Ett klarläggande till herrarna Birro och Bern rörande yttrandefriheten

Det har sagts ofantligt mycket om Charlie Hebdo-attacken de senaste två dygnen, både kloka saker och mindre kloka. Till det mindre kloka hör följande Facebookuppdatering av Marcus Birro:

Sedan Birro för en tid sedan fick sparken som kolumnist i Expressen har han fört martyrgnällandent till nya höjder, men här tycker jag att han, med sin jämförelse mellan sin egen situation och de dödade på Charlie Hebdo, går bortom alla anständighetsgränser. Innan jag går loss mot Birro för detta borde jag emellertid måhända pröva tanken att jag missförstått hans ironi eller att hans utrop är ett olycksfall i arbetet. Det man finner på Birros Facebooksida verkar dock inte stödja den tanken, då han har en rad andra uppdateringar med snarlikt budskap. Exempelvis delar han, med uppenbart gillande, en anhängares uppdatering med ordalydelsen "Hör på nyheterna att expressens chefredaktör säger att det är viktigt att stå upp för yttrandefriheten...då har man ändrat policy sedan man sparkade Marcus Birro...eller gäller det bara vid terrordåd???". Så nej, något enstaka olycksfall i arbetet verkar Birros uppdatering inte vara.

En annan person som var snabbt framme med att lyfta fram Charlie Hebdo i samband med det egna yttrandefrihetsmartyrskapet är den notoriske klimatförnekarstollen Lars Bern. I ett (även med hans mått mätt) sällsynt motbjudande blogginlägg med den högtravande rubriken Det fria ordet gnölar han i himmelens sky över att han inte längre tycks ha fritt tillträde till spaltutrymme på SvD Brännpunkt. Denna belägenhet som Bern hamnat i tycks honom fullt jämförbar med Charlie Hebdo-tecknarnas öde, och han skriver att "skillnaden mellan klimatfanatiker som etablissemanget försvarar och millitanta islamister är [...] hårfin".

Well, låt mig klargöra en sak för herrarna Birro och Bern. Yttrandefriheten innebär inte någon skyldighet för vare sig Expressen eller Svenska Dagbladet att publicera era alster. Dessa dagstidningars debatt- och kultursidor är exklusiva fora som gemene man bara kan drömma om att få utrymme på. Att ni båda under en tid hade gräddfil till sådana fora betyder inte att ni har rätt till det i evighet. Men er yttrandefrihet inskränks inte av detta, ty det är fortsatt fritt fram för er att, på vanligt folks vis, lägga ut era illa formulerade stolligheter exempelvis på bloggar och på Facebook.

Jag kan i någon mån förstå er saknad efter dessa exklusiva spaltutrymmen, men den belägenhet ni hamnat i är inte på minsta vis jämförbar med situationen för de verkliga offren för bristande yttrandefrihet - de som hamnar i fängelse för sina yttranden eller dödas för sina teckningar. Den självupptagenhet och den brist på perspektiv ni ger uttryck för ger mig kväljningar.

Nidbilderna av Humanisterna behöver bemötas

Jag är medlem (och var under en tid till och med styrelseledamot) i Förbundet Humanisterna, vars icke-religiösa livssyn och arbete för ett sekulärt samhälle provocerar många. Gång efter annan hamnar vi i skottlinjen för ilskna utfall på debattsidor och annorstädes. Gemensamt för nästan alla våra kritiker är att de målar upp groteska och gravt osakliga nidbilder av oss - beskrivningar som är omöjliga att känna igen sig i.

Dessa nidbilder behöver bemötas, vilket jag för några år sedan ägnade en del kraft åt med inlägg bland annat i Borås Tidning 30/5 2007, i Kristdemokraten 18/11 2007 och i Axess 2/2008. Sedan dess har mitt försvar av Humanisterna och det vi står för kommit att få stå tillbaka för andra debatter och andra uppgifter jag tagit på mig. Men som väl är finns andra som sköter saken alldeles förträffligt. Christer Sturmarks enträgna arbete bör naturligtvis nämnas i detta sammanhang.

Idag vill jag dock uppmärksamma en annan av Humanisternas, sekularismens och det rationella tänkandets försvarare, nämligen Per Dannefjord, engagerad styrelseledamot i Humanisterna och lektor i sociologi vid Linnéuniversitetet. Läs hans dagsfärska suveräna uppgörelse på Newsmill med tre aktuella men djupt ohederliga angrepp på Humanisterna! Sakligt och elegant dissekerar han besynnerliga utfall från Anders Björnsson och Börje Peratt, samt den om möjligt ännu bisarrare Marcus Birro-krönika jag för inte så länge sedan behandlade ur ett lite annat perspektiv här på bloggen.

Varför är då detta viktigt? Med Per Dannefjords egna ord:

Kritiken mot förbundet Humanisterna och det sekulära samhällets förespråkare tycks ha nått en ny fas. Det finns många frågor i den debatt som förs som är både rimliga och möjliga att diskutera. Vi kan diskutera religiösa friskolor, abortlagstiftning, kulturell särbehandling, åtgärder mot kvinnoförtryck, skolavslutningar, aktiv dödshjälp, kunskapsteori, rasism och en massa annat. I alla dessa frågor finns det en uppsättning fakta, olika argument och skilda värderingar. Vi kan undersöka konsekvenserna av olika handlingar och vi kan pröva våra uppfattningar på rationella eller känslomässiga sätt. Vi kan också diskutera skillnader och likheter mellan de rationella eller känslomässiga argumenten. Det finns olika uppfattningar i olika grupperingar och det finns också olika uppfattningar inom var och en av dessa grupperingar. Det finns exempelvis olika åsikter inom förbundet Humanisterna precis som det finns olika synsätt och argument inom kyrkan. Ibland missförstår vi varandra och ibland är vi inte bättre människor än att vi trycker till lite extra i onödan. Detta är inget konstigt och att debatten emellanåt blir hård och får ett uppskruvat tonläge är ofrånkomligt. Det måste alla som ger sig in i debatten vara beredda att acceptera.

Det verkar hända nu är emellertid något annat än att debatten skruvats upp. Nu debatterar Humanisternas motståndare genom att hitta på. Vi ställs inför påståenden som är helt osanna och tvingas ta kritik för saker som vi aldrig sagt eller tyckt. Detta är sorgligt och kan inte leda debatten framåt, oavsett på vilken sida man står. Det är enkelt att göra poänger genom att uppfinna en fiende, men det är djupt olyckligt när de åsikter som uppfinns knyts till en existerande organisation eller, än värre, till enskilda personer.

På kort tid har Marcus Birro (Expressen), Anders Björnsson (Newsmill 110824) och Börje Peratt (Newsmill 110902) skrivit artiklar där Humanisterna, "ny-ateisterna" och sekularismen angrips på de mest besynnerliga sätt. Alla tre kan, lite beroende på hur man läser dem, anses ta upp enskildheter som går att diskutera. Jag tänker dock bortse från detta. Jag är inte intresserad av att i nuläget diskutera de sakfrågor de tar upp, helt enkelt därför att deras texter innehåller så mycket märkligheter som måste rensas bort innan någon verklig diskussion blir möjlig. De tycks, medvetet eller omedvetet, försöka ge en frånstötande bild av Humanisterna genom att tillskriva organisationen, dess medlemmar och företrädare obehagliga åsikter och egenskaper. Problemet är att dessa tillskrivningar är osanna och åsikterna är produkter av deras fantasi, eller - än värre - avsiktliga nidbilder.

Marcus Birro till storms mot oss matematiker

Marcus Birros senaste Expressen-krönika, i onsdags, är ett rasande generalangrepp mot matematiken och mot oss matematiker. Han börjar med en självbiografisk notering om varifrån hans agg kommer:

Jag har varit på kant med [...] matematikerna ända sedan den dagen på högstadiet när vår lärare i matematik funnit ett nytt, djävulskt påfund för oss harhjärtade drömmare.
Matematik med bokstäver...
Jag fattade ingenting. Ord var heliga, siffror obegripliga, så jag räckte upp handen:
- Ja? undrade matteläraren.
- Det är en bokstav i mitt mattetal.
- Du ska göra om den bokstaven.
- Till vad?
- Till en siffra...

Liknande vittnessmål är vanligt förekommande (och pekar på ett skolans misslyckande som vi som arbetar med matematikutbildningsfrågor behöver ta på allvar), men det formidabla hat mot matematiken som Birro i sin krönika ger utryck för är ovanligare. Hans anklagelsepunkter är många, men jag fastnar för den här:

Matematikerna låter sig aldrig svepas med av känslor. De har satt klorna i nästan varenda kultursida i hela landet. Allting ska sönderdelas, silas genom genusfilter, förödmjukas, förminskas, reduceras. Som om konsten och kulturen OCKSÅ var matematik.

Det har fått till följd att de flesta inte längre läser kultursidorna fast kulturen borde vara det som ligger närmast varje medmänniskas innersta hemlighet. I stället har kulturen blivit en inbördes klubb med kollegiala blinkningar, kotterier och en, låt oss tala i klarspråk, en sorts upphöjd skitnödighet som har väldigt lite med kultur att göra.

Att vi matematiker skulle dominera de svenska kultursidorna låter som en lätt överdrift. Det är visserligen sant att Anders Björner hade en intressant artikel om matematikens tillämpningar i Dagens Nyheter för ett par år sedan, men det är långt ifrån varje år som någon matematiker får plats på DN:s kultursidor. Mer nyligen recenserade Helena Granström Lars Gustafssons senaste bok Mot noll i Svenska Dagbladet (vilket fick ett festligt efterspel), och i samma tidning skrev jag för nårga år sedan tre understreckare. Ola Hössjer fick förra året utrymme i Dagen för en mindre lyckad betraktelse över vetenskap och gudstro. Tanja Bergkvist bidrar (liksom jag själv) regelbundet till den högerinriktade kulturtidskriften Axess. Med detta har jag nog i stort sett tömt ut matematikerkårens närvaro på de svenska kultursidorna - jag kan ha glömt någon, men det ändrar knappast på det faktum att vi tillsammans tar långt mindre utrymme på kultursidorna än vad Marcus Birro alldeles ensam mäktar med.

I Birros bisarra världsbild är det för övrigt inte bara kultursidorna som vi matematiker tagit över, utan... hela världen!

Världen styrs av matematiker. Det är viktiga män och kvinnor med staplar, siffror och diagram. De lyckas på något sätt förminska allt mänskligt så att det ryms i en uträkning. Ingenting är mystiskt eller oförklarligt. Allting går att omvandla till fysisk och riktig verklighet.

Nå, kanske Birro avser ladda ordet "matematiker" med en mer generell (och måhända metaforisk) betydelse än vanligt? Det skulle t.ex. kunna vara så att han med "matematiker" avser alla oss som emellanåt försöker oss på att resonera logiskt och rationellt. Eller avser han det bara som ett skällsord i största allmänhet? Den ende "matematiker" han nämner vid namn är hur som helst Christer Sturmark. Christer är en god vän till mig, och mycket kan sägas om honom, men han är rakt inte någon matematiker i ordets vanliga mening. Och möjligen är inte "matematiker" det enda ord som Birro använder i någon alldeles egen betydelse: för att begripa en mening som...

När världen en dag slås ur bruk och dömer sig själv till underhållning kommer matematikerna vara attesternas överstepräster.

...känner jag att jag skulle behöva ett lexikon som förser mig med översättningar från Birro-språk till konventionell svenska. Det troligaste är emellertid att några sådana översättningar inte går att skaka fram, helt enkelt därför att orden, när Birro använder dem, inte betyder något alls. För detta talar att om man slumpmässigt samplar och sammanfogar stycken ur Birros Expressen-krönikor så blir resultatet varken mer eller mindre begripligt än det ursprungliga materialet. Förlåt min primitiva den som sa't han va't-retorik, men när Birro talar om "upphöjd skitnödighet" och "den ansträngda och tillkämpade krångligheten på kultursidorna" så tycker jag att uttrycken passar allra bäst för att beskriva hans egna texter. Trots att jag är ganska härdad av allt trams som trycks i våra tidningar blir jag faktiskt förbluffad över att det finns tidningsredaktörer som tar på sig att publicera Birros rappakalja.

Andra bloggare som reagerat på Birros krönika är Patrik Lindenfors och signaturen charmkvark.