Förra veckans nummer av Nature bjöd på ett underbart omslag, med lagom mycket glorifiering av forskarrollen och samtidigt en betoning av vikten av vad som numera kallas
interdisciplinär forskning (förr sa vi
tvärvetenskap, och jag har någon gång stött på försök till distinktion mellan de båda begreppen, men jag är inte övertygad om att någon sådan behöver göras).
Det handlar alltså om ett temanummer om interdisciplinär forskning, och i numrets
ledartext betonas att framgångsrika sådana projekt behöver vara djupt integrerade, och att det alltså inte duger att var och en av superhjältarna på omslaget utövar sin egen superkraft utan att bry sig om vad de andra gör: det handlar inte om
"a collection of people tackling a problem using their specific skills" utan om
"a synthesis of different approaches into something unique".
Jag instämmer, och noterar att saken är inte minst viktig då det handlar om samarbeten mellan statistiker och forskare från andra ämnen. Det kan ibland vara frestande för de senare att tänka på den statistiska delen av arbetet som en beräkning som kan isoleras från det övriga arbetet, men kompetenta statistiker,
såsom Richard Gill, har förstånd att insistera på att så inte är fallet: Real world problems are often brought to a statistician because the person with the question, for some reason or other, thinks the statistician must be able to help them. The client has often already left out some complicating factors, or made some simplifications, which he thinks that the statistician doesn’t need to know. The first job of the consulting statistician is to find out what the real question is with which the client is struggling, which may often be very different from the imaginary statistical problem that the client thinks he has. The first job of the statistical consultant is to undo the pre-processing of the question which his client has done for him.
För att lyckas som forskare och exempelvis få till en doktorsavhandling, så behöver man våga ta steget att fördjupa sig tillräckligt i ett problem för att kunna säga något om det som ingen annan tidigare gjort, så på så vis krävs kraftig specialisering. Många forskare har ett kynne som bjuder dem att sedan stanna inom sin snäva specialisering och fortsätta borra där de står, medan många andra (inklusive jag själv) till slut känner ett behov av att höja blicken och se sig om efter andra utmaningar längre bort. Jag tror att båda sorterna behövs. Epidemiologen Emma Frans beskriver skillnaden fint i
sitt senaste bidrag till Curie-bloggen:
Förra året föreläste jag på en gymnasieskola tillsammans med en hjärnforskare. Naturligvis fick vi frågan om varför vi blivit forskare och som vanligt hade jag inget bra svar. Men hjärnforskaren hade det. Hon berättade att hon drevs av en vilja att bli bäst på något. Detta är en helt rimlig drivkraft för en forskare. Att specialisera sig som forskare innebär att man kan bli den person i världen som är främst inom ett specifikt område. Och ju smalare ett område är desto större är sannolikheten att man blir världsbäst inom det.
Jag har dock insett att min drivkraft inte alls handlar om att bli världsbäst inom ett smalt område. Jag drivs av en vilja att ha hyfsad koll på ganska mycket och det är nog därför epidemiologi passar mig. Som epidemiolog är jag inte expert på ett särskilt organ eller en särskild sjukdom. Däremot är jag expert på kvantitativ metod inom medicin, kunskaper som jag kan applicera inom en mängd områden.
Både epidemiologi och statistik är metodcentrerade ämnen som ger deras utövare ypperliga möjligheter till interdisciplinära samarbeten åt många olika håll (en flexibilitet som faktiskt en gång i tiden var ett av mina skäl för att satsa på forskarstudier i just matematisk statistik), vilket i sin tur ger möjlighet att befatta sig med något av de många viktiga forskningsproblem som inte låter sig passas in i en enda väl avgränsad akademisk disciplin. Jag har på senare år kraftigt prioriterat bredd framför borra-där-du-står, något jag driver extra långt i min kommande bok
Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity (Oxford University Press, januari 2016), ur vars förord jag saxar följande stycke, med fotnot och allt:
I am a professor of mathematical statistics, and the reader will notice that, apart from a few sections in Chapters 6 and 7, I treat mostly topics that lie distinctly outside my professional area of expertise. To do so may seem immodest and reckless, but I have two things to say in my defense. First, I have tried very hard to respect the expertise of those who know more than I do about a particular topic.1 Second, the subject of the book is so multifaceted and crossdisciplinary that anyone who takes it on will find themselves to be a nonexpert on most parts of it; yet, this is a book that needs to be written, so someone needs to write it, and it might as well be me.
1) There is an obvious tension between this statement and passages such as [my] treatment [in Sections 3.8 and 4.7] of philosophical arguments by renowned philosopher John Searle. What can I say? One has to strike a balance. When someone is wrong, they're wrong, but I have refrained from delivering such verdicts without first having seriously entertained the possibility that they're right.
