Med den braskande rubriken Maskinerna tar över år 2045 signalerar det aktuella numret av Ny Teknik en tidtabell för när den högsta intelligensen på vår planet inte längre kommer att finnas hos oss människor av kött och blod, utan hos datorer. Artikeln i Ny Teknik är ytlig och okritisk, vilket är synd då ämnet är fruktansvärt viktigt.
Årtalet 2045 är hämtat från Ray Kurzweils uppmärksammade bok The Singularity is Near från 2005. Kurzweil bygger sin prediktion i första hand på det som kallas Moores lag, som finns i olika varianter och som beskriver hur olika slags datorprestanda ökar exponentiellt med en fördubbling var 18:e eller 24.e månad. När väl den övermänskliga intelligensen är på plats kommer den, enligt Kurzweil och andra bedömare, och med Moores lag som ett slags turbomotor, att generera en explosionsartad utveckling av allt högre intelligenser, vilket är bakgrunden till termen Singulariteten.
Kurzweils bok har drag av frälsningspredikan, och som motvikt är det bra att läsa Bill Joys dystopiska essä Why the future doesn't need us från 2000 (som jag gjorde reklam för i en tidigare bloggpost). Den text jag emellertid helst av allt rekommenderar som introduktion till begreppet Singulariteten är David Chalmers välgenomtänkta och balanserade uppsats The Singularity: A Philosophical Analysis. Jag ser också med förväntan fram emot det specialnummer av Journal of Consciousness Studies som kommer inom några månader och som (vilket framgår på Chalmers blogg) skall bjuda på en rad framstående tänkares reaktioner på Chalmers uppsats.
Min egen syn på Singulariteten är ungefär följande. Om den inträffar, så kommer den att förändra världen på ett så genomgripande sätt att inget i samhället och våra (eller våra efterföljares) liv kommer att vara sig likt. Den kan föra oss - och nu tillåter jag mig ett bombastiskt bildspråk som i detta sammanhang dock är mer på sin plats än i de flesta andra - till ett paradis eller rakt ned i helvetet. Om vi inte innan dess hinner utlösa någon katastrof som antingen tar kål på oss helt och hållet (vilket det så klart finns stor risk för) eller kastar tillbaka civilisationen till stenåldersnivå, betraktar jag det som troligt att Singulariteten för eller senare inträffar.
Tidtabellen, däremot, är jag skeptisk till. Kurzweils basunerande av årtalet 2045 fungerar måhända som PR-trick, men synes mig inte alldeles vederhäftigt. Moores lag är ingen naturlag utan blott en empirisk observation vars giltighetsområde (bortom vad vi redan sett) vi vet väldigt lite om. Och utvecklingen mot en Singularitet handlar naturligtvis inte bara om hård- utan även om mjukvaruutveckling, och det senare förefaller ännu svårare att förutsäga och förse med pålitliga tidtabeller. Vi vet inte vilka nya svårigheter (eller fantastiska genvägar) som kan tänkas dyka upp på den jungfruliga mark som det handlar om att beträda. Beläggen för att Singulariteten skulle inträffa 2045, snarare än 2025 eller 2200, är enligt min mening svaga.
Årtalet 2045 är hämtat från Ray Kurzweils uppmärksammade bok The Singularity is Near från 2005. Kurzweil bygger sin prediktion i första hand på det som kallas Moores lag, som finns i olika varianter och som beskriver hur olika slags datorprestanda ökar exponentiellt med en fördubbling var 18:e eller 24.e månad. När väl den övermänskliga intelligensen är på plats kommer den, enligt Kurzweil och andra bedömare, och med Moores lag som ett slags turbomotor, att generera en explosionsartad utveckling av allt högre intelligenser, vilket är bakgrunden till termen Singulariteten.
Kurzweils bok har drag av frälsningspredikan, och som motvikt är det bra att läsa Bill Joys dystopiska essä Why the future doesn't need us från 2000 (som jag gjorde reklam för i en tidigare bloggpost). Den text jag emellertid helst av allt rekommenderar som introduktion till begreppet Singulariteten är David Chalmers välgenomtänkta och balanserade uppsats The Singularity: A Philosophical Analysis. Jag ser också med förväntan fram emot det specialnummer av Journal of Consciousness Studies som kommer inom några månader och som (vilket framgår på Chalmers blogg) skall bjuda på en rad framstående tänkares reaktioner på Chalmers uppsats.
Min egen syn på Singulariteten är ungefär följande. Om den inträffar, så kommer den att förändra världen på ett så genomgripande sätt att inget i samhället och våra (eller våra efterföljares) liv kommer att vara sig likt. Den kan föra oss - och nu tillåter jag mig ett bombastiskt bildspråk som i detta sammanhang dock är mer på sin plats än i de flesta andra - till ett paradis eller rakt ned i helvetet. Om vi inte innan dess hinner utlösa någon katastrof som antingen tar kål på oss helt och hållet (vilket det så klart finns stor risk för) eller kastar tillbaka civilisationen till stenåldersnivå, betraktar jag det som troligt att Singulariteten för eller senare inträffar.
Tidtabellen, däremot, är jag skeptisk till. Kurzweils basunerande av årtalet 2045 fungerar måhända som PR-trick, men synes mig inte alldeles vederhäftigt. Moores lag är ingen naturlag utan blott en empirisk observation vars giltighetsområde (bortom vad vi redan sett) vi vet väldigt lite om. Och utvecklingen mot en Singularitet handlar naturligtvis inte bara om hård- utan även om mjukvaruutveckling, och det senare förefaller ännu svårare att förutsäga och förse med pålitliga tidtabeller. Vi vet inte vilka nya svårigheter (eller fantastiska genvägar) som kan tänkas dyka upp på den jungfruliga mark som det handlar om att beträda. Beläggen för att Singulariteten skulle inträffa 2045, snarare än 2025 eller 2200, är enligt min mening svaga.