Nu höjer jag ett bekymrat pekfinger mot två professorskollegor på ekonomsidan

I en debattartikel rubricerad Dags att skrota flygskammen i Dagens Industri häromdagen meddelar ekonomprofessorerna Per-Olov Johansson och Bengt Kriström att "ur klimatsynpunkt är en flygresa mellan Umeå och Stockholm inget problem". Jag kan bara konstatera att för att påstå något sådant behöver man virra bort sig så totalt i sofistikerade marginaleffektsresonemang, i kombination med en statisk samhällssyn, att man inte längre kan se det enkla faktum att ett utsläpp är ett utsläpp är ett utsläpp.

Ack ändå om författarna hade landat (no pun intended) i något i stil med att...

vi finner det överraskande och en smula perverterat att den som önskar hålla nere CO₂-utsläppen med rådande system inte verkar ha anledning att undvika inrikesflygandet, varför andra sätt att minska detta flygande (med vidhängande utsläpp som ju trots allt finns där) snarast bör utformas.

Men något sådant säger de dessvärre inte, utan de stannar vid budskapet att vi glatt kan flyga vidare utan att bekymra oss. Den sortens lättsinne bekymrar mig. Överhuvudtaget skulle jag vilja råda mina professorskollegor på ekonomsidan att vara lite mer vaksamma mot marginaleffektsresonemang¹ av typen...

oj, en rullatorburen gammal pensionär har irrat sig in i de ruffiga hamnkvarteren, då är det oproblematiskt om jag rånar honom, för annars kommer garanterat någon annan att göra det.

Fotnot

1) Härmed inte sagt att jag kategoriskt skulle vara emot marginaleffektsresonemang, vilka ju bland annat har kommit att bli ett centralt analysverktyg i den effektiv altruism-rörelse jag har ett gott öga till. Jag vill absolut inte fördöma resonemang av typen "om jag drar i spaken så att spårvagnen växlas in på ett sidospår blir nettoeffekten fyra sparade människoliv", men vill varna för att i praktiska situationer (där det som regel går att lyfta sig ur den snävaste problemformuleringen och överväga en korrigering av förutsättningarna) betrakta resonemanget som oproblematiskt och upphöja det till sista ordet.

Ruin vs Tännsjö

I det senaste numret (nr 3/2016) av den kolorerade populärtidskriften Modern Filosofi finns ett belysande samtal mellan filosofiprofessorerna Hans Ruin (Södertörns högskola) och Torbjörn Tännsjö (Stockholms universitet). Samtalet handlar om ämnet moralfilosofi, om hur det bedrivs, och hur det bör bedrivas. Om det sistnämnda är Ruin och Tännsjö fundamentalt oense. Samtidigt är de frispråkiga: ingen av dem drar sig för att använda ordet anti-intellektualism för att beskriva den andres position.

Vanligtvis väntar man sig i konfrontationer av detta slag att kunna urskilja några korn av sanning och klokskap hos båda parter, och jag hade nog förväntat mig att behöva nyansera den bild av Ruin som jag gav uttryck för i en bloggkommentar i februari. Men icke. I den här diskussionen hamnar jag entydigt på Tännsjös sida.¹

Väldigt kortfattat är meningsmotsättningen denna: Torbjörn Tännsjö tror på värdet av filosofisk analys, såsom att bena ut begrepp och moraliska föreställningar i deras beståndsdelar, och renodla dessa i exempelvis trolleyologiska och andra tankeexperiment, för att på så vis försöka förstå vari grunden för våra oartikulerade moraliska intuitioner egentligen består, och om denna är riktig eller om vi behöver korrigera våra moraliska ställningstaganden. Hans Ruin ser all denna tankeverksamhet som meningslös, och förordar att vi håller oss till att läsa Aristoteles, Kant och andra gamla klassiker.

Jag har stor respekt för idéhistoria, men jag förstår inte varför ett intresse åt det hållet skulle behöva paras med det slags motstånd mot analys, rationalitet och framsteg som Ruin här uppvisar, och som jag uppriktigt talat finner chockerande. När jag ändå försöker förstå vad som kan tänkas driva honom till sådana bakåtsträvande ståndpunkter kommer jag inte längre än till misstanken att det handlar om ett desperat uttryck för akademisk revirstrid: att han tycker om idéhistoria, men anser att dess plats i universitetsvärlden är alltför undanskymd, något som leder honom till att attackera andra verksamheter. (Jag har ofta och på närmare håll sett samma tråkiga tendens hos matematiker.)

Läs hela meningsutbytet mellan Ruin och Tännsjö här!

Fotnot

1) Därmed inte sagt att jag delar Tännsjös trosvisshet ifråga om existensen av en objektivt sann moral och att denna åtmistone på ett ungefär fångas av hedonistisk utilitarism, något han i artikeln uttrycker så här:

Jag tror att det faktiskt finns ett generellt svar på frågan om vilken handling som är rätt eller fel, och jag tror att svaret ligger åtminstone i närheten av det utilitaristiska kriteriet. Det innebär att en handling är riktig endast om den maximerar lyckan i världen, och den är det just för att den maximerar lyckan i världen.

The Simone de Beauvoir Chronicles

Den senaste episoden av Existential Comics, rubricerad Terminator: The Simone de Beauvoir Chronicles, är något alldeles extra (men se för all del även min bloggpost från den 26 november förra året för en lista över några av mina tidigare favoriter).

Jag gillar den nya episoden för dess remarkabla förening av ett antal av mina intressen - tillfälliga såväl som mer långvariga. Först och främst har vi Simone de Beauvoir själv - en av centralfigurerna i 1900-talets franska existentialism, liksom i Sarah Bakewells aktuella bok At the Existentialist Café som jag för närvarande läser med stort intresse. Mitt intresse för filosofi har alltid dragit mer åt det anglosaxiska och analytiska hållet, och jag har därför i hög grad försummat existentialismen, men jag har (mycket tack vare Existential Comics) kommit att ana att den har viktiga saker att säga om vad det innebär att vara människa. Bakewells bok känns som en utmärkt och engagerande introduktion till ledande existentialistiska tänkare som de Beauvoir, Jean-Paul Sartre, Albert Camus och Martin Heidegger, för att nämna några av bokens huvudpersoner.

Jag roas också av hur de Beauvoir i Existential Comics-episoden avbildas på Terminator-hjälten Sarah Connor. Jag har ju, en smula populistiskt, använt mig flitigt av Terminator-filmerna som avstamp för diskussioner om en eventuell robotapokalyps i verkligheten, bland annat i ett framträdande i svensk TV förra sommaren.

Den nya episoden behandlar ett centralt moralfilosofiskt problem i samband med ett eventuellt genombrott i artificiell intelligens som leder till övermänskligt intelligenta maskiner: vilka värderingar vill vi att dessa maskiner skall ha? Denna frågeställning leder snabbt till stora svårigheter, vilka bl.a. behandlas i Avsnitt 4.6 av min bok Here Be Dragons, och mer utförligt i Nick Bostroms Superintelligence.

Till slut får vi i Terminator: The Simone de Beauvoir Chronicles nosa lite på den förtjusande inriktning av modern moralfilosofi som benämns trolleyologi, och vi får klart för oss bakgrunden till att de Beauvoir/Connor är en sådan "badass motherfucker". Läs den!

Trolleyologi: en hedonistisk variant

Följande skämtteckning är ohyggligt rolig, men en förutsättning för att förstå det roliga är att man redan bekantat sig med trolleyologin, vilket man lämpligen kan göra genom att ta del av min gamla bloggpost Till trolleyologins försvar.

Till trolleyologins försvar

Scenario 1: Ett herrelöst lok skenar fram mot en grupp om fem personer som befinner sig på rälsen och inte kan ta sig därifrån, och som kommer att dödas av loket om inte du ingriper. Du har möjlighet att rädda dessa fem genom att slå om en växel så att loket styrs in på ett stickspår, där det dessvärre finns en annan person som inte kan ta sig därifrån och som därför kommer att dödas om du slår om växeln. Vad gör du?

Scenario 2: Ett herrelöst lok skenar fram mot en grupp om fem personer som befinner sig på rälsen och inte kan ta sig därifrån, och som kommer att dödas av loket om inte du ingriper. Du står på en bro ovanför järnvägsrälsen tillsammans med en tjock herre som du kan knuffa ned på rälsen, vilket skulle kosta honom livet, men också stoppa lokets framfart och därmed rädda de fem personerna där nere.¹ Vad gör du?

Ur strikt konsekvensutilitaristisk synvinkel är dessa båda problem ett och samma - ty i båda fallen dör en person om du skrider till handling, medan fem andra dör om du underlåter att agera.² Ändå visar studier på området att folk i allmänhet är betydligt mer benägna att skrida till handling i Scenario 1 än i Scenario 2. Det är intressant att fundera över varför.

De båda moraliska dilemman som scenarierna presenterar hör till vad som på engelska kallas trolley problems, och studiet av dem kallas trolleyology (någon etablerad svensk term finns inte, men trolley betyder väl ungefär "mindre spårburet fordon"). De kan varieras - och har varierats - näst intill i det oändliga. En lättläst och trevlig lekmannaintroduktion till detta område av etikfilosofin presenterades för en tid sedan i tidskriften The Prospect, och en annan läsvärd text återfinns i senaste numret av Philosophy Now.

Mer än en gång har jag träffat på reaktionen "Löjligt!" inför trolleyologin. Den negativa reaktionen tycks bottna i observationen att trolleyologins scenarier är verklighetsfrämmande, på så vis att verkliga etiska dilemman alltid är betydligt mer komplicerade. Jag vill gärna försvara trolleyologin mot denna kritik. Förvisso är scenarierna osannolika och starkt stiliserade, men jag menar att det i denna överförenkling också finns något gott.

Det är en angelägen uppgift för etikfilosofin att kartlägga och försöka förstå våra grundläggande moraliska intuitioner - oavsett om avsikten är att skapa ett koherent moralsystem som överensstämmer med dessa, eller om vi vill försöka korrigera vissa av intuitionerna för att de står i alltför stark konflikt med andra och viktigare moraliska principer. Inför våra ställningstaganden i mer verklighetstrogna och komplicerade situationer kan det vara vanskligt att identifiera vilka som är de avgörande faktorerna som leder oss att vilja handla på ett visst sätt. Som ett led i identifierandet av dessa, och i linje med den reduktionism³ som framför allt inom naturvetenskapen banat väg för så stora vetenskapliga landvinningar, är det klokt att försöka studera de enskilda faktorerna i så avskalade och isolerade sammanhang som möjligt. Det är just detta som trolleyologin söker åstadkomma. När man på så vis lyckats identifiera goda kandidater till avgörande faktorer kan man sedan gå vidare med att plugga in dessa i mer verklighetsnära sammanhang för att få grepp om hurpass robusta trolleyologins resultat är.

Fotnoter

1) Det hjälper inte om du kastar dig själv framför loket - du är för klent byggd för att kunna stoppa dess framfart och rädda de fem där nere.

2) Den rättrogne utilitaristen finner också att det i båda fallen är rätt att skrida till handling, av det enkla skälet att fem människoliv väger tyngre än ett.

3) Se Hanno Esséns utmärkta essä i Folkvett häromåret för en introduktion till (det ofta missförstådda) begreppet reduktionism.