Att som jag vara född och uppvuxen i Sverige under efterkrigstiden är givetvis en vinstlott i livets skoningslösa lotteri. Krig har jag aldrig sett på nära håll, och har därför svårt att ordentligt föreställa mig dess fasor. Rapporteringen från Syrien och Afghanistan känns avlägsen och abstrakt. Men kanske kan det hjälpa inlevelseförmågan på traven att ta del av fiktiva krigsskildringar som utspelar sig här hemma i Sverige. Två sådana har jag läst.
Den första är Hans Alfredsons Attentatet i Pålsjö skog från 1996, som jag läste när den var ny eller nästan ny. I maj 1941 spränger en grupp svenska attentatsmän ett tåg med tyska trupptransporter mot Norge, vilket får Tyskland att angripa och ockupera även Sverige. Jag minns inte bokens handling i detalj, men den kändes som ett tungt argument mot pacifismen, som jag länge hade haft en ambivalent inställning till. Det dödliga attentatet kändes moraliskt helt rätt, inte bara ur något slags dygdetiskt perspektiv (man bör inte vika ned sig mot ondskan, och man bör dra sitt strå till stacken) utan också med ett mer konsekvensetiskt synsätt (som man kunde vänta sig så innebar Tysklands ockupation av Sverige att de tvingades ta av sina begränsade krigsresurser från andra fronter, vilket sparade en hel del elände och till slut förkortade kriget med flera månader).
Den andra läste jag helt nyss: Midvintermörker från 2011, av bloggarkollegan Cornucopia,1 a.k.a. Lars Wilderäng. En irriterad stämning råder mellan Sverige och Ryssland, som skyller ett attentat mot Nord Stream på Sverige och mer allmänt pekar ut oss som en fristad för tjetjenska terrorister, men det kommer ändå som en total överraskning då de plötsligt och på bred front går till militärt angrepp mot oss, tidigt på morgonen annandag jul 2012. Under det dryga dygn huvuddelen av boken utspelar sig går det totalt sett riktigt illa för fäderneslandet, även om enstaka svenska hjältedåd ger lokala framgångar. Lars Wilderäng är uppenbart kritisk till den hårda nedbantningen av det svenska försvaret, och med den suspension of disbelief som krävs för att njuta av god skönlitteratur upplevde jag boken som ett starkt argument för ett starkare försvar, men å andra sidan har jag inte de kunskaper som krävs för en välgrundad bedömning av hur sannolikt hans scenario är.
Framställningen har - på gott och ont - vissa likheter med Jan Guillous Hamilton-böcker. Det finns hela tiden en spänning som gör att man drivs läsa vidare, men författaren lägger mer krut på vapenteknik än på personteckningar, och den spänning jag upplever handlar mer om det övergripande militära och politiska spelet än om hur det skall gå för de enskilda huvudpersonerna. Dessa är många, och flerstalet stupar förr eller senare i strid. En av de hjältar som klarar sig genom hela boken är vice statsminister Gerd Olsson, som har flera drag lånade av Maud Olofsson, och som i den plötsliga krissituationen får träda in i statministerrollen sedan vår ordinarie statsminister Henrik Randberg saknas efter de brutala bomböverfallen mot Stockholm.
Givetvis råder ingen tvekan om vilken sida läsaren skall heja på i den militära konflikten, men boken bjuder ändå på en del inte helt självklara moraliska dilemman. Om Lars Wilderäng läser detta är jag uppriktigt nyfiken på om han med handen på hjärtat anser att en annan av bokens huvudpersoner, polisassistent Mia Svensson, handlar rätt på sidan 354 och därefter på sidan 359.2
En uppföljare till Midvintermörker, med den för tillfället något mer årstidsaktuella titeln Midsommargryning, släpptes nyligen, med en handling som utspelar sig i ett fortsatt besvärligt geopolitiskt läge ett decennium senare. Nya militära konfrontationer är att vänta. Kommer jag att läsa uppföljaren i sommar? Njaäe, konkurrensen om att ta plats på min sommarläslista är svår,3 och efter att ha läst Midvintermörker känner jag mig just nu lite mätt på militärjargong och automatgevär.
Fotnoter
1) Bloggen Cornucopia stavas med frågetecken på slutet, men jag har svårt för att skriva ut det mitt i en mening då jag tycker att det rycker sönder interpunktionen. Namnet betyder för övrigt ymnighetshorn, och är om jag förstått saken rätt en ironisk hänsyftning på primitivt tillväxttänkande.
2) Givetvis har jag full förståelse för om han väljer att inte svara. En god roman får ju gärna bjuda på en del moraliska och andra tvetydigheter och frågetecken, och det är knappast en författares skyldighet att räta ut dem alla.
3) Utan att vara någon direkt kultursnobb vill jag ändå gärna tänka på mig själv som en person med något bredare litterär smak4 än Henrik Randberg... förlåt, Fredrik Reinfeldt.
4) Oops.
