Skönlitterära böcker jag läst 2016

Jag skulle helst vilja läsa betydligt mer skönlitteratur än vad jag tagit mig tid till på senare år. Några skönlitterära böcker har det i alla fall blivit under 2016, och här kommer en lista över dem (eftersom jag inte för bok(!) över böckerna jag läser kan det dock hända att någon eller några som jag läst under året fallit mig ur minnet och inte kommit med på listan), inklusive telegrafiska omdömen och betyg på den gängse femgradiga skalan.

Betyg 5:

Erlend Loe: Muleum. När jag någon månad tidigare läste Sarah Bakewells lättsamma introduktion till existentialismen tänkte jag att det nog är en filosofisk inriktning som bättre uttrycks i skönlitterär form än med regelrätt analys. Erlend Loe, som är en av mina favoritförfattare, känns som en samtida skönlitterär existentialist, något som Muleum exemplifierar fint. Boken är en av hans bästa, och den har drag av Catcher in the Rye - vilket är bland det bästa beröm som jag kan ge en roman. Ett extra plus i kanten för att den gick så oväntat lätt att läsa på norska.

John Williams: Stoner. En finstämd skildring av ett liv som universitetslärare i den amerikanska södern under 1900-talets första hälft - ett liv som ständigt kantas av motgångar men som ändå på något vis, när vi når fram till dess slut, känns stort och vackert.

Robert Heinlein: Have Space Suit - Will Travel. Något annat än högsta betyg åt denna ungdomskärlek (som jag nu läste för femte gången) vore givetvis ett svek.

Betyg 4:

Therese Bohman: Den andra kvinnan. Denna skildring av ensamhet, klasstillhörighet och det undanskuffade livet som älskarinna åt en gift man känns väldigt sann.

Donna Tartt: The Goldfinch. Ett stort och imponerande romanbygge om ett amerikanskt levnadsöde och de långtgående följderna av en personlig katastrof i samband med ett dödligt terrordåd i New York.

Philip Roth: American Pastoral. Ett stort och imponerande romanbygge om ett amerikanskt levnadsöde och de långtgående följderna av en personlig katastrof i samband med ett dödligt terrordåd i New Jersey.

Betyg 3:

Daniel Suhonen: Partiledaren som klev in i kylan. Den här boken gör anspråk på att sanningsenligt återge ett faktiskt samtida händelseförlopp, och det är därför tvivelaktigt om boken platsat på denna lista, men jag tar med den ändå eftersom dess dramaturgi väldigt mycket är romanens. Suhonen skildrar Håkan Juholts korta tid som socialdemokratisk partiledare, och lyckas med att ge både ett nyanserat porträtt av Juholt (vilket får mig att nästan skämmas en smula över en raljant bloggpost jag skrev i oktober 2011) och en skakande bild av partiets interna och i många fall mycket fula maktstrider.

Therese Bohman: Aftonland. Här behandlar Bohman teman liknande dem i Den andra kvinnan, men i akademisk miljö. Boken är klart läsvärd, men jag föreställer mig att den hade vunnit på om hon inte forcerat handlingen så hårt utan istället stannat upp lite mer i person- och atmosfärsskildringar.

Arkadij och Boris Strugatskij: Definitivt kanske. Det här känns som science fiction av gammalt gott sovjetiskt märke.

Betyg 2:

Lena Ackebo: Världens vackraste man. Som serietecknare har Ackebo under decennier hört till mina favoriter, men i romanform funkar hennes berättande inte lika bra. Hennes frikostighet med detaljer, som passar så bra i serierutan, gör att romanen helt enkelt blir för tjock i förhållande till dess innehåll.

Charles Yu: How to Live Safely in a Science Fictional Universe. Författaren frossar i fyndiga tidsreseparadoxer, men med en flåsighet som man snart blir lite trött på.

Betyg 1:

Ebba Witt-Brattström: Århundradets kärlekskrig. Om denna bok kommit till som hämnd eller som ett slags självterapi kan jag inte säga säkert, men för mig blir den skruvade dialogen varken stor litteratur eller ens hygglig underhållning.

Betyg 0:

Rocky Flintstone: Belinda Blinked. Den här boken är så bottenlöst dålig att den inte rimligtvis kan placeras inom någon anständig betygsskala, och jag går därför utanför skalan och ger den betyget 0. Jag har inte bokstavligen läst den, men väl hört den i sin helhet, i uppläsning (och obamhärtigt noggrann dissekering) i podden My Dad Wrote a Porno, vilken blir intressant inte genom boken i sig, utan genom (den av allt att döma sanna) ramhandlingen och den moraliska frågeställning som den väcker: hur långt är det egentligen OK för en vuxen man att gå i sin reaktion på traumat att hans pappa plöstligt börjat skämma ut sig genom att skriva och ge ut usel porr?

Loe och Stoltenberg

Erlend Loes författarskap är lysande, och förmår slå an strängar i mitt känsloregister som ingen annan författare hittar. I romaner som Naiv. Super., Blåst, Fakta om Finland, Expedition L och Stilla dagar i Mixing Part (jag räknar enbart upp dem jag läst) skriver Loe om unga till medelålders vita norska män - män som är olyckliga, ofta enstöriga och lite naiva, och alltid vilsna inför mansrollen och/eller det skandinaviskt folkhemska samhället. Det nya i hans Fvonk från 2012 är att han skrivit in dåvarande statsminister Jens Stoltenberg som en av bokens båda olyckliga, enstöriga, naiva och vilsna huvudpersoner. Som vanligt blir jag absorberad av boken, men läsningen störs ändå lite av det nya greppet, och jag frågar mig då och då: vad kan Stoltenberg egentligen tycka om det här? Och får man verkligen göra så här med verkliga personer i skönlitterära alster?¹ Till en början tänker jag mig att han (Stoltenberg) nog kan vara lite road av att framställas som en vanlig skröplig människa som tyngs av sitt svåra och ansvarsfulla uppdrag, i synnerhet efter den fruktansvärda händelse som sommaren innan inträffat (boken ustpelar sig 2012) och som han visserligen hanterat så skickligt och landsfaderligt, men som likväl bidragit till (och kanske utlöst) hans utbrändhet. Men den tanken blir allt svårare att hålla fast vid i takt med att romanfiguren Jens uppvisar en alltmer osympatisk självupptagenhet, hans tilltag blir allt besynnerligare, och allt fler kroppsutsöndringar kommer in i handlingen. Till slut känns det hela lite i magstarkaste laget.

Fotnoter

1) Ja, det får man. Så vad jag menar med min fråga är snarare detta: hur långt kan man gå utan att tilltaget blir till en moraliskt tvivelaktig handling och ett övergrepp?

Jag har själv här på bloggen utsatt både filosofen Jean-Pierre Dupuy och datalogen Christian Smith för något liknande, då jag anslutit mig till vad jag uppfattar som en förtjusande filosofisk tradition att krydda tankeexperiment med att placera fiktiva versioner av meningsmotståndare och andra meddebattörer i diverse penibla situationer. Särskilt vanligt verkar vara att involvera Daniel Dennett och hans hjärna i tankeexperimenten; se t.ex. David Sanfords Where was I?, Michael Beatons What RoboDennett still doesn't know, och Eliezer Yudkowskys Zombies: The Movie.

Lästips i sommarvärmen: fem roliga romaner

Så här i sommarvärmen vill jag tipsa om några böcker för hängmattan - skönlitterära verk som jag valt ut för deras sköna humor. De är lättsamma men på intet vis poänglösa. Jag ger de fem titlarna utan rangordning, och listan är sammansatt såpass på en höft¹ att jag inte kan gå ed på att den omfattar de fem absolut roligaste romaner jag läst. Men roliga är de, och jag rekommender dem varmt!

• Douglas Adams: Dirk Gently's Holistic Detective Agency (i svensk översättning Dirk Gentlys holistiska detektivbyrå).

  Att alla eller nästan alla denna bloggs läsare är bekanta med Adams Liftarens guide till galaxen och dess fyra uppföljare tar jag för givet, så jag väljer att istället rekommendera del ett i den minst lika roliga serien om detektiven Dirk Gently, vars typiska kunder är gamla damer som önskar återfå sina försvunna katter. Gentlys arbetssätt är, som boktiteln antyder, holistiskt, men han har emellanåt visst besvär med att övertyga kunderna om att ett framgångsrikt återfinnande av katterna förutsätter att han ägnar åtskillig arvoderad tid åt stillsamt kontemplerande av de stora filosofiska frågorna om alltings beskaffenhet.

• Erlend Loe: L (i svensk översättning: Expedition L).

  Denna bok har ett någor mer lågmält anslag än de övriga på listan, men är inte mindre rolig. Norske Loe är två år yngre än jag, och har här åstadkommit vad jag mer än någon annan bok tagit till mitt hjärta som en generationsroman. Liksom i flera andra av sina böcker fångar han den vilsenhet den som växt upp i det skandinaviska folkhemmet under 70- och 80-tal kan känna: allt är ju redan så välordnat, så vad kan egentligen lilla jag bidra med? Bokens huvudperson - en lätt skruvad version av Loe själv - är en stor beundrare av arkeologen Thor Heyerdahl, och vill gärna göra något stordåd i stil med Heyerdals expedition på flotte över Stilla Havet avsedd att visa att Söderhavet koloniserades av sydamerikanska indianer, men bekymrar sig över att alla stora vetenskapliga framsteg redan gjorts. Han önskar sig ett system där alla vetenskapliga landvinningar nollställs, så att han själv och andra unga hugade forskare skall få en chans att upptäcka något. Istället för att invänta en sådan reform bestämmer han sig till slut för att ta med sig några kamrater på en arkeologisk expedition till Söderhavet för att bevisa att öarna koloniserades genom korsande (under en period av kallare klimat) av Stilla Havet på skridskor. Av en uppsättning foton i boken får man intryck av att expeditionen faktiskt ägt rum, och jag frågade Loe på en författarafton i Stockholm för några år sedan huruvida boken verkligen var sann. Han svarade att expeditionen mycket riktigt ägt rum, men att villkoret han ställde för att betala sina kamraters resa var att de godtog att han efteråt skrev vad han ville (oavsett sanningshalt) om resan.

• Mikael Niemi: Populärmusik från Vittula.

  Denna mustiga norrlandsskröna (belönad med 2000 års Augustpris) är helt enkelt vanvettigt rolig. Lite grand som en svensk Paasilinna, fast ännu bättre.

• John Kennedy Toole: A Confedaracy of Dunces (i svensk översättning: Dumskallarnas sammansvärjning).

  Det här är ett postumt utgivet one hit wonder av en amerikansk författare som tog sitt liv 1969, blott 31 år gammal, och man undrar vilka ytterligare litterära underverk Toole i annat fall hade kunnat bjuda världen på. Huvudpersonen Ignatius J. Reilly driver omkring i New Orleans som ett slags mer akademisk och egensinnigt verbal SockerConny. I en av mina många favoritpassager blickar han tillbaka på sin misslyckade tid som doktorand i något humanistiskt ämne, och specifikt på en episod då en skara uppretade studenter vilkas uppsatser han försummat att rätta samlats utanför hans tjänsterum:

  Jag meddelade [...] studenterna att jag av omtanke om mänsklighetens framtid hoppades att dom alla var sterila. [...] Jag kunde inte rimligtvis ha läst igenom alla analfabetiska missuppfattningar som bubblade upp ur dessa studenters förmörkade hjärnor.

• Carl-Johan Vallgren: För herr Bachmanns broschyr.

  Berättelsens jag, till förväxling lik författaren, lever i exil i Berlin på flykt undan det iskalla svenska kulturklimat som manifesterat sig i en kritisk recension i DN av hans senaste alster. Hela bokens första hälft formar sig till en enda lång och eldsprutande men samtidigt mycket välformulerad monolog till storms mot Sverige, den svenska avundsjukan och småsintheten och hyckleriet, och allt annat svenskt.

Fotnot

1) Jag är dock medveten om listans totala mansdominans (likt så mycket annat här på bloggen, dessvärre), och övervägde ett ögonblick att försöka göra något åt saken, men avstod till följd av min motvilja mot att göra författarens könstillhörighet till ett kriterium för om en bok skall platsa på en lista över mina favoriter. Och om jag härmed lyckas provocera någon läsare att kontra med en lista med annan könssammansättning så desto bättre...