Kort meningsutbyte med ärkebiskopen

Jag hade igår förljande korta meningsutbyte på Twitter med Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén.¹

AJ: Gud skulle kunna förbli en obegriplig makt, om vi inte fick se ett ansikte som vi kan känna igen oss i: Jesus är Guds ansikte. #söndagsord

OH: Det hjälper inte, för mig är han lik förbannat ganska spooky.

OH: Ta exempelvis teodicéproblemet. Så vitt jag kan förstå gör den där Jesus varken till eller från i att lösa upp den hopplösa knuten.

AJ: Ja, han är ingen Alexander som fixar gordiska knuten, men Jesus-perspektivet ger mening och hoppfull riktning åt livet.

Det är såklart inget nytt som framkommer här, men jag finner det intressant varje gång en ledande kyrklig företrädare så oförblommerat erkänner sig stå handfallen inför teodicéproblemet.² Jag tror att det krävs en särskild talang, som jag själv alldeles saknar, för att finna ro och mening i ett trossystem som inbegriper en så iögonfallande självmotsägelse som den vilken erhålles genom att, ställd in för all den ondska och allt det lidande som finns i vår värld, likväl insistera på Guds godhet och allsmäktighet.

Fotnoter

1) Samma Antje Jackelén alltså, som jag kom i samspråk med i Visby i somras.

2) Jag har ofta återkommit till teodicéproblemet här på bloggen, bl.a. här, här och här.

* * *

Edit 6 februari 2017: Sedan jag uppmärksammat Jackelén på denna bloggpost svarade hon med följade tweet:

AJ: Tack! Teodicén lämpar sig knappast för 140 t. Ifall du är intresserad finns mer i kapitel om ondskan i min bok "Gud är större".

Vi får se. Jag hoppas att hennes bok i alla fall är bättre än den förra jag läste av en svensk ärkebiskop.

Påven försvarar terrorattacken mot Charlie Hebdo

SVT rapporterar nu att påven Franciskus uttalat sig om terrorattacken mot Charlie Hebdo. Det han säger kan inte förstås som annat än ett försvar av dådet:

Om min goda vän hånar min mamma kan han förvänta sig en smäll. Det får man vänta sig, det är normalt. Du ska inte provocera. [...] Det är många som talar illa om religion. De gör narr av den. Det som händer då är samma som händer vännen som hånar min mor. Det finns en gräns.

Jag finner detta provocerande. Men i kontrast mot den av Franciskus förordade reaktionen att ta till våld, så reagerar jag med ord. Så skall det gå till. Våld är fel slags bemötande, ord är rätt. Här är mina ord till Franciskus:

Din religion utgörs av bisarra fånerier, din Gud är en blodtörstig psykopat, din Jesus är en härsklysten nolla som låter sin barnsliga ilska gå ut över ett stackars oskyldigt fikonträd, din företrädare på den påvliga tronen är en fucking motherfucker, och själv är du en löjeväckande fåntratt i en fånig hatt!

Kristendomen - en sammanfattning

Finns Gud? Ingen som följt denna blogg någon längre tid kan ha undgått att notera att jag i religiösa frågor drar något åt det ateistiska hållet. Icke desto mindre anser jag att frågan förtjänar ett nyanserat svar, och ett sådant ger jag i de tre sista styckena i min gamla bloggpost Hur långt räcker naturvetenskapens världsbild. Om det däremot är specifikt den kristne guden (definierad av hur han beskrivs i Bibeln, förtjänstfullt sammanfattat i bilden nedan) vi talar om, så ser jag inte längre något behov av nyansering: tron på en sådan gud anser jag rent ut sagt befängd.

Lösningen då argumenten tryter: ökad fanatism och hot om våld

Yttrandefrihet är viktigt, och när den här hotad gäller det att stå upp för den. Inte minst rätten att häda befinner sig under fortsatt press, både från lagstiftningshåll och från vad vi kan kalla mer privata initiativ. Jag noterar nu att det dessvärre gått hela tre år sedan jag senast här på bloggen publicerade någon episod av den briljanta blasfemiska serien Jesus and Mo. För denna försummelse ber jag läsekretsen om ursäkt, och presenterar genast ett nytt avsnitt:

Se även min bloggpost For the record: lite islamkritik.

Religionskritisk rekursion

Min bloggande kamrat Bo Sjögren införde i påskhelgen, i rubriken till sin läsvärda bloggpost Lite religionskritikkritikkritik,¹ implicit en religionskritisk rekursion² som jag tror kan vara till hjälp med att bringa ordning och reda i religionsdebatten och som därför enligt min mening förtjänar att göras helt explicit. Religionskritik av ordning n definieras rekursivt som kritik av religionskritik av ordning n-1, och rekursionen fortsätter tills vi är nere i ordning 0, vilken definieras som rätt och slätt religion. Låt oss för konkretionens skull bekanta oss med religionskritik av de mest grundläggande ordningarna:

Ordning 0. Religion. Hur religion bör definieras är en kontroversiell fråga som stötts och blötts i otaliga fora. Jag vill inte här gå in på den debatten, utan nöjer mig med vad vi nog ändå kan enas om vara ett exempel på religion: en katolsk präst hävdar att Jesus är Guds son.

Ordning 1. Religionskritik. Religionskritik är kritik av religion. Exempel på strålande religionskritik är Sam Harris lilla bok Letter to a Christian Nation och Christopher Hitchens något större God is Not Great. En särskild svårighet med religionskritik är att det man kritiserar ofta är väldigt undanglidande, varför ett ofta viktigt led i religionskritiken är att få religionsutövaren att precisera exakt vad han eller hon menar, som t.ex. då Hitchens söker utröna om ovan nämnde katolske präst menar att Jesus är Guds son i bokstavlig eller blott metaforisk mening.

Ordning 2. Religionskritikkritik. Religionskritikkritik är kritik av religionskritik, som t.ex. Roland Poirier Martinssons³ påstående i Svenska Dagbladet förra året att Christopher Hitchens och andras religionskritik präglas av "fördomar, okunskap, irrationalitet och [...] dumhet".

Ordning 3. Religionskritikkritikkritik. Religionskritikkritikkritik är kritik av religionskritikkritik, som t.ex. då Bo Sjögren i den bloggpost jag inledningsvis nämnde dissekerar Poirier Martinssons argumentation och finner den icke nöjaktig.

Så här kan vi naturligtvis fortsätta, men jag tror jag sätter stopp, i enlighet med devisen att man bör sluta när man är på topp.^4,5

Fotnoter

1) Liksom Bo i sin bloggpost försäkrar jag härmed att jag inte snubblat på ordbehandlaren.

2) För den som undrar vad rekursion är kan jag meddela att det är svenska för engelskans recursion, vars betydelse preciseras i The Hackers' Dictionary of Computer Jargon:

recursion
n. See {recursion}.

3) Roland Poirier Martinsson anses vara konservatismens främste företrädare i nutida svensk idédebatt - något jag menar säger en hel del om nivån på nutida svensk konservativ idédebatt. Jag har haft glädje av honom främst som exempel på att vissa föreställningar om konservativa uppfattningar som annars kan framstå som nidbilder och karikatyrer faktiskt inte är det. En enda gång har jag haft det blandade nöjet att möta honom öga mot öga.

4) För den hugade kommentator som är sugen på att prova på religionskritik av ordning 4 är det dock fritt fram att rulla upp skjortärmarna och ge sig i kast med att kritisera Bo Sjögrens religionskritikkritikkritik. Men var i så fall beredd på att jag (eller någon annan) kanske faller för frestelsen att idka religionskritik av ordning 5!

5) Låt mig passa på att skryta med att jag själv ägnat mig åt religionskritik på alla dessa fyra nivåer. Vad gäller själva religionen (religionskritik av ordning 0) kan jag visserligen inte påminna mig att jag någonsin - inte ens i söndagsskolan - skulle ha gått in för denna med själ och hjärta, men jag har deltagit i eller åtminstone närvarit vid en rad kristna ritualer, inklusive dop, konfirmation, vigsel och begravningsgudstjänst. Religionskritik av ordning 1 är nog den jag ägnat mig mest åt - se exempelvis min essä Din tro - din ensak? på Newsmill 2008. Vad gäller religionskritik av ordning 2, se gärna min text i Notices of the American Mathematical Society 2008, och som ett exempel på religionskritik av ordning 3 vill jag gärna lyfta fram min text McGrath vs Dawkins i Humanisten 2007.

Långfredag hos Lindenfors

Det är påsk, och påsken är kristendomens viktigaste högtid. Så varför inte skänka kristendomen en tanke? Dock insisterar jag på att vi i så fall skall tänka kritiskt. Kristendomen har i alltför många århundraden varit fridlyst från det kritiska tänkande som annars är så praktiskt för att mönstra ut bisarrerier och rena orimligheter ur vår föreställningsvärld. Not anymore!

Inget kan väl då vara bättre än att besöka min gode vän Patrik Lindenfors, en av Sveriges absolut vassaste kristendomskritiker, på den blogg han rätt och slätt kallar Lindenfors blogg. Där bjuder han ofta på kloka och välargumenterade texter om viktiga samhällsfrågor, men han är också en jäkel på att samla in roliga bilder och videor från den engelskspråkiga världen. För att lätta upp stämningen denna långfredag föreslår jag att vi satsar på det senare. Här är sju av mina nya och gamla favoriter från Lindenfors blogg¹:

• Wholly bizarre
  
  
• Hörsägen
  
  
• Religiös fostran
  
  
• Tim Minchins sång om påven (Sången går lite fort ibland, så det kan vara bra att ha tillgång till texten.)
  
  
• Problemet med människovänlig kristendom
  
  
• Kristendom i ett nötskal
  
  
• Långfredagen... se det från den ljusa sidan (eller försök här)
  

Fotnot

1) Notera emellertid att det i samtliga fall inte enbart handlar om att skoja till det en smula. Det finns alltid en vass udd bakom det skämtsamma anslaget.

Tack gode Gud för Lena Andersson!

Jag rör mig en del i kretsarna kring de båda systerföreningarna Humanisterna och VoF, som har stort överlapp i sina medlemsskaror. Det finns en del typiska drag hos personer som engagerar sig i dessa. En observation jag gjort, vilken i förstone kan verka lite överraskande, är att nästan alla tycks vara motståndare till kungahus och monarki - i klar kontrast mot opinionsläget i svenska folket som helhet. Vad som gör detta överraskande är att frågan om Sveriges formella statsskick är tämligen perifer för den ena av dessa föreningar, och helt och hållet så för den andra.

Vid närmare eftertanke är det dock kanske inte så konstigt. Till VoF och Humanisterna dras personer som har svårt att stillatigande acceptera vanvettigheter som astrologi, homeopati, och idén att Jesus Kristus dog på korset för att frälsa oss från våra synder. Det verkar som om den typiske VoF- eller Humanisterna-medlemmen har svårare än medelsvensson att förlika sig med dylika absurditeter och tänka "äsch, det där är naturligtvis inte alldeles glasklart, men på det hela taget är det ändå ganska harmlöst, och hur som helst inte något att hetsa upp sig över". Om jag har rätt i att denna oförmåga är ett allmänt personlighetsdrag - låt oss kalla det förnuftsiver - så är det kanske bara att vänta sig att den typiska förnuftsivraren har lite svårare än medelsvensson att acceptera att Sveriges statschef utses genom blodsband istället för på demokratisk väg.

Förnuftsivraren är alltså en person som inte bara ogillar direkt ologiska och bisarra föreställningar, försanthållanden och konventioner, utan som också är ofin nog att protestera mot dessa. Jag räknar mig själv som höggradig bärare av detta personlighetsdrag, en diagnos som regelbundna läsare av denna blogg gissningsvis instämmer i.

En annan förnuftsivrare, enligt min uppfattning Sveriges mest vältaliga, är Lena Andersson, känd för sina romaner och pjäser, och kanske allra mest för sin insats som värd för radioprogrammet Sommar i P1 den 9 juli 2005 och för det rabalder som hennes synpunkter i programmet på den bibliska figuren Jesus väckte. Sedan ett par år tillbaka är hon med sina var 14:e dag återkommande krönikor på Dagens Nyheters ledarsida det viktigaste enskilda skälet att läsa den tidningen. Nu har hon samlat några av krönikorna, tillsammans med andra artiklar och essäer, plus fyra teaterpjäser, till en bok med den Austenklingande titeln Förnuft och högmod. Det är en rasande bra bok, och jag uppmanar bloggläsaren å det bestämdaste att utan dröjsmål införskaffa och läsa den.

I sina artiklar dissekerar Lena (jag tillåter mig att omtala henne med förnamn då jag genom våra engagemang i Humanisterna och i tidskriften Sans haft förmånen att lära känna henne lite grand) med rakbladsvassa instrument absurditeterna i exempelvis kulturrelativismen, monarkin och kristendomen (både i dess bokstavstroende och katolska schatteringar, och i de svenskkyrkliga lättmjölksvarianterna). Annat hon gärna återkommer till är den stereotypa familjebildningsnormen, och hur vi i dagens svenska samhälle godtar diskriminering på grund av kön i situationer där motsvarande diskriminering på grund av etnicitet skulle anses oacceptabel. Artiklarna är påtagligt innehållstäta, och behöver ibland läsas sakta (nästan som poesi) för att man skall hinna snappa upp allt. Det finns knappt en enda text i boken som jag inte önskar att jag hade skrivit själv.

Bokens upplägg är effektfullt, med artiklarna uppdelade i tematiska block som vart och ett avslutas med en pjäs som på olika vis illustrerar det som sagts i artiklarna. Det underbart absurda gravallvar Lena ger prov på i pjäserna är jag oförmögen att beskriva - det måste läsas (eller ses).¹ Historierna går mer i svart än i rosa.

Det är nog oundvikligt att flertalet läsare kommer att uppfatta Sommarprogramsmanuset om Jesus som bokens tyngdpunkt och centrum.² Och visst är det en viktig text! Lena påvisar, med en lång rad episoder ur Nya Testamentets evangelier, att bilden av Jesus som godheten själv saknar stöd i Bibeln. Det kan anses allmänt känt att Jahve i Gamla Testamentet mestadels framstår som en psykotisk och ondskefull person, men kristna apologeter brukar framhålla att Gamla Testamentet inte längre är aktuellt, och att det är det helt igenom kärleksfulla Nya Testamentet som gäller. Men hur kärleksfull är Nya Testamentets Jesus egentligen? Lena påvisar hur Jesus gång efter annan uppvisar de vidrigaste härskartekniker, som följande (s 344 i boken):

Jesus blir ofta arg inför frågor och byter antingen ämne eller svarar föraktfullt. Han får inte sättas på prov, den som tror tillräckligt vet ju svaret. Men han själv får sätta vem som helst när som helst på prov med ständiga kuggfrågor. Kuggfrågor som denna till exempel:

"Vad säger ni om det här", säger Jesus. "En man hade två söner. Han vände sig till den ena och sade: 'Min son, gå ut och arbeta i vingården idag'. Sonen svarade: 'Nej, det vill jag inte', men sedan ångrade han sig och gick. Mannen vände sig till den andre sonen och sa samma sak. Sonen svarade: 'Jag skall gå, herre', men han gick inte. Vilken av de två gjorde som fadern ville?"

Så frågar Jesus. Och folket svarar att den förste sonen gjorde som fadern ville, för han gick ut och arbetade. Men det är tydligen fel svar för Jesus blir arg, utan förklaring. "Sannerligen" utropar han, "tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike".

Varför omfattas inte tullindrivare och horor av Jesus berömda omsorg om syndare, sjuka och svaga? Jesus älskar alla barnen.

En liknande sida uppvisar Jesus i historien med fikonträdet (s 349-350):

Ett fantastiskt bisarrt avsnitt i evangelierna är när Jesus personligen blir kränkt av att ett fikonträd inte har någon frukt just när han är hungrig. Jesus hittar bara blad på trädet. Det är fel årstid för fikon. Han säger till trädet: "Aldrig någonsin skall du bära frukt", och trädet vissnar omedelbart.

Lärjungarna är nu hjärntvättade och osäkra. De vet att de gör säkrast i att beundra allt Jesus gör annars får de en utskällning, så de säger inte: Stackars träd, varför får inte trädet leva? För man bör inte ifrågasätta ledarens handlingar. Deras uppgift är att häpna över Jesus kraft. "Hur kunde fikonträdet vissna så tvärt?", säger dom som om det var en god sak.

Jesus är belåten med sig själv och med deras beundran. Eftersom han sällan missar en möjlighet att påminna sina undersåtar om deras brister och sina egna förtjänster svarar han att om de bara hade tron kunde de också få träd att vissna.

Antagligen var någon fattig odlare helt beroende av att det där fikonträdet levde. Men Jesus ser ingen anledning att kväva sin vredes impuls. Sånt behöver inte den främste göra. På dem vilar inga anständighetskrav. De kan döda träd för ros skull och för att utöva makt och sen trumpeta ut hur duktiga de är.

Och så vidare. Men är inte dessa stycken selektivt utvalda för att sätta Jesus i dålig dager? Lena igen (s 352):

Nu hör jag någon säga att visst kan man rycka citat ur Bibeln och visa vad som helst med det. Så använder alltid kättare och fundamentalister skriften. Fast varenda predikan i världen görs ju just så för att visa på Jesus kärleksbudskap. För att få det att genomsyra världens medvetande i två tusen år och utan slut i sikte måste man plocka sina citat bra mycket selektivare än jag har behövt göra för denna predikan.

För att bli varse Jesus maktfullkomlighet och självcentrering däremot, kan man gå in var som helst i de fyra berättelserna och finna den.

Ett kapitel i Förnuft och högmod som sticker ut en smula mot de övriga är den tidigare opublicerade texten Elementär induktion. Med stöd i Gunnar Walls bok Mordgåtan Olof Palme från 2010 ger Lena en bild av det faktiska evidensläget kring Palmemordet som gör att åtminstone jag aldrig mer kommer att kunna betrakta det med samma ögon som tidigare.

I kraft av de kvaliteter jag beskrivit ovan, och hennes mod att gå mot strömmen, är Lena en av de viktigaste skribenter vi har i svensk offentlighet. Vi har anledning att tacka vår Herre (eller kanske ännu hellre Lena själv) för att hon finns.

Hur långt sträcker sig då hennes mod? Tills jag läste följande rader föreställde jag mig nog, lite naivt imponerad av hennes kompromisslösa uppriktighet, att det var obegränsat. Men (s 425-426):

Det behövs få hot och ännu färre mord för att skrämma författare, konstnärer, filmare, journalister, forskare och politiker till tystnad. Det är det som är terror. Den fungerar, och den fungerar förebyggande; den tystar redan på idéstadiet. [...]

Rädsla kväver fantasin och motivationen. Jag blir själv varnad av vänner att skriva religionssatir, förlaget undrar halvt på skämt om de kommer att behöva anlita livvakter inför nästa bok. Jag kalkylerar med hur långt jag vågar gå, bedömer vad som brukar passera och vad som drar till sig Guds ställföreträdande vrede. Och det är väl meningen? Ingen hotar eller mördar utan syfte. Syftet är tystnad, hämnd och krökta ryggar.

Åh nej, tänker jag, kan det verkligen vara så att till och med Lena av alla människor ser sig nödsakad att göra sådana överväganden? Och så inser jag att jag, trots att hon skriver mycket om islam och islamism, inte kan påminna mig någon text av henne, vare sig i Förnuft och högmod eller annorstädes, som plockar ned och gör narr av Muhammed på tillnärmelsevis samma vis som hon gör med Jesus i flera av sina texter. Om det verkligen är av rädsla som hon avstår från det, så säger det något fruktansvärt allvarligt om samhället vi lever i.³

Fotnoter

1) Då jag läste pjäsen Dubbelmord - ett samtidstillstånd ropade jag nästan till av glädje, då jag inför Lenas implicita hänvisningar till Moira von Wright och Steven Weinberg på s 77-78 fick för mig att hon kan ha funnit en liten del av sin inspiration i min text Försvaret av vetenskapen - ett tvåfrontskrig.

2) Lite grand som att den epokgörande parodin Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity automatiskt blir till epicentrum i Alan Sokals bok Beyond the Hoax (som jag recenserade i Axess 8/2008).

3) Denna text publicerades ursprungligen här på bloggen, och därefter i tidskriften Nya Fritänkaren 4/2011.

Stora frågor och epistemisk ödmjukhet

Nu har jag bloggat i en hel månad utan att förmedla en enda Mu*****dteckning. Så kan vi inte ha det! Här är en rolig stripp från Jesus and Mo:

Och här är en till:

Tipstack till ständigt alerte och ständigt läsvärde Patrik Lindenfors!