Om psykofarmaka

Av alla radikala teknologiska utvecklingslinjer som kan bli aktuella i framtiden är modifiering av den mänskliga naturen på exempelvis farmakologisk, genetisk och elektronisk väg den på sätt och vis allra mest revolutionerande. Bejakande av denna utveckling kallas transhumanism. Mot transhumanismen kan, lite grovt, ställas biokonservatismen. Den senare hävdar att sagda utveckling riskerar underminera och till slut tillintetgöra centrala mänskliga värden, och att den därför bör undvikas.

Ett av mina pågående (men långsiktiga) personliga bildningsprojekt är att sätta mig in i den djupa motsättningen mellan transhumanism och biokonservatism. Jag försöker göra det med så öppet sinnelag som möjligt, och med undertryckande av den intuitiva magkänsla - det lätta illamående jag kan känna inför olika konkreta förslag på hur människans kropp och psyke kan omstöpas - som initialt drar mig åt det biokonservativa hållet. Hittills har det visat sig att ju mer jag läser om området, desto tydligare blir det för mig hur mycket svagare argumentationen är hos biokonservatismens frontfigurer som Leon Kass¹, Michael Sandel och Francis Fukuyama, jämfört med den hos transhumanismens (enligt min mening) främste och mest övertygande företrädare Nick Bostrom. Oavsett om Bostrom argumenterar på egna villkor eller i respons på biokonservativa texter, så finner jag att hans resonemang överlag står sig bättre mot kritisk granskning än vad nämnda biokonservativa debattörers alster gör.

Men det gäller att försöka vaska fram det bästa hos båda sidor, och mitt syfte med dagens bloggpost är att lyfta fram vad jag tror är den bästa biokonservativa text jag (hittills) träffat på, nämligen den amerikanske litteraturteoretikern Frederick Crews essä Talking back to Prozac från 2007. Den skiljer sig från de länkade texterna av Kass, Sandel och Fukuyama genom att helt avstå från futuristiska funderingar och istället fokusera på situationen här och nu rörande det alltmer utbredda bruket av psykofarmaka i västvärlden. Essäns relevans för spänningsfältet transhumanism kontra biokonservatism kommer sig till stor del av att transhumanistiska debattörer tenderar (dock naturligtvis med stor individuell variation) att dra åt det laissez faire-liberala hållet: beslutet om förbättringar av individers psykiska och fysiska egenskaper bör så långt som möjligt läggas på individerna själva eller (t.ex. om dessa ännu inte finns) deras föräldrar, med så lite statlig inblandning som möjligt.^2,3 Men en sådan liberalism tenderar att frigöra inte bara individerna, utan också (och kanske främst) marknadskrafterna och storföretagen. Crews visar hur dagens ökade bruk av psykofarmaka tycks mindre drivet av människors behov av sådana, än av läkemedelsjättarnas⁴ behov av att tjäna pengar:

Drug makers earn their enormous profits from a very few market-leading products for which new applications are continually sought. If those uses don’t turn up through experimentation or serendipity, they can be conjured by means of “condition branding”—that is, coaching the masses to believe that one of their usual if stressful states actually partakes of a disorder requiring medication.

Ett centralt exempel i Crews framställning är hur det som tidigare kallades blyghet och sågs som ett normalt personlighetsdrag numera allt oftare diagnostiseras som en farmakologiskt behandlingsbar åkomma vid namn social anxiety disorder. Ett annat är den ökade förekomsten av diagnostiserad depression. Stor vikt i uppsatsen läggs på läkemedelsbolagens direkt skurkaktiga hantering av biverkningsrisker, men Crews uttrycker också, i sann biokonservativ anda, oro över att vi är på väg att medicinera bort viktiga delar av det mänskliga:

Episodic sadness has always been a socially approved means of adjusting to misfortune and [...] much is lost, both medically and culturally, when it is misread as a depressive disorder.

Jag känner mig genuint osäker på hur stor vikt vi bör fästa vid detta argument (är sorgsenhet något vi bör värna om?), men finner hur som helst Crews uppsats både läsvärd och viktig.

Fotnoter

1) Kass talar sig i den länkade uppsatsen varm för "the wisdom of repugnance" (äckelkänslornas visdom), vilken innebär att jag bör ta det nyss omtalade illamåendet på allvar och tolka det som ett tecken på att föremålet för illamåendet verkligen är något som vi har anledning att försöka undvika.

2) Se t.ex. Anders Sandbergs Morphological freedom - Why we not just want it, but need it, och Max Mores regleringskritiska proactionary principle (formulerad i polemik med the precautionary principle - försiktighetsprincipen) som i sin första paragraf säger att "our freedom to innovate technologically is valuable to humanity. The burden of proof therefore belongs to those who propose restrictive measures. All proposed measures should be closely scrutinized."

3) Idéhistoriskt är det lätt att föreställa sig att denna tendens hos transhumanismen bottnar i rädsla för klassiska dystopiska scenarier som Aldous Huxleys Du sköna nya värld, där en staligt kontrollerad bioteknologi förvandlat folket till lydiga (men nöjda) nickedockor.

4) En senare uppsats i samma tidskrift (New York Review of Books) och med samma kritiska syn på Big Pharma som jag också tagit stort intryck av är Marcia Angells The illusions of psychiatry.