring akademisk frihet som ständigt pågår och som flammat upp med extra styrka i samband med SNS-skandalen. För att vi inte skall bli alltför till oss i denna diskussion och få för oss att frågan är enkel, vill jag härmed påminna om en allvarlig komplikation. Låt mig börja med ett fiktivt exempel, hämtat från Eliezer Yudkowskys novell Three Worlds Collide från 2009, här i min sammanfattning.¹

Några hundra år in i framtiden träffar mänskligheten för första gången på en utomjordisk civilisation. Under vänkapliga former utbyter vi vetenskapliga erfarenheter med utomjordingarna, och det visar sig att på de områden som både vi och de utforskat råder god överensstämmelse – med ett flagrant undantag. Deras värde på den så kallade Alderson-konstanten, en fundamental naturkonstant inom den del av fysiken som bl.a. ligger till grund för vår förmåga att färdas genom maskhål i rymden, skiljer sig nämligen från vårt med en faktor om cirka tio miljarder. Vidare undersökningar ger vid handen att det är vi som tagit miste. Och ytterligare utredning landar i att det i själva verket inte rörde sig om ett misstag utan om en medveten mörkläggning. De mänskliga pionjärer inom Alderson-fysiken som bestämde konstantens värde upptäckte nämligen att det förde med sig hur enkelt det skulle vara för i princip vem som helst att förvandla Solen till en supernova med hjälp av material som finns i vilken järnaffär som helst. Om denna kunskap blev allmänt känd så skulle det med största säkerhet innebära slutet för mänskligheten och för vår planet, varför de såg sig nödsakade att gömma undan den, och som en del av cover up-arbetet kring detta visade det sig nödvändigt att förfalska värdet på Alderson-konstanten.

Hur mycket jag än instämmer i vetenskapens fria sanningssökande som ett vackert och eftersträvansvärt ideal, och hur mycket jag än tenderar att uppröras av tanken på medveten vetenskapsförfalskning, så klarar jag inte att inför en historia som denna försvara den principiella hållningen fullt ut. Den chef för Institute of Alderson Physics som, likt förre SNS-VD:n Anders Vredin, beordrade sina forskare att hålla käft angående de faktiska resultat som forskningen landade i, handlade enligt min åsikt rätt. Det är min bestämda uppfattning att Vredin gjorde fel när han tystade ned budskapet

"belägg saknas för idén att konkurrensutsättning och privatisering av välfärd ger effektivitetsvinster",

medan den fiktive IAP-chefen gjorde rätt när han hindrade spridning av

"så här enkelt kan du bygga det ultimata domedagsvapnet hemma i ditt garage".

Jag hoppas att även den ivrigaste högerekonom kan se en viss skillnad mellan de båda budskapens grad av skadeverkningar. Men om vi ger oss i kast med att undersöka utrymmet mellan dessa båda extremfall kommer någonstans att uppenbara sig en besvärlig gråzon där vi inte med något självklart och oantastiligt kriterium kan avgöra vilka forskningsresultat som bör få spridas fritt och villka som rätteligen bör stoppas.

Så här långt kommen kan jag för mitt inre höra hur delar av läsekretsen protesterar och hävdar att min diskussion är - om uttrycket tillåts - akademisk. Yudkowskys berättelse är ju fiktiv, och i verkligheten kan vi knappast räkna med att ställas inför en så extrem situation. I praktiken (hör jag dessa läsare säga) är det inget problem, utan vi kan lugnt fortsätta hålla den akademiska frihetens fana högt.

Jag håller inte med om denna invändning. Vi har i den moderna vetenskapshistorien redan träffat på flera fall med klart Three Worlds Collide-liknande ingredienser. Det mest kända exemplet är 1940-talets Manhattanprojekt och skapandet av atombomben, vilket omedelbart ledde till bombningarna av Hiroshima och Nagasaki, och därefter till decennier av ständig risk för totalt kärnvapenkrig och en utbredd existentiell ångest.² Domedagsvapnet kom i det här fallet naturligtvis inte som en blixt från klar himmel, utan som resultatet av ett målmedvetet sökande efter just ett sådant. Ett färskare exempel är sekvenseringen och publiceringen av det fullständiga genomet för det fruktansvärda virus som under namnet spanska sjukan härjade under 1918-1920 och skördade miljoner dödsoffer; se t.ex. van Aken (2007) för en diskussion kring etiken i detta.

Blickar vi framåt så hopar sig frågeställningarna. Det handlar om vad som kan hända den dag AI-forskningen nått så långt att det inte längre är vi människor av kött och blod som står för den högsta intelligensen på vår jord (något jag snuddade vid i min förra bloggpost). Det handlar om nanoetknologi och det så kallade grey goo-scenariot för slutet på vår civilisation. Det handlar om transhumanismen och den gradvisa modifiering av den mänsklig naturen på medicinsk, genetisk och elektronisk väg som vi ligger i startgroparna för eller i viss mån kan anses redan ha påbörjat. Och det handlar om en rad andra frågor av liknande dignitiet, samt inte minst hur dessa interagerar med varandra.

Vi behöver prata om detta. Vilka forskningsområden som prioriteras upp på bekostnad av vilka andra kan ha avgörande betydelse för var mänskligheten till sist hamnar. Kanske finns det avgränsade forskningsområden som rentav kan bedömas som så farliga att de bör förbjudas. Jag kan inte svara på om så är fallet, men vad jag bestämt kan säga är att dessa frågor förtjänar allvarligast möjliga studium. Att istället rycka på axlarna och tycka att vi självklart bör låta forskningen under den akademiska frihetens stolta fana utvecklas fritt och organsikt utan politisk inblandning, är enligt min mening liktydigt med att förespråka att vi med bindel för ögonen och mänsklighetens överlevnad som insats fortsätter att rusa rakt fram i okänd terräng.

Fotnoter

1) Three Worlds Collide är en fantastisk historia med djupa poänger av etikfilosofiskt slag. Vad jag här skall redogöra för är blott en perifer bihandling, kännedom om vilken på intet vis spolierar nöjet att läsa novellen.

2) Det är inte min avsikt att med dessa ord fördöma Manhattanprojektet – jag är väl medveten om att det är en ytterst komplicerad och mångfacetterad fråga att ta ställning till om det var rätt eller fel att genomföra detta. Ända sedan det begav sig har frågan med rätta fortsatt att eka genom samhällsdebatten. Inte minst inom fysikersamhället där man av förklarliga skäl känner ett särskilt ansvar; se t.ex. läsvärda betraktelser av Freeman Dyson (1979), Richard Feynman (1985) och Hans Bethe (1991).