Three recent podcast episodes where I talk about GPT and other AI

Over the course of just over a month, I've appeared on three different podcasts for in-depth interviews about the current very rapid development in artificial intelligence (AI) and what it means for our future.

• February 18, 2023: The episode Om den artificiella intelligensens framtid in Christer Sturmark's podcast Fri Tanke-podden.
• March 10, 2023: The episode Om ChatGPT och generativ AI in Fredrik Eriksson's and Martin Jönsson's podcast Om filosofers liv och framtid.
• March 24, 2023: The episode GPT: How worried should we be? in John Danaher's podcast Philosophical Disquisitions.

As to the subject matter discussed, there is plenty of overlap between the three episodes, but also significant non-overlap. Perhaps importantly to some of my readers, the first two are in Swedish and the third one is in English.

Let me also note that I am a returning guest on all three of these podcasts. Prior to the episodes listad above, I have previously appeared twice in Fri Tanke-podden (in December 2017 and May 2021), once in Om filosofers liv och tankar (in June 2021), and twice in Philosophical Disquisitions (in July 2019 and September 2022).

Två mediaframträdanden idag rörande techbolagens vanvettiga kapplöpning mot undergången

Just idag förekommer jag på två håll i medialandskapet med uttalanden om den (för hela mänskligheten) dödligt farliga kapplöpning som pågår på AI-området. Dels har vi det timslånga samtal, rubricerat Om den artificiella intelligensens framtid, med Christer Sturmark i hans Fri Tanke-podden. Dels har vi den artikel i Göteborgs-Posten som bär rubriken Ledande AI-företag spelar rysk roulette med mänsklighetens överlevnad och följande ingress:

Redan 1951 formulerade datavetenskapens grundare Alan Turing en vision om hur en tillräckligt avancerad AI kan börja förbättra sig själv utan fortsatt mänsklig inblandning, och hur det kan leda vidare till ett läge där den tar över makten. Vi människor hamnar då i samma slags prekära situation som gorillor befinner sig i idag, och mänsklighetens öde kommer att hänga på vad maskinerna har för mål och drivkrafter, skriver Olle Häggström, professor i matematisk statistik vid Chalmers.

Läs hela artikeln här!

Minnesgoda läsare av denna blogg kan notera att jag i den nya artikeln återanvänder en del tankegångar från den som refuserades av DN förra månaden, men att jag denna gång valde lite andra aktualitetskrokar att anknyta till, inklusive den bioaktuella M3GAN, som enligt min mening är (trots klassiska föregångare som 2001 - ett rymdäventyr, Terminator och Ex Machina) Hollywoods bästa beskrivningen hittills av den centrala problematiken inom existentiell AI-risk.

Låt mig tillägga att AI-utvecklingen just nu går så rasande snabbt att både poddsamtalet och GP-artikeln redan hunnit bli delvis inaktuella trots att de spelades in respektive författades för blott en vecka sedan. Vad som därefter framför allt hänt är uppståndelsen kring Microsofts nya och kraftfulla men också (som det visat sig) psykopatiska AI-produkt Bing chat. Jag kan få anledning att återkomma till denna, men låt mig tills vidare bara nämna att det inträffade understryker vad jag säger i podden och i GP-artikeln om de stora AI-utvecklarnas livsfarligt bristande kontroll över sina produkter, och i övrigt hänvisa till Evan Hubingers och Erik Hoels kommentarer om saken.

Midvinterbetraktelse över filosofi, utilitarism och det akademiska samtalet

Moralfilosofi är ett viktigt kunskapsområde, och jag gillar när det uppmärksammas i den allmänna debatten. Därför borde jag rimligtvis välkomna att filosofistudenten och kulturskribenten Lapo Lappin häromdagen fick en artikel i ämnet publicerad i tidskriften Kvartal. Ändå vill jag meddela vissa reservationer rörande Lappins text, vilken bär den braskande rubriken Statens etiska råd bjöd in förespråkare av spädbarnsmord. I tur och ordning:

1. Artikeln tar formen av en rapport från en akademisk tillställning i Stockholm veckan innan, nämligen Statens medicinsk-etiska råds etikpristagarseminarium, och skjuter in sig på två av deltagarna, nämligen den välkände svenske moralfilosofen Torbjörn Tännsjö (som i egenskap av pristagare stod i centrum för mötet), och hans ännu mer kände australiensiske kollega Peter Singer. Lappins moralfilosofiska grundsyn skiljer sig kraftigt från Tännsjös och Singers, och det är givetvis helt i sin ordning, men istället för att koncentrera sig på vilka argument dessa förde fram vid seminariet lägger han så stor emfas vid vilka förgripligheter de yttrat i andra sammanhang att hans text blir till en del av den kancelleringskultur i vilken meningsmotståndare skall tystas.^1,2 Han uttrycker stor upprördhet över att Tännsjö och Singer erbjuds plattform av Statens medicinsk-etiska råd (SMER) att framföra sina ståndpunkter, trots att dessa "torde vara välkända för medlemmarna" i detta råd.³ Särskilt anstötligt verkar vara att Singer "fick [...] varma applåder av de församlade etikerna". Artikeln kan knappast förstås som annat än ett försök av Lappin att deplattformera Tännsjö och Singer, vilket enligt min mening är fel sätt att hantera akademiska meningsmotsättningar: bättre än att försöka tysta sina meningsmotståndare är att diskutera med dem.

2. Både Tännsjö och Singer har förvisso uttalat en och annan moraliskt svårsmält tanke, som exempelvis Tännsjös funderingar kring klimatdiktatur, och den singerska idé om postnatal abort som åsyftas i rubriken till Lappins artikel. Jag vill dock mena att det är viktigt att ha en levande och förutsättningslös akademisk diskussion som ifrågasätter de tabun och går utanför det Overtonfönster som för närvarande råder. Bland de olika akademiska discipliner som finns är det just filosofin som oftast varit bäst på detta gränsöverskridande och kritiska tankearbete; Tännsjö och Singer är föredömliga utövare av detta arbete, och jag hoppas se dem fortsätta i många år till.

3. Lappin avvisar den moralfilosofiska inriktning som benämns utilitarism och som både Tännsjö och Singer bekänner sig till. Och fastän jag för egen del känner en försiktig dragning till utilitaristiskt tänkande så kan jag förstå argumenten emot. När motståndet mot utilitarism blir så dogmatisk att man avvisar varje kvantiativ konsekvensetisk avvägning i varje läge blir det dock snudd på absurt, men det är här Lappin hamnar när han gör (det antytt skandalösa) avslöjandet att en av Tännsjös tidigare elever, "Christian Munthe, professor i praktisk filosofi på Göteborgs universitet samt sakkunnig i flera etiska råd, erkände att han förlitar sig flitigt på utilitaristiska resonemang", och när han mot slutet av sin artikel ansluter sig till ståndpunkten att "spridningen av ett utilitaristisk tankesätt [...] bör hindras oavsett vad".⁴

Jag har här inte alls berört själva ämnet för SMER-mötet, nämligen prioriteringar inom vården. Detta förefaller sekundärt även för Lappin vid sidan av hans allmänna angrepp på sina måltavlor Tännsjö och Singer, men han ställer de utilitaristiska principer de förordar mot den så kallade människovärdesprincipen. I ett svar till Lappin i samma tidskrift problematiserar Tännsjö på ett belysande vis begreppet människovärde. Jag vill också rekommendera Christer Sturmarks vittförgrenade och mycket intressanta samtal med Tännsjö och Singer i Fri Tanke-podden, inspelat i nära anslutning till SMER-mötet.

EDIT 22 december: En videoupptagning av SMER-mötet finns nu på YouTube.

Fotnoter

1) Jag känner till en del om kancelleringskulturen, bland annat genom att jag en gång i tiden var en del av den.

2) Lyssna gärna till det senaste avsnittet av Vetenskapligt med Häggström och Livh i vilket vi för ett djuplodande samtal med datalogen och vännen Thore Husfeldt om den skadliga kancelleringskulturen och besläktade frågor om akademisk frihet.

3) Till Lappins försvar skall dock sägas att han så sent som förra året bjöd in Tännsjö som gäst i sin egen podcast och bidrog till ett intressant samtal kring dennes moralfilosofiska ståndpunkter.

4) Frågan är såklart hur bokstavligt "oavsett vad" är tänkt att läsas. Jag skulle knappast tro att Lappin vore beredd att ta till (låt oss säga) spädbarnsmord eller krig om det skulle behövas för att hejda de utilitaristiska tankefigurernas utbredning. Deplatformering av en och annan universitetsprofessor verkar däremot ligga inom ramen för de medel han anser helgas av detta angelägna ändamål.

Befängt möte i SVT om AI-futurologi

SVT:s programserie Mötet går ut på att i 15 minuter långa avsnitt tussa ihop två personer med radikalt olika åsikt i någon fråga. I det senaste avsnitt som nu är tillgängligt på SVT Play möts Anders Hedman (docent i människa-datorinteraktion vid KTH) och Fredrik Löfgren (robotutvecklare vid Linköpings universitet) för att diskutera vår framtid med robotar och AI. Deras samtal är i stort sett från början till slut befängt, och båda två företräder ståndpunkter som (fastän helt olika) får mig att slita mitt hår över vilken närmast bottenlös naivitet som förekommer bland forskare på området.

Hedman, å ena sidan, ser datorer och robotar som själlösa skal, och är av någon anledning bombsäker på att inte bara de robotar vi har idag, utan även varje tänkbar framtida robot, saknar medvetande. Någon antydan till förklaring till varför så skulle vara fallet ges inte, och angående datorkreativitet¹ avfärdar han de exempel på detta vi ser redan idag med hänvisning till att maskinen ju innerst inne ingenting förstår. Han verkar sitta så hårt fast i det jag kallar neurochauvinism² att varje tanke på sociala relationer mellan människa och maskin fyller honom med avsky, och hans biologiska hjärna verkar rätt och slätt stängd för tanken att något annat än just biologiska hjärnor skulle kunna vara säten för kännande subjekt. I slutändan kan det för all del komma att visa sig att Hedmans medvetandemetafysik är korrekt, ty frågan om medvetandets plats i universum och vilka slags entiteter som är medvetna är alltjämt vidöppen,³ men just den saken gör hans tvärsäkerhet i frågan epistemiskt djupt omdömeslös.

Löfgren, å andra sidan, drar åt motsatt uppfattning i frågan om robotmedvetande, om än kanske inte med fullt lika hög grad av dogmatism som sin samtalspartner. Det som verkligen provocerar mig hos Löfgren är istället hans äppelkäckt bekymmersfria syn på framtida AI-utveckling. Han medger visserligen på något ställe i programmet att visst finns det risker, men detta verkar mest vara en läpparnas bekännelse, och till och med tanken på att mänskligheten skulle kunna tänkas gå under och ersättas av en population av superintelligenta robotar får honom att rycka på axlarna och säga att det är väl helt i sin ordning - evolutionens gång helt enkelt. Den sammanblandning han här gör mellan intelligensnivå och moraliskt värde gör att jag nästan känner förståelse för Hedman när denne anklagar Löfgren för fascism (fastän han gör det på ogenomtänkta grunder). Att världen skulle kunna gå mot en ljus framtid ifall robotar ersätter människor är som jag ser det inte alls otänkbart, men att så automatiskt skulle bli fallet är naivt att ta för givet, och man kan undra hur Löfgren ser på något så groteskt motbjudande och meningslöst som en gemapokalyps.⁴

En riktigt dålig diskussion blev det hur som helst, och på sätt och vis är jag medskyldig till detta. I våras var jag nämligen indragen i långt gångna underhandlingar om att medverka som motpart åt Fredrik Löfgren i detta program. Jag vill gärna tänka mig att en sådan konfrontation hade kunnat bli betydligt vettigare än det som nu blev. Säker kan jag dock inte vara, bland annat med tanke på att det handlar om flera timmars inspelning som brutalt klipps ned till 15 minuter, och klippning kan ju göras illasinnat. (Av samma skäl kan det i princip vara så att både Hedman och Löfgren är betydligt mindre flänga än de framstår i programmet, och därför bör denna bloggpost för säkerhets skulle läsas som att den inte handlar om Hedman och Löfgren själva utan bara om de nidbilder av dem som SVT presenterat.)

Tacksam känner jag mig hur som helst över att jag drog mig ur, vilket jag tog chansen att göra när någon programassistent jag inte minns namnet på för tredje gången ville flytta på det inspelningstillfälle jag med stor möda gjort plats för i min kalender. Vid det laget hade jag hunnit se det bisarra och snudd på lyteskomiska avsnitt i vilket min gode vän Christer Sturmark konfronteras med en galen spiritist, vilket gav mig kalla fötter. Det beryktade Saltkråkan-avsnittet, som om möjligt är ännu värre, såg jag först senare, och jag gratulerade mig själv ännu en gång till att ha sluppit undan medverkan i ett sådant spektakel.

Fotnoter

1) Se s 40-43 i min bok Tänkande maskiner.

2) Tänkande maskiner, s 236.

3) Tänkande maskiner, s 223-241.

4) Tänkande maskiner, s 103-111.

Diverse om AI

Idag har jag samlat några korta saker om AI (artificiell intelligens):

• Igår chockades schackvärlden av DeepMinds offentliggörande av programmet AlphaZero, som utan annan schacklig förkunskap än själva reglerna tränade upp sig själv inom loppet av timmar (men stor datorkraft) att uppnå spelstyrka nog att i en match om 100 partier besegra regerande datorvärldsmästaren Stockfish 28 (som i sin tur är överlägsen alla mänskliga stormästare) med utklassningssiffrorna 64-36 (28 vinster, 72 remier och 0 förluster). Här finns tio av partierna för genomspelning, och förutom AlphaZeros fabulösa taktiska och strategiska färdigheter kan man fascineras av att den på egen hand återupptäckt en rad av våra traditionella spelöppningar (inklusive långtgående varianter i Damindiskt, Spanskt och Franskt), något som måhända kan tas som intäkt i att vi inte varit totalt ute och cyklat i vår mänskligt utvecklade spelöppningsteori.

  Att ett nytt schackprogram är bättre än de tidigare har givetvis hänt förut och är inte i sig sensationellt; paradigmskiftet består i att programmet uppnått sin spelstyrka på egen hand från scratch. Det kan hända att schacksajten chess24.com har rätt i sin spekulation att "the era of computer chess engine programming also seems to be over". Det kan också hända att jag överreagerar på grund av den nära relation till just schack jag haft i decennier (det är kanske inte ens givet att det vi fick veta igår är ett större genombrott än DeepMinds motsvarande framsteg i Go tidigare i år), men händelsen får mig att överväga en omvärdering av hur snabbt AI-utvecklingen mer allmänt går idag. Eliezer Yudkowskys uppsats There’s No Fire Alarm for Artificial General Intelligence är värd att åtminstone skänka en tanke i detta sammanhang.

• Jag hade verkligen hoppats att aldrig mer behöva höra talas om de så kallade No Free Lunch-satserna - ett knippe triviala och på det hela taget oanvändbara matematiska observationer som genom flashig paketering kunnat få ett oförtjänt gott rykte och användas som retoriskt tillhygge av kreationister. Med min uppsats Intelligent design and the NFL theorems (samt den uppföljande rapporten Uniform distribution is a model assumption) för ett årtionde sedan hoppades jag ta död på detta rykte. Och sedan dess har det faktiskt varit lite tystare kring NFL - även om det är som bäst oklart i vad mån jag har del i äran av det. Men när nu ännu en AI-debattör av det slag som inte tror på superintelligens och därmed förknippad AI-risk och som är beredd att ta till precis vilka argument som helst för denna ståndpunkt (sådana debattörer plockar jag ned då och då här på bloggen) dykt upp, så borde jag måhända inte förvånas över att denne klämmer till med NFL-satserna i sin argumentation. Trams!

• Frågan om superintelligent AI och huruvida sådan är inom räckhåll för AI-forskningen (och i så fall i vilket tidsperspektiv) är mycket svår, och även kunniga och intelligenta personers intuitioner går kraftigt isär. I ett sådant läge är jag såklart inte opåverkad av vad forskare och tänkare jag räknar som av yttersta toppklass tänker om saken även då de inte har så mycket att tillföra i sak. Därför är det av intresse att datalogen Scott Aaronson nu meddelat en justering av sin syn på superintelligens och AI-risk (händelsevis i samma bloggpost som uppmärksammade mig på det i föregående punkt omtalade NFL-tramset). Så här skriver han:
  A decade ago, it was far from obvious that known methods like deep learning and reinforcement learning, merely run with much faster computers and on much bigger datasets, would work as spectacularly well as they’ve turned out to work, on such a wide variety of problems, including beating all humans at Go without needing to be trained on any human game. But now that we know these things, I think intellectual honesty requires updating on them. And indeed, when I talk to the AI researchers whose expertise I trust the most, many, though not all, have updated in the direction of “maybe we should start worrying.” (Related: Eliezer Yudkowsky’s There’s No Fire Alarm for Artificial General Intelligence.)

  Who knows how much of the human cognitive fortress might fall to a few more orders of magnitude in processing power? I don’t—not in the sense of “I basically know but am being coy,” but really in the sense of not knowing.

  To be clear, I still think that by far the most urgent challenges facing humanity are things like: resisting Trump and the other forces of authoritarianism, slowing down and responding to climate change and ocean acidification, preventing a nuclear war, preserving what’s left of Enlightenment norms. But I no longer put AI too far behind that other stuff. If civilization manages not to destroy itself over the next century—a huge “if”—I now think it’s plausible that we’ll eventually confront questions about intelligences greater than ours: do we want to create them? Can we even prevent their creation? If they arise, can we ensure that they’ll show us more regard than we show chimps? And while I don’t know how much we can say about such questions that’s useful, without way more experience with powerful AI than we have now, I’m glad that a few people are at least trying to say things.

• Som meddelades i en tidigare bloggpost så hade Stockholm besök förra månaden av två av vår tids vassaste och kanske viktigaste filosofer: Nick Bostrom och Daniel Dennett. I samband med marknadsföringen av de svenska översättningarna av deras respektive senaste böcker hade Fri Tankes förlagschef Christer Sturmark lyckat få till stånd ett seminarium med dem båda, under rubriken Medvetandets mysterium och tänkande maskiner. Jag var där, tillsammans med cirka 800 andra (en fantastisk siffra för ett filosofiseminarium!), och mina förväntningar var ganska höga. Framför allt hoppades jag att Dennett äntligen skulle pressas att ge solida argument för den ståndpunkt han ofta ventilerat men sällan eller aldrig motiverat: att det slags AI-risk (förknippad med uppkomsten av superintelligens) som Bostrom behandlar i sin bok inte är något att bry sig om.

  Så hur gick det? Vad tyckte jag om seminariet? Gav Dennett det slags besked jag hoppades på? Istället för att orda om detta här hänvisar jag till det poddsamtal som Sturmark och jag spelade in dagen efter seminariet, och som i hög grad kretsade kring vad Bostrom och Dennett hade talat om. Jag tror att vi fick till ett hyfsat givande samtal, så lyssna gärna på det! Men framför allt, tag gärna del av videoinspelningen av själva seminariet!

Nya framträdanden i radio och TV

På två dagar har jag nu hunnit medverka i två mediala direktsändningar, där jag fått tillfälle att prata om mänsklighetens famtid och lite av den forskning vi bedrev i det nyligen avslutade GoCAS-gätforskarprogrammet om existentiell risk. De går båda att ta del av i efterhand:

• Igår besökte jag Förmiddag i P4 Göteborg med Stefan Livh (som jag nästan blivit stamgäst hos), och vi pratade om hur framtiden med artificiell intelligens kan komma att te sig, med start cirka 1:34 in i ljudfilen fram till och med 1:54.
• I ett inslag i Aftonbladet/TV3 Morgon vid halv nio-tiden i morse gick jag (lite motvilligt) med på att rangdordna de fem största hoten mot mänskligheten.

I samtalet med Stefan Livh kom jag in på det seminarium i Stockholm med Nick Bostrom och Daniel Dennett som jag avsåg att besöka senare samma dag (vilket också skedde). Den som vill höra vad jag tyckte om seminariet får ge sig till tåls en smula, tills Fri Tanke förlag publicerar (troligen nästa vecka) det poddsamtal jag nyss hade med förlagschefen Christer Sturmark, ett samtal som kom att beröra både Bostrom-Dennett-seminariet och diverse relaterade frågeställningar kring medvetande, artificiell intelligens och existentiell risk.

Om Silvias spöken och Sisyfos sten

Alltså såhär. Det har i veckan blivit känt att drottning Silvia hävdar att det spökar på Drottningholms slott. På detta har min gode vän Patrik Lindenfors reagerat i Expressen med påpekandet att "det skulle vara bra om en person som får miljontals kronor av våra skattepengar för att representera Sverige lät bli att sprida villfarelsen om att spöken finns".¹ På vilket jorunalisten Jack Werner i sin tur reagerat med följande tweet, som tydligen på vissa håll uppfattats som fyndig nog att förtjäna att återges i dagens DN:

Av alla sisyfosarbeten väljer vissa alltså att försöka få folk att sluta mysrysberätta spökhistorier. Lycka till.

Det är naturligtvis tacksamt att raljera över den man tycker sig se ägna sig åt ett Sisyfosarbete, men jag vill be Werner betänka följande. Livet självt är i hög grad ett Sisyfosarbete. Att abdikera från uppgiften att baxa upp stenen för kullen, dvs från att försöka rätta till det man finner vara på tok här i världen, är att gå in i ett slags vegeterande tillstånd. Det duger inte, och jag kommer att tänka på Albert Camus berömda ord om att "man måste tänka sig Sisyfos lycklig".

Om någon nu tycker att jag tolkar Werner lite illvilligt här så ligger det nog något i det - det är såklart inte total kapitulation och inträde i ett vegeterande tillstånd han förespråkar. En rimligare tolkning av hans tweet är att han ser att det finns olika effektiva sätt att göra världen bättre, att vi optimerar våra världsförbättraransträngningar bättre om vi ägnar oss åt de mer effektiva snarare än de mindre effektiva, och att spöktrobekämpning hör till de mindre effektiva. Jag tenderar att instämma på samtliga tre punkter.

Emellertid. Vi bör inte driva optimerandet för långt. Jämförelser mellan hur effektivt olika åtgärder förbättrar världen tenderar att landa i att den allra största effekten fås genom att satsa på malaria- och parasitsjukdomsbekämpning i tredje världen.² Men världen blir inte bra genom malaria- och parasitsjukdomsbekämpning allena, så vi bör inte alla satsa all vår kraft på just det, även om marginalkostnadskalkyler råkar peka ut det som optimalt. Som kollektiv behöver vi satsa våra världsförbättrarresurser ganska brett, och ur det perspektivet tycks det mig inte alls fel att någon enstaka individ satsar någon liten del av sin tid och sin energi på bekämpandet av kunglig vidskepelse. Att på Werners vis slå ned på och håna sådan aktivitet känns rakt inte motiverat. Det kan i sammanhanget noteras att Patrik har många strängar på sin lyra, och att striden mot spridande av spöktro knappast platsar på topp tio-listan över hans olika världsförbättrarengagemang.

Fotnoter

1) Patrik är dock inte först med att i Expressen ondgöra sig över kungligt spökdravel. Se t.ex. min och Christer Sturmarks debattartikel i samma tidning i augusti 2007.

2) Möjligen kan de resonemang som förs av Bostrom (2013) och i Avsnitt 10.3 i min egen Here Be Dragons förstås såsom pekandes i annan riktning.

Seminariet i Stockholm i måndags - nu på YouTube!

I enlighet med vad som tidigare annonserats här på bloggen framträdde jag i måndags i Stockholm på ett arrangemeng av Fri Tanke förlag och Institutet för framtidsstudier. En halvtimmes föredrag (med utgångpunkt från min bok Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity) följdes av en och en halv timmes paneldiskussion med Gustaf Arrhenius, Christer Sturmark, Anne-Sophie Crépin, Karim Jebari och Hannes Sjöblad, och hela rasket kan nu ses på YouTube:

Fem framträdanden i Göteborg (och två i Stockholm)

Det ser ut att bli en rad publika framträdanden för mig i november och december:

• Onsdagen den 11 november kl 18.00 talar jag över ämnet "En framtid med robotar och artificiell intelligens: möjligheter och orosmoln" på Ekocentrum, Aschebergsgatan 44, Göteborg. Fritt inträde.

• Måndagen den 16 november kl 12.20 talar jag över (det snarlika) ämnet "Artificiell intelligens på gott eller ont: en futurologisk betraktelse" i Chalmersvillan, Gibraltargatan 1A, Göteborg. Arrangör är Chalmers fakultetsklubb. Lunch serveras kl 11.45 till ett pris om 70 kr, och anmälan görs senast 12 november via Doodle.

• Tisdagen den 24 november kl 18.00 deltar jag i ett samtal om ämnet "Är ateism en religiös tro?" med filosofen Jonna Bornemark och Humanisternas ordförande Christer Sturmark, under ledning av Sewilius Berg. Samtalet är ett arrangemang av ABF:s Göteborgsavdelning, och äger rum på restaurang Trappan, Folkets Hus, Järntorget, Göteborg.

• Onsdagen den 25 november kl 20.00 talar jag över ämnet "Kan robotar ha medvetande?" på restaurang Haket, Första Långgatan 32 i Göteborg, i ett arrangemang av VoF:s (föreningen Vetenskap och Folkbildning) Göteborgsavdelning.

• Tisdagen den 1 december kl 18.30 talar jag över ämnet "Robotapokalyps?" på Stadsmuseet, Norra Hamngatan 12 i Göteborg. Arrangör är Sällskapet Gnistan, vilket verkar sakna närvaro på nätet, och jag tror dessvärre att arrangemanget endast är öppet för medlemmar.

• Fredagen den 4 december talar jag över ämnet "Är det OK för en statistiker att medverka i utveckling av domedagsvapen?" på Cramérsällskapets höstmöte, vilket äger rum på KTH i Stockholm kl 10-15. Mer exakt lokalangivelse och program kommer att meddelas längre fram.

• Onsdagen den 16 december kl 18.00 talar jag över ämnet "Statistiska analyser i vetenskapliga studier: kris, debatt, åtgärder" på Kungliga Vetenskapsakademien (KVA), Lilla Frescativägen 4A i Stockholm. Fritt inträde, och någon föranmälan krävs inte.

Quickologisk sannolikhetskalkyl

Justitierådet och förre justitiekanslern Göran Lambertz säger sig vara säker på att de sedemera upprivna morddomarna 1994-2001 mot Thomas Quick var riktiga, och att de alltså inte utgör någon rättsskandal. Min avsikt med denna bloggpost är inte att ta ställning i den frågan; härtill är jag inte tillräckligt inläst i ärendet. Vad jag däremot, efter att ha läst Lambertz nyutkomna Quickologi, tycker mig kunna säga med viss bestämdhet är två saker: för det första att boken är en av de sämsta jag läst på åratal,¹ och för det andra att bokens centrala argumentation, som landar i en påstått 183%-ig sannolikhet att Quick är skyldig, är så till den grad förvirrad och kufisk att det knappast finns någon anledning att ta den på allvar.

Boken är långrandig och oerhört repetitiv. Vi får ta del av den påstådda bevisningen mot Quick varv efter varv efter varv efter varv, och som läsare finner jag mig gång på gång (men oftast förgäves) fråga mig vad Lambertz tänkt sig att tillföra denna gång. En annan sak som ältas i det oändliga är den hårfina distinktionen mellan å ena sidan att hävda att domarna var riktiga, och å andra sidan att hävda att Sture Bergwall (som Quick numera heter) är skyldig, samt det moraliskt problematiska i att efter de friande domarna hävda det senare.² En tredje sak som Lambertz i samma repetitiva stil gång efter annan återkommer till är hur illa han själv behandlats av media och andra för sina ställningstaganden i Quickaffären; här pendlar han mellan allmän gnällighet och renodlat rättshaveri.³ Boken är därtill irriterande slarvigt skriven, och här och var råkar Lambertz säga saker som han inte rimligtvis kan mena.⁴

Detta om boken som helhet. I det följande skall jag koncentrera mig på de i boken helt centrala Kapitel 14 och 15, som handlar om att med hjälp av sannolikhetskalkyl bedöma bevisläget mot Quick, och som är de enda där jag har någon relevant sakkunskap att komma med.

Lambertz argumentation här innehåller gott om tveksamheter, men riktigt överstyr går det först då han på s 238-241 bemöter en artikel av Joacim Jonsson i Folkvett 3/2013, som kritiserar en studie av psykologiprofessor Sven Åke Christianson där Thomas Quicks förmåga att svara rätt på ett antal detaljfrågor om hur morden gått till jämförs med tio försökspersoners gissningar. Ur Joacim Jonssons artikel (som i sin tur i hög grad bygger på en analys gjord av Rickard L Sjöberg) destillerar Lambertz (s 238-239) fram en lista på femton punkter av kritik mot Christiansons studie. Listan är enligt min bedömning helt förödande för studien. Lambertz, som sätter stor tilltro till studien som en del av bevisningen mot Quick, tycks ha bestämt sig på förhand för att Jonssons kritik inte kan vara riktig, och för att det därför inte spelar så stor roll vilka motargument han anför. Han har därför (verkar det som) valt medtoden att för varje punkt på listan nedteckna det första motargument han kommer att tänka på, utan någon reflektion kring motargumentets eventuella styrkor och svagheter. Hans motargument blir därför genomgående svaga, och det mot punkt 15 på listan är rena härdsmältan:

15. För att undvika slumpeffekter brukar man göra signifikanstester vid statistiska tester. Det gjordes inte här.

[...]

Självklart är att det inte kunde göras något signifikanstest (punkt 15). Det är en statistisk metod att testa vetenskapliga hypoteser. Hypotesen förkastas om verkligheten avviker osannolikt mycket från vad hypotesen förutsäger. Här handlar det uppenbarligen inte om något sådant. (s 239-240)

Det sista är fullkomligt fel. Om vi (hypotetiskt) antar att kritiken i Jonssons punkt 1-14 kan besvaras tillfredsställande, så är Christiansons studie som klippt och skuren för ett signifikanstest, där nollhypotesen är att Quick inte har någon priviligierad tillgång till information om morden som gemene man (representerad av försökspersonerna) inte har tillgång till. Vad Lambertz inte verkar begripa är att ett sådant signifikanstest skulle vara en precisering och kvantifiering av den underförstådda logik som han själv lutar sig mot när han anför studien i bevisningen mot Quick, nämligen att studiens utfall skulle vara osannolikt om Quick saknade det slags priviligierade tillgång till information som han t.ex. skulle ha om han själv var mördaren. Lambertz påstående om att det inte går att göra något signifikanstest blir därmed ett påstående om att värdet av studien såsom bevis mot Quick omöjligt kan kvantifieras.

Ett annnat iögonfallande felslut i Lambertz behandling av bevisningen dyker upp på s 280-281, då han hävdar att Quicks många felaktiga svar på frågor om morden inte har någon relevans för det totala evidensläget:

Inverkar Quicks fel beträffande mordvapen, vägar, märken på ett mordoffers kropp och liknande på tillförlitligheten i uppgifter som han lämnat beträffande andra saker, exempelvis en helt annan väg än den som beskrivits felaktigt, ett hus någon annan stans, en person som begått självmord eller en bil som skrotats? Nej, i princip inte.

Lambertz svar på frågan är helt hårresande. Hur imponerad av ett visst antal rätt någon har i t.ex. en frågelek bör givetvis också bero på hur många chanser personen haft. Detta är måhända enklast att begripa i ett konkret exempel. Antag att jag hävdar att jag har parapsykologiska förmågor som gör att jag kan förutse om ett spelkort är svart eller rött utan att ha sett det. Antag vidare att jag har gjort rätt förutsägelse 20 gånger. Utgör detta evidens för att jag har parapsykologiska förmågor? Om jag blott haft 20 chanser på mig, och svarat rätt varje gång, så kan testet tolkas så. Om jag istället haft 40 tillfällen, och svarat rätt på 20 av dem, så är det givetvis orimligt att se testet som talandes för att jag har parapsykologiska förmågor. Lambertz kategoriska "Nej, i princip inte" i citatet ovan innebär att han intar den orimliga ståndpunkten att de två fallen (20 rätt av 20, respektive 20 av 40) är evidentiellt ekvivalenta.⁵

Låt mig nu ta upp den centrala passage, på s 296-299, där Lambertz kvantifierar det totala bevisläget och landar i att det pekar på att Quick med 183%-ig säkerhet är skyldig. Hans metod är följande. Bevisläget är sammansatt av ett stort antal omständigheter E₁, E₂, E₃, etc. För vart och ett av dessa uppskattar Lambertz den betingade sannolikheten⁶ P(A|E_i) för händelsen A att Quick är skyldig givet omständigheten E_i. För att kvantifiera det totala bevisläget använder han sig av vad vi kan kalla de betingade sannolikheternas additivitet:

P(A|E_i, E_j) = P(A|E_i) + P(A|E_j)

och mostsvarande för tre eller flera omständigheter. Problemet är att denna summationsformel inte är sann: betingade sannolikheter har inte denna additivitetsegenskap. Detta är inte fråga om en matematisk teknikalitet beserat på något esoteriskt motexempel, och det går inte att rädda Lambertz förfarande genom att hävda att betingade sannolikheter skulle vara oftast additiva eller approximativt additiva - det är de inte. Det går att koka ihop enstaka exempel på händelser A, E_i och E_j där additivitetsformeln råkar stämma, men då är det att betrakta mer som en tillfällighet än som konsekvensen av en allmän egenskap hos betingade sannolikheter.

Det är busenkelt att peka ut uppenbara motexempel till additivitetsformeln. Antag t.ex. att P(A|E_i) och P(A|E_j) båda är större än 50%; då säger additivitetsformeln att P(A|E_i, E_j) är mer än 100%, vilket är orimligt då en sannolikhet (betingad eller ej) aldrig kan överskrida 100%.

En mer konkret illustration till hur alldeles på tok den av Lambertz implicit påstådda additivitetsegenskapen är, är följande. Låt

A={Quick är skyldig},
E₁={Endast Thomas Quick och Palle Prick fanns på eller nära platsen för mordet},
E₂={Mördaren lämnade små fotspår i blodet och har alltså små fötter}, och
E₃={Thomas Quick har skonummer 38, och Palle Prick har skonummer 47}.

Vi kan här anta att P(A|E₁)=50% (Lambertz går igenom väsentligen just detta hypotetiska exempel på s 275). Vidare konstaterar vi att E₂ i sig varken talar för eller emot Quicks skuld, och följer Lambertz konvention att i sådana fall sätta P(A|E₂) till 0%.⁷ Av liknande skäl sätter vi P(A|E₃) till 0%. Vad blir nu P(A|E₁, E₂, E₃)? Well, var och en kan ju se att E₁, E₂ och E₃ tillsammans medför att Quick är skyldig, så svaret borde bli 100%. Men om vi tillämpar Lambertz additivitetsegenskap blir P(A|E₁, E₂, E₃) = 50%+0%+0%=50%, vilket är alldeles åt pepparn. (Det kan också slå fel åt motsatt håll, vilket inses om vi i exemplet ersätter E₃ med E₄={Thomas Quick har skonummer 47, och Palle Prick har skonummer 38}.)

Lambertz additivitetsformel gäller inte, och att ändå tillämpa den kan leda godtyckligt fel. Det finns ingen särskild anledning att anta att den skulle leda någorlunda rätt i just hans kalkyl. Ett kortfattat sätt att förstå ickeadditiviteten hos betingade sannolikheter är denna: vilket bidrag en viss omständighet ger till en bevisning beror (ofta kraftigt) på vilken övrig bevisning som finns. Vi såg det i fallet E₃ ovan: utan övrig bevisning betyder E₃ ingenting, men om E₁ och E₂ redan är på plats så innebär E₃ att sannolikheten att Quick är skyldig boostas från 50% till 100%.

Lambertz förefaller vagt medveten om att hans sannolikhetskalkyl är skum, då han kommenterar sina 183% med att sannolikheter över 100% egentligen inte finns. Han tycks dock mena att sannolikheter över 100% innebär en visshet ännu starkare än den visshet som sannolikhet 100% innebär. En annan skum aspekt, som han dock inte reagerar särskilt inför, är att han sätter in negativa sannolikheter för P(A|E_i) i fall då E_i talar emot Quicks skuld. Negativa sannolikheter finns inte.

Så långt Lambertz (implicita) sannolikhets-teori, som alltså är helt uppåt väggarna. Men också hans sannolikhets-praktik (dvs hans tillämpning av sannolikhets-teorin) är alldeles åt skogen, även om vi för skojs skull skulle anta att sannolikhets-teorin vore riktig. Här några av hans mest uppenbara tokerier:

• Lambertz preciserar aldrig vilken händelse A det är vars sannolikhet han får till att bli 183%. Det handlar om att Quick är skyldig, men betyder A att han är skyldig till alla de åtta mord det handlar om, eller att han är skyldig till minst ett av dem, eller något annat? Innan detta preciserats är det bara trams att börja beräkna sannolikheten för A.
• Trots att Lambertz upprepade gånger säger sig vara ute efter evidensläget vid tiden för domarna ränkar han in Quick/Bergwalls återtagande av sina erkännanden (vilket skedde senare) som en av omständigheterna E_i i kalkylen.
• Lambertz ansätter P(A|E₅)=15%, där E₅ är omständigheten att morden är ouppklarade utan några rejält misstänkta. Det framstår som komplett orimligt att sannolikheten att Quick är skyldig, givet E₅, skulle vara så hög som 15%, utan några som helst komprometterande omständigheter i övrigt (kom ihåg att enligt Lambertz definition är P(A|E₅) den sannolikhet för Quicks skuld som omständigheten E₅ i sig själv motiverar). Om vi ändå accepterar siffran 15% måste frågan ställas: blir då sannolikheten att Lambertz själv är skyldig, givet E₅, också 15%?
• I en separat kalkyl av sannolikheten att Quick begick mordet på Therese Johannessen landar Lambertz på siffran 110%. Lambertz kommenterar att detta är mindre överväldigande än de 183% han fick i den integrerade kalkylen, men säger också att "oavsett vilka värden som sätts på bevisningen lär även skeptiska bedömare hålla med om att värdet är så högt att det inte rimligen går att hävda att det var en rättsskandal att Thomas Quick åtalades och dömdes". Meh? Ingenstans motiverar han hur han i de konkreta fallen översätter verbal värdering av bevisning till procentsiffror, utan det verkar genomgående göras intuitivt och på en höft. En annan bedömare skulle, utan att avvika påtagligt från Lambertz verbala bevisbedömning, lätt kunna få t.ex. summan 75% där Lambertz får 110%, och därmed landa långt under den 98%-gräns som Lambertz på annat håll (s 275) anger svarar mot den "bortom rimlig tvivel"-nivå som krävs för fällande dom.

Fotnoter

1) Pressad av den kritikstorm som drabbat boken säger Lambertz förläggare, min gode vän Christer Sturmark, att han "ville ge ut boken för att den är välskriven". Jag vägrar tro att Christer verkligen menar detta. Samtidigt är sammanhanget inte ett sådant som inbjuder till skämtsamheter, så min bästa gissning är att han rätt och slätt bedömer det som kommersiellt förnuftigt (och kanske därtill en förläggares skyldighet) att hävda att boken är "välskriven".

2) Detta ältande kan ge intryck av att Lambertz tar det moraliska problemet på allvar, men steget från ord till handling, som i detta fall skulle vara att faktiskt anstränga sig att fokusera mer på rättsprocesserna än på Quick, har han inte tagit. Iögonfallande exempel på hur personen Quick/Bergwall ständigt kommer i fokus är bokens titel, och omslagets stilierat demoniska bild av Bergwall.

3) Följande passage, i vilken han dömer ut såsom moraliskt förkastligt sina juristkollegors tilltag att kritisera honom trots att han sagt att han är säker på sin sak, skulle kunna platsa som paradexempel i valfritt uppslagsverks artikel om rättshaveri:

Om en domare som deltog i en av Quickrättegångarna hade sagt att han var säker på att anklagelserna mot Seppo Penttinen för mened var felaktiga, hur borde hans kollegor ha ställt sig till detta? Enligt min mening finns det inte någon tvekan. Om domaren säger sig vara säker på sin sak och uttalar sig till stöd för Penttinen, därför att denne angripits hårt och inte fått något stöd från andra, då är domarens uttalande inte bara korrekt utan också bra.

Utifrån den nu angivna synpunkten är jag kritisk till de jurister som hoppade på mig för att jag försvarade de angripna i Quickrättegångarna och hävdade att det inte var fråga om rättsröta. De hade inte stöd för att misstro mig när jag sa att jag var säker på min sak. (s 420-421)

(Den optimistiske skulle kunna sätta visst hopp till att Lambertz lärt sig ett och annat av den briljanta intervju Bo-Göran Bodin nyligen gjorde med honom (Studio Ett, P1, 15 maj), t.ex. en smula ödmjukhet, och insikten att den som är säker på sin sak inte automatiskt har rätt. Men nej, fan tro't.)

4) Så t.ex. skriver Lambertz på s 235 om bevisvärdet "i att morden var ouppklarade både när [Quick] började berätta och när han dömdes", trots att det framgår med all önskvärd tydlighet av Lambertz argumentation i övrigt att han anser att morden var att betrakta som uppklarade i och med domarna mot Quick.

5) På statistikerspråk innebär Lambertz ståndpunkt att han vägrar beakta multipelinferensaspekter när han drar statistiska slutsatser. Detta är ett välkänt kardinalfel, som illustreras snyggt i xkcd-strippen Significant; se även min kritik förra året av en värdelös studie från Karolinska om epigenetik.

6) Lambertz använder inte (och känner troligen inte ens till) detta standarduttryck inom sannolikhetsteorin, men det är uppenbart från hans förklaring på s 296 att det är betingad sannolikhet som avses.

7) Detta i sig är en smula skumt, eftersom det innebär att en irrelevant omständighet räcker för att konstatera att Quick med säkerhet är oskyldig och därmed kan frias. Rimligare vore att i ett sådant fall ansätta P(A|E__i)=ε, där ε är något givet litet men strikt positivt tal, som t.ex. kan ges av sannolikheten att råka välja Quick vid en procedur där en bland all världens sju miljarder världsmedborgare väljs på måfå. Detta leder emellertid till nya svårigheter om vi insisterar på att anamma Lambertz additivitetsegenskap hos betingade sannolikheter. Det finns ju nämligen ett obegränsat antal irrelevanta omständigheter att betinga på, t.ex.

E₇₅={Pluto tar 247,74 år på sig att avverka ett varv runt Solen}, och
E₉₁₆₂={Uppsala är Sveriges fjärde största stad}.

Genom att beakta n sådana irrelevanta omständigheter kan vi få upp den betingade sannolikheten att Quick (eller för den delen Lambertz, om vi så vill) är skyldig till nε, vilket oavsett hur litet ε är kan pressas upp till nära 1 genom lämpligt val av n (med förödande konsekvenser för rättssäkerheten).

*

Edit 17 maj 2015: I en bloggpost rubricerad Bayes och andra [WebCite] meddelar Göran Lambertz idag att han förutsett min kritik: "Jag har hela tiden förstått att jag kommer att bli påhoppad för min beräkning". Han meddelar också att han är fullt på det klara med att hans kalkyl är på tok, men hävdar att han gjort det avsiktligt, som en provokation. Om det verkligen är sant, som han låter påskina, att han redan när han skrev boken var medveten om att den additivitet hos betingade sannolikheter som hela hans kalkyl bygger på inte är giltig (eller ens approximativt giltig eller oftast giltig) så finner jag hans tilltag att likväl genomföra en sådan kalkyl, utan att med så mycket som ett kommatecken framhålla denna ogiltighet, anmärkningsvärt bedräglig.

Lambertz fortsätter sitt blogginlägg med att (helt riktigt) framhålla att det finns en korrekt metod att beräkna sannolikheter i ljuset av evidens: Bayesiansk betingning. Han skriver:

Vill man sedan räkna med "Bayes sats" (som innehåller en väletablerad sannolikhetsberäkning för situationer där man har olika sorters information), så kan man göra det. Och då kommer man att se något viktigt: Sannolikheten blir mycket hög även där.

Jaså minsann, "mycket hög"! Lambertz glömmer här att understryka att han är säker på sin sak, men det verkar som att han är det. Om inte Lambertz kör en pokerbluff här så kan detta nog bara förstås som att han faktiskt genomfört en sådan Bayesiansk analys. I så fall hade det väl varit lämpligt att presentera denna i boken (istället för den bedrägliga additivitetsbaserade kalkylen och/eller något av bokens evinnerliga omtugg). Om inte annat så borde det väl vara läge för Lambertz att nu rätta till denna försumlighet och presentera sin Bayesianska analys, t.ex. på sin blogg. Men nej, det gör han inte, och han anför något slags pedagogiskt skäl för denna återhållsamhet:

Så varför har jag inte använt mig av Bayes i boken? Jo, för att jag ville försöka få andra att ta sig an den uppgiften, gärna matematiker. För att värdet av bevisningen ska få ordentligt genomslag måste nog nämligen andra än jag och mina vänner ta sig an det.

*

Edit 19 maj 2015: I mitt tillägg ovan, den 17 maj, spekulerade jag över om möjligen Lambertz körde en "pokerbluff" då han lät påskina att han har genomfört en regelrätt Bayesiansk analys som alternativ till bokens nonsensanalys. Nu har han i all tysthet bekräftat att så är fallet (dvs att han bluffade) genom att i smyg föra in några redigeringar av sin bloggpost. I versionen den 17 maj [WebCite] hette det (som jag citerar ovan) att om man gör en Bayesiansk analys,

då kommer man att se något viktigt: Sannolikheten blir mycket hög även där.

Tvärsäkert. I dagens redigerade version av bloggposten [WebCite] har han petat in ett "nog", vilket ger ett helt annat intryck:

då kommer man nog att se något viktigt: Sannolikheten blir mycket hög även där

(min kursivering). Och till sin tidigare (och ovan citerade) förklaring till varför han avstått från att presentera den Bayesianska analysen tillägger han, troligtvis i syfte att avvärja fortsatta propåer om att offentliggöra en sådan, följande:

Men en anledning var också att jag inte var helt säker på hur beräkningarna ska göras enligt den ganska komplicerade satsen. Då är det bättre om beräkningarna görs av personer som verkligen kan det.

Newsmill - en gengångare på nätet

Webbplatsen Newsmill lanserades 2008 som ett forum för "nyhetskommentarer och debatt", och det var flera personer i min bekantskapskrets som hoppades och trodde att satsningen skulle berika och modernisera det svenska medialandskapet. Själv såg jag tidigt tecken som gjorde mig skeptisk. Det drägg (rasister och klimatförnekare) som snart kom att dominera kommentarsfältet var det mest uppenbara tecknet, men även redaktionens artikelrekryteringspolicy föreföll mig ytterst tveksam. Den hade tydliga drag av kändis- och sensationsjournalistik, och de stolta ord med vilka de i början proklamerade att utrymmet att skriva artiklar och debattinlägg enbart var avsett för personer med expertis och särskilda insikter i de frågor som behandlades... well, de orden visade sig inte vara vatten värda, med tanke på bl.a. de rena pajasar som släpptes in att debattera klimatfrågan - folk som rörde sig på den nivå där de föreställde sig att den egna utomhustermometern på förstukvisten var en bra proxy för global medeltemperatur. Det lilla av kvalitet som i början kunde skönjas på webbplatsen blev allt ovanligare, och jag ser ingen anledning att sörja att den sommarstängtperiod som Newsmill deklarerade den 12 juni 2013 gick över i evig vila.

Torts denna negativa syn på Newsmill publicerade jag mig där flera gånger. Det är, som läsaren förstår, inget jag håller särskilt högt på min meritförteckning. Åtminstone ett par av publiceringarna kan förklaras med en viss refuseringströtthet. Det är inte alldeles lätt att få plats i den svenska debattens finrum i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, och när man åkt på refuseringar på båda de ställena är det lätt (åtminstone var det så för mig) att tänka något i stil med...

äh, skall jag fortsätta med Göteborgs-Posten, Upsala Nya Tidning etc, och bli refuserad av halva den svenska tidningsfloran innan till slut någon förbarmar sig och publicerar min text? Det orkar jag inte. Bättre då att vända sig till bottenskrapet direkt, och få det gjort. Newsmill får det bli.

Något sådant.

Så är, i och med Newsmills nedläggning, mina texter där för evigt förlorade? Svar nej. Det sägs ibland att allt som anslås på Internet finns kvar för evigt, vilket nog inte är bokstavligen sant, men en hel del arkiveras. Med hjälp av verktyget Wayback Machine kunde jag lätt återfå mina artiklar (och jag har även egna sparade versioner). Här är de:

• O. Häggström, Klimatdebatten och Lars Bern förlorade heder, Newsmill, 3 april 2009: pdf, Wayback Machine.

  Denna artikel har sin särskilda historia. När jag sensommaren och hösten 2008 upptäckte att i den styrelse för Förbundet Humanisterna jag på den tiden satt med i även fanns ett par herrar - Lars Bern och Åke Ortmark - som vid sidan om detta uppdrag ägnade sig åt antivetenskaplig förvillarpropaganda, så kunde jag inte hålla tyst om saken, utan meddelade hur olämpligt jag ansåg det var att sådan verksamhet kombinerades med förtroendeuppdrag i Humanisterna. Detta gav upphov till slitningar inom styrelsen och ett försämrat arbetsklimat, men i något läge lovade jag ordförande Sturmark att inte attackera Bern och Ortmark offentligt så länge vi satt i samma förbundsstyrelse. Så snart årsmötet röstat bort dem ur styrelsen tog jag bladet från munnen och levererade i Newsmill min i stort sett ocensurerade åsikt om Bern och hans skamlösa antivetenskapsretorik.

• S. Holst och O. Häggström, Varför vill Södertörns högskola ha en vetenskapsfientlig rektor?, Newsmill, 7 januari 2010: pdf, Wayback Machine.

  Detta är nog både den bästa och den mest uppmärksammade av de här uppradade Newsmill-artiklarna. Det är knappast någon tillfällighet att detta sammanfaller med att artikeln är den enda i listan där jag inte befattar mig med klimatförnekarna i Stockholmsinitiativet och deras imbecilla retorik. Ytterligare kommentarer om rektorstillsättningen på Södertörn gav jag senare i mitt föredrag Försvaret av vetenskapen - ett tvåfrontskrig.

• M. Westerstrand och O. Häggström, Stockholmsinitiativet förtjänar sin förvillarutmärkelse, Newsmill, 4 januari 2011: pdf, Wayback Machine.

  Denna text, liksom nästa, tjänade som inlägg i den lite upphettade debatt som följde på att föreningen Vetenskap och Folkbildning tilldelat klimatförnekarnätverket Stockholmsinitiativet 2010 års förvillarutmärkelse.

• O. Häggström, Hyckleri av Stockholmsinitiativets Göran Ahlgren, Newsmill, 17 januari 2011: pdf, Wayback Machine.

Seglora smedja vid vägs ände

Vi är vana vid att tänka på Svenska kyrkan som snäll - att den står för snällast möjliga lättmjölkskristendom fjärran från tankevärlden hos galna amerikanska presidentkandidater som går till storms mot ogudaktigheter som homosexualitet och preventivmedel, eller hos de Livets Ords framgångsteologer vilka låter hadikappade få veta att Gud har låtit lemlästa dem för att de har syndat. De senaste månaderna har allt fler sprickor börjat synas i denna snällhetsfasad. Jag har tidigare rapporterat här på bloggen om en del av de aggressioner som bubblat upp från Svenskkyrkligt håll, framför allt mot personer som i offentlig debatt haft mage att ta strid för oskyldiga gossebarns kroppsliga integritet och rätt att slippa utsättas för medicinskt omotiverade och irreversibla kirurgiska ingrepp.

Till de mest upphetsade rösterna hör den av Svenska kyrkan sponsrade nättidningen Seglora smedja och dess redaktör och grundare, prästen och journalisten Helle Klein. Invektiven därifrån har under en tid eskalerat allt mer, men nu tror jag faktiskt att de har nått vad som måste beskrivas som vägs ände och ett närmast ounderträffbart bottennapp, sedan de släppt in den unge teologistudenten Petter Zachrisson att, så rakt och oförblommerat det bara är möjligt utan att explicit nämna Adolf Hitler vid namn, bunta ihop två av deras meningsmotståndare med denne:

Man kan tycka att det är en metadebatt när personer som Annika Borg och Christer Sturmark äter upp så mycket mediautrymme, men minnet av hur totalitära ideologier växte fram under 1900-talet som ledde fram till folkmord och förtryck får aldrig glömmas bort.

Är fortsatt debatt och en återgång till sakfrågan överhuvudtaget möjlig efter ett sådant lågvattenmärke? Från Humanisternas sida (där Sturmark är förbundsordförande) har man valt en annan väg: att bidra till den kaskad av Domkapitelsanmälningar som vinterns debatt fört med sig. Det hela är på sätt och vis farsartat, men framför allt väldigt dystert.

Etikprofessorers etik i teori och praktik

Att etikprofessorer är bättre än folk i allmänhet på teoretiska resonemang i etikfrågor torde stå utom all tvivel. Men hur är det med det praktiska handlandet: beter de sig mer etiskt än genomsnittspersonen?

En av mina senaste favoritfilosofer, Eric Schwitzgebel, återkommer ofta till den frågan. Bara att komma på att ställa den tycker jag är imponerande kreativt, ett omdöme som kan utsträckas till vissa av de forskningsmetoder han använder, som till exempel att studera hur ofta böcker om etikfilosofi stjäls från universitetsbibliotek jämfört med andra böcker. Det verkar dock vara svårt att skönja någon tydligt positiv effekt, i betydelsen att etikprofessorer skulle agera mer etiskt än andra. I vissa fall pekar forskningen snarast mot en effekt åt andra hållet.

Jag kommer att tänka på Eric Schwitzgebels frågeställning när jag nu tar del av det senaste rörande hur Elisabeth Gerle, präst i Svenska kyrkan och och adjungerad professor i etik vid Uppsala universitet, uppträder. Gerle är arg på sin prästkollega Annika Borg för att denne tagit ställning emot omskärelse av pojkar. Så här skrev Gerle på Facebook den 4 januari:

Annika, du vet precis som jag att den svenska staten har en del på sitt samvete när det gäller det judiska folket. Liksom Svk. Men som vi försöker göra upp med. Därför blir jag orolig o ledsen när du rör dig så nära det bruna

Kyrkans tidning rapporterar att Gerle med anledning av detta yttrande blivit anmäld till domkapitlet i Lund och att "anmälaren tolkar orden som en beskyllning att Borg står nära nazismen och vill att domkapitlet prövar om Gerle genom yttrandet skadat det anseende en präst bör ha".¹

Anmälarens tolkning av Gerles ord synes mig obestridlig. Några synpunkter på vilket "anseende en präst bör ha" har jag inte, men är utan vidare beredd att klassa Gerles uttalande som oetiskt.² Det finns ingen rim och reson i att stämpla kritik mot omskärelse som nazism och antisemitism. Som Borg tillsammans med Johanna Andersson i ett färskt debattinlägg framhåller finns en omfattande intern judisk kritik mot omskärelseritualen. Förtjänar även den kritiken att stämplas som nazistisk? Ett jakande svar på den frågan framstår som helt groteskt. Ett nekande svar (vilket jag gissar att Gerle skulle ge) skulle å andra sidan innebära att en persons moraliska rätt att ta ställning för spädbarns rätt att slippa utsättas för religiöst motiverade och irreversibla kirurgiska ingrepp är avhängigt hennes religiösa tillhörighet. Även det synes mig alldeles åt helskotta.

Fotnoter

1) En anmälan mot Borg till domkapitlet i Stockholm föreligger också. Det är stiftsadjunkten Anna Karin Hammar som står för anmälan, vilken tycks gå ut på att det skulle vara oförenligt med prästämbete i Svenska kyrkan att kritisera andra religioners sedvänjor, att förespråka ett sekulärt samhälle, och att beblanda sig med organiserade ateister.

2) Det är inte första gången som Elisabeth Gerle uppträder oetiskt i offentlig debatt. 2010 utkom hon med boken Farlig förenkling - om religion och politik utifrån Sverigedemokraterna och Humanisterna där hon på det mest ohederliga och oanständiga vis (de direkta felaktigheterna står som spön i backen i boken) försöker smutskasta Förbundet Humanisterna. Christer Sturmarks Newsmill-inlägg om boken är värt att ta del av, liksom den efterföljande videofilmade debatten Gerle och Sturmark emellan.

Domprostens fördomar

Gårdagens läs- och hedervärda artikel på DN Debatt, där Annika Borg (präst i Svenska kyrkan) och Christer Sturmark (ordförande i Humanisterna) gör gemensam sak under parollen "Kyrkan måste sluta fred med religionskritikerna", provocerar domprosten i Stockholms domkyrkoförsamling Åke Bonnier att säga ifrån:

"Ett samhälle som på många olika sätt ger uttryck för Gudskärlek på många olika språk och där vi lär oss att Gud och människan hör samman och där vi medmänniskor i våra många olika variationer är systrar och bröder, ett sådant samhälle blir betydligt rikare och mänskligare än ett sekulariserat samhälle där, draget till sin spets, egoismen blir drivkraften."

Nejdu, Åke Bonnier, nu är du ta mig fan ute och cyklar. Även utan Gud är det möjligt att älska andra människor, att vilja dem väl, och att göra goda gärningar. Din fördomsfullhet är beklämmande.

Nidbilderna av Humanisterna behöver bemötas

Jag är medlem (och var under en tid till och med styrelseledamot) i Förbundet Humanisterna, vars icke-religiösa livssyn och arbete för ett sekulärt samhälle provocerar många. Gång efter annan hamnar vi i skottlinjen för ilskna utfall på debattsidor och annorstädes. Gemensamt för nästan alla våra kritiker är att de målar upp groteska och gravt osakliga nidbilder av oss - beskrivningar som är omöjliga att känna igen sig i.

Dessa nidbilder behöver bemötas, vilket jag för några år sedan ägnade en del kraft åt med inlägg bland annat i Borås Tidning 30/5 2007, i Kristdemokraten 18/11 2007 och i Axess 2/2008. Sedan dess har mitt försvar av Humanisterna och det vi står för kommit att få stå tillbaka för andra debatter och andra uppgifter jag tagit på mig. Men som väl är finns andra som sköter saken alldeles förträffligt. Christer Sturmarks enträgna arbete bör naturligtvis nämnas i detta sammanhang.

Idag vill jag dock uppmärksamma en annan av Humanisternas, sekularismens och det rationella tänkandets försvarare, nämligen Per Dannefjord, engagerad styrelseledamot i Humanisterna och lektor i sociologi vid Linnéuniversitetet. Läs hans dagsfärska suveräna uppgörelse på Newsmill med tre aktuella men djupt ohederliga angrepp på Humanisterna! Sakligt och elegant dissekerar han besynnerliga utfall från Anders Björnsson och Börje Peratt, samt den om möjligt ännu bisarrare Marcus Birro-krönika jag för inte så länge sedan behandlade ur ett lite annat perspektiv här på bloggen.

Varför är då detta viktigt? Med Per Dannefjords egna ord:

Kritiken mot förbundet Humanisterna och det sekulära samhällets förespråkare tycks ha nått en ny fas. Det finns många frågor i den debatt som förs som är både rimliga och möjliga att diskutera. Vi kan diskutera religiösa friskolor, abortlagstiftning, kulturell särbehandling, åtgärder mot kvinnoförtryck, skolavslutningar, aktiv dödshjälp, kunskapsteori, rasism och en massa annat. I alla dessa frågor finns det en uppsättning fakta, olika argument och skilda värderingar. Vi kan undersöka konsekvenserna av olika handlingar och vi kan pröva våra uppfattningar på rationella eller känslomässiga sätt. Vi kan också diskutera skillnader och likheter mellan de rationella eller känslomässiga argumenten. Det finns olika uppfattningar i olika grupperingar och det finns också olika uppfattningar inom var och en av dessa grupperingar. Det finns exempelvis olika åsikter inom förbundet Humanisterna precis som det finns olika synsätt och argument inom kyrkan. Ibland missförstår vi varandra och ibland är vi inte bättre människor än att vi trycker till lite extra i onödan. Detta är inget konstigt och att debatten emellanåt blir hård och får ett uppskruvat tonläge är ofrånkomligt. Det måste alla som ger sig in i debatten vara beredda att acceptera.

Det verkar hända nu är emellertid något annat än att debatten skruvats upp. Nu debatterar Humanisternas motståndare genom att hitta på. Vi ställs inför påståenden som är helt osanna och tvingas ta kritik för saker som vi aldrig sagt eller tyckt. Detta är sorgligt och kan inte leda debatten framåt, oavsett på vilken sida man står. Det är enkelt att göra poänger genom att uppfinna en fiende, men det är djupt olyckligt när de åsikter som uppfinns knyts till en existerande organisation eller, än värre, till enskilda personer.

På kort tid har Marcus Birro (Expressen), Anders Björnsson (Newsmill 110824) och Börje Peratt (Newsmill 110902) skrivit artiklar där Humanisterna, "ny-ateisterna" och sekularismen angrips på de mest besynnerliga sätt. Alla tre kan, lite beroende på hur man läser dem, anses ta upp enskildheter som går att diskutera. Jag tänker dock bortse från detta. Jag är inte intresserad av att i nuläget diskutera de sakfrågor de tar upp, helt enkelt därför att deras texter innehåller så mycket märkligheter som måste rensas bort innan någon verklig diskussion blir möjlig. De tycks, medvetet eller omedvetet, försöka ge en frånstötande bild av Humanisterna genom att tillskriva organisationen, dess medlemmar och företrädare obehagliga åsikter och egenskaper. Problemet är att dessa tillskrivningar är osanna och åsikterna är produkter av deras fantasi, eller - än värre - avsiktliga nidbilder.