Visar inlägg med etikett Barack Obama. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Barack Obama. Visa alla inlägg

tisdag 17 december 2019

In good physicist company

Let me briefly tell you about two of my recent and quite rewarding interactions with prominent physicists.

1. On November 29, MIT physicist Max Tegmark and I coauthored and cosigned a letter to the EU Commission with feedback on their pilot assessment on Trustworthy AI. Our letter can be found here or (for those not wishing to create a login account for EU's Futurium) here.

2. Last week I had the honor of sharing the stage with a Nobel laureate. Steven Chu was awarded the Nobel Prize in physics in 1997 for his work on cooling and trapping atoms with laser light. On December 9, we both took part in the panel discussion on Averting the climate crisis at the 2019 Nobel Week Dialogue, together with John Hassler and Lisen Schultz. Given that he served as Secretary of Energy in President Obama's cabinet as recently as 2013, it was a pleasant surprise to learn how outspoken and radical Chu is on the urgent need for curtailing greenhouse gas emissions.

And yes, I did attend the Nobel banquet the day after. Locating me in the following photo is challenging but not impossible.

tisdag 27 december 2016

Amazing Obama

Mannen som framträder i nedanstående video1 är USA:s president, och kommer så att vara fram till den 20 januari, varefter... jag kommer att sakna honom mer än jag någonsin tidigare saknat en avgången politiker eller annan ledare.

Fotnot

1) Videon är från begravningen av delstatspolitikern och pastorn Clementa Pinckney, som dödades vid en masskjutning i Charleston, South Carolina, den 17 juni 2015.

söndag 15 juni 2014

Ord och inga visor från Obama om klimatförnekarna

I förra veckan slog jag ett slag för det amerikanska fenomenet commencement speeches. Idag vill jag återge några avsnitt ur ett pinfärskt sådant tal: det som president Barack Obama igår riktade till de nyutexaminerade studenterna vid University of California-Irvine.

Jag har på senare år lagt rättså stor kraft på att bevaka och bemöta klimatförnekeri, bland annat genom mina inlägg här bloggen och ännu mer Uppsalainitiativet. Rentav för mycket, kanske någon tänker, och det har faktiskt hänt att jag även från personer med allmänt rimlig syn på samhälle och vetenskap fått höra att jag går onödigt hårt fram i debatten. Någon gång har jag till och med själv råkat i tvivel över hur klokt det egentligen är att driva detta korståg. Desto skönare då att få bekräftelse från så högt uppsatt håll som från Obama om (a) att klimatförnekeriet utgör en stor samhällsfara,1 och (b) att det är OK att gå hårt fram mot förnekarna i debatten. Det sistnämnda visar han genom att jämföra klimatförnekarnas inställning med att hårdnackat hävda att månen inte finns eller att den består av ost (se den fetstilta passagen nedan). Hör här vad han har att säga i sitt tal till UC Irvine-studenterna:
    I’m going to talk about one of the most significant long-term challenges that our country and our planet faces: the growing threat of a rapidly changing climate.

    Now, this isn’t a policy speech. I understand it’s a commencement, and I already delivered a long climate address last summer. I remember because it was 95 degrees and my staff had me do it outside, and I was pouring with sweat - as a visual aid. And since this is a very educated group, you already know the science. Burning fossil fuels release carbon dioxide. Carbon dioxide traps heat. Levels of carbon dioxide in our atmosphere are higher than they’ve been in 800,000 years.

    We know the trends. The 18 warmest years on record have all happened since you graduates were born. We know what we see with our own eyes. Out West, firefighters brave longer, harsher wildfire seasons; states have to budget for that. Mountain towns worry about what smaller snowpacks mean for tourism. Farmers and families at the bottom worry about what it will mean for their water. In cities like Norfolk and Miami, streets now flood frequently at high tide. Shrinking icecaps have National Geographic making the biggest change in its atlas since the Soviet Union broke apart.

    So the question is not whether we need to act. The overwhelming judgment of science, accumulated and measured and reviewed over decades, has put that question to rest. The question is whether we have the will to act before it’s too late. For if we fail to protect the world we leave not just to my children, but to your children and your children’s children, we will fail one of our primary reasons for being on this world in the first place. And that is to leave the world a little bit better for the next generation.

    [...]

    If you need a reason to be optimistic about our future, then look around this stadium. [...] You are going to do great things. And I want you to know that I’ve got your back - because one of the reasons I ran for this office was because I believed our dangerous addiction to foreign oil left our economy at risk and our planet in peril. So when I took office, we set out to use more clean energy and less dirty energy, and waste less energy overall.

    And since then, we’ve doubled the distance our cars will go on a gallon of gas by the middle of the next decade. We’ve tripled the electricity we harness from the wind, generating enough last year to power every home in California. We’ve multiplied the electricity we generate from the sun 10 times over. And this state, California, is so far ahead of the rest of the country in solar, that earlier this year solar power met 18 percent of your total power demand one day.

    The bottom line is, America produces more renewable energy than ever, more natural gas than anyone. And for the first time in nearly two decades, we produce more oil here at home than we buy from other countries. And these advances have created jobs and grown our economy, and helped cut our carbon pollution to levels not seen in about 20 years. Since 2006, no country on Earth has reduced its total carbon pollution by as much as the United States of America.

    So that’s all reason for optimism. Here’s the challenge: We’ve got to do more. What we’re doing is not enough.

    [...]

    Now, part of what’s unique about climate change, though, is the nature of some of the opposition to action. It’s pretty rare that you’ll encounter somebody who says the problem you’re trying to solve simply doesn’t exist. When President Kennedy set us on a course for the moon, there were a number of people who made a serious case that it wouldn’t be worth it; it was going to be too expensive, it was going to be too hard, it would take too long. But nobody ignored the science. I don’t remember anybody saying that the moon wasn’t there or that it was made of cheese.

    And today’s Congress, though, is full of folks who stubbornly and automatically reject the scientific evidence about climate change. They will tell you it is a hoax, or a fad. One member of Congress actually says the world is cooling. There was one member of Congress who mentioned a theory involving “dinosaur flatulence” - which I won’t get into.

    Now, their view may be wrong - and a fairly serious threat to everybody’s future - but at least they have the brass to say what they actually think. There are some who also duck the question. They say - when they’re asked about climate change, they say, “Hey, look, I’m not a scientist.” And I’ll translate that for you. What that really means is, “I know that manmade climate change really is happening, but if I admit it, I’ll be run out of town by a radical fringe that thinks climate science is a liberal plot, so I’m not going to admit it.”

    Now, I’m not a scientist either, but we’ve got some really good ones at NASA. I do know that the overwhelming majority of scientists who work on climate change, including some who once disputed the data, have put that debate to rest. The writer Thomas Friedman recently put it to me this way. He were talking, and he says, “Your kid is sick, you consult 100 doctors; 97 of them tell you to do this, three tell [you] to do that, and you want to go with the three?”

    [...]

    These days, unfortunately, nothing is happening. Even minor energy efficiency bills are killed on the Senate floor. And the reason is because people are thinking about politics instead of thinking about what’s good for the next generation. What’s the point of public office if you’re not going to use your power to help solve problems?

    And part of the challenge is that the media doesn’t spend a lot of time covering climate change and letting average Americans know how it could impact our future. Now, the broadcast networks’ nightly newscasts spend just a few minutes a month covering climate issues. On cable, the debate is usually between political pundits, not scientists. When we introduced those new anti-pollution standards a couple weeks ago, the instant reaction from the Washington’s political press wasn’t about what it would mean for our planet; it was what would it mean for an election six months from now. And that kind of misses the point. Of course, they’re not scientists, either.

    And I want to tell you all this not to discourage you. I’m telling you all this because I want to light a fire under you. As the generation getting shortchanged by inaction on this issue, I want all of you to understand you cannot accept that this is the way it has to be.

    [...]

    Developing countries are using more and more energy, and tens of millions of people are entering the global middle class, and they want to buy cars and refrigerators. So if we don’t deal with this problem soon, we’re going to be overwhelmed. These nations have some of the fastest-rising levels of carbon pollution. They’re going to have to take action to meet this challenge. They’re more vulnerable to the effects of climate change than we are. They’ve got even more to lose. But they’re waiting to see what does America do. That’s what the world does. It waits to watch us act. And when we do, they move. And I’m convinced that on this issue, when America proves what’s possible, then they’re going to join us.

    And America cannot meet this threat alone. Of course, the world cannot meet it without America. This is a fight that America must lead. So I’m going to keep doing my part for as long as I hold this office and as long as I’m a citizen once out of office. But we’re going to need you, the next generation, to finish the job.

    We need scientists to design new fuels. We need farmers to help grow them. We need engineers to invent new technologies. We need entrepreneurs to sell those technologies. We need workers to operate assembly lines that hum with high-tech, zero-carbon components. We need builders to hammer into place the foundations for a clean energy age. We need diplomats and businessmen and women, and Peace Corps volunteers to help developing nations skip past the dirty phase of development and transition to sustainable sources of energy.

    In other words, we need you.

Läs hela Obamas tal här!2

Fotnoter

1) Obama syftar i första hand på klimatförnekarna i den amerikanska kongressen. Givetvis har inte töntar som Peter Stilbs, Ingemar Nordin och Pher Björnbom (vilka alla är förgrundsfigurer i dett ledande svenska klimatförnekarnätverket Stockholmsinitiativet, och vilka tenderar att hamna i skottlinjen för min antiklimatförnekarretorik) samma kraft och potential att göra skada som förnekarna i Senaten och Representanthuset. Jag inser ödmjukt att min roll i den globala klimatdebatten är ytterst blygsam, men det är ju upp till mig liksom det är till var och en att försöka göra åtminstone något lite nytta i sitt lilla hörn av världen.

2) Jag känner att det låter närmast lite fjäskigt med allt detta citerande av Obama. Som motvikt, se gärna de sarkasmer jag skrev om honom förra sommaren. Hans tal i Irvine igår var mycket bra, men jag tycker min själ inte att allt han gör är förträffligt.

måndag 12 augusti 2013

Om vett och etikett, del 3: hur man tilltalar en supermakt

Det är idag dags för del tre i min lilla sommarserie här på bloggen om vett och etikett. (Här är länkar till del ett och del två.) Idag skall jag jag diskutera vilken samtalston företrädare för en liten nation som Sverige bör hålla när man adresserar världens främsta supermakt. Frågan är aktuell eftersom USA:s president Barack Obama avser besöka Sverige i början av september i år. Då är det viktigt att statsminister Reinfeldt, utrikesminister Bildt och andra han möter noga tänker igenom etikettsfrågorna inför mötet, så att vi håller oss väl med stora mäktiga USA. Det kanske allra viktigaste att tänka på i detta sammanhang är att undvika att uttrycka sig så tölpaktigt som dåvarande statsministern Olof Palme gjorde julen 1972:
    Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. Det kan inte finnas militära motiv för bombningarna. Militära sagesmän i Saigon har förnekat att det skulle pågå en nordvietnamesisk uppladdning. Det kan inte rimligen bero på vietnamesernas halsstarrighet vid förhandlingsbordet. Motståndet mot oktoberöverenskommelsen i Paris kommer - som New York Times påpekar - framför allt från President Thieu i Saigon. Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk.

    Och därför är bombningarna ett illdåd. Därav finns det många i modern historia. De förbinds ofta med namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville och Treblinka. Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.

Notera Palmes tråkiga tonfall, och hans bristande förståelse för att man ibland måste bomba och döda människor för att hålla uppstudsiga u-länder på mattan. Jultalet kan inte ses som annat än ett mycket allvrligt etikettsbrott, och fick mycket riktigt svåra följder: USA avbröt, under mer än ett års tid, de diplomatiska förbindelserna med Sverige.

Så hur bör då Reinfeldt och Bildt istället välja att uttrycka sig när de möter Obama i nästa månad? Något i stil med följande vore enligt min mening finfint:
    Käre President! Vi är så stolta och glada över att på detta vis få träffa ledaren för det största, finaste och friaste landet i världen. Ingen stoltare symbol än er Frihetsgudinna finns väl för mänsklig frihet, förutom möjligen er fina Guantanamobas. Ni är verkligen alla tiders!

    Er hållning i klimatfrågan är beundransvärd, för man kan ju inte rimligtvis kräva att den nation som gjort mer än någon annan att förorena vår gemensamma atmosfär skulle behöva gå före andra och fattigare länder med att göra utsläppsminskningar. Hur skulle det se ut? Ni har ju så fina stadsjeepar, många av er, och det vore ju jättesynd om dessa bara fick stå och samla damm. Och ni förtjänar verkligen en eloge för era initiativrikedom vad gäller tillvaratagande av nya oljefyndigheter.

    En annan grej vi beundrar högt är era förarlösa flygplan och hur ni använder dessa till att bomba och ha ihjäl människor i Afghanistan och Pakistan. Det här med att riskera unga trevliga amerikanska flygplanspiloters liv i samband med bombningar har ju länge varit ett gissel, som det är skönt att vi nu kommit ifrån. Snart kanske vi kan få de där flygplanen att bomba helt utan mänsklig inblandning!

    Oj vad trevligt att vi kan vara sådana bundisar, lilla Sverige och stora USA. Och tänk vad storsinta ni är som förlåtit oss för det där dumma jultalet Olof Palme höll 1972. Dumma dumma dumma Palme!

    Och på tal om dummingar så hoppas vi att ni snart får fatt i den där dummingen Edward Snowden. Dumma dumma dumma Snowden! Hur kan man egentligen vara så naiv och opatriotisk som han, och tycka att medborgarna i en demokrati har rätt att veta vad det egentligen är som militären och säkerhetstjänsten sysslar med? Bra i alla fall att ni fick tag i den där Bradley Manning. Där kan vi verkligen snacka om opatriotisk snackegubbe. Förstod han verkligen inte att det där luftangreppet i Baghdad den 12 juli 2007 var tänkt som en hemlis? Usch så dumt, måtte han skaka galler i 100 år!

    Ja du, käre President, tänk vad vi gillar varandra, stora USA och lilla Sverige! Ni är verkligen världsbäst, och vi beundrar er så in i Norden mycket. Säg gärna till om ni vill ha med oss på något krig i tredje världen eller så, så ställer vi gärna upp vid er sida, med det lilla vi har! Får det lov att vara ett glas Coca-Cola?

Jag har inga illusioner om att ha funnit de absolut bästa formuleringarna, och jag tror inte att Reinfeldt och Bildt kommer att följa mitt förslag ord för ord. Däremot tror jag att vi kan ha tillräcklig tillit till deras taktkänsla och finess för att på goda grunder anta att deras anföranden till såväl sakinehåll som stil kommer att mer likna mitt förslag än Palmes ilskna gamla jultal.

måndag 7 januari 2013

Gör som Obama och jag - läs Jonathan Franzen!

Jonathan Franzens stora genombrottsbok, den hyllade och bästsäljande The Corrections från 2001, har jag (ännu) inte läst. Hans nästa roman, den om möjligt ännu mer omtalade Freedom från 2010, valde jag däremot (delvis påverkad, om jag inte minns alldeles fel, av Barack Obamas uppmärksammade semestershopping i Martha's Vineyard den sommaren) att inhandla och läsa kort efter dess utgivning. Det rör sig om en rejäl lunta om nära 600 sidor. Vi får följa svenskättade Walter Berglund tillsammans med hans fru Patty - välbärgad medelklass med socialt engagemang och vänsterliberala böjelser - och deras båda tonårsbarn, under 2000-talets första decennium. Till en början är de bosatta i Minnesota, men de flyttar så småningom till Washington D.C. De har svårt att få till det idylliska medelklassliv som allt borde vara upplagt för, och drabbas istället av det ena personliga tillkortakommandet efter det andra. Personteckningarna är komplexa, och jag vill nog kalla dem kärleksfulla trots att det går mörka stråk genom de flesta och inte minst genom Walter, manifesterat bland annat i hur han oväntat, och på trots mot sitt idealistiska miljöengagemang, tackar ja till ett jobb som ledare för ett kosmetiskt miljöprojekt på ett kolbolag som i West Virginia bedriver det slags ur miljösynpunkt katastrofala kolbrytning som kallas mountaintop removal. Det är en underbar roman om svårigheten att vara människa och en del av de extra svårigheter som den märkliga tid vi idag lever i bjuder.

Franzens nu aktuella bok Farther Away är en samling essäer, mestadels författade under det årtionde som Freedom skjuter in sig på. Den spänner över vida fält. Här finns tal till en skolklass med goda råd inför livet därute; här finns flera texter om klassiska och nyare litterära verk, inklusive Sjövall och Wahlöös Den skrattande polisen; här finns personliga och gripande reflektioner kring vännen och författarkollegan David Foster Wallace och de omständigheter som ledde fram till dennes självmord; här finns ett lite udda språkpolisiärt brandtal rörande ett förhatligt sätt att använda ordet "then"; och här finns, i bokens allra roligaste text, en intervju med staten New York. Ett par av de tyngsta och mest gripande texterna är reportage från medelhavsområdet respektive Kina, dit Franzen förts av sitt miljöengagemang och ornitologiska intresse. En annan reseberättelse har givit boken dess namn - den om författarens lite vrickade projekt att campa ensam på den obebodda och ogästvänliga ön Masafuera (på engelska Farther Away), 80 mil utanför Chiles kust. Med Freedom delar Farther Away ett genomgående starkt samhällskritiskt drag, men vad som är ännu mer slående med den är hur mycket Franzen uppenbarligen lånat av sig själv i porträttet av den vilsne och olycklige Walter Berglund.

tisdag 6 november 2012

Turning America into Sweden

Today is November 6 - the day of the 2012 US presidential election! As a tribute to American democracy and greatness, I offer this blog post, in their own preferred language, to my American readers.

I urge American voters to think twice before voting for the Republican candidate. In a number of earlier blog posts, I've been warning about the utter madness that permeates the Republican party, including their presidential candidate Mitt Romney.

The one realistic alternative to Romney is president Barack Obama. However, for the sake of balance, let me spell out what is most likely the greatest danger in reelecting him president, namely his ongoing project of turning America into Sweden. Not everyone understands the dire consequences of such a project, should Obama be able to carry it through to its completion. To bring clarity into what kind of Socialist Hell Sweden is - and America risks becoming - I recommend the reader to take a few minutes and watch the revealing story, run in April 2009 by The Daily Show and already a modern classic: Well then, Obama or Romney? It's up to you - think hard about the consequences of each choice, and then do the right thing!

tisdag 16 oktober 2012

Republikanska partiet: en uppdatering

Short summary for American readers: For chrissake, vote for Obama!

Har Republikanska partiet nått botten? Den frågan ställde jag i en bloggpost i somras, föranledd av att partiets Texasavdelning antagit ett program där de förespråkar förbud mot att i skolor lära elever ett kritiskt tänkande som annars riskerar att "utmana deras fixa trosföreställningar och undergräva föräldrarnas auktoritet".

Vad som är den absoluta botten i amerikansk politik är givetvis både en definitionsfråga och en smaksak. Jag vill hur som helst bjuda bloggens läsare på en uppdatering över remarkabelt idiotiska och/eller obehagliga insatser från republikanskt håll, som kommit till min kännedom efter bloggposten i somras. Saken är tämligen allvarlig, då Republikanska partiet har ett mycket starkt och på många håll dominerande inflytande i amerikansk politik. Som delar av läsekretsen säkert känner till är det till och med så illa att en företrädare för partiet vid namn Mitt Romney anses vara andrahandsfavorit i det presidentval som äger rum om några veckor. Efter en mindre lyckad insats av president Obama i en valdebatt med Romney den 3 oktober är det rentav många som hävdar att den senare har en rejäl chans att vinna, vilket i så fall torde bero på att den amerikanska väljarkåren tenderar att värdera kraftfull personlig framtoning högre än huruvida man i sak har täckning för sina påståenden.

Här, i alla fall, är några av de värsta republikanska lågvattenmärken som kommit fram på sistone:
  • Charlie Fuqua, som kandiderar för Republikanska partiet till delstaten Arkansas representanthus, förespråkar dödsstraff på olydiga barn:
      The maintenance of civil order in society rests on the foundation of family discipline. Therefore, a child who disrespects his parents must be permanently removed from society in a way that gives an example to all other children of the importance of respect for parents. The death penalty for rebellious children is not something to be taken lightly. The guidelines for administering the death penalty to rebellious children are given in Deut 21:18-21.

      This passage does not give parents blanket authority to kill their children. They must follow the proper procedure in order to have the death penalty executed against their children. [...] Even though this procedure would rarely be used, if it were the law of land, it would give parents authority. Children would know that their parents had authority and it would be a tremendous incentive for children to give proper respect to their parents.

Nu är lyckligtvis inte Fuqua invald (ännu), men hör vad några av hans partivänner som redan sitter i sagda representanthus har att säga:
  • Loy Mauch, republikansk ledamot i Arkansas representanthus, har gång på gång återkommit till sin hjärtefråga om att återupprätta Konfederationens och slaveriets rykte, exempelvis med följande påpekande:
      If slavery were so God-awful, why didn’t Jesus or Paul condemn it, why was it in the Constitution and why wasn’t there a war before 1861?
  • Mauchs partikollega i samma representanthus Jon Hubbard är inne på liknande tankegångar:
      [T]he institution of slavery that the black race has long believed to be an abomination upon its people may actually have been a blessing in disguise. The blacks who could endure those conditions and circumstances would someday be rewarded with citizenship in the greatest nation ever established upon the face of the Earth.
Vi skall inte uppehålla oss vid avkroken Arkansas alltför länge. Hur har vi det med de republikaner som lyckats ta sig ända till parlamentet i Washington DC - de kan väl inte vara fullt lika knäppa? Låt oss se.
  • Paul Broun, som sitter i det amerikanska representanthuset, berättade nyligen att evolutionsteorin och Big bang är "lögner rakt ur djävulens håla". Se videon! (Brouns bisarra utbrott är dessvärre blott ett tecken bland många på att Republikanska partiets fientliga inställning till vetenskap inte har mjukats upp sedan Chris Mooneys gedigna genomgång av saken i boken The Republican War on Science från 2005.)
  • Todd Akin sitter i representanthuset och kandiderar till senaten, bland annat på sin hårdföra antiabortlinje, där inte ens våldtäktsoffer skall beviljas abort. Han hänvisar till ett (för oss andra okänt) medicinskt genombrott som säger att "[i]f it's a legitimate rape, the female body has ways to try to shut that whole thing down.". (Fråga mig inte vad "legitim våldtäkt" kan tänkas betyda.)
Här ännu en knäppgök i samma lagstiftande församling:
  • Paul Ryan, som förutom att sitta i det amerikanska representanthuset lyckats bli det republikanska partiets vicepresidentkandidat i det stundande presidentvalet, har vid flera tillfällen medgivit vilken bisarr och sektliknande ideologisk bakgrund han har. Hör på det här:
      [T]he reason I got involved in public service, by and large, if I had to credit one thinker, one person, it would be Ayn Rand.
    Och det här:
      I give out "Atlas Shrugged" as Christmas presents, and I make all my interns read it.
Till sist har vi den värste knasbollen av dem alla:
  • Mitt Romney har bestämt sig för vilka 53% av befolkningen han söker stöd hos, och han är så till den milda grad säker på deras uppslutning att han inte drar sig för att uttrycka det djupaste förakt för resterande 47%:
      There are 47 percent of the people who will vote for the president no matter what. All right, there are 47 percent who are with him, who are dependent upon government, who believe that they are victims, who believe the government has a responsibility to care for them, who believe that they are entitled to health care, to food, to housing, to you-name-it. That that's an entitlement. And the government should give it to them. And they will vote for this president no matter what. These are people who pay no income tax. [...] My job is not to worry about those people. I'll never convince them they should take personal responsibility and care for their lives.
    En vanlig idé i amerikanskt politiskt tänkande (eller åtminstone i dess retorik) är att en president, oavasett vilka som röstat respektive inte röstat på vederbörande, skall vara hela folkets president, men detta har Romney till synes helt ogenerat gått ifrån.

torsdag 23 februari 2012

Sanningen om Obama och Nobels fredspris

Det är intressant, tycker jag, att Länsstyrelsen i Stockholm, i egenskap av tillsynsmyndighet för Nobelstiftelsen, nu skall granska huruvida Nobels fredspris utdelas i enlighet med Alfred Nobels intentioner. Den norske juridikprofessorn Fredrik Heffermehl uppges ha varit pådrivande i frågan, och ha ifrågasatt bl.a. huruvida det är rätt och riktigt att priset går till företrädare för krigförande länder, som Barack Obama och Henry Kissinger.

Förvåning var en allmänt utbredd känsla, även bland oss som räknar eller räknade oss till Obamas anhängare, då denne tilldelades 2009 års fredspris. Den amerikanska serietecknaren Jen Sorensen har emellertid avslöjat sanningen bakom den norska Nobelkommitténs överraskande drag:

cartoon: comic about Obama's Nobel Peace Prize